Bluenote

Förlåt att mina läppar formar ord som du inte vill höra och viskar dem utan ljud ut i mörkret då du redan somnat och jag ligger vaken och tittar på takstukaturen som jag älskar.

Förlåt om mina händer inte kan hålla sig borta när de borde, det är inte av åtrå som jag gärna får dig att tro, utan det är för att jag vill vara säker på att du finns på riktigt. Jag trodde nämligen inte att änglar fanns.

Och jag vet att det skrämmer dig att jag somnar så tryggt mot ditt bröst, trots att jag egentligen inte alls ligger där för att sova... det skrämmer mig också ska du veta. Jag brukar inte kunna somna så. Inte så nära.

Men, jag kan inte rå för att ljudet av ditt hjärta liksom blivit det vackraste jag vet och att jag vill spara varje slag inom mig så att jag kan spela upp dem gång på gång på gång och kanske iallafall låtsas lite att du sparat en bit av mig någonstans därinne fast jag vet att det inte är sant.

Jag vill stanna tiden ibland, stanna tiden och bara vara. Skapa en egen värld bakom rullgardinen och stänga ute den där jävla solen som alltid tar med sig det vi kallar verklighet när den stiger. Jag vill hålla den borta, stänga den ute, mota bort den och bara ligga stilla.

Välkommen till verkligheten, säger du.

Och med lite tur blir det iallafall vackra sånger.