Bluenote

"Är hon lite tjock?", frågade Rufs väninna som träffade mig en kortis på Musikhögskolan för någon vecka sedan. Den här kvinnan säger tydligen alltid vad hon tycker och det var hennes första intryck av mig. Lite tjock. Jag antar att det kunde varit värre. Hon kunde sagt smällfet, eller jättetjock, eller ovanligt rund eller...vad som helst. Men jag är iallafall tjock, och det såg även hon.

Jag tänker på att jag tar så mycket för givet, att jag är älskad trots att jag ser ut som jag gör till exempel. Det är ingen självklarhet. Jag måste börja fatta det och göra något åt det. Jag missar så jävla mycket.

Nu är det verkligen dags. På riktigt. Har lyckats svulla ocj kräkas igen och nu blir det alldeles för lite sömn pga det och det går bara inte. Från och med nu och fram till min födelsedag så är det avgiftning som gäller, jag skiter i vad det kostar, jag skiter i om det är svårt. Det ska gå. Inga dåliga kolhydrater för min del; inget godis, inga kakor, inget bröd, ingen pasta, ingen müsli, inget alls som innehåller snabba kolhydrater. Jag ska fixa det. Och inget mer "jag ska bara", jag börjar nu.

Herregud... Vi var på väg hem efter att ha sett schlagern hos A, och vi hoppade på vagnen efter att ha köpt lite mat på McDonalds. På vagnen satt en väldigt överförfriskad herre som började prata med Rufs om maten vi köpt. Han ville byta en vinflaska mot en hamurgare. Rufs sade nej men mannen tolererade inte det utan fortsatte tjata när Rufs fortsatte säga nej så drog han fram en sådan där expanderbatong (eller vad det nu heter, en sån där man kan fälla ut iallafall) och hotade med "vänta bara, så får du väl se vad som händer när du går av". Det stod ett gäng killar på vagnen precis där vi satt, och de såg vad som hände och sade till mannen att lugna ned sig. Mannen skulle av på samma ställe som vi och vi tänkte väl att det skulle vara lugnt och att han inte skulle göra något, men så var det inte riktigt. När vi kom av vagnen sprang mannen ikapp oss och slet tag i Rufs jacka och hotade honom med batongen och tog påsen med mat. Jag försökte trycka bort honom och Rufs sa till honom att släppa men han blev bara argare och argare och såg ut som att han skulle slå till med batongen. Då kom de tre killarna från vagnen, de hade sett vad som höll på att hända och hoppade av. Den ena killen högg tag i mannen och tvingade bort honom från Rufs och en annan ringde polisen som sade att de skulle komma. Mannen ville inte ge sig utan skulle hela tiden ge sig på Rufs och slå honom, men killen höll honom borta. Den killen jobbade tydligen som väktare och han var grymt duktig på att "snacka ned" folk, så han lyckades till slut få mannen att vända om och börja gå åt motsatt håll. Väktarkillen sade till oss att gå och att de tre skulle följa efter mannen och se till att polisen tog honom när de kom.

De tre killarna skulle inte ens av på vår hållplats. De är helt fantastiska som inte tvekar utan rycker in och hjälper till. Jag hoppas att de förstod hur tacksamma vi var.

Hoppas att den jävla idioten faktiskt blev tagen av polisen. Han hade elaka ögon, på riktigt, och jag tror att om de tre killarna inte kommit hade det blivit bra mycket våldsammare eftersom han troligen inte hade tvekat över att slå och då hade vi inte haft något annat val än att försvara oss. Visserligen såg han knappt mig, han var bara grymt arg på Rufs av någon anledning, men jag hade inte kunnat stå bredvid och låta Rufs slåss själv. Jag hade slagits för allt jag är värd, garanterat. Jag kanske inte hade gjort det om jag varit ensam, då hade jag nog varit för rädd, men när det gäller någon jag älskar så är jag inte rädd. Ingen ska få göra Rufs illa.

Är sådana där vapen som han hade ens lagliga förresten?

Kanske borde vi stannat kvar tills polisen kom, så vi iallafall hade kunnat göra en ordentlig anmälan. Jag tror inte att det hade blivit något vidare hårt straff för honom iofs, men böter för olaga hot eller liknande kanske, vad vet jag. Han borde inte få gå lös, den jävla idioten. Jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt, han var stor och hade vapen och han verkade vilja slå mot ansiktet. Fy fan.

Nu ska jag sova, kramas, och vara glad att vi är hela.

Jag har fallit igen. Jag har haft fingrar i halsen. Helt ärligt så vet jag inte ens varför, men jag vet att jag ska låta bli igen imorgon. Det är nog som med rökningen, när jag slutade röka så tänkte jag inte "jag ska aldrig mer ta en cigg", jag tänkte "jag kan ta en cigg senare om jag fortfarande vill". Jag förbjöd inget, därför fungerade det. Med andra ord ska jag tänka "jag kan hetsa en annan gång, om jag fortfarande tycker det är värt det".

Rufs har en grymt bra idé om en hemsida han ska skapa, och det fick mig att börja tänka på Blueskies igen, som jag var på väg att starta 2005. Det skulle vara en hemsida om ätstörningar och jag byggde klart den (nästan alldeles själv!) men sedan så gick den i stöpet samtidigt som mitt förhållande till I. Jag kanske ska ta upp det arbetet igen? Det vore verkligen en bra grej och dessutom så passar det bra nu när arbetet med boken är igång på allvar, de två sakerna kan marknadsföra varandra på något sätt. Jag ska definitivt ge det en rejäl funderare. Mycket av jobbet med sidan är ju redan gjort så det behöver inte bli så svårt... Apropå boken så mailade jag C idag, C som jag var kär i för hundra år sedan när jag först insåg att jag var bisexuell. Jag var tvungen att få hennes godkännande ang. att bli omnämnd i boken, och det var helt okej för henne! Hon måste dock fått en liten chock när jag berättade att jag var riktigt förälskad i henne under en ganska lång tid...men jag hoppas att hon iallafall såg det som lite smickrande. Nu ska jag ta och sova, jag har grym huvudvärk och vill inte sova bort hela dagen imorgon. Jag måste nämligen öva på grund- ters- och kvintlägen på pianot, och även spela en del fiol. Och sjunga. Det gick faktiskt lite bra idag med pianot, trots att jag var trött och förvirrad. Ååååh, vad jag önskar att jag kommer klara av att bli sångpedagog!!!

Nattinatt!

Fick en utmaning av Zihno (som jag för övrigt frukostade med idag och det var sååå roligt att ses igen!!), den går till som följer:

REGLER: Bloggaren skriver 8 fakta/(o-)vanor om sig själv. Den som blir utmanad skrivet ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/(o-)vanor.

* Jag är smått besatt av jämna nummer. Alltid när jag handlar saker som smågodis etc. så måste jag handla dem i jämna antal, annars kommer något hemskt att hända. Det är jag säker på.

* Jag är även besatt av siffran tre och saker till vänster om andra saker... Alltså, om jag ska plocka ned ett glas från en hylla måste jag ta ut de två främre och välja det tredje från den vänstraste raden. Det gäller alla saker.

* Jag har oftast olika strumpor på mig, av ren lathet och för att jag är en förvirrad människa.

* Duschen är den plats där jag tänker allra bäst. Jag kommer på nästan alla mina bra ideér i duschen.

* Jag skulle gå under utan min iPod. Oftast när jag lyssnar på den så låtsas jag att det är jag som sjunger låtarna och känner efter hur det skulle kännas i halsen, eftersom jag är en väldigt sångtekniknördig tjej...

* Det händer att jag sjunger högt för mig själv på bussen, eller att jag börjar skratta högt när jag tänker på något roligt.

* Jag försöker få alla att tro att jag är ganska pedantisk och strukturerad. Det är en ren lögn, och jag är raka motsatsen... Jag panikstädar t.ex. alltid innan jag ska få besök och jag slarvar bort minst en sak om dagen. Dock hittar jag dem oftast där jag lade dem sist.

* Jag får bättre självförtroende när jag har mössa på mig.

Jag måste fundera lite på vilka jag ska utmana... Följer inte så många bloggar så det blir lite svårt... Jag återkommer!

Zihno: Tack för råden idag, du sa ju precis det jag ville höra!!

Först vill jag tacka "It's a secret" för kommentaren! Det var jättefina ord och de stämde så väl, och det känns så bra att någon som inte känner mig har läst och sett och förstått! Dock har jag bestämt mig för att det är sångpedagog jag ska bli och inte sjuksköterska :) Men, jag känner också att jag är på väg någonstans, och jag tror också att den här månaden kommer bli ett helt år, och många fler år där efter. Ibland jagar matdjävulen mig fortfarande, t.ex. idag. Jag har ätit så mycket de senaste dagarna att magen varit konstant svullen (känns det som iallafall) och hela jag har känts äcklig. Då jagar matdjävulen mig, då talar den om för mig att jag kommer känna mig tom om jag bara proppar mig full med mat och kräks som aldrig förr, den säger att jag kan börja om igen om jag gör som den säger. Tidigare har jag alltid gett efter, jag har trott på matdjävulens ord trots att det aldrig fungerat, kroppen har velat överleva och skrikit efter näring (jag har fått i mig bra mycket mer energi än vad jag behöver, men ingen egentlig näring-bara tomma kalorier) och då har jag ätit igen. Och börjat om. Och så har det fortsatt, dag efter dag efter dag under 12 års tid. Men inte nu längre. Nu kan jag stå emot. Jag har klarat det idag, och jag kommer att klara det imorn. Nu börjar jag dessutom min nya, hälsosamma livsstil. Jag kommer inte kalla det för diet, jag kommer kalla det att lägga om livsstilen, för det är precis det det kommer handla om. Jag vill hitta en balans i livet där jag vet vad som är okej och vad som inte är det, en balans mellan mat, träning, sömn, nöjen-allt det där som är viktigt. Jag tror jag vet på ett ungefär hur det ska gå till.

Sång-N och L från min klass var här på kvällen och spelade Buzz, det var trevligt men lite stelt... Jag vet inte varför men det känns som att det ofta blir så när vi har folk hemma och det gör mig så irriterad. Ibland känns det som att allt jag gör blir fel. Jag anstränger mig och försöker göra saker bra så att alla ska bli nöjda och Rufs ska bli stolt över sin flickvän, men jag lyckas bara göra honom arg. Vi bråkade igen när L och N hade gått, och jag börjar undra om det här kommer hålla. Jag vet att det är mitt fel, kanske är det för att jag är så bråkig och oresonlig, för att jag inte kan lyssna på honom och för att jag bara tänker på mig själv, kanske är det för att jag inte har någon social kompetens och för att jag inte kan konversera ordentligt om det som är viktigt. Kanske är det för att jag är för omogen. Kanske är det för att jag börjat tänka tankar som jag inte får tänka. Jag börjar tro att A som jag var tillsammans med förut hade rätt; jag kommer aldrig kunna ha ett normalt förhållande för jag vet helt enkelt inte hur man bryr sig om andra människor. Det enda positiva är att något sådant här hade definitivt triggat en hetsätning tidigare, men inte nu.

Och Duchess, vi får ta och ses en annan dag snart. Det kanske var lika bra att det inte blev ikväll, med tanke på hur den här kvällen slutade här hemma.

Nu ska jag sova lite och ladda för imorgon, det står piano- och sånglektion på schemat.

Usch och fy. Gårdagen var fylld av bråk och gräl, och även om friden lade sig över oss i en alkoholrusig dimma frampå småtimmarna så avslutades det hela med att Rufs skrek åt mig och jag tvingade mig själv till sömns för att jag inte orkade lyssna... Imorse var allt bra, iallafall till en början, men sedan så kom vi igång igen och vi var nog taskigare än någonsin mot varandra. Nu minns jag inte ens hur det började, troligen med någon löjlig bagatell, och nu är allt bra igen. Jag vet att jag betett mig som en idot, och jag vet nog även varför. Det enda jag inte vet är hur jag ska stoppa det, om jag ens ska försöka stoppa det? Jag kanske bara måste finna en balans, en balans där varken jag eller någon annan blir sårad och där jag kan njuta av allt underbart utan att egentligen göra fel.. om det går? Jag svamlar. Ursäkta.

Har ätit pizza och kladdkaka idag, och igår natt blev det nattamat på Burger King. Fortfarande ingen kräkning eller ångest, och jag tror att jag snart är redo för att ta tag i kosten och göra något bra för mig själv. Nu äter jag allt, och försöker lära mig att känna vad jag behöver och vill ha. Äta pizza och godis är inte bra, men det är fantastiskt att jag klarar det!! Därför tänker jag inte få dåligt samvete, jag tänker bara vara stolt!! 27 dagar utan hets och kräkning!! Jag sade det till M, och hon upplyste mig om att det faktiskt är nästan en hel månad. En hel månad!!! Det är skithäftigt, så grymt coolt att jag knappt tror det själv. Och det coolaste är att jag inte har gått upp i vikt. Inte ned heller (vilket inte är så konstigt), men det visar iallafall att jag faktiskt kan äta utan att bli tjockare! Det visste jag ju naturligtvis redan innan, men det är skönt att få bevisa det för mig själv.

Nu ska jag sova.

Fortfarande ingen kräkning!!! Gryyyymt skönt! Och jag blev så glad för Duchess kommentar här på bloggen, även om det bara var ett par ord så var det stora ord för mig och eftersom jag inte riktigt kan prata med någon om hur det går i mitt anti-kräkande, så känns det så bra att någon uppmärksammar det!! Har ätit massa grejer idag, muffins, chips med dip, sallad, choklad... Jag ska ta tag i viktnedgången, men jag vill känna att jag kan äta normalt utan ångest först, och jag är verkligen på väg.

Jag har haft en sjukt fin dag (med betoning på sjuk, eftersom det är just det jag är. Ont i halsen och febrig) med sånglektion med B. Det var så länge sedan vi hade sånglektion hon och jag, så jag hade nästan glömt vilken bra lärare hon är!! Hon sa att det hade hänt mkt med min röst, och det är klart hon tyckte det-det är över ett år sedan hon hörde mig sist!! Jag minns knappt hur jag lät då... Dock bad jag henne om hjälp för att något hänt med min röst på sistone, så jag tycker att jag har gått tillbaka i utvecklingen...men det är klart, jag har inte tagit lektioner på länge och inte sjungit så mkt som jag brukar. Nu ska det bli ändring på det dock, för jag SKA komma in på Musiklinjen och jag kommer ta lektioner en gång i veckan hos S framöver. Ska träffa henne imorn också och jobba riktigt mycket tekniskt för att komma åt problemet, vad det nu är. Kommer bli riktigt roligt imorgon med både sång- och fiollektion!

Jag är så glad just nu, det känns som ett nytt ljus har letat sig in i mitt liv. Mer än så kan jag nog inte säga...men det är hur underbart som helst!! Tack tack, Vackraste!

Nej, det har det verkligen inte varit... Det har mest gått fel från början till slut, så nu lägger jag ner och lägger mig, dock alldeles för sent.

Har iallafall tränat lite, rodd, triceps, biceps och ben. En övning för varje muskelgrupp förutom för benen där jag körde fram- och baksida. Sjukt irriterande att jag inte får lyfta armen över huvudet på ytterligare en och en halv vecka..

Nåja, trots att dagen varit dålig har det ändå hänt ett par bra sake; jag fick ett fint fint fint samtal, jag har valt en (eller två) av låtarna till antagningsproven (True Colours) och pianolektionen gick hyfsat bra. Imorn är det ensemble på morgonen och efter skolan blir det fika med M. Jag är fattig som en kyrkråtta och fet som en gris, vilket talar starkt för proteinpulverdiet i en månad. Vem har sagt att man måste göra som man borde bara för att man vet vad som är rätt?! Idag är det förresten min 22a kräkfria dag, är inte det bra så säg!! Trodde det var 20e dagen men hade räknat fel...så det är ju till och med ännu bättre! Heja mig, vad jag är bra! Det har till och med gått lättare än jag trodde, helt otroligt!! Känns som att kräkningarna och ångesten aldrig funnits där, på ett sätt, även om jag fortfarande överäter ibland. Hur som helst, grattis till mig. Godnatt!

Lägger mig som vanligt för sent... Klockan är snart halv tolv och jag ska upp svinigt tidigt igen. Kommer bli en tröttdag som alla andra. Har bråkat massor med Rufs idag och det slutar som vanligt med att jag tar tillbaka allt jag sagt och ändrar åsikt för att jag verkligen inte orkar tjafsa. Det kanske är dumt av mig, men det känns som vi skulle fortsätta bråka en evighet om jag inte gav med mig, så det är väl lika bra. Som alltid när något går emot mig så äter jag. Mängder och åter mängder. Hetsåt quornfärssås och massamassamassa godis men sedan kom jag på att jag ju har slutat kräkas, och att jag firar 20-dagars (!!!!)-jubileum imorgon. Det är rekord sedan...ja, jag minns inte ens när sist det var så lång tid jag var kräkfri sist, och då är det verkligen inte värt det att förstöra. Maten och godiset får vara kvar, orkar inte ens kännas vid den eventuella ångesten som säkert lurar någonstans inom mig.

Nu ska jag krypa i säng, allting känns oerhört hopplöst och jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Jag vet ju vad jag vill göra, men allt i hela världen talar emot det.

Fick jättefin försenad julklapp idag av Sång-N, en svart scarf med broderade blommor på och ett gult anteckningsblock med texten "glöm inte skriva ned en viktig grej". Hur bra som helst med tanke på min scarf-fetish och behovet av anteckningsböcker!

Nattinatt.

Har ätit sjukt mycket godis. Och sushi. Blir sugen på sushi ibland, fast varje gång jag äter det så blir jag äcklad och mår illa och ser bilder på simmande fiskar framför ögonen. Mycket konstigt. Förutom sushin så är jag ju helt och hållet vegetarian, men jag har sagt att det är okej för mig att äta sushi någon gång i månaden, det är ungefär så ofta jag blir sugen på det. Sedan håller äckelkänslorna i sig ett bra tag.

Gick upp jättesent idag och gick till gymmet nästan direkt, det är ju inte så långt till gymet direkt, det är i stort sett bara att ta hissen ned så är man framme... Det blev 10 min uppvärmning på crosstrainern och sedan ett benpass som avslutades med lite ländrygg och mage. Skönt! Det kändes dock att kroppen hade en del att jobba med sedan igår, i form av alkohol... Inte så att jag var bakis, bara väldigt, väldigt trött och seg.

Nu är klockan 01.00 och det är definitivt dags att sova för imorgon är det jobb som gäller och jag börjar klockan 11 så jag måste upp hyfsat tidigt.

Nattnatt.