Bluenote

Här kommer en kort uppdatering... Åkte hem från sjukhuset i tisdags med min nya fina (?) pacemaker instoppad och klar. Jag hade sjukt, sjukt ont i bröstet och axeln efter operationen och blev fullproppad med morfin som inte alls ville hjälpa. Jag har en teori om att varje gång man hamnar på sjukhus så möter man en läkare eller sjuksköterska som absolut inte borde ha det yrket de har. Den här gången lyckades jag med att träffa samma nöt till läkare som sist jag låg inne på 38an. Hon som sa att jag var fullt frisk och absolut inte hade något fel på hjärtat. Nähä? Och det är därför jag nu har en pacemaker?! Iallafall så skulle hon kalibrera pacemakern denna gång, vilket jag inte alls ville, jag ville hellre att någon annan (vaktmästaren eller vem som helst vore bättre)skulle göra det. Jag hade så ont och ville ha något mot smärtan, varpå hon sade-rakt ut-att "du borde inte ha så ont efter så mkt smärtstillande, är det för att du använder dig av annan stimulantia i vanliga fall?" Va?! Säger man så till en patient?? Jag trodde jag skulle flippa totalt. Istället gjorde jag det jag minst av allt ville göra, började gråta. En av mina rumskamrater kom till undsättning och talade om för en av sjuksköterskorna att den där läkaren var minsann inte klok. Jag fick gå ned till pacemakermottagningen och kalibreras istället.

Kom hem i tisdags och mådde så mycket bättre än jag gjort på...ja, flera år faktiskt. I onsdags var första gången jag kände på riktigt att jag faktiskt hade sovit ut och hur det är att vakna pigg, en helt sjuk känsla!! Rufshjärta och jag gick på stan och jag köpte pyamas och massa vitaminer och kände mig som en ny och lycklig människa, på riktigt. Sedan så stod vi där på HM och så snurrade det till i huvudet. Hjärtat dunkade och det kändes som det brukar kännas när jag ska svimma, liksom att hjärtat stannar till och "sugs in" i kroppen. Jag svimmade inte, men det var nära. Sedan kom den vanliga tröttheten över mig och allt var som vanligt igen. Jag vet att jag sov konstigt med armen över huvudet någon natt där, så jag misstänkte att det var en elektrod som hade hamnat på sniskan, jag började misstänka det ännu mer när jag på torsdagskvällen skulle lägga mig och sova och fick extremt lustiga, spasmiska ryckningar i vänsterarmen så fort det kändes som att pacemakern gick in och jobbade.... Ryckningarna höll i sig i 10 timmar, sedan ringde jag pacemakermottagningen. Var där igår och det stämde som jag trodde, förmakselektroden fungerar inte och nu måste de rätta till den nästa vecka. För tillfället är den urkopplad och kammarelektroden pacar bara när jag går ner extremt lågt i puls, vilket gör att jag hinner må dåligt redan innan den går in och jobbar. Jippi. Jag mår skit. En annan spännande sak är att de hittade förmaksflimmer hos mig, pacemakern hade registrerat det som hände där på HM, och tydligen så slog förmaken snabbt som attan (475). Det visste jag inte innan, så det kom som en liten överraskning... Har ju iallafall fått betablockerare nu och eftersom pacemakern är ett skydd nedåt så kommer jag säkerligen må bättre med de två i kombination och efter tillrättandet av elektroden så kommer de ta reda på exakt vilken medicin jag behöver och hur pacemakern ska vara inställd. Nästa vecka  ska de röntga lungor och hjärta på mig och se hur pass fel elektroden sitter och vad de måste göra för att rätta till den. Har jag tur behöver de iallafall inte byta hela elektroden. Jäkla meck.

Well, nu ska jag kolla på Harry Potter. Längtar tillbaka till skolan.