Bluenote

Jag är galet trött. Tror mina blodvärden är grymt dåliga igen för det susar i skallen och jag är alldeles yr...Suck.
Vi var på Smask-genrepet nu ikväll och det var väl roligt, men jag längtade hem till sängen mest hela tiden eftersom jag är så jävla trött! Jag orkar inte ens formulera mig ordentligt så det är nog ingen idé att jag skriver... Jag går snart och lägger mig, min sista kväll som 24-åring. Snart är jag 25. Tjugojävlafem!!! Jag har lite panik. Och precis som varje år så tänker jag att jag ska sluta kräkas. Jag hade inte tänkt kräkas ikväll heller men eftersom det blev en smörgås och fyra After-Eight för mycket nu på kvällen, och jag ändå ska duscha (det är liksom lättare att spy då, då hörs det inte. Tror jag.) så kan jag lika gärna göra det. Jag är så trött på skiten. Usch och fy.

Nej. Godnatt. Jag skriver inte mer nu, för det finns inga ord ikväll.

Ångesten satte klorna i mig nu ikväll. Sådär riktigt på riktigt mycket, med klorna så djupt in att jag inte kan skaka loss den ens med våld. Jag hatar när det blir så. Jag har haft så fina dagar, varit så glad, nästan mått bra... och även om jag hetsätit så har inte fokus varit på det hållet, utan fokus har legat på att leva. Idag blev det annorlunda, och nu pågår ett krig i mig där ena sidan vill att jag ska ge upp och låta mig manipuleras till oigenkännlighet av Herr Ångest, och andra sidan av mig säger på ett väldigt förnuftigt sätt att det var just det här tankemönstret och agerandet som fick mig att nästan förlora Rufs för bara ett par dagar sedan. Resultatet blir att jag ljuger och spelar teater. Jag låtsas må bra. På ett sätt är det nog nyttigt att jag gör det, för jag mår faktiskt lite bättre på riktigt om jag fejkar glädje. Som de där skrattkurserna ungefär, ni vet när 100 personer står i ring och tvingar fram skratt, tills det till slut kommer naturligt av bara farten. Det kommer lite äkta lugn och glädje av bara farten när jag är låtsas-glad. Jag har ju ingenting att inte vara glad över, egentligen. Jag har det oförskämt fint och bra.

Men jag är svullen över hela kroppen efter alla kolhydrater och magen står åt alla håll eftersom det inte gått så bra att kräkas då jag ätit mer eller mindre konstant idag, med undantag för ett par timmar då jag jobbade. Jag ska jobba imorn också, och på kvällen ska vi se SMASK-genrepet på Artisten, så det blir inte en repris av katastrofdagen imorn. Imorn blir det till att fasta, faktiskt.

Jag tänker inte ens efter längre, innan jag hetsäter. Det är en så naturlig del av min vardag och jag vet att förr eller senare så kommer jag göra det så jag orkar inte ens reflektera över det. Hemskt, eller hur? Jag förstår inte vad det är som är så svårt med att äta normalt. Jag hetsar inte längre för att dämpa ångest, för jag har ingen ångest kvar att dämpa. Numera mår jag oftast bra till vardags, så jag känner inget sådant behov. Jag tror inte heller att jag hetsäter om något inte går min väg eller om jag är stressad/nervös. Nej, det gör jag nog inte. Däremot så hetsäter jag när det egentligen är dags att äta. Även om jag tänker att jag endast ska äta en normal portion så blir det inte så. Jag vräker i mig istället. Ibland är det för att det helt enkelt är något väldigt gott jag äter och jag vill därför ha mer för ren njutnings skull (för ja, mat kan vara njutning. Om det inte går över gränsen.) men oftast är det inte så. Oftast är det för att något brister i mig. En enda liten tugga släpper på alla spärrar och jag måstemåstemåste äta mer även om jag egentligen inte vill och känner mig mätt. Det är underligt.
Jag måste börja tänka efter mer. Rufs har iallafall köpt en juicemaskin så vi ska båda köra detoxkur och leva på färskpressade grönsaks/fruktjuicer en vecka. Det kommer bli skönt, och lättare när man är två.

Nu ska jag läsa lite andra bloggar och sedan sova. Jag har det så jädrans bra. Jag får inte glömma det.

Jag andas igen. Ett par meter ifrån mig sitter den finaste som finns och hela jag fylls av kärlek och tacksamhet för att han är min. Vi kommer klara det här. Det känns fortfarande skakigt och otäckt och jag vill radera den gångna söndagen och måndagen från mitt minne. Det hände aldrig. Vi sade aldrig de där orden. Vi tänkte aldrig de där tankarna. Nu är det vi igen, och jag måste våga tro och släppa oron i mitt bröst.

Det har, efter det att stormen lade sig, varit ett par fantastiskt fina dagar. Solsken, kärlek och massa positiva överraskningar så som att jag får min behörighet (bara jag jobbar häcken av mig så kommer det gå!), att Rufs ska på arbetsintervju, att jag får hyfsat mycket tillbaka på skatten och att jag har skrivit hela 30 sidor på boken. Nära 20.000 ord! Det händer fina saker minsann! Och jag fick höra fina ord idag... Jättefina ord. Tack, du som jag pratade med :)

Imorgon är det skola med ensemble och övningselever och därefter är det fredagkväll med After Work. Det ska bli en fin avslutning på en omtumlande vecka, och min sista helg som 24-åring.

Jag mår så fantastiskt bra just nu.

Tid läker alla sår? En klyscha, eller sanning? Herregud, vad jag hoppas på det sistnämnda!

Det står fortfarande en tjock mur mellan oss, eller ja...kanske mer ett staket nu... Muren kanske är på väg bort... Hoppas jag.

Jag kan inte andas utan dig. Jag älskar dig mer än livet självt.

Jag dör utan dig. Det har aldrig gjort så här ont innan.

Stanna kvar, snälla.

Jag vet inte vad jag har gett mig in på nu riktigt... Det här är den mest intensiva veckan i hela mitt liv, och det känns som jag famlar omkring i mörker. Men jag lär mig mycket också! Nu är det sovdags, har varit hos A och kollat på schlager och nu är klockan mycket. Imorgon blir det plugg hela dagen.

Jag tänker bäst i duschen. I duschen har jag skrivit flera låtar, dikter och kommit på uppslag till noveller. Jag har klurat ut framtidsplaner och planerat fester, knåpat ihop dieter och analyserat viktiga händelser. I duschen bestämde jag mig för att söka till Billströmska förra året och i duschen bestämde jag mig för att bli sångpedagog och inte sjuksköterska. Nu har jag fattat ännu ett viktigt beslut i duschen. Jag måste lägga ned klubben och säga upp mig från karaoken. Om det är något jag behöver i mitt liv just nu så är det tid, tid till träning, tid till att vara en bra flickvän, tid till mina vänner, tid till studier och framförallt, iallafall just nu, tid till att förbereda mig för antagningsproven. Jag måste börja prioritera. Jag hatar det, för jag vill inte säga upp mig från karaoken eftersom personalen är så nöjda och har hjälpt mig med så mycket och ställt upp för att jag ska få förverkliga mina drömmar, och jag vill inte sluta med klubben för jag vet hur mycket glädje den har skänkt alla de artister som spelat och publiken som lyssnat, och dessutom så oroar jag mig för att kontraktet med det inblandade studieförbundet ska bli svårt att säga upp och att någon annan kommer vilja klampa in och ta över... men det spelar ingen roll att jag är rädd för de där sakerna för jag måste. Det håller inte längre. Jag funderade i duschen och sedan gick jag raka vägen ut och skrev ett mail till P som är min kontakt på studieförbundet och förklarade situationen. Hoppas allt går smidigt nu.  Det känns skönt på ett sätt, men jobbigt på ett annat. Karaoken får jag prata med min chef om på fredag. Jag kan inte gå runt och ha ont i magen för att jag har för mycket att göra och jag vill inte ha dåligt samvete för att jag har för många "bollar i luften" för att kunna göra allt till 100%.

Jag ska lägga mig och sova nu, klockan är 03.00 och jag ska upp klockan 7 för att åka till sthlm och titta på Rufs bröders tolvårsarbete. De går på Waldorfgymnasium och ska ha sin redovisning imorgon kväll. Min mamma kommer också dit och det är första gången hon får träffa Rufs familj. Spännande och nervöst är vad det är, men jag tror de kommer komma bra överrens. Rufs och jag har bråkat massor på sistone, och mycket beror på mig och att jag mår så dåligt och är så stressad över allt jag inte hinner med, men det beror även på min bulimi. Utan karaoke och klubb kommer jag iallafall få ett mer regelbundet schema och hinna träna OCH öva inför proven, och det ena behöver inte gå ut över det andra på samma sätt som nu. Det handlar egentligen bara om 4 dagar per månad, men det är mer än vad man tror när det inte finns någon tid alls att spela med.

Hade två sånglektioner idag också, en som gick bra och en som gick åt helvete. Fick en jättefin låt av B som jag tror att jag ska söka med, en jazzlåt som jag fastnade för direkt. Hoppas jag kan göra den bra nu bara. Har blivit så osäker på min sång och konserten igår gick åt skogen... Men jag ska lyckas. Jag ska öva häcken av mig så att jag kan göra låten precis som jag vill. Önskar bara att jag kunde hitta mod till att öva när Rufs är hemma... Men det är svårt när man bor på 27 kvm...

Nu ordbajsar jag igen. Godnatt.

Jag har inte slutat blogga, det har bara varit lite mycket på sista tiden. Tyvärr. Som vanligt tar bulimin över och tiden jag borde lägga på studier rinner mig ur händerna. Usch.

Jag ska bli bättre på att skriva snart.