Bluenote

Jag är ganska duktig på hur människokroppen fungerar, men ändå så förstår jag mig inte på min egen... Jag fattar verkligen inte. Den beter sig så tvärtemot vad den borde.

Jag har städat idag. Rufs också. Vi har faktiskt städat massor. Typ hela lägenheten och garderoben och rensat ut en massa saker som borde kastats för länge sedan och jag hoppas att ett och annat spöke åkte med i soporna också. Hjärnspöke, alltså. Jag har gråtit litegrann också. För att Rufs inte längre är säker på vårt förhållande och de saker han säger är anledningarna till att han känner så, vet jag kommer från bulimin och jag blir så arg för att jag låter det vara så. Jag hatarhatarHATAR att det blir så här, på nytt, om igen, en gång till. Det måste få ett slut och vi måste klara det här, för när vi är bra är vi så in i helvete bra och ja, då måste det fungera. Det måste fungera.

Jag mailade tant på ätstörningsavdelningen och vi får se om det kommer något bra svar. Hon var inte där nu, och kommer åter 14e, sade autosvaret.

Har sjukt ont i magen och är menssvullen men ingen hetsätning iallafall! Ska duscha nu, och undvika att falla för frestelsen att kräkas. Det ska gå. Rufs och jag har bråkat idag och jag vet att jag måste ta mig i kragen rejält om jag vill ha honom kvar, och det vill jag. Han är mitt allt, men jag sårar honom om och om igen.

Imorgon är det storstädning som gäller och ett jympapass, pianolektion och boksnack med J. Öva ska jag också göra. Har panik för hösten och alla skolor jag söker eftersom jag inte alls vill flytta iväg från Rufs, men jag söker iallafall så får vi se hur det går, vart jag kommer in och vad jag väljer i slutändan. Hoppas, hoppas, hoppas på Billströmska eller Göteborg. Eller Musikhögskolan, men det vet jag ju inte är ett alternativ.

Natt.

Jag orkar inte mer.

Den här jävla bulimin som har mig i ett järngrepp, det tar verkligen livet av mig på riktigt. Jag stod i duschen nyss och skulle kräkas som vanligt, men inte fick jag upp allt. Jag har inte vägt mig på länge men jag vet att jag väger mer än någonsin eftersom det känns på kläderna jag har. Jag går stadigt upp i vikt med något kilo i månaden och jag har redan ätit och kräkts mig till ett hjärtfel, nu väntar diabetes och andra fetmarelaterade sjukdomar runt hörnet. Jag har dåliga blodvärden och saker blöder i min mage utan att läkarna vet varför. Jag är ständigt trött och mår illa var och varannan dag och känner mig svimfärdig hela tiden trots pacemakern, det är en annan typ av svimfärdighet nu. Mina knän och fotleder börjar göra ont eftersom jag väger för mycket för mitt eget bästa. Varje gång jag ska göra något som jag egentligen borde se fram emot, som min fest i lördags, så förintas glädjen av viljan att göra mig fin och omöjligheten i att göra det. Jag skäms, jag mår dåligt, jag får ångest och jag tvingas konfronteras med mig själv i spegeln. Andra dagar när jag inte ska göra något speciellt så känns det inte fullt lika illa, de dagarna kan jag helt enkelt blunda för hur jag ser ut och inte bry mig över huvud taget. Jag köper inga nya kläder (iofs har jag inte råd eftersom alla mina pengar går åt till mat), jag orkar inte sminka mig längre, jag borstar inte håret... Jag förfaller. Jag sköter iallafall min hygien, men hade det inte varit för att jag är sambo hade jag nog inte ens orkat duscha... Det här måste få ett slut. Jag missar så mycket, jag har kastat bort mer än halva mitt liv och jag orkar inte mer nu. Jag måste få hjälp, på något sätt. Jag vet inte hur men jag måste. När jag har skrivit klart det här inlägget ska jag maila ätstörningsenheten i Göteborg, kötiderna är enorma men jag ska göra det iallafall. Och jag ska själv försöka ta tag i mitt ätande. Inga mer extrema dietförsök, nu är det på riktigt som gäller. Jag ska fundera ut vad jag ska äta och hålla mig till det, och jag ska skriva ned vad som triggar mig och hur jag kan hålla mig ifrån de situationerna, och hur jag ska kunna övervinna dem och de ändå inträffar. Det får jag göra imorgon, nu är klockan för mycket och jag måste upp tidigt imorgon.

Det måste få ett slut nu.

Jag har äntligen, äntligen tränat! Step-Styrka 75 minuter och det var fantastiskt skönt. Det är helt fantastiskt att träna med pacemakern. En helt ny känsla när pulsen faktiskt ökar succesivt istället för att rusa upp så som den alltid gjort innan. Jag fattar inte hur jag orkat träna så mycket som jag gjort innan med ett hjärta som inte fungerat som det ska.
En underlig grej som hände på gymmet var dock att jag träffade I's lillasyster. Jag har inte sett henne sedan det tog slut mellan mig och I, men på den tiden var hon och jag ganska bra vänner. De är så sjukt lika. Precis samma ögon och näsa och det kändes lite som att stå mitt emot I när jag såg henne idag. Väldigt underligt. Hon jobbar tydligen med barnpassning på gymmet. Helt oväntat! Vi pratade en stund men ingen av oss nämnde I över huvud taget. Skönt. Jag vill inte veta om han har ny flickvän (det antar jag att han har, det var ju ett par år sedan det var han och jag nu) även om jag inte alls vill ha honom tillbaka. Hur som helst så var det väldigt konstigt att träffa henne.

Jag ska träna imorgon också, måste verkligen komma igång ordentligt nu. Jag mår ju så mycket bättre då, och det är lättare att hålla sig ifrån kräkandet, även om det inte gått så bra idag...