Bluenote

Imorgon är det dax. Eller ja, om ett par timmar. Jag åker in till sjukhuset för att få min pacemaker insatt! På ett sätt är det skönt, för det ingjuter lite hopp i mig att jag snart kommer må bättre och få tillbaka min energi och kommer kunna träna och leva normalt igen utan att allt känns som ett jätteprojekt och jag alltid är så trött att jag håller på att falla i bitar... Samtidigt så tänker jag att det kanske inte är så farligt, jag kanske bara överdriver allt, jag kanske inte alls behöver någon pacemaker och  jag kanske bara är en ovanligt lat person som helt enkelt inte orkar göra saker för att jag inte vill... Fast roliga saker är ju lika ansträngande som tråkiga, och det som brukar vara roligt känns ju tråkigt nu för att det är jobbigt...men ändå. Och dessutom så opererar läkarna inte in en pacemaker på någon som är 24 år (eller på någon över huvud taget) om det inte finns ett behov, så jag kanske helt enkelt bara tänker för mycket.

Drömde inatt att jag hade energi igen, att jag var pigg och att det liksom gick upp ett ljus för mig att "Aha! Är det så här man kan må?!". Jag hoppas att det blir något åt det hållet... Tänkte passa på att skriva ned vad det är som har hänt och hur det kommer sig att jag ska opereras:

Våren/sommaren 2004: Jag åkte in med ambulans till SÖS i Sthlm för ett astmaanfall. I ambulansen frågade sjukskötaren hur jag mådde annars, bortsett från astman, och jag berättade om min bulimi och att jag svimmat ofta på sista tiden. Sa också att jag kände mig väldigt trött konstant. Jag hade svimmat i tid och otid, bl.a. när jag instruerade aerobics, men orkade inte ta tag i det och trodde det skulle gå över. På sjukhuset kom en läkare och tog ett ekg, sedan sa han att de skulle lägga in mig för observation på hjärtintensiven och jag blev kvar där i två dygn, skitsur för att jag inte kunde gå till jobbet... De konstaterade att jag hade någon form av arytmi (av block-2, men jag glömde bort namnet på det och har därför inte kunnat nämna det för läkare vid senare tillfällen) och sa att de skulle skicka en remiss till Sahlgrenska eftersom jag precis skulle flytta till Göteborg. Dock kom den remissen aldrig fram av någon anledning, och eftersom jag ansåg att jag mådde bättre så brydde jag mig inte om det särskilt mycket. Jag mådde bättre fram till 2007 men var alltid extremt trött och orkeslös, orkade aldrig träna ordentligt och det kändes alltid som att jag kunde sova hur länge som helst, men trots att jag sov så blev jag aldrig piggare. Själv trodde jag att det berodde på depression, eftersom jag fick den diagnosen.

Våren/sommaren 2007: Tröttheten slog till enormt och jag kunde knappt hålla ögonen öppna om dagarna, jag sökte läkare och han utredde det ena efter det andra. Han konstaterade att jag hade låga blodvärden, gav mig järntabletter (som inte hjälpte) och gjorde en gastroskopi. Där konstaterade de att jag troligen har celiaki och att det var orsaken till min trötthet. Jag utslöt gluten ur kosten men det gjorde ingen skillnad. Så småningom försvann dock den värsta tröttheten och jag återgick till att "bara" vara orkeslös och trött på samma sätt som innan. Jag sökte samma läkare igen några månader senare för att jag fortfarande var för trött för att orka med vardagen ordentligt, och han skickade en remiss till Östra Sjukhuset för ett 48-timmars ekg. Där sa de att de skulle höra av sig om de fann något, men det gjorde de inte så jag antog att allt var okej.

Hösten/vintern 2008: Jag gick tillbaka till samma läkare eftersom att tröttheten blivit värre och svimningarna började komma tillbaka. Han gjorde en ny gastro, kollade blodvärdena igen (de har varit jättelåga) och jag skulle höra av mig när jag gjort färdigt ett antal undersökningar på Mölndals sjukhus (gjorde gastro där eftersom de, till skillnad från Sahlgrenska, kan gå med på att söva andra patienter än barn och funktionshindrade). En morgon åkte jag in till akuten eftersom tröttheten och yrseln blivit värre och där lades jag åter in på hjärtintensiven för observation. De beställde mina papper från Östra och SÖS och efter två dagar på avdelningen kom en läkare och sa att jag skulle få en pacemaker!! Den lättnaden var enorm, de hade hittat felet och såg tydligen saker i de beställda papperen som man tidigare missat. Jag flyttades till en ny avdelning och fick höra att jag troligen skulle opereras redan under helgen. Under helgen hände ingenting. Jag låg inne totalt fem dagar och fick olika information från all personal, och när måndagen slutligen kom så skrevs jag ut med orden "men vi har bara hittat ett enda överhoppat slag under de fem dagar du varit här, och det var nattetid och det är helt normalt!". Jag var så arg att jag grät, det kändes som att ingen lyssnade på mig eller tog mig på allvar och jag frågade hur det kom sig att jag fått information om att jag skulle opereras för att sedan mirakulöst helt plötsligt vara frisk. Det var ingen som kunde svara på det och jag skickades hem igen, dock med löfte om att få göra ett nytt 48-ekg. Jag fick en kallelese för att hämta ekg't och då visade det sig att de beställt fel undersökning!!! Jag skulle få ett holter-ekg. Det är en liten mojäng som mäter hjärtrytmen via tummarna, man ska först starta apparaten, sedan smörja på någon salva på två elektrodplattor och så hålla tummarna där så fort man känner besvär. Jag skrattade mest. Det är nämligen inte så lätt att göra det när man har svimmat, dessutom så vet jag inte alltid när besvären kommer eftersom jag oftast bara är sjukt trött för jämnan. Den stackars människan som tog emot mig på sjukhuset och skulle ge mig mojängen var dock alldeles underbar, hon ansträngde sig så sjukt mycket för att lösa problemet med att de inte hade några 48-timmars inne för tillfället och letade rätt på en hjärtläkare jag pratat med innan då jag låg inne. Den läkaren trollade plötsligt fram ett 48-ekg och sa att det tydligen var hög prioritet att jag blev undersökt och att det var otroligt att det slarvats så med mig. Hon sa också att om de inte hittade ngt så skulle de operera in ett litet chip i mig som skulle mäta hjärtrytmen en längre tid än 48 timmar. Jag fick mitt ekg och åkte hem. Ett par dagar efter att jag lämnat tillbaka ekg't så satt jag och käkade frukost med T när telefonen ringde. Det var en för mig okänd läkare i andra änden som beklagade sig och bad om ursäkt för att det slarvats och sa att de definitivt hade konstaterat ett AV-block 2 hos mig. Han sa att jag skulle få en pacemaker. Han hade velat sätta in den redan samma dag, men eftersom han inte hade fått tag i mig dagen innan (jag hade telefonen avstängd för vi hade konsert i skolan) så gick inte det. Det här var precis innan jul så det fick lov att vänta till efter helgerna. Strax efter nyår fick jag kallelsen och nu är operationen alltså imorn. Eller idag, beroende på hur man ser det.

AV-block II

AV-block II innebär att enstaka impulser från förmaken inte passerar igenom AV-knutan vilket leder till att hjärtkamrarna stannar upp under några korta ögonblock. Det finns flera varianter av AV-block II, beroende bl.a. på var skadan i AV knutan sitter.

En del människor kan få ett AV-block II i vila och under sömn. Dessa blockeringar anses godartade och ger de inga symptom är pacemakerbehandling ej nödvändig.

Emellertid finns svårare former av AV block II där många impulser från förmaken inte når kamrarna. I "värsta fall" är var annan impuls blockerad, vilket halverar pulsen från t.ex. 60 slag i minuten till 30 slag. Symptom börjar uppträda om hjärtkamrarna gå för långsamt och pacemakerbehandling kan bli nödvändigt. En del patienter växlar mellan olika AV-block t.ex. mellan AV-block II och AV-block III.

Jag vet inte exakt hur rytmstörningen ser ut på mig eftersom jag inte hunnit prata med läkarna än, men jag tydligen är det iallafall nödvändigt med en pacemaker... Så nu lägger jag mig för att få sova ett par timmar innan det är dax att åka in till sjukan. Undrar om någon ens orkat läsa ända hit, hur roligt kan det vara att läsa någons sjukdomshistoria?! Hur som helst så är det på riktigt dax för en förändring, no more kräkande, no more hetsande, no more självdestruktivitet. Tänk om det hade blivit ännu värre? Jag har troligen fått mitt hjärtfel pga bulimin, kanske hade värre saker hänt om det inte hade hittats nu och jag hade fortsatt att hetsa och kräkas varje dag i flera år till?!

Nej, godnatt... Håll tummarna för mig. Opereras någon gång efter lunchtid imorn.