Bluenote

Hittills har det varit en mer eller mindre galen resa som började med att Elwah höll på att komma för sent till tåget för att hennes färdtjänst inte riktigt fungerade som den borde och därefter har det liksom fortsatt i samma stil med trasiga hissar, kissande fjortisar, brinnande spår och trasiga mobiltelefoner... Mer utförliga beskrivningar kommer när jag orkar.

Jag har iallafall stått öga mot öga med en del av mitt förflutna idag, det känns både dåligt och bra men kanske mest skönt på ngt sätt. Det började med att jag åkte till Västermalmsgallerian för att handla lite saker som jag behövde. Fridhemsplan, my old hoods... Jag har knappt vågat röra mig där efter det att jag flyttade iväg, det har känts obehagligt och jobbigt på ngt sätt och saker kommer tillbaka när jag är där. Men, nu gjorde jag det. Jag knatade in i gallerian med huvudet (relativt) högt, stannade till vid cafeét som jag suttit på så många gånger och tryckt i mig massa mat som jag inte velat ha, stannade till en stund och tittade, mindes. Smakade på ångesten som låg som en dimma kring toaletten som jag hälsat på så många gånger, toaletten som fått ta emot maten som det där ruskiga cafeét försett mig med. Jag behövde en ny skrivbok också så jag tog en sväng in på Dagslivs. Mindes middagshandlingar och mitt första riktiga förhållande, mindes tankar och känslor. Blev 18 igen.

Och så fortsatte det. 

Vi åkte till Kellys på Söder, mitt gamla stamställe där jag hängde nästan varje dag under bartenderkursen tillsammans med mina två långhåriga hårdrocksvänner, där jag umgicks med Stockholms-F och fick en inblick i knuttevärlden, där jag "dj'at" en hel del och där jag en gång i tiden var tjenis med personalen... Bara en sådan sak kändes, att komma in där igen. Allt var sig likt, inga år hade passerat.

Sen plötsligt så stod han där, en livs levande skugga av mitt förflutna. Ett minne som jag nästan glömt och en upplevelse på en soffa för hundra år sedan ungefär. Han såg likadan ut. Blicken var densamma, doften hade jag inte glömt och han fick mig fortfarande att bli dum i huvudet och fnittrig.

Det verkade som att han stötte på mig. Igen. Som att han ville ha med mig vidare och som att han ville leva om vårt äventyr. Det var ingen bra idé sist, det visade sig ju ganska tydligt...och det vore en ännu sämre idé nu så jag vek undan.

Skulle vilja skriva så mkt mer om allt detta, men ögonen håller på att falla ihop...

Skriver mer imorn,

Natt.