Bluenote

Det blev jävligt sent ikväll. Och alkohol. Och skräpmat. Och för lite träning. Orkar inte skriva så mycket nu, det är definitivt dags för sängen... Har hur som helst haft en trevlig (men allt för trött) kväll tillsammans med Rufs och hans två kompisar J och D Sång-N var också med en stund. Först var vi på D's jobb och lade pussel (!) och drack vin, och sedan var vi på Vasastan och drack drinkar och snackade skit. Det var verkligen kanontrevligt, det kändes mer som att jag passade in den här gången och att jag blir accepterad. Jag har alltid en nojja när det gäller sådant, och har hela tiden trott att Rufs kompisar inte gillar mig, men så är det nog inte. J bjöd mig t.o.m. till sin tjejkväll som hon ska ha!!

Hade fiollektion idag också och det var verkligen underbart jäkla skitkul. Och lite svårt. Och en enorm nostalgitripp eftersom B lyckades plocka fram exakt de låtar och övningar jag gjorde som liten! Det kändes skitskumt att stå i hennes vardagsrum och vara 24 år, samtidigt som jag kände mig som 4 år och på Kommunala Musikskolan i Upplands Väsby... Intressant, minst sagt. Men sjukt kul! Blir en till lektion nästa fredag :)

Min syster ringde mig idag, hon är fantastisk! När jag fyllde år för ett par år sedan köpte hon biljetter till Robbie Williams på Ullevi åt mig, och nu har hon gjort det igen...fast till Madonna denna gång! Så jäkla grymt! Jag är inget Madonna-fan, jag gillar inte musiken egentligen, men hon är en stor världsstjärna och det är tydligen en jäkla show på den konserten så självklart vill jag se den! Hade t.o.m. funderat på att själv köpa biljetter, men nu fick jag denna fina present! Sweet! Hon är bäst, min kära syster.

Undervisade sång i skolan idag, herregud så ringrostig jag var efter jullov och sjukhusuppehåll!! Läraren C dök upp som gubben i lådan och ville utvärdera lektionen... Har nog aldrig undervisat så dåligt som idag men jag vet sedan innan att han tycker att jag är en bra lärare och verkligen vill att jag ska satsa på sångpedagogyrket, och det sa han nu också. Jag fick massa användbara tips för undervisningen, och han sade också att han ville ge mig individuella lektioner och det är ett enormt privilegium måste jag säga, eftersom han annars tar betalt för lektionerna och dessutom har ett sjukt pressat schema då han är ansvarig för musiklinjen. Han ville också att jag skulle söka musiklinjen till nästa år... Jag kan bara inte förneka en sådan möjlighet. Att han gillar mig och tror på mig är helt fantastiskt, och det kanske ger mig en ökad chans att komma in... Det är sjukt svårt att komma in på den linjen, så tar jag inte chansen är jag dum i huvudet. Ansökan är i April, så nu måste jag börja anstränga mig på riktigt och välja auditionlåtar. Ni som känner mig och min röst; har ni några tips?
Kommer jag in på linjen så får jag skaffa körkort och bil, måste ha det för att kunna pendla då det är många rep kvällstid och så. Wow. Lilla jag i en bil på väg till lektioner på musiklinjen....det är så mycket mer än jag någonsin trott att jag vore kapabel till! Iofs är jag inte där än, men jag tror iaf att jag har bestämt mig för vad jag ska satsa på. Det verkar som att många tror att jag skulle kunna bli en bra sångpedagog, jag tror det inte riktigt själv, men jag kanske borde lita på de som faktiskt vet vad de pratar om istället för att lyssna till mitt dåliga självförtroende... Jag ska iallafall ge det ett försök. Hoppas jag mår bättre snart, för nu har jag inte tid men någon trötthet.

Ska förresten sjunga Fields of Gold med ensemblen på vår konsert i vecka 9. Sjunger den själv med ensemblen som komp, och det är en stor utmaning att göra den bra. Lyssnar på Eva Cassidy's version och den är så fantastisk! Kommer bli riktigt kul att få göra den.

Nu blev det ganska mycket skrivet iallafall...men nu-sova!

Jag överlevde. Firade det hela med en hetsätning iofs, men ändå (risgrynsgröt och FYRA mackor). Passet gick sådär, jag är verkligen sjukt otränad... Men det ska bli ändring på det. Definitivt. På fredag och lördag blir det gymet. Funderar på att ringa sjukhuset och kolla om det är okej att jag börjar träna saker som inte kräver lyft över axlarna. Jag hoppas det, för det är sjukt segt att bara få träna ben. Känner mig lite piggare nu, men ändå inte pigg. Hoppas på lite bättring imorn. Har ätit extra B-vitamin men det brukar ju inte hjälpa, men vem vet...

Har extrem beslutsångest för vad jag ska göra i sommar och i höst, har verkligen ingen aning... En termin till på Billströmska? Sommarkurser? Språk utomlands (ååååh, spanska!!!)? Komvux? Jag vet verkligen inte...herregud så svårt det är. Och främst: sångpedagog eller sjuksköterska? Kommer jag ens klara något av det? Kommer jag tappa musiken om jag lämnar Billströmska? Jag har ingen aning... Hjälp!

På fredag har jag iallafall fiollektion!!! Så fantastiskt nervöst, och roligt! Jag längtar. Nu ska jag duscha och sedan soooova, väldigt mycket. Hoppas, hoppas, hoppas jag är piggare imorn.

Hej.

...lika trött trots massa sömn. Inte riktigt lika kanske, men nästan. Är det hjärtat, är det pacmakern, är det blodvärdet, är det något annat? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag snart inte orkar längre och ger upp.

Ska iallafall pressa mig till att träna idag, jag gjorde det inte igår men idag ska det gå. Medelspinning, hur svårt kan det vara? Jag saknar verkligen att träna, men när tröttheten infinner sig så går det knappt. Är så vimmelkantig att jag knappt kan se längre, det blir alldeles blurry framför ögonen. Borde jag gå till akuten? Vet inte... Kan inte missa skolan imorn, har naturkunskap och har inte varit på en enda sådan lektion denna termin så jag MÅSTE ta mig dit. I helgen jobbar jag... hur ska det gå?

Jag vill helst bara lägga mig ned och försvinna.

Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle lyckas ta mig hem. Var så in i helvete trött att världen såg konstig ut omkring mig och jag inte riktigt visste vart jag skulle. Skitläskigt. Sov en och en halv timme när jag kom hem, men är lika trött nu, om inte tröttare. Ska strax lägga mig.

Hatar att jag hamnat i hetsgropen igen!!! Trodde det var över på riktigt nu efter alla dessa dagar utan, men nej... När jag är trött hetsar jag, när jag är ledsen hetsar jag. Samma sak om jag är rädd, arg, orolig... Enda gångerna jag inte hetsar är när jag är glad eller stressad och glad. Så, nu på kvällen blev det hysteriska mängder mat (kantarellsoppa, 4 mackor, 9 rutor choklad och massa juice) och det tillsammans med frosseriet i skolan är inte så hälsosamt. Orkade verkligen inte kräkas, den skiten får det vara över med. Nu är magen svullen och hemsk och jag vill lägga mig ned och försvinna. Jävla, jävla hetshelvete!!!

Jag önskar så att jag någon gång fick bli tränad och sexig igen. Jag är så omgiven av vackra människor och jag kan aldrig mäta mig med dem. Eller kan jag det? Har tittat på bilder från min vältränade tid för att få inspiration och jag var så snygg då, på riktigt!! Jag vill ha den kroppen igen, det vill jag verkligen. Blir jag bara pigg igen kanske jag kan få det.

Hoppas den här tröttheten beror på sömnbrist (känns dock för extremt för det) eller kassa blodvärden. Inte, inte hjärtat. Skäms fasen om jag behöver fixa till pacemakern igen... Ska röntga....en viss del av magen på tisdag. Jag hoppas de hittar något då. Detta känns faktiskt mer som den blodbrist-tröttheten jag haft när värdena varit låga än vad det känns som hjärtproblem. Imorn blir det in i helvete heller inget godis och skit, bara BRA mat i MÅTTLIGA mängder.

Natt.

En till. Usch och fy. Jag hoppas med allt jag är att det bara beror på sömnbrist. Snälla, snälla, snälla låt den känslan jag hade i söndags vara äkta och allt det här andra bara ett bevis på att jag sover för lite... Ikväll ska jag sova tidigt. Ny regel: i säng 21.30 varje kväll. Det måste ju gå. Hur svårt kan det vara?!

Har varit på sjukt dåligt humör hela dagen, och när jag är på dåligt humör så äter jag... massor. Så även idag. usch och fy. Och inte blir det träning heller, jag orkar helt enkelt inte. Ska träna imorn (efter mer sömn) och på fredag och söndag, så det blir ändå 4 ggr denna vecka. Iallafall så blev det dåliga humöret lite bättre av att prata med N på msn, blev riktigt glad faktiskt! Hoppas det håller i sig... orkar inte vara sur och grinig idag också. En till bråkdag hemma är mer än jag behöver.

Så in i helvete. Denna dag har varit skit från början till slut med EXTREM trötthet. Precis som de allra värsta dagarna har varit. Vad är det som händer med mig??! Är orolig för att elektroden hoppat fel igen, jag har nog klantat mig lite och använt armen för mycket. Men jag vill inte vara en wimp och ringa pacemakermottagningen så fort jag är orolig... Men idag, eller ja, halva dagen iaf, har jag verkligen mått kasst. Jag har knappt orkat stå upp.

Rufs och jag har bråkat hela dagen, om ingenting. Om skitsaker. Det gör mig galen och jag hatar det. På kvällen köpte vi träningskort på Friskis (jag orkade verkligen inte, men har man sagt att man ska göra något så gör man det. Men fy helvete vad världen snurrade under det passet) och det fick mig att tänka på I, eftersom träning verkligen var vår grej tillsammans. Jag saknar honom ibland. Så, nu var det sagt. Inte så att jag vill ha honom tillbaka, jag älskar Rufs och vill alltid vara hans, men jag saknar I ändå, på något konstigt sätt. Träningen gick iallafall åt skogen och vi bråkade hela tiden. Jag kan bara träna ben och det suger. Ben har alltid varit min starka sida på gymet, jag har alltid kunnat ta sjukt mycket i de flesta övningar och brukar få resultat snabbt men nu var jag svag. Svag, svag, svag. Det var hemskt att verkligen få ett bevis på förfallet.

Jag tog iallafall 130 kg i sittande benpress. Var uppe runt 210 sist, så det är en jävla sjuhelvetes skillnad. Imorn kanske det blir spinning om det finns energi. Jag vet inte om jag borde träna egentligen eller om det är dumt, men vad har jag att förlora?

Förutom att allt annat varit skit så gick pianolektionen åt helvete och jag känner mig som världens sämsta musiker och sångerska. Usch och fy. Nu blir det alldeles för få timmars sömn igen (5) och sedan skola.

Sovit 5,5 h. Trött, men ändå pigg på något sätt. Nu kör vi! Diet från och med idag och två månader framåt, no exceptions.
Nu jäklar!!

Vilken fin dag det här har varit! Vi hittade ett fik som serverade frukost till 14.00, Ethels på Linnégatan. 99 kr för en riktigt nice frukost med juice, yoghurt med bär och acaciahonung, scones, brieost, marmelad, thé...ja, allt möjligt! Efter frukosten blev det fika och långpromenad med Sång-N. Jättemysigt! Konserten med Oasis var också grym och nu på kvällen blev det sista skräpmaten innan min födelsedag. Nu är det hårdkörning som gäller!

Imorgon är det skola, pianolektion och sedan träning (!) på kvällen. Ska skaffa träningskort på Friskis som ligger precis nedanför vårt hus. Kan ju bara köra ben och kondition än så länge eftersom jag inte får lyfta armen ovanför axelhöjd eller lyfta tungt... Men det är bättre än inget! Det kommer bli så fantastiskt skönt med träning!

Att ha energi är en underlig känsla, men jag älskar det! Hoppas, hoppas, hoppas det håller i sig... Är så orolig att det ska försvinna igen, att jag ska bli sådär utmattad och förstörd på nytt. Jag vill aldrig någonsin må så igen, aldrig.

Jag har som vanligt panik över pengar, men jag får försöka lösa det i veckan på något sätt. Måste skjuta upp ett par räkningar om det går, så jag får ta och ringa de och höra om det går att lösa. Usch. Ångest i magen av sådant. Sjukhusräkningarna är inte roliga alls...

Nu är klockan otäckt mycket och det är sovdax... Hoppas på en någorlunda pigg dag (blir alldeles för lite sömn...) imorn.

Jag vaknar och är pigg. Det är helt sjukt, en obeskrivlig känsla. För normalt folk utan hjärtblock är det kanske ingen märkvärdighet, men för mig är det stort. För första gången på flera år vet jag vad det innebär att ha energi, och jag vill göra allt i hela världen och ta tillvara på tiden så mycket det går! Det är fantastiskt!! Kan man må så här bra?!

Nu: Frukost/lunch ute med Rufs, sedan fika med Sång-N och Oasis på kvällen... det bästa-jag kommer orka med alltihop!

Håll tummarna för att detta håller i sig...

Faktiskt. Fy fan vad jag är bra. Ja, det är jag!! Rufs och S hade sin examensmiddag ikväll, vi var hemma hos S och hade knytkalas och det var sjukt mycket mat i alla olika former. Quorngryta med couscous och vegetarisk korv, chevrésallad med valnötter, massa annan sallad med någon ost, ost och kex, gott bröd... Massa farliga saker. Och vin såklart. Jag bakade (bakade och bakade, pillade ihop snarare) en tårta med sockerkaks- och märängbottnar, vaniljvisp, bärmos med honung och kanel och mängder med färsk ananas och kiwi på till efterrätt. Alla verkade gilla tårtan, mycket dessutom, och det gjorde mig glad!!! Hur som helst, de senaste gångerna jag varit på middag eller varit ute (egentligen alla gånger jag kan minnas) så har det slutat i katastrof med hetsätning om inte samma kväll så dagen efter som resultat av svullen mage, och jag har alltid proppat i mig för mycket mat för att min kropp ska klara av det. Men...inte idag!!! Det här är första gången jag kommer hem, har ätit precis så mycket mat som jag velat, druckit alkohol i måttliga mängder och inte ätit mer för det, och kan lägga mig med vetskapen om att magen inte kommer vara svullen imorgon! Det är en underbar känsla!! Åt t.o.m. lite chips och två bitar choklad när jag kom hem, för att JAG var sugen, inte för att matmonstret ville ha. Att jag ens var sugen och att det fanns plats kvar i magen är ju ett bevis på att jag inte överåt på middagen, och det är rent utsagt fantastiskt! Heja mig!

Har varit grymt trött idag, men det känns mer som en normal trötthet och inte en sådan underlig trötthet som hjärtbekymren brukar ge. Insåg även att jag nog får fler blockeringar när jag dricker alkohol, kände att pacemakern jobbade en del under kvällen. Känner inte så mycket att den jobbar, men känner det litegrann. Det är ganska häftigt, känns mest som att hjärtat slår lite hårdare på något sätt. Iallafall så känns det som att jag är piggare nu än innan, som att jag har riktig energi och inte bara fejkad och upptvingad sådan. Hjärtat slår långsammare av betablockerarna (-blockeraren? Vad heter det?) och det gör att jag inte blir så anfådd och trött när jag går i backar och trappor. Fantastiskt skönt!! Något som inte är så skönt är att jag fick ledsna sms av N (Sång-N) nu på kvällen. Hade mobilen hemma så jag såg det inte förrän nu... Hoppas hon vill träffa mig och prata imorgon, vill inte att hon ska vara ledsen.

Imorn är det Oasis-konsert på Scandinavium, vi har platser på fjärde raden och det ska bli riktigt roligt. Jag har inte lyssnat så mycket på dem, men det är Rufs favoritband så han är sjukt glad att vi ska gå. Han fick biljetter i julklapp av mig.

Nu håller jag tummarna för att det blir en pigg dag imorn! Eller ja, en normalt trött dag snarare... Kommer knappast vara pigg eftersom det inte blir så mycket sömn...klockan är massor. Nu: sova.

Fy fan vad bra jag är!! Åt helskotta med matmonster och ångest!! Jejj!

10 kräkfria dagar nu-heja mig!!! Har inte vågat väga mig (haha, vågat väga...nästan roligt...) än, men snart kanske. Igår åt jag inte på hela dagen pga illamående av morfin m.m., men idag har jag ätit destomer. Fettmacka med massa dessertost och sådant, gjord i ugn (typ som pizza) och massa chips, guacamole och naturgodis... En macka och ett äpple också. Har lite ångest men inte alls så mycket och jag ska verkligen inte kräkas. Känner mig inte ens särskilt frestad faktiskt. Däremot ska jag hålla igen ordentligt imorgon och inte äta massor. Ska på fest hos S imorn eftersom hon och Rufs firar att de tagit examen, men det blir väldigt lugnt för mig både med mat och dryck. Har ju fortfarande ont och är sjukskriven.
Men...10 dagar!!! Det är tokigt mycket rekord för mig, fy fan vad jag är bra!!

Dessutom satte jag mig och räknade matte när jag kom hem från sjukan...inte likt mig alls. Men men, ska jag in på sjuksköterskelinjen så är det plugga som gäller nu, så in i bängen mycket.

Imorn ska Rufs och S åka och handla inför festen på förmiddagen, och då ska jag passa på att spela lite piano och även plugga vidare matte. Skulle egentligen ha jobbat imorn men eftersom vänsterarmen inte riktigt fungerar så vore jag nog en väldigt dålig assistent just nu. Apropå pianospelet så är A, min nya lärare som jag gått jazzsångkurs hos förut, riktigt bra! Hade dock gärna gått kvar hos S, men har redan lärt mig massor på de två lektioner jag gått hos A! Strålande roligt!!

Hejhej!

Nu sitter elektroden på plats! Av någon anledning sövde de mig vid operationen, jag vet verkligen inte varför, men hur som helst så minns jag inte ett skit av den här dagen. Har mest sovit och mått illa, har inte kunnat äta eller dricka och mamma fick höra detta och sa då genast till personalen att jag har ätstörningar så nu får jag kanske inte åka hem imorn. Hon ska alltid lägga sig i!!! Jag har inte kunnat äta för att jag har mått illa, inget annat. När illamåendet går över så kommer jag äta igen. Suck.

Nu ska jag och min onda arm sova igen. Natt.

Uppenbarligen vet jag fortfarande inte hur man gör. Har ingen botten, inget stopp. Precis som att jag någonsin haft det... När jag var liten så fick mamma och mormor alltid hindra mig från att äta dem ur huset, jag visste helt enkelt inte hur mycket som var normalt. En portion eller 5? Två mackor eller tjugo? Jag vet inte... jag känner ingen mättnad och ingen hunger. Fastade hela dagen idag eftersom jag skulle opereras, men sedan visade det sig att operationen blir först imorn. Rufs gick och handlade på pressbyrån åt mig och jag vräkte genast i mig: en grov trehörning, en yoggi yalla, sjukt mycket naturgodis (jag menar det jag skriver, det var SJUKT MYCKET. Inte mycket sådär som i lagom men ändå lite mer utan mycket. Hade räckt till 4 pers på filmkväll, utan tvekan) och en cola. Det var för 50 minuter sedan. Om 10 minuter är det kvällsfika. Gissa vad jag ska göra då? Jo, äta. Såklart. Jag önskar att jag hade styrkan att säga nej, "nej tack, jag är inte hungrig. Jag vill inte ha någon smörgås." Det kan jag inte. Jag vet inte hur man gör. Känner mig så jävla värdelös, ångesten river i mig med tusentals klor och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Fy fan. Rufs gick hem för ett tag sedan och jag tror att jag sårade honom ganska rejält när jag sa att jag inte ville att han skulle vara här. Han som är så fin och sitter med mig på sjukhuset varje gång och bara finns där som någon form av helgon som vakar över mig. Jag sa att han inte behöver komma imorn heller, när jag ska opereras. Jag har alltid klarat mig själv (inte så bra kanske, men det har iallafall gått) så varför inte nu? Han blir bara arg när jag försöker förklara varför jag mår dåligt, så jag har gett upp försöken att få honom att förstå.

Jag vill kräkas, men det får jag inte för det har jag lovat mig själv. Dock skulle det vara så enkelt nu, bara gå in på toaletten och stoppa fingrarna i halsen...men nej, det var 10 dagar sedan sist. 10 dagar. Det är mer än på länge. Mitt mål är en månad, efter den månaden får vi se. Jag kommer bli fet på kuppen men det skiter jag i nu, då får jag väl bli det. What difference does it make?

Nu ligger jag här igen, på sjukhuset. Blev ingen skola idag för jag mådde pyton imorse. Verkligen. Hoppas att jag lyckas ta mig igenom den här terminen och bli godkänd ändå... Och att mina ensemblekolleger inte hatar mig allt för mycket.

Nu ska jag snart sova, ligger på avd. 93 ist för 38 eftersom det inte fanns några sängplatser där. Inte för att det gör något, här arbetar ju den grymt fina sköterskan J som både jag och T spanade in sist jag låg här... Mycket trevligt, måste jag säga :)

Jag opereras vid lunch imorgon och sedan ska det minsann bli folk av mig, hoppas jag. Dax att ta tag i mitt liv och ordna upp saker... Btw så har vi ställt in resan till Thailand, finns inte en chans att vi skulle ha råd med det. Både jag och Rufs är sjukt panka.

Nu ska jag dåsa in i drömmarnas land med hjälp av lite Zopiklon. Kan inte sova på sjukhus utan sömntablett. Kan inte sova utan Rufs till höger om mig, rättare sagt... och nu ligger det en tant till höger (dock inte i samma säng, som tur är) och det är INTE samma sak. Håll tummarna för mig och min förmakskabel imorn!

Natt!

De ringde från sjukhuset idag, och imorn så är det dax igen att läggas in. Jag hinner med en sväng till skolan först för att vara med på ensemblen, längtar så sjukt mycket efter att sjunga och spela på riktigt igen och det kommer bli helt underbart med ensemblespel. Det är lätt värt att åka 6 mil för det!! Hade förresten pianolektion idag och det gick sjukt bra, också har jag fått en ny sångelev och det kommer också bli sjukt bra! Jag är så otroligt förvirrad över ifall jag ska bli sjuksköterska eller sångpedagog... Ska iallafall gå kvar en termin till på Billströmska och läsa in matte B och naturkunskap B och då hinner jag fundera lite. Vill så gärna bli både sjuksköterska och sångpedagog, det är sjukt svårt att välja!!! Mina lärare i skolan säger hela tiden att jag är en riktigt bra pedagog, och det säger även de jag undervisat, så det kanske är dumt att kasta bort det? Å andra sidan så känns hela sjuksköterskagrejjen så otroligt spännande och jag vill lära mig så mycket det bara går och sedan få komma ut och träffa patienter och börja hjälpa människor. Bli en sådär varm och fin sköterska som får patienterna att känna sig trygga och omhändertagna... Gah!! Svårt!

Iallafall, imorn bär det av till sjukhuset på eftermiddagen och jag antar att det ska röntgas lungor och hjärta då för att de ska se vad som måste göras. Sedan blir det operation på onsdagen och så får vi se om jag blir kvar till torsdagen eller inte.

Snart ska jag krypa ned i sängen (alldeles för sent...) men först blir det lite sångtextplugg. Hejhej!

Imorgon ska jag gå till skolan igen!!! Är egentligen sjukskriven en vecka till, men vad fasen...jag orkar inte vara hemma längre. Dessutom ska jag ju opereras igen nu i veckan (hoppas verkligen att de ringer från Sahlgrenska imorn) så det blir väl inte många dagar jag är på benen den här gången...

Hade feber och mådde piss idag, så det blev inget personalmöte för min del. Var med via telefon istället och kommer nu jobba riktigt mycket i februari och mars. Kommer vara helt slut för jag har inte en enda ledig helg, men det får gå. Jobbar 30 timmar i februari och 40 timmar i mars, men det är bra tider jag har fått så det kommer nog finnas tid till lite helgaktiviteter utöver arbete också. Träning t.ex., som jag längtar så otroligt jäkla skitmycket efter.

Har riktigt dåligt samvete över att jag inte har pluggat matte idag, nu när jag bestämt mig för att bli duktig på det så att det kan bli sjuksköterska av mig... Får sätta igång nu, jag har ju alla möjligheter. Har en lärare som förstår mig och har tålamod med mig, och en sambo som arbetat som mattelärare... så vad fasen, det ska nog gå vägen!!

Har börjat en detox-kur idag med Metodraines ört-detox, har använt den förut och den är jättebra och man behöver inte fasta under tiden. Dock är det inte jättebra att göra så som jag gjorde idag och äta mindre bra mat (kelda-soppa med sparrissmak, varma mackor med ljust bröd och ost och massa godis) under tiden så det får det minsann bli ordning på imorgon.

Nu ska jag krypa ned i sängen och sova lite innan det är dax att åka de 6 milen ut till Tjörn. Har pianolektion efter skolan imorn, har tyvärr inte hunnit öva på läxan så mkt som jag hade velat men det beror ju på att jag faktiskt inte kunnat med min onda arm... Nåja, godnatt.

Glömde ju en ganska väsentlig grej när jag skrev förut... gissa vem som inte har hetsat eller spytt på snart en vecka?!! Jo, jag!!! En vecka imorn, närmare bestämt. Fy fan vad jag är bra! Okej, jag har legat inne två av de dagarna och varit nedknarkad med värktabletter större delen av tiden, men ändå-jag har inte ens känt något sug!! Och jag har bara överätit lite, lite. Inte så mycket alls faktiskt. Och faktum är att det går bättre och bättre. Jag ska faktiskt fixa detta nu. Det känns annorlunda på något sätt den här gången, som att jag kan lämna det bakom mig och bara gå. Jag tänkte på det nyss när jag stod i duschen, att för en vecka sedan så stod jag på precis samma ställe, fullproppad med mat i magen och ångesten rivandes i bröstet, jag pressade ned handen (ja, för fingrarna räcker minsann inte längre när man är så bevandrad som jag inom det området) i halsen och kräktes så mycket och tyst jag bara kunde. Sedan gick jag ut därifrån med ont i magen, massa gaser (sjuuukt äckligt, jag vet) och dessutom såg jag gravid ut. Så har det varit i stort sett varje dag. I tolv år. Men, inte nu längre!! Idag lyckades jag t.o.m. äta choklad utan att få ångest, och trots att magen strejkar eftersom den inte är van vid att få mat i normala mängder och dessutom behålla den, så känns det inte som världens undergång. Jag tror jag ska bli hon nu, hon den där som jag är på riktigt. Hon som tränar och äter bra och tar hand om sig själv, hon som är glad och har energi. Jag hoppas att jag kommer ha energi iallafall, när allt med pacemakern är över och medicinerna börjat verka.

En dum sak är att jag tror jag börjar få influensa eller liknande, det är verkligen jättedåligt eftersom jag MÅSTE tillbaka till skolan på måndag och jag dessutom som sagt ska opereras igen nästa vecka... Inte bli sjuk nu, Inte, inte, inte. Skulle egentligen jobba imorn men nej, så blir det inte. Jag har haft feber och pallar inte att göra annat än ligga alternativt nästan sitta, så det vore en dum idé med jobb tror jag...Iofs har vi personalmöte imorn och det måste jag ta mig till, annars kanske det blir tunt med tider för mig nästa månad och det är definitivt inget som min ekonomi tillåter!

För övrigt funderar jag sjukt mycket på vad jag ska göra med mitt liv. Sångpedagog vill jag ju definitivt bli, men jag vill bli sjuksköterska också. Det känns liksom i magen att det är rätt och jag är så sjukt intresserad av allt som har med människokroppen och sjukdomar att göra. Läkare skulle vara drömmen, men när ska jag hinna läsa in allt som krävs för att komma in på den utbildningen?? Med tillräckliga betyg dessutom.... Sjuksköterska är det bara två kurser jag saknar för att komma in på, Naturkunskap B och Matte B. Eller ja, det kommer bara vara de två kurserna jag saknar efter denna terminen om jag nu kommer tillbaka till skolan någon gång.... Då är frågan; vad ska jag göra i höst? Billströmska ett år till eller någon annan folkhögskola? Jag vill ju läsa musik samtidigt också, annars överlever jag faktiskt inte...

Ska fundera lite i sömnen. Apropå sömnen så drömde jag så sjukt otäckt inatt, och känslan har följt mig hela dagen. Jag drömde att jag på något sätt var inblandad i ett gäng mord, och i drömmen gick det liksom långsamt upp för mig att jag skulle bli straffad för det och hamna i fängelse. Undrar vad fasen det betyder??! Jag tror inte det var jag som faktiskt mördade, fast på något sätt var det ändå det. Det var som att jag stundtals var i mördarens huvud liksom.... Jag har nog läst för mycket Läckberg på sista tiden...

Well, natt.

Här kommer en kort uppdatering... Åkte hem från sjukhuset i tisdags med min nya fina (?) pacemaker instoppad och klar. Jag hade sjukt, sjukt ont i bröstet och axeln efter operationen och blev fullproppad med morfin som inte alls ville hjälpa. Jag har en teori om att varje gång man hamnar på sjukhus så möter man en läkare eller sjuksköterska som absolut inte borde ha det yrket de har. Den här gången lyckades jag med att träffa samma nöt till läkare som sist jag låg inne på 38an. Hon som sa att jag var fullt frisk och absolut inte hade något fel på hjärtat. Nähä? Och det är därför jag nu har en pacemaker?! Iallafall så skulle hon kalibrera pacemakern denna gång, vilket jag inte alls ville, jag ville hellre att någon annan (vaktmästaren eller vem som helst vore bättre)skulle göra det. Jag hade så ont och ville ha något mot smärtan, varpå hon sade-rakt ut-att "du borde inte ha så ont efter så mkt smärtstillande, är det för att du använder dig av annan stimulantia i vanliga fall?" Va?! Säger man så till en patient?? Jag trodde jag skulle flippa totalt. Istället gjorde jag det jag minst av allt ville göra, började gråta. En av mina rumskamrater kom till undsättning och talade om för en av sjuksköterskorna att den där läkaren var minsann inte klok. Jag fick gå ned till pacemakermottagningen och kalibreras istället.

Kom hem i tisdags och mådde så mycket bättre än jag gjort på...ja, flera år faktiskt. I onsdags var första gången jag kände på riktigt att jag faktiskt hade sovit ut och hur det är att vakna pigg, en helt sjuk känsla!! Rufshjärta och jag gick på stan och jag köpte pyamas och massa vitaminer och kände mig som en ny och lycklig människa, på riktigt. Sedan så stod vi där på HM och så snurrade det till i huvudet. Hjärtat dunkade och det kändes som det brukar kännas när jag ska svimma, liksom att hjärtat stannar till och "sugs in" i kroppen. Jag svimmade inte, men det var nära. Sedan kom den vanliga tröttheten över mig och allt var som vanligt igen. Jag vet att jag sov konstigt med armen över huvudet någon natt där, så jag misstänkte att det var en elektrod som hade hamnat på sniskan, jag började misstänka det ännu mer när jag på torsdagskvällen skulle lägga mig och sova och fick extremt lustiga, spasmiska ryckningar i vänsterarmen så fort det kändes som att pacemakern gick in och jobbade.... Ryckningarna höll i sig i 10 timmar, sedan ringde jag pacemakermottagningen. Var där igår och det stämde som jag trodde, förmakselektroden fungerar inte och nu måste de rätta till den nästa vecka. För tillfället är den urkopplad och kammarelektroden pacar bara när jag går ner extremt lågt i puls, vilket gör att jag hinner må dåligt redan innan den går in och jobbar. Jippi. Jag mår skit. En annan spännande sak är att de hittade förmaksflimmer hos mig, pacemakern hade registrerat det som hände där på HM, och tydligen så slog förmaken snabbt som attan (475). Det visste jag inte innan, så det kom som en liten överraskning... Har ju iallafall fått betablockerare nu och eftersom pacemakern är ett skydd nedåt så kommer jag säkerligen må bättre med de två i kombination och efter tillrättandet av elektroden så kommer de ta reda på exakt vilken medicin jag behöver och hur pacemakern ska vara inställd. Nästa vecka  ska de röntga lungor och hjärta på mig och se hur pass fel elektroden sitter och vad de måste göra för att rätta till den. Har jag tur behöver de iallafall inte byta hela elektroden. Jäkla meck.

Well, nu ska jag kolla på Harry Potter. Längtar tillbaka till skolan.

Nu är jag klar. Orkar inte skriva så mkt för vänsterarmen är kaputt och mina rumskamrater vill sova... Berättar mer imorgon om operationen. Ett stort tack till Elin (vars kommentarer ni kan se i förra inlägget), lyckades inte kommentera på din blogg så jag tackar här. Dina kommentarer och dina ord i din blogg värmer sååå mycket!!!

Imorgon är det dax. Eller ja, om ett par timmar. Jag åker in till sjukhuset för att få min pacemaker insatt! På ett sätt är det skönt, för det ingjuter lite hopp i mig att jag snart kommer må bättre och få tillbaka min energi och kommer kunna träna och leva normalt igen utan att allt känns som ett jätteprojekt och jag alltid är så trött att jag håller på att falla i bitar... Samtidigt så tänker jag att det kanske inte är så farligt, jag kanske bara överdriver allt, jag kanske inte alls behöver någon pacemaker och  jag kanske bara är en ovanligt lat person som helt enkelt inte orkar göra saker för att jag inte vill... Fast roliga saker är ju lika ansträngande som tråkiga, och det som brukar vara roligt känns ju tråkigt nu för att det är jobbigt...men ändå. Och dessutom så opererar läkarna inte in en pacemaker på någon som är 24 år (eller på någon över huvud taget) om det inte finns ett behov, så jag kanske helt enkelt bara tänker för mycket.

Drömde inatt att jag hade energi igen, att jag var pigg och att det liksom gick upp ett ljus för mig att "Aha! Är det så här man kan må?!". Jag hoppas att det blir något åt det hållet... Tänkte passa på att skriva ned vad det är som har hänt och hur det kommer sig att jag ska opereras:

Våren/sommaren 2004: Jag åkte in med ambulans till SÖS i Sthlm för ett astmaanfall. I ambulansen frågade sjukskötaren hur jag mådde annars, bortsett från astman, och jag berättade om min bulimi och att jag svimmat ofta på sista tiden. Sa också att jag kände mig väldigt trött konstant. Jag hade svimmat i tid och otid, bl.a. när jag instruerade aerobics, men orkade inte ta tag i det och trodde det skulle gå över. På sjukhuset kom en läkare och tog ett ekg, sedan sa han att de skulle lägga in mig för observation på hjärtintensiven och jag blev kvar där i två dygn, skitsur för att jag inte kunde gå till jobbet... De konstaterade att jag hade någon form av arytmi (av block-2, men jag glömde bort namnet på det och har därför inte kunnat nämna det för läkare vid senare tillfällen) och sa att de skulle skicka en remiss till Sahlgrenska eftersom jag precis skulle flytta till Göteborg. Dock kom den remissen aldrig fram av någon anledning, och eftersom jag ansåg att jag mådde bättre så brydde jag mig inte om det särskilt mycket. Jag mådde bättre fram till 2007 men var alltid extremt trött och orkeslös, orkade aldrig träna ordentligt och det kändes alltid som att jag kunde sova hur länge som helst, men trots att jag sov så blev jag aldrig piggare. Själv trodde jag att det berodde på depression, eftersom jag fick den diagnosen.

Våren/sommaren 2007: Tröttheten slog till enormt och jag kunde knappt hålla ögonen öppna om dagarna, jag sökte läkare och han utredde det ena efter det andra. Han konstaterade att jag hade låga blodvärden, gav mig järntabletter (som inte hjälpte) och gjorde en gastroskopi. Där konstaterade de att jag troligen har celiaki och att det var orsaken till min trötthet. Jag utslöt gluten ur kosten men det gjorde ingen skillnad. Så småningom försvann dock den värsta tröttheten och jag återgick till att "bara" vara orkeslös och trött på samma sätt som innan. Jag sökte samma läkare igen några månader senare för att jag fortfarande var för trött för att orka med vardagen ordentligt, och han skickade en remiss till Östra Sjukhuset för ett 48-timmars ekg. Där sa de att de skulle höra av sig om de fann något, men det gjorde de inte så jag antog att allt var okej.

Hösten/vintern 2008: Jag gick tillbaka till samma läkare eftersom att tröttheten blivit värre och svimningarna började komma tillbaka. Han gjorde en ny gastro, kollade blodvärdena igen (de har varit jättelåga) och jag skulle höra av mig när jag gjort färdigt ett antal undersökningar på Mölndals sjukhus (gjorde gastro där eftersom de, till skillnad från Sahlgrenska, kan gå med på att söva andra patienter än barn och funktionshindrade). En morgon åkte jag in till akuten eftersom tröttheten och yrseln blivit värre och där lades jag åter in på hjärtintensiven för observation. De beställde mina papper från Östra och SÖS och efter två dagar på avdelningen kom en läkare och sa att jag skulle få en pacemaker!! Den lättnaden var enorm, de hade hittat felet och såg tydligen saker i de beställda papperen som man tidigare missat. Jag flyttades till en ny avdelning och fick höra att jag troligen skulle opereras redan under helgen. Under helgen hände ingenting. Jag låg inne totalt fem dagar och fick olika information från all personal, och när måndagen slutligen kom så skrevs jag ut med orden "men vi har bara hittat ett enda överhoppat slag under de fem dagar du varit här, och det var nattetid och det är helt normalt!". Jag var så arg att jag grät, det kändes som att ingen lyssnade på mig eller tog mig på allvar och jag frågade hur det kom sig att jag fått information om att jag skulle opereras för att sedan mirakulöst helt plötsligt vara frisk. Det var ingen som kunde svara på det och jag skickades hem igen, dock med löfte om att få göra ett nytt 48-ekg. Jag fick en kallelese för att hämta ekg't och då visade det sig att de beställt fel undersökning!!! Jag skulle få ett holter-ekg. Det är en liten mojäng som mäter hjärtrytmen via tummarna, man ska först starta apparaten, sedan smörja på någon salva på två elektrodplattor och så hålla tummarna där så fort man känner besvär. Jag skrattade mest. Det är nämligen inte så lätt att göra det när man har svimmat, dessutom så vet jag inte alltid när besvären kommer eftersom jag oftast bara är sjukt trött för jämnan. Den stackars människan som tog emot mig på sjukhuset och skulle ge mig mojängen var dock alldeles underbar, hon ansträngde sig så sjukt mycket för att lösa problemet med att de inte hade några 48-timmars inne för tillfället och letade rätt på en hjärtläkare jag pratat med innan då jag låg inne. Den läkaren trollade plötsligt fram ett 48-ekg och sa att det tydligen var hög prioritet att jag blev undersökt och att det var otroligt att det slarvats så med mig. Hon sa också att om de inte hittade ngt så skulle de operera in ett litet chip i mig som skulle mäta hjärtrytmen en längre tid än 48 timmar. Jag fick mitt ekg och åkte hem. Ett par dagar efter att jag lämnat tillbaka ekg't så satt jag och käkade frukost med T när telefonen ringde. Det var en för mig okänd läkare i andra änden som beklagade sig och bad om ursäkt för att det slarvats och sa att de definitivt hade konstaterat ett AV-block 2 hos mig. Han sa att jag skulle få en pacemaker. Han hade velat sätta in den redan samma dag, men eftersom han inte hade fått tag i mig dagen innan (jag hade telefonen avstängd för vi hade konsert i skolan) så gick inte det. Det här var precis innan jul så det fick lov att vänta till efter helgerna. Strax efter nyår fick jag kallelsen och nu är operationen alltså imorn. Eller idag, beroende på hur man ser det.

AV-block II

AV-block II innebär att enstaka impulser från förmaken inte passerar igenom AV-knutan vilket leder till att hjärtkamrarna stannar upp under några korta ögonblock. Det finns flera varianter av AV-block II, beroende bl.a. på var skadan i AV knutan sitter.

En del människor kan få ett AV-block II i vila och under sömn. Dessa blockeringar anses godartade och ger de inga symptom är pacemakerbehandling ej nödvändig.

Emellertid finns svårare former av AV block II där många impulser från förmaken inte når kamrarna. I "värsta fall" är var annan impuls blockerad, vilket halverar pulsen från t.ex. 60 slag i minuten till 30 slag. Symptom börjar uppträda om hjärtkamrarna gå för långsamt och pacemakerbehandling kan bli nödvändigt. En del patienter växlar mellan olika AV-block t.ex. mellan AV-block II och AV-block III.

Jag vet inte exakt hur rytmstörningen ser ut på mig eftersom jag inte hunnit prata med läkarna än, men jag tydligen är det iallafall nödvändigt med en pacemaker... Så nu lägger jag mig för att få sova ett par timmar innan det är dax att åka in till sjukan. Undrar om någon ens orkat läsa ända hit, hur roligt kan det vara att läsa någons sjukdomshistoria?! Hur som helst så är det på riktigt dax för en förändring, no more kräkande, no more hetsande, no more självdestruktivitet. Tänk om det hade blivit ännu värre? Jag har troligen fått mitt hjärtfel pga bulimin, kanske hade värre saker hänt om det inte hade hittats nu och jag hade fortsatt att hetsa och kräkas varje dag i flera år till?!

Nej, godnatt... Håll tummarna för mig. Opereras någon gång efter lunchtid imorn.

Klockan är mitt i natten, som vanligt. Jag fattar inte, vi skulle lägga oss tidigt ikväll eftersom Rufshjärta är helt utmattad av sitt D-uppsatsskrivande och jag är helt slut i allmänhet. Jag lagade mat ganska tidigt och vi käkade (eller ja, han käkade-jag hetsade) men ändå så hann klockan bli 02.30 innan dusch och nattrutiner (fy fan vad det lät tråkigt, det var inte lika tråkigt som det låter...), vi såg en film och pratade lite och sedan hade det gått massa timmar. Nåja, det verkar vara ett återkommande tema det där med att tiden försvinner, det gjorde den redan första gången vi sågs, och jag antar att det kan tolkas positivt på något sätt :)

Jag mår otroligt underligt, det surrar i huvudet, världen snurrar lite och jag har huvudvärk. Ibland känns det konstigt i kroppen också, i armen och hjärtat skuttar lite. Vid den här tiden nästa vecka har jag min pace-maker...håll tummarna för att den kommer få mig att må bättre. Jag hatar den här jävla bulimin, den tar livet av mig och jag är för feg för att skrika åt den och skrämma bort den. Jag har för fan fått hjärtproblem av skiten, borde inte det räcka för att lägga av?! Ironiskt nog så har jag blivit sämre av att få reda på hjärtstrulet, det känns som att jag gett upp och tänker att "då kan jag lika gärna kräka ihjäl mig tills jag får en hjärtinfarkt och dör". Så är det ju inte. Jag borde kämpa.

Imorn ska inte bli en lika överkass dag som idag, imorn ska bli en dag då jag gör de saker jag bestämt att jag ska göra. Inte avboka något, inte skjuta upp något. Bara göra det jag ska.

Jag ska:
Sätta mig på mitt nya favoritplace och skriva på boken kl 10.00
Fika med N.
Fika med L.
Skriva ännu mer på boken.
Hälsa på Rufshjärta i skolan och skämma bort honom och hans skrivarkamrater med lite fika.
Packa väska inför skolstarten.
Skicka in papper till adressändring.

Det ska väl inte vara så jävla svårt??!

Godnatt.

Jag fick inte vila en dag. Istället för att ägna min lediga dag åt att spela musik och skriva på romanen så hetsade jag upp mina sista (lånade) pengar och föll sedan ihop i en trött hög på soffan fram tills Rufshjärta kom hem. Inte diskade och städade jag heller, eftersom utmattningen efter kräkandet var total. Nu har jag ätit massor igen och tänkte inte kräkas för jag orkar verkligen inte, men eftersom jag inte åt middag med normala mått mätt utan åt två portioner i hetsar-size så vet jag inte om jag har något val... Hur länge till kommer jag orka?!

Jag har så mkt saker att ta tag i men jag saknar helt energin, vill bara sova i hundra år ungefär. Ångest, ångest, ångest.

Snälla. Ge mig bara en dag. En endaste liten ynka dag när jag slipper hamna i klorna på dig och slipper känna din unkna andedräkt i nacken. Jag hatar dig.

Låt mig bara vila en endaste dag.

När man vaknar och börjar dagen med att vräka i sig mängder av choklad är det svårt att få en bra dag. Fy fan, jag fattar inte varför jag gör såhär??! Speciellt sugen på choklad var jag inte iallafall, så jag vet verkligen inte vad jag håller på med. Nu gör magen ont, min kropp och ansikte är så svullet att jag inte vet om jag ens kan visa mig ute och mina fingrar har svällt till prinskorvsstorlek och jag undrar om jag kommer få blodstopp i ena fingret då fettet väller över förlovningsringen och det dunkar lite misstänkt i fingret... Hade varit rätt åt mig om jag fick det iofs, jag tänker ju knappast ta av mig den bara för att det gör ont.

Nu ska jag iallafall inte äta något mer innan kvällens middag, jag hoppas att magen iallafall har sjunkit ned litegrann fram tills dess.

Dax att gå till jobbet.

Usch. Duschat, kräkts, svullen, snurrig, huvudvärk. Jag hatar det här. Jag vill bort, byta ut mitt liv och mest försvinna. Det känns som att huvudet väger 100 kg och när jag flyttar blicken känns det som att hjärnan skvalpar omkring i massa vatten. Jag blir sjösjuk innuti mitt eget huvud. Magen sväller över och jag orkar inte ens se på min egen kropp, Rufshjärta tolkar min ovillighet inför hans beröring som att jag tröttnat på honom och jag fattar att det är svårt för honom att tro på mig när det enda jag får fram som svar är att "nejdå, jag känner mig bara så tjock". För jag är tjock, jag är otroligt tjock och jag går upp, upp, upp i vikt. Senaste veckorna har jag gått upp en hel massa kilo och mitt oregelbunda men ändå regelbundna kräkande gör att jag bara fortsätter min stadiga kurva uppåt. Jag hatar det.

Jag måste göra något. Fasta, t.ex. Eller leva på frukt och grönt. Som att det någonsin har fungerat eller någonsin kommer göra det. Jag ska iallafall ge det ett försök. Imorn blir det ju middag med M och co, men dagen blir fastande och även påföljande dagar. Så långt det går.

Läste lite i gamla dagböcker som research inför romanprojektet, men hamnade mest i något konsigt tillstånd av återupplevande och fick ännu mer ångest än vad jag egentligen behöver ha just nu. Det gick åt helvete så tidigt för mig, varför blev det så?

Jag ska bli stark och vacker igen, på något sätt ska det lyckas.

Natt, igen.

Nu är det nytt år. Det känns helt sjukt att det gått ett helt år sedan vi hade vår spelning på BA och 2007 blev 2008! Allting har gått så otroligt fort, men samtidigt så har det hänt så mkt att det känns som det har gått en halv livstid. Jag tänkte att jag ska ta och skriva en liten sammanfattning över det gågna året... Och en lista på saker att nå 2009.

ÅR 2008:

* Mitt numera nedlagda band släppte EP och hade en hejdundrande releasefest. Det var vackert!
* Jag förstod att jag kan känna äkta saker även efter I.
* Jag tog mitt förnuft till fånga och började studera på riktigt.
* Jag förlorade mig själv i ett förhållande jag inte ville ha, lyssnade inte på mig själv, lurade och svek någon som brydde sig.
* Jag träffade kärleken på riktigt och lärde mig hur det känns att verkligen vara älskad.
* Jag blev sambo och förlovade mig!!!
* Jag misslyckades med allt jag skrev att jag skulle lyckas med under 2008.
* Jag har aldrig mått så dåligt men samtidigt inte ens i närheten så bra.
* Jag fick reda på mitt hjärtfel.
* Hjärtats Orkester m.fl. spelade på klubben, oförglömligt!!!

Mål 2009:

* Få en fyra i omdöme på skolan.
* Åka till London en gång och Köpenhamn en gång. Minst.
* Komma in på Musikhögskolan, Musiklinje eller Skrivarlinje.
* Gå ned till 65 kg.
* Lära mig spela fiol igen.
* Komma längre med pianospelet.
* Ta tag i mitt eget låtskrivande igen.
* Skriva ett första utkast på romanen.

Igår var det nyårsfest på Yamato. Det blev en kanonkväll och jag hoppas verkligen att alla gäster var nöjda! Vi var 24 st inkl. jag och Rufshjärta. Vi lagade mat hela förmiddagen och stressade som djur för att hinna med allting men bra blev det, tror jag iallafall. Och jag är så glad att jag fick fira nyår med så många fina vänner, och jag är glad att jag fick ett nyår tillsammans med T. Han har blivit en kär vän, och det är jag så sjukt tacksam för!

Jag får kanske berätta mer om festen sedan, om det nu finns så mkt att berätta. Nu är det dax att duscha, och som vanligt varje jävla kväll, kräkas.

Jag hatar detta.

Imorn blir det jobb och sedan bio och middag med M, hennes pojkvän C och min älskling. Mysigt!

Nattinatt.