Bluenote

Först vill jag tacka "It's a secret" för kommentaren! Det var jättefina ord och de stämde så väl, och det känns så bra att någon som inte känner mig har läst och sett och förstått! Dock har jag bestämt mig för att det är sångpedagog jag ska bli och inte sjuksköterska :) Men, jag känner också att jag är på väg någonstans, och jag tror också att den här månaden kommer bli ett helt år, och många fler år där efter. Ibland jagar matdjävulen mig fortfarande, t.ex. idag. Jag har ätit så mycket de senaste dagarna att magen varit konstant svullen (känns det som iallafall) och hela jag har känts äcklig. Då jagar matdjävulen mig, då talar den om för mig att jag kommer känna mig tom om jag bara proppar mig full med mat och kräks som aldrig förr, den säger att jag kan börja om igen om jag gör som den säger. Tidigare har jag alltid gett efter, jag har trott på matdjävulens ord trots att det aldrig fungerat, kroppen har velat överleva och skrikit efter näring (jag har fått i mig bra mycket mer energi än vad jag behöver, men ingen egentlig näring-bara tomma kalorier) och då har jag ätit igen. Och börjat om. Och så har det fortsatt, dag efter dag efter dag under 12 års tid. Men inte nu längre. Nu kan jag stå emot. Jag har klarat det idag, och jag kommer att klara det imorn. Nu börjar jag dessutom min nya, hälsosamma livsstil. Jag kommer inte kalla det för diet, jag kommer kalla det att lägga om livsstilen, för det är precis det det kommer handla om. Jag vill hitta en balans i livet där jag vet vad som är okej och vad som inte är det, en balans mellan mat, träning, sömn, nöjen-allt det där som är viktigt. Jag tror jag vet på ett ungefär hur det ska gå till.

Sång-N och L från min klass var här på kvällen och spelade Buzz, det var trevligt men lite stelt... Jag vet inte varför men det känns som att det ofta blir så när vi har folk hemma och det gör mig så irriterad. Ibland känns det som att allt jag gör blir fel. Jag anstränger mig och försöker göra saker bra så att alla ska bli nöjda och Rufs ska bli stolt över sin flickvän, men jag lyckas bara göra honom arg. Vi bråkade igen när L och N hade gått, och jag börjar undra om det här kommer hålla. Jag vet att det är mitt fel, kanske är det för att jag är så bråkig och oresonlig, för att jag inte kan lyssna på honom och för att jag bara tänker på mig själv, kanske är det för att jag inte har någon social kompetens och för att jag inte kan konversera ordentligt om det som är viktigt. Kanske är det för att jag är för omogen. Kanske är det för att jag börjat tänka tankar som jag inte får tänka. Jag börjar tro att A som jag var tillsammans med förut hade rätt; jag kommer aldrig kunna ha ett normalt förhållande för jag vet helt enkelt inte hur man bryr sig om andra människor. Det enda positiva är att något sådant här hade definitivt triggat en hetsätning tidigare, men inte nu.

Och Duchess, vi får ta och ses en annan dag snart. Det kanske var lika bra att det inte blev ikväll, med tanke på hur den här kvällen slutade här hemma.

Nu ska jag sova lite och ladda för imorgon, det står piano- och sånglektion på schemat.