Bluenote

Jag har fått det bekräftat från flera håll och jag hatar det, jag vill inte vara sådan. Vill inte vara egoistisk, jag vill ju egentligen inget hellre än att ge till andra och ställa upp för de som finns omkring mig men istället så tar jag bara.

Jag mår fysiskt illa när jag tänker på det. Det liksom bränns och känns i hela kroppen på ngt konstigt sätt och jag kan för mitt liv inte fatta hur det har kunnat bli på det här sättet.

Vad gör jag nu? Jag kan inte rätta till mina misstag, det finns inget jag kan göra för att göra de ogjorda. Jag kan heller inte ändra på mig tror jag, eller jo, klart jag kan för det kan man alltid men...jag orkar nog inte.

Jag hatar mig själv. Hatar verkligen, på riktigt. Kan inte se mig själv i spegeln och jag äcklas av allt jag är både på insidan och utsidan. Jag vill inte mer, jag vill inte att någon ska se mig, röra vid mig, tala till mig. Jag vill vara ensam, ensam på riktigt. På riktigt och för alltid.

Läste en så fin och bra mening nyss i en bok; "Hon ställer sig vid vägens kant och väntar på en ledig taxi. Om hon sätter sig ned, kommer den ändå att se henne vinka, kommer hon få den att stanna? Den där känslan kommer över henne medan hon ser alla bilar, alla liv innuti dem passera henne. Den där känslan av att ingen kommer släcka ledigt-lampan, sakta in, stanna till bara för hennes skull."

Fint.

Jag vill inte lägga mig ikväll. Jag vill inte gå upp på hotellrummet igen och lägga mig i sängen och försöka sova för det är alldeles för många tankar i huvudet nu. För mycket ångest.

Det kommer aldrig att ändras, det kommer alltid att vara detsamma. Varför har ingen berättat det för mig? Varför har ingen sagt till mig att hur mkt jag än drömmer och önskar och vill så kommer jag alltid vara samma äckliga människa som innan. Det sitter inte i kilona, det sitter i något annat. I det inre.

Det är därför jag aldrig kommer bli något konstverk, jag kommer aldrig passa ihop som ett vackert pussel tillsammans med någon annan bit och jag kommer aldrig att smälta samman sådär som jag sett andra göra.

Tårarna är nära, nära, nära och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag hör inte hemma någonstans längre. Jag är i Stockholm och jag känner inte den här staden längre, det är inte hemma. Vi har inget gemensamt jag och staden. Dofterna och färgerna är förändrade och jag känner mig liten och obetydlig.

I Göteborg har jag kastat bort allt och alla som betydde något på riktigt.    

Vad kommer sedan?

Kommer det ens något sedan?

Jag vill inte sova inatt. Jag vill inte vara vaken heller.

Jag vill inte vara jag.