Bluenote

Jag är inget egoistiskt svin som sätter mina egna behov främst, inte MINA behov, men Matmonstrets.

Jag vill ju ge för i helvete, det finns inget jag tycker mer om än att ge och göra andra glada. Jag bryr mig inte om hur jag mår om de jag älskar har det bra, men när det är så här så spelar inte det någon roll för det enda som spelar roll är vad Matmonstret vill.

Tro mig, det är inte mina egna behov jag sätter främst när jag ställer in att träffa en vän för att istället sitta hemma och frossa, eller när jag åkte hem mitt i vad som var mitt finaste födelsedagsfirande någonsin bara för att spy eller när jag skiter i att svara i telefonen för att jag står med huvudet över toalettstolen. Det är inte MINA behov.

Och nu kan jag inte sluta gråta istället, men jag tror att det är bra. 

Jag har nog lyssnat på samma låt 20 ggr nu.

Jag hatar att drömvärlden bara är en jävla dröm, en låtsasvärld med en påhittad karaktär som är allt jag vill vara men som faller samman och försvinner om man skrapar lite på ytan. Jag önskar att den fanns på riktigt.

Det finns snart inga ord kvar och jag orkar inte låtsas att det kommer lösa sig. Det gör det inte.

Funderar över om jag borde sova eller om jag ska sätta mig och skriva istället, det känns som att det kan bli vackra texter inatt men jag vet inte heller om jag vågar och det kanske blir alldeles för enformigt eller alldeles för personligt...jag vet inte. Jag har aldrig varit rädd för att skriva förut, men nu är jag det. Jag vill göra mitt "soloprojekt", nakna visor med sång och piano och kanske lite, lite slagverk nånstans men jag vet inte hur det ska gå till för jag är inte tillräckligt bra och vem skulle vilja lyssna på mig? Det kommer göra ont om ingen lyssnar, för det är ju liksom det som är själva poängen, att bli hörd...att få beröra som sagt.

Jag kanske borde göra ett försök iallafall, om inte anant i utbildningssyfte...kan ju hända att jag lär mig något på kuppen. Dessvärre måste jag kräkas först för det ligger godis i magen.