Bluenote

A tror att han bara varit mitt tidsfördriv, han kunde inte ha mer fel. Han är inget tidsfördriv, han är någon som jag litar på och tycker om men jag är alldeles för dålig på att visa det, jag vet det. Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte hur jag ska få honom (eller någon annan) att förstå varför jag är som jag är. 

Jag hade velat vara där ikväll, jag hade velat vara normal och åka hem och städa och sen åka dit och sova och vara en vanlig jävla tjej med vanliga jävla problem men istället så sitter jag här och har ångest och nästan-gråter till minnesmusik.

"När som helst, hur som helst...bara vara du."

Det var precis så det kändes den där gången. Som att jag var okej. Som att jag var på riktigt och som att jag fick finnas just där, just då.

"Det spelet du spelar, det måste sluta nu. 

Tänk om du förlorar, när insatsen är du."

Jag vill minnas att jag inte riktigt kunde hålla tårarna tillbaka då heller, precis som nu.

Jag hatar att du fick mig att gråta.

Jag hatar att jag alltid ska tolka in massa grejjer i saker som jag vet inte stämmer, och jag hatar att det dyker upp situationer ibland som bara verkar vara självklara tecken till mig. Som när den där jävla lappen trillade ner från ingenstans mitt på St: Eriksbron med texten "Life is not a rehearsal" på. Vad ska man tro?

Jag vill tro vackra saker, jag vill tro att jag när som helst, hur som helst får vara bara jag, men jag vet alltför väl att det inte är så.

Jag brukar inte ångra saker, men jag ångrar att jag lät det bli så här. Jag ångrar att jag blev liten och svag igen och att jag blev genomskinlig framför din blick. Jag visste ju att det du såg därinne inte skulle duga.

Jag vill skriva låttexter men jag vet inte vad jag ska med dem till.

Oftast är mitt minne dåligt och jag glömmer bort saker men ibland minns jag alldeles för mycket.

Det finns så mycket jag vill skriva, men jag vågar inte för vissa saker ska inte läsas och misstolkas och jag har aldrig varit bra på att skriva saker som jag inte får dela med mig av.