Bluenote

Ibland önskar jag att jag vore modig, att jag var en sådan som kunde säga som det är och att jag vågade visa dig sanningen men jag vågar inte, jag vågar inte av samma jävla anledning som alltid. Jag vill inte smutsa ner dig.

Men vet du en sak? Jag har aldrig gråtit så mycket över någon som över dig. Eller jo, I förstås men jag måste faktiskt poängtera skillnaden där. Vi var tillsammans i 2.5 år han och jag, det är en viss skillnad. Men nu kommer tårarna när jag minst anar det och det är för dig de faller, Jag kanske borde dra härifrån, bara sticka, långt långt bort tills du har försvunnit ur mitt system och ur mitt minne. Jag kanske borde sluta leta efter låtsasstunder som egentligen bara finns i fantasin och jag kanske borde sluta låta tankarna sväva iväg när jag ligger där och lyssnar till dina andetag bakom rullgardinernas skyddande omfamningar.

Jag hittade av en ren slump saker om dig på nätet, saker du verkar ha skrivit själv, men jag läste dem inte för jag vill inte snoka. Jag vill vara en del av ditt liv så mycket det bara går, det vill jag verkligen, men jag vill att du själv ska släppa in mig där så därför känns det inte riktigt okej att snoka på det sättet och läsa saker om dig utan att du gett mig tillåtelse. Varför skrev jag det förresten? Det är knappast relevant.

Men iallafall, jag vet inte hur länge till jag orkar med att inte finnas på riktigt för dig. 

Du finns på riktigt för mig, lite för mycket och jag vet att det är fel och att jag borde skämmas för att jag låter det vara så men jag kan faktiskt inte hjälpa det, om jag kunde göra något åt det så hade jag gjort det. Jag har kämpat, jag har försökt, jag har klamrat mig krampaktigt fast vid min sida av den där osynliga muren som vi har emellan oss varje gång vi sover bredvid varandra, klamrat mig fast för att inte hoppa över och ramla rakt in på ditt territoium. Jag har misslyckats för plötsligt fanns inte den där muren där längre och jag fann mig själv så nära, nära, nära dig att det redan var försent för att känna det. Nu hänger uteblivna svar i luften och de skär i mig för varje andetag jag tar för jag vet så väl att tystnad ibland talar mer än 1000 ord och betydelsen av den sortens tystnad du ger mig känner jag alltför väl och det får det att vända sig i magen på mig.

Jag vill inte erkänna att jag tycker om dig. Nej, det vill jag inte. Jag vill inte behöva få det kastat i ansiktet en dag att du aldrig mer vill se mig eftersom du minsann träffat någon att tycka om på riktigt. Någon som är en flicka man kan älska, en sådan som du vill ta hand om, visa upp och kan vara stolt över. En vacker flicka. Inte en sådan som jag. 

Men vet du vad? Mest av allt är jag trots allt tacksam. Jag vet inte hur det över huvudtaget är möjligt att du har gett mig så pass mkt som du faktiskt har gjort. Tänk att jag, fula, skruttiga jag, har fått vakna upp bredvid dig inte bara en gång utan hur många gånger som helst. Det kanske är över nu, jag tror faktiskt det, men jag ska spara alla minnen iallafall. Spara och lägga undan.

Jag kommer inte glömma känslan av dina händer över min hud eller den där alldeles speciella doften av ditt hår. Jag kommer inte glömma hur den där allra första kyssen kändes och att jag redan då tänkte att "det går nog inte att kyssa bättre än såhär" och hur jag tänkte att det faktum att vi lekte lite med varandras kroppar inte skulle betyda något för mig egentligen. Du skulle bara vara en tillfällig besökare. Jag var en nattlig gäst i din säng och du en nattlig gäst i mitt inre. Lika fort som jag gick på morgonen, lika fort skulle du ha lämnat mig också. 

Det blev inte så för du stannade kvar, byggde bo, slog dig ned. Och där är du kvar. Jag kommer aldrig glömma att du är kvar.

Egentligen vill jag bara vara patetisk. Jag vill ställa mig framför dig och skrika rakt ut; Hallå! Här är jag! Det är mig du ska älska! Det är jag som kan göra dig lycklig och jag gör nog nästan vad som helst för att få en chans!

Som tur är så är jag inte så patetisk, och jag vet att även om jag vore det så skulle du aldrig ta emot mig med öppna armar, du skulle snarare springa åt motsatt håll.

Istället fortsätter jag att leva på minnen, och även om jag är rädd att glömma så tror jag att känslan aldrig kommer försvinna.

Du...är...fantastisk.