Bluenote

Helvete vad jag saknar dig ikväll. Jag villvillvill ligga där mellan de där sträva lakanen och höra dig andas så nära mitt öra att jag kan känna din varma andedräkt mot min kind. Jag vill ligga där och låtsas att det inte finns någon morgondag och att allt som spelar roll är där och då. Jag vill se dina höftben i månljuset som smiter genom springan mellan rullgardin och fönsterkarm och jag vill leta med kalla fingrar längs din brinnande varma hud för att hitta fler och fler egenheter på din kropp att älska.

Jag vill låtsas. Jag vill låtsas vara din och låtsas vara någon som man tycker om, någon som DU tycker om. 

Världen känns så stor och farlig ibland, och jag är så liten och dum. Då hjälper din arm runt mig och din hand mot mitt hår sådär som du brukar lägga den, hjärtat slår starkare men lugnare när du har handen där. Ibland tror jag nästan att jag lever, när du har din hand där.

Och dum som jag är, så frågar jag om du vill. Om du vill ha mig där, nära. Jag säger det inte rakt ut men jag vet att du vet vad jag menar för det enda du och jag någonsin haft eller kommer att ha gemensamt är delad nakenhet på utsatta tider och jag hatar det lika mycket som jag älskar det och jag hatar det för att jag låter dig bekräfta för mig det jag fick höra för så länge sedan. "Du är ingen sådan man blir kär i, du är en sådan man drar över och sen lämnar". Han hade rätt, han som sa det, och du har rätt. Ändå så älskar jag att ligga där bredvid dig och titta upp i det fina taket och drömma abstrakta saker och känna mig fri och lätt när jag glider in i sömnens värld efter det att du redan har somnat.

Jag skulle aldrig begärna något av dig. Aldrig någonsin. Jag är så glad för varje liten sekund som du ger mig, så glad för att jag faktiskt känner något äkta när jag ser dig och för att du låtit mig komma iallafall fysiskt nära. Så glad. Jag skulle aldrig begära mer av dig. Och även om det ibland känns som att jag vill springa hela vägen hem till dig och sedan göra precis som Loke sjunger; "Du kom hit strax innan midnatt, ja du brukar ju göra så. Som vanligt blev jag glad för att du kom. Du klev som vanligt in i lägenheten utan att knacka på men du sa det är nått jag vill prata om... Det har liksom börjat svida, ja det dansar, snurrar runt, jag vet inte riktigt vad det är... Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt, men jag börjar nästan tro att jag är kär. Och jag vet att det är helt ur fas med allt som vi bestämt, om oberoende och distans... Ja jag kanske fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt, men tror du inte att vi har en chans..."

Så vill jag göra. Men jag gör det inte. Jag gör det inte för du förtjänar så mycket bättre. Jag är inte en sådan som belastar andra med mina känslor och spyr ut dem till höger och vänster...jag spyr ut dem här istället.

Ändå så kan jag ibland drömma om saker jag vet att jag inte får och inte ska, saker som hade äcklat dig om du visste. Jag drömmer om att få ringa dig och fråga om jag ska köpa med din favortirätt hem, jag drömmer om att nynnandes få hälla mjölk i ditt morgonkaffe och servera dig frukost på sängen bara för att du är du, jag drömmer om att spendera en hel söndag i soffan framför dåliga matineér tillsammans med dig, om att glömma paraplyet under promenaden och stampa i vattenpölar tills vi båda är alldeles plaskblöta, om att mötas av din varma famn efter en lång dag och att få lyssna till historier från din barndom och till alla dina bekymmer.

Jag vill vara en bild i din plånbok, visst är det hemskt?

Jag visste att det gick att känna såhär, det visste jag. Men inte såhär starkt och inte igen. Och inte såhär starkt utan några som helst egentliga grunder.

Det skrämmer mig, du skrämmer mig. Jag vill inte ha det såhär, jag har aldrig bett om att få falla så hårt. Jag minns ju så väl vad jag tänkte i början att "åh nej, det här ska inte bli något. Det är bara en grej." och sen vet jag inte vad som hände. Sedan skrev jag att jag inte var redo att skriva om dig och sen skrev jag två sidor till...och sedan sitter jag här och sorterar minnen bäst jag kan. Stoppar de i små inre fack i mitt hjärta och försöker sortera dem i ordning så att jag ska minnas allt precis så som det varit och inte ändra på något, inte förvränga eller försköna.

Bilderna flimrar förbi framför mig och jag vill bara skrika och springa hem till dig. Hem till dig. Till dig. Dig.