Det måste få ett slut nu.
Jag orkar inte mer.
Den här jävla bulimin som har mig i ett järngrepp, det tar verkligen livet av mig på riktigt. Jag stod i duschen nyss och skulle kräkas som vanligt, men inte fick jag upp allt. Jag har inte vägt mig på länge men jag vet att jag väger mer än någonsin eftersom det känns på kläderna jag har. Jag går stadigt upp i vikt med något kilo i månaden och jag har redan ätit och kräkts mig till ett hjärtfel, nu väntar diabetes och andra fetmarelaterade sjukdomar runt hörnet. Jag har dåliga blodvärden och saker blöder i min mage utan att läkarna vet varför. Jag är ständigt trött och mår illa var och varannan dag och känner mig svimfärdig hela tiden trots pacemakern, det är en annan typ av svimfärdighet nu. Mina knän och fotleder börjar göra ont eftersom jag väger för mycket för mitt eget bästa. Varje gång jag ska göra något som jag egentligen borde se fram emot, som min fest i lördags, så förintas glädjen av viljan att göra mig fin och omöjligheten i att göra det. Jag skäms, jag mår dåligt, jag får ångest och jag tvingas konfronteras med mig själv i spegeln. Andra dagar när jag inte ska göra något speciellt så känns det inte fullt lika illa, de dagarna kan jag helt enkelt blunda för hur jag ser ut och inte bry mig över huvud taget. Jag köper inga nya kläder (iofs har jag inte råd eftersom alla mina pengar går åt till mat), jag orkar inte sminka mig längre, jag borstar inte håret... Jag förfaller. Jag sköter iallafall min hygien, men hade det inte varit för att jag är sambo hade jag nog inte ens orkat duscha... Det här måste få ett slut. Jag missar så mycket, jag har kastat bort mer än halva mitt liv och jag orkar inte mer nu. Jag måste få hjälp, på något sätt. Jag vet inte hur men jag måste. När jag har skrivit klart det här inlägget ska jag maila ätstörningsenheten i Göteborg, kötiderna är enorma men jag ska göra det iallafall. Och jag ska själv försöka ta tag i mitt ätande. Inga mer extrema dietförsök, nu är det på riktigt som gäller. Jag ska fundera ut vad jag ska äta och hålla mig till det, och jag ska skriva ned vad som triggar mig och hur jag kan hålla mig ifrån de situationerna, och hur jag ska kunna övervinna dem och de ändå inträffar. Det får jag göra imorgon, nu är klockan för mycket och jag måste upp tidigt imorgon.
Det måste få ett slut nu.
Den här jävla bulimin som har mig i ett järngrepp, det tar verkligen livet av mig på riktigt. Jag stod i duschen nyss och skulle kräkas som vanligt, men inte fick jag upp allt. Jag har inte vägt mig på länge men jag vet att jag väger mer än någonsin eftersom det känns på kläderna jag har. Jag går stadigt upp i vikt med något kilo i månaden och jag har redan ätit och kräkts mig till ett hjärtfel, nu väntar diabetes och andra fetmarelaterade sjukdomar runt hörnet. Jag har dåliga blodvärden och saker blöder i min mage utan att läkarna vet varför. Jag är ständigt trött och mår illa var och varannan dag och känner mig svimfärdig hela tiden trots pacemakern, det är en annan typ av svimfärdighet nu. Mina knän och fotleder börjar göra ont eftersom jag väger för mycket för mitt eget bästa. Varje gång jag ska göra något som jag egentligen borde se fram emot, som min fest i lördags, så förintas glädjen av viljan att göra mig fin och omöjligheten i att göra det. Jag skäms, jag mår dåligt, jag får ångest och jag tvingas konfronteras med mig själv i spegeln. Andra dagar när jag inte ska göra något speciellt så känns det inte fullt lika illa, de dagarna kan jag helt enkelt blunda för hur jag ser ut och inte bry mig över huvud taget. Jag köper inga nya kläder (iofs har jag inte råd eftersom alla mina pengar går åt till mat), jag orkar inte sminka mig längre, jag borstar inte håret... Jag förfaller. Jag sköter iallafall min hygien, men hade det inte varit för att jag är sambo hade jag nog inte ens orkat duscha... Det här måste få ett slut. Jag missar så mycket, jag har kastat bort mer än halva mitt liv och jag orkar inte mer nu. Jag måste få hjälp, på något sätt. Jag vet inte hur men jag måste. När jag har skrivit klart det här inlägget ska jag maila ätstörningsenheten i Göteborg, kötiderna är enorma men jag ska göra det iallafall. Och jag ska själv försöka ta tag i mitt ätande. Inga mer extrema dietförsök, nu är det på riktigt som gäller. Jag ska fundera ut vad jag ska äta och hålla mig till det, och jag ska skriva ned vad som triggar mig och hur jag kan hålla mig ifrån de situationerna, och hur jag ska kunna övervinna dem och de ändå inträffar. Det får jag göra imorgon, nu är klockan för mycket och jag måste upp tidigt imorgon.
Det måste få ett slut nu.
Kommentarer
Trackback
