Beröra!
Jag önskar att jag kunde det. Beröra. På riktigt. Röra människor, under huden, under det yttersta lagret av distans till omvärlden, ta mig in där under och smeka människors inre. Kanse rispa lite med naglarna ibland också så att folk vaknar till och tar mig på allvar. Jag vill beröra. Skapa reaktioner, känslovulkaner, locka fram tårar, bubblande skrattkaskader och brusande vattenfall av minnen. Beröra.
Jag vill att de ska ta med sig mig hem, som en liten, liten partikel som liksom etsat sig fast någonstans i den där gråa klumpen vi kallar för hjärna, jag vill finnas kvar där och påminna dem om vad jag har sagt, vad jag har sjungit, vad jag har skrivit. Jag vill att de ska minnas vad det betydde, just för dem.
S frågade på kursen i onsdags varför vi sjunger. Jag svarade just att det är för att beröra. Jag vet bara inte hur man gör.
Min röst är tråkig och platt utan nyanser och personlighet, mina texter är tomma och uppbyggda av klyschor som vem som helst hade kunnat skriva och jag vet inte om jag vill ha det så längre.
Jag lyssnar på underbara estrad-poeter på You Tube, Olivia Bergdahl och sådana talanger (tror jag blev lite småkär i henne i tisdags, men det var det tydligen fler än jag som blev) och önskar att jag kunde ens hälften. Eller nej, en fjärdedel skulle räcka, då skulle jag iallafall kunna beröra någon.
Jag vill att någon, bara nån, vem som helst, ska lyssna på mina sånger och känna att "ja, precis sådär är det", precis som jag gjort så många gånger innan. Jag vill föra det vidare, det som för mig är så underbart med musik och text. Det där livsgivande och vackra som känns i hela kroppen.
Jag vill det, men jag vet bara inte hur.
Jag har suttit vid datorn och gråtit sedan jag gick upp, det är en sådan dag idag när telefonen är tyst, inte en jävel är inne på msn, alla är upptagna med annat och själv får man inget gjort över huvudtaget.
Kanske borde jag bli en sådan som nöjer mig, en sådan som lunkar på i livet bland mellanmjölksförpackningar och tv-licenser, som suckar över att priset på snabbmakaroner har gått upp och som bänkar sig framför Ricki Lake på lördagarna, eller när fan det nu sänds. En sådan som nöjer sig. Som tar första bästa karl, förtränger sin bisexualitet och knullar varje söndagsförmiddag tills huset fylls av minst sju snoriga ungar och en snorig hund. En sådan som nöjer sig. Som skjutsar till fiollektioner och gymnastikträningar, som går på Friskis och Svettis två gånger i veckan för att "hålla igång" och "komma ifrån", och skvallrar med granntanten på konsum om hur olydiga de andra grannarnas barn är och att han på hörnet minsann borde klippa sin rosenhäck innan den växer sig halvt över vägen.
Nöja sig. Med vardagsbekymmer och chartersemestrar, med falukorv och glömda vegatariska alternativ, med månadshandlingar och rabattkuponger.
Fan. Jag spånade iväg där.
Jag lägger ner nu.
Jag vill att de ska ta med sig mig hem, som en liten, liten partikel som liksom etsat sig fast någonstans i den där gråa klumpen vi kallar för hjärna, jag vill finnas kvar där och påminna dem om vad jag har sagt, vad jag har sjungit, vad jag har skrivit. Jag vill att de ska minnas vad det betydde, just för dem.
S frågade på kursen i onsdags varför vi sjunger. Jag svarade just att det är för att beröra. Jag vet bara inte hur man gör.
Min röst är tråkig och platt utan nyanser och personlighet, mina texter är tomma och uppbyggda av klyschor som vem som helst hade kunnat skriva och jag vet inte om jag vill ha det så längre.
Jag lyssnar på underbara estrad-poeter på You Tube, Olivia Bergdahl och sådana talanger (tror jag blev lite småkär i henne i tisdags, men det var det tydligen fler än jag som blev) och önskar att jag kunde ens hälften. Eller nej, en fjärdedel skulle räcka, då skulle jag iallafall kunna beröra någon.
Jag vill att någon, bara nån, vem som helst, ska lyssna på mina sånger och känna att "ja, precis sådär är det", precis som jag gjort så många gånger innan. Jag vill föra det vidare, det som för mig är så underbart med musik och text. Det där livsgivande och vackra som känns i hela kroppen.
Jag vill det, men jag vet bara inte hur.
Jag har suttit vid datorn och gråtit sedan jag gick upp, det är en sådan dag idag när telefonen är tyst, inte en jävel är inne på msn, alla är upptagna med annat och själv får man inget gjort över huvudtaget.
Kanske borde jag bli en sådan som nöjer mig, en sådan som lunkar på i livet bland mellanmjölksförpackningar och tv-licenser, som suckar över att priset på snabbmakaroner har gått upp och som bänkar sig framför Ricki Lake på lördagarna, eller när fan det nu sänds. En sådan som nöjer sig. Som tar första bästa karl, förtränger sin bisexualitet och knullar varje söndagsförmiddag tills huset fylls av minst sju snoriga ungar och en snorig hund. En sådan som nöjer sig. Som skjutsar till fiollektioner och gymnastikträningar, som går på Friskis och Svettis två gånger i veckan för att "hålla igång" och "komma ifrån", och skvallrar med granntanten på konsum om hur olydiga de andra grannarnas barn är och att han på hörnet minsann borde klippa sin rosenhäck innan den växer sig halvt över vägen.
Nöja sig. Med vardagsbekymmer och chartersemestrar, med falukorv och glömda vegatariska alternativ, med månadshandlingar och rabattkuponger.
Fan. Jag spånade iväg där.
Jag lägger ner nu.
Kommentarer
Trackback
