Jag vill tro.
Jag vill fråga dig rakt ut vem jag är för dig, för jag har inte den blekaste.
Jag är trött på att vara en hemlighet, något man smyger med, något som inte är okej och något som knappt kan klassas som en människa... För det är väl så du ser på mig, eller är det bara mina egna låga tankar om mig själv som jag projicerar på dig och får mig själv att tro att det är dina tankar för att det blir lättare så?
Jag vet att jag inte är perfekt. Långt ifrån, tillochmed. Jag har nog fler fel och brister än de flesta andra men jag har faktiskt en hel del att ge också. Om jag bara fick chansen att visa det tror jag att du skulle tycka om det. Ja, det tror jag faktiskt.
Jag blir så liten i din närhet. Osäker, anpassad, rädd och skakig. Jag vet inte varför men jag känner mig äcklig i din närhet, du är så ren och fin och jag...jag är...jag.
Men, det finns stunder när jag tror att jag är något för dig, eller iallafall att jag någon gång skulle kunna bli det, det är inte många stunder och de är oftast inte långa men de finns, de finns och det är dem jag lever för när det gäller dig och mig. Mamma sa idag att det verkade som jag hade mognat i mitt tänkande, hon hade nog rätt. Hon hade mer rätt än hon själv anade för hon pratade inte alls om hur jag ser på mig själv eller hur jag beter mig mot andra, sådant vet hon inget om, men hon träffade rätt iallafall. Du förstår, tidigare har jag trott att hela världen rasar samman om jag förlorar den jag vill ha. Jag har på riktigt trott att jag ska gå under, iallafall om det verkligen varit på riktigt. Jag tror inte det längre. Jag vet att livet går vidare, jag vet att det finns annat som är viktigt också och jag vet att det inte håller att drunkna så i någon annan som jag gjort innan. Allt det där vet jag, och allt det där tror jag på.
Men, jag vill tro på andra saker också. Jag vill tro på vackra stunder, äkta vackra stunder. Jag vill tro att vi också kan vara sådana där som ligger på en filt i parken precis som paret jag gick förbi idag. En filt, en varsin flaska vatten och din hand på min mage (eller helst tvärtom) och bara vara. VÅGA bara vara, med varandra.
För mig är sådant mer naket än att somna under samma täcke.
Små saker betyder mer än de stora ibland, och jag älskar att ligga i din säng och lyssna på skrammlet när du traskar runt i lägenheten och gör vardagssaker. Det är närmare för mig än hud mot hud.
Och jag har inte somnat till hjärtslag på jag vet inte hur länge och jag trodde att tiden då jag kunde det var förbi men det finns något i dig som gör mig lugn och spänd på samma gång och jag tycker om det.
Jag vill tro att du kan respektera mig, att du vill respektera mig och att du vill ha mig i ditt liv. Att jag inte bara hamnat där av misstag på någon form av genomresa som en utbytesstudent som snart ska slussas vidare och vars plats ska upptas av någon annan som ska läras upp och lekas med en stund. Jag vill leka länge.
Jag vill tro att du ryser till när jag rör dig, inte bara på huden utan liksom på insidan också.
Jag vill tro att de där sakerna du säger som gör mig lite ledsen, de säger du för att du är osäker och vill testa mig och jag vill tro att jag nån dag ska vara stark nog att svara och visa dig vad jag vill.
Jag vill tro att du kommer se vem jag är på riktigt och inte bara se vem jag låtsas vara när jag är med dig.
Jag vill tro att ingen fattar nånting av det här inlägget för det vore nog säkrast så.
Förresten så är Vackraste tillbaka. Det är underligt.
Jag är trött på att vara en hemlighet, något man smyger med, något som inte är okej och något som knappt kan klassas som en människa... För det är väl så du ser på mig, eller är det bara mina egna låga tankar om mig själv som jag projicerar på dig och får mig själv att tro att det är dina tankar för att det blir lättare så?
Jag vet att jag inte är perfekt. Långt ifrån, tillochmed. Jag har nog fler fel och brister än de flesta andra men jag har faktiskt en hel del att ge också. Om jag bara fick chansen att visa det tror jag att du skulle tycka om det. Ja, det tror jag faktiskt.
Jag blir så liten i din närhet. Osäker, anpassad, rädd och skakig. Jag vet inte varför men jag känner mig äcklig i din närhet, du är så ren och fin och jag...jag är...jag.
Men, det finns stunder när jag tror att jag är något för dig, eller iallafall att jag någon gång skulle kunna bli det, det är inte många stunder och de är oftast inte långa men de finns, de finns och det är dem jag lever för när det gäller dig och mig. Mamma sa idag att det verkade som jag hade mognat i mitt tänkande, hon hade nog rätt. Hon hade mer rätt än hon själv anade för hon pratade inte alls om hur jag ser på mig själv eller hur jag beter mig mot andra, sådant vet hon inget om, men hon träffade rätt iallafall. Du förstår, tidigare har jag trott att hela världen rasar samman om jag förlorar den jag vill ha. Jag har på riktigt trott att jag ska gå under, iallafall om det verkligen varit på riktigt. Jag tror inte det längre. Jag vet att livet går vidare, jag vet att det finns annat som är viktigt också och jag vet att det inte håller att drunkna så i någon annan som jag gjort innan. Allt det där vet jag, och allt det där tror jag på.
Men, jag vill tro på andra saker också. Jag vill tro på vackra stunder, äkta vackra stunder. Jag vill tro att vi också kan vara sådana där som ligger på en filt i parken precis som paret jag gick förbi idag. En filt, en varsin flaska vatten och din hand på min mage (eller helst tvärtom) och bara vara. VÅGA bara vara, med varandra.
För mig är sådant mer naket än att somna under samma täcke.
Små saker betyder mer än de stora ibland, och jag älskar att ligga i din säng och lyssna på skrammlet när du traskar runt i lägenheten och gör vardagssaker. Det är närmare för mig än hud mot hud.
Och jag har inte somnat till hjärtslag på jag vet inte hur länge och jag trodde att tiden då jag kunde det var förbi men det finns något i dig som gör mig lugn och spänd på samma gång och jag tycker om det.
Jag vill tro att du kan respektera mig, att du vill respektera mig och att du vill ha mig i ditt liv. Att jag inte bara hamnat där av misstag på någon form av genomresa som en utbytesstudent som snart ska slussas vidare och vars plats ska upptas av någon annan som ska läras upp och lekas med en stund. Jag vill leka länge.
Jag vill tro att du ryser till när jag rör dig, inte bara på huden utan liksom på insidan också.
Jag vill tro att de där sakerna du säger som gör mig lite ledsen, de säger du för att du är osäker och vill testa mig och jag vill tro att jag nån dag ska vara stark nog att svara och visa dig vad jag vill.
Jag vill tro att du kommer se vem jag är på riktigt och inte bara se vem jag låtsas vara när jag är med dig.
Jag vill tro att ingen fattar nånting av det här inlägget för det vore nog säkrast så.
Förresten så är Vackraste tillbaka. Det är underligt.
Kommentarer
Trackback
