Kort. Som i "kårt" alltså, inte "kort" som man tar med kamera.
Hm...jag har 1000 saker att skriva egentligen men sjukt lite tid just nu. Snart går tåget till Danmark och jag sitter i en lägenhet i Vasastan och slåss mot min ångest och lusten att kräkas upp allt jag är. Jag vill inte detta.
Har dock haft ett par underbara dagar på sistone så egentligen så klagar jag inte så mycket som det låter, det är bara just nu det är jobbigt. Hoppas dock att det kommer gå över.
Jag hetsade igår när jag kom hem, eller ja, åt alldeles åt helvete för mkt iallafall-och detta utan att kräkas. Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Fan.
Pengar, mat och vikt. Är det så konstigt att jag är störd??!
Är det så konstigt egentligen att jag är så jävla fucked up som jag är??
Nu börjar det krypa in under skinnet på mig och jag vill bara bort, vart som helst, men bort bort bort från här.
Jag äter för mycket och måste kräkas, ångesten smyger på mig, jag fräser som svar och då slår det dåliga samvetet mig med en knytnäve i magen och ångesten blir ännu starkare.
"Du är precis som när du var 16, ska du aldrig växa upp? Nu blev det kallt, vi skulle ha tagit den andra vägen. Varför lyssnar du aldrig på mig? Och läsk dricker hon också... Suck. Nå ja, någon gång kanske du växer upp, det hoppas jag då verkligen." Gaaaahh!!! Det är inga stora saker, det är bara små små ord men de tar sig in under huden och får mig att känna mig värdelös. Hon pratar över huvudet på mig och dumförklarar mig inför sina väninnor.
"Dottern vill ju äta sushi... jaaaa, hon har sådana ideér för sig förstår du".
Det är inte orden, det är tonfallet, blickarna. Jag hatar det! Jag vill krypa ur min kropp och bara försvinna. Hon har rätt, jag ÄR 16 igen. 16, ätstörd och utan vidare mycket hopp för framtiden. Jag vill inte vara sådan. Jag vill inte det.
Snälla morgondag, kom och rädda mig! Samtidigt så vill jag inte åka härifrån, jag vill vara hos min mor men jag hade en helt annan bild av hur denna resa skulle bli. Kramar, samtal på balkongen, dricka vin och fnissa i kapp, barndomsberärättelser... Så blev det inte. Jag undrar också om det egentligen är så konstigt att jag fått ätstörningar och att jag har ett så stört förhållande till pengar, eller har haft iallafall.
Mamma pratar nämligen inte om annat. Vi åt pizza nu ikväll (ja, jag ska kräkas snart. Förmågan att känns hunger eller mättnad lämnade jag tydligen i Gbg) och det enda mamma pratar om är att hon ska banta nu, banta för att pizza gör en tjock. Hon äter alltid nyttigt, jag tycker gott hon kan tillåta sig en pizza mellan varven. Hon äter aldrig frukost, äter en gång om dagen ungefär och om det bjuds eller om tillfälle ges så vräker hon i sig. Jag vet att jag alltid försökt göra som hon. Om hon åt mycket, kunde jag äta mycket också och det var okej. Åt jag mer än henne fick jag dåligt samvete. Det har alltid, alltid varit så!! Samma sak med pengarna, allt kretsar kring pengar. Okej, hon har det allt annat än gott ställt men man behöver inte beklaga sig hela tiden för det!!
Och om man bjuder hem någon och säger att "de här dagarna står jag för maten" ska man inte anklaga någon för att äta en ur huset... Det sa hon igår. "Du äter mig ur huset, det är precis som vanligt". Saken är att igår åt jag inte alls mycket, jag åt som hon, ganska okej mängd. Idag är en annan femma men jag måste ju göra av med ångesten någonstans. Dock kan hon vara lugn, mitt hetsande har jag betalt själv så det drabbar inte henne.
Allt detta prat om mat och pengar och vikt gör mig galen. Jag hatar mat. Jag hatar pengar. Jag hatar att väga något alls.
Jag vill leva på kramar, kärlek och porter. Och luft kanske. Går det?
Five days.
Fem hela dagar sedan jag skrev nu... Jag har blivit kass på att skriva på sista tiden. Jag vet inte varför men jag känner inte samma behov av att skriva när jag faktiskt mår bra!
Nu är jag hos min mor i Sthlm, kom hit igår men längtar redan här i från. Visst, det är härligt att träffa henne men på ett sätt väldigt påfrestande också eftersom hon tillhör den kategorin människor som vägrar tro att någon kan förändras.
Vi är så sjukt olika hon och jag att jag ibland undrar om jag egentligen är ett hittebarn. Hade det inte varit för de fysiska likheterna hade jag varit övertygad. Jag klandrar henne inte för att hon är bitter, hon har fått utstå mycket skit i livet och förtjänar så mycket bättre egentligen men jag fattar inte varför hon bestämt måste se problem i precis allting och hitta fel i allt. Framför allt i allt jag gör.
För henne verkar livet handla om att stå ut, inte om att försöka göra det bästa av situationen. Härda ut, orka lite till och vänta ut tiden. Det funkar inte för mig.
Hon tjatar på mig ständigt, allt jag gör är fel och det får mig att känna mig dum och i vägen.
Jag pratar fel, äter fel, klär mig fel, resonerar fel, beter mig fel, kan för lite, vill för mycket, känner fel.... Jag är fel. Hon talar gärna om det för andra också och det sårar mig enormt. Jag trodde att saker och ting skulle förändras, att vi kunde ha en fin relation mellan en vuxen dotter och hennes mor men jag antar att jag hade fel även på den punkten. Det får mig att bara vilja skita i allt och gömma mig.
A är flera mil bort ifrån mig och även om bara är 22 timmar kvar tills vi ses så känns det som en hel evighet och jag vet inte om den fem timmar långa tågresan till Kalmar är lång nog för att jag ska kunna skaka av mig det gamla och bli mig själv igen. Jag saknar honom så det gör ont.
Rädd är jag också, jag har vågat öppna mig och släppa honom så nära, så nära...tänk om något går fel nu?! Då blir jag mer bränd än någonsin. Jag andas lugnare i hans famn och jag vill alltid, alltid stanna där. På något sätt känner jag att han är nära även om han är långt, långt bort. Det känns innuti och jag känner mig inte lika ensam längre, det är en vacker känsla som jag alltid vill ha kvar men jag vet inte om jag kommer klara det. Jag vet inte om jag vågar välja lyckan fullt ut. Jag tror inte jag är bra nog för honom i slutändan och det oroar mig.
Nu ska jag vila min glutensvullna mage och läsa lite tror jag. Har massa saker att göra egentligen men jag orkar inte, är alldeles uttömd på energi.
Hej.
Tvivel?
Jag sitter här klockan fem på morgonen och kastas fram och tillbaka mellan olika känslor. Jag är så sjukt förvirrad!! Eller är jag det egentligen? (Ni ser, jag är så förvirrad att jag inte ens vet om jag är förvirrad eller inte!!) Eller är jag bara rädd?
Imorn, eller ja, idag om några timmar så kommer Underbar hem. Jag längtar så sjukt mycket men den där klumpen av tvivel och overklighetskänsla sitter ändå kvar i magen och det skrämmer mig så in i helvete. Han säger saker som ingen annan någonsin sagt, han gör saker som ingen annan någonsin gjort. Han behandlar mig som att jag vore någon man älskar. Inte någon man drar över och kastar bort. Han gör motsatsen till allt som jag trodde att jag förtjänade, han behandlar mig som att jag vore värd något. Det skrämmer mig. Men, jag kan inte backa nu. Jag vore korkad om jag ens försökte. Det här är ju det jag vill ha, det är precis det jag vill ha och nu när jag fått det vet jag inte hur jag ska hantera det. Jag vill att han ska fortsätta tycka om mig, men vad händer när det här första ruset lägger sig? Jag har sett det förr, jag är alldeles för ointressant för att ha i sitt liv någon längre period.
Eller? Snackar jag bara skit nu? Kan det verkligen vara så att han faktiskt tycker om mig? På riktigt?
Jag borde sova. Glömma alla negativa tankar och bara sova. Imorn är en ny dag och imorn är han här.
I sa alltid att allting slutar upp i jämförelser, jag börjar tro att han hade fel.
Natt.
Imorn, eller ja, idag om några timmar så kommer Underbar hem. Jag längtar så sjukt mycket men den där klumpen av tvivel och overklighetskänsla sitter ändå kvar i magen och det skrämmer mig så in i helvete. Han säger saker som ingen annan någonsin sagt, han gör saker som ingen annan någonsin gjort. Han behandlar mig som att jag vore någon man älskar. Inte någon man drar över och kastar bort. Han gör motsatsen till allt som jag trodde att jag förtjänade, han behandlar mig som att jag vore värd något. Det skrämmer mig. Men, jag kan inte backa nu. Jag vore korkad om jag ens försökte. Det här är ju det jag vill ha, det är precis det jag vill ha och nu när jag fått det vet jag inte hur jag ska hantera det. Jag vill att han ska fortsätta tycka om mig, men vad händer när det här första ruset lägger sig? Jag har sett det förr, jag är alldeles för ointressant för att ha i sitt liv någon längre period.
Eller? Snackar jag bara skit nu? Kan det verkligen vara så att han faktiskt tycker om mig? På riktigt?
Jag borde sova. Glömma alla negativa tankar och bara sova. Imorn är en ny dag och imorn är han här.
I sa alltid att allting slutar upp i jämförelser, jag börjar tro att han hade fel.
Natt.
Inte bloggat.
Hm...har inte bloggat på hur länge som helst...mest för att jag haft fullt upp med att umgås med världens underbaraste människa som jag inte kan få in i min skalle att han är min!! MIN!!!
Sådant här händer bara på film, det finns inte i verkligheten och så här starka känslor besvaras inte. Jag fattar inte!!
Nu är han hemma hos sin mor, imorn kommer han hem och jag längtar så sjukt mycket efter honom och jag vet att han längtar efter mig också för det säger han och det märks och känns! Underbart!!
Jag är livrädd, rädd för att känna för mycket, rädd för att inget är på riktigt, rädd att han ska playa mig och rädd att bli mer sårad än någonsin.
Flera gånger har jag funderat över att fly, med motiveringen "om det verkar vara för bra för att vara sant är det troligen så" men sen har jag kommit på mig själv med att inte kunna. I'm already to deep in.
Det här kan vara det jag väntat på. Den där stora kärleken som aldrig försvinner och som är rätt för alltid. Den rätte, som jag inte trodde fanns.
De här känslorna är nämligen större än allt och nu säger jag det.
Det här är större än I.
Känslan är helt annorlunda!! Det finns inga hinder, inga problem, inget som står i vägen för vår kärlek och framför allt så är kärleken ömsesidig.
Om det största hindret vi har är att han åker till Kina i tre veckor i Augusti och att jag kommer bo på skolan i långt-bort-i-stan (eller långt-bort-på-ön, snarare) så känns det rätt lugnt faktiskt.
Sådant här händer bara på film, det finns inte i verkligheten och så här starka känslor besvaras inte. Jag fattar inte!!
Nu är han hemma hos sin mor, imorn kommer han hem och jag längtar så sjukt mycket efter honom och jag vet att han längtar efter mig också för det säger han och det märks och känns! Underbart!!
Jag är livrädd, rädd för att känna för mycket, rädd för att inget är på riktigt, rädd att han ska playa mig och rädd att bli mer sårad än någonsin.
Flera gånger har jag funderat över att fly, med motiveringen "om det verkar vara för bra för att vara sant är det troligen så" men sen har jag kommit på mig själv med att inte kunna. I'm already to deep in.
Det här kan vara det jag väntat på. Den där stora kärleken som aldrig försvinner och som är rätt för alltid. Den rätte, som jag inte trodde fanns.
De här känslorna är nämligen större än allt och nu säger jag det.
Det här är större än I.
Känslan är helt annorlunda!! Det finns inga hinder, inga problem, inget som står i vägen för vår kärlek och framför allt så är kärleken ömsesidig.
Om det största hindret vi har är att han åker till Kina i tre veckor i Augusti och att jag kommer bo på skolan i långt-bort-i-stan (eller långt-bort-på-ön, snarare) så känns det rätt lugnt faktiskt.
Nyckel.
Hinner inte skriva så mkt nu. Har haft två underbara dagar och min nyckelknippa är en nyckel tyngre. Händer detta?
Du är den finaste i hela världen, och jag tycker mer om dig än jag tror du förstår.
Underbar.
"Du är underbar" sa du till mig.
"Man blir som man umgås" svarade jag och menade varje ord.
Wow. Kan detta verkligen vara på riktigt eller finns det en otäck hake? Jag har iallafall inte hittat någon än och jag tror jag ska sluta leta.
Tack för att du sprang in i mitt liv och verkar vilja stanna kvar en stund.
Negativt, men med en twist in the end.
Ibland kommer ångesten när man minst anar det. Som ikväll. Jag är så jävla rädd, för det mesta. För att allt som är dåligt och alla underliga problem jag har (gamlestan m.m.) ska ta över och förstöra allt det fina. Rädd för att jag inte ska klara mig, för att det inte finns någon fin framtid för mig. Rädd för att misslyckas och trilla över kanten.
Jag tänkte skriva massa, massa fina och positiva saker här idag just för att det finns så många saker som faktiskt är fina och positiva men jag vet inte om jag vågar för det känns som att det är när jag vågar "glömma" alla problem som allt går åt helvete och jag klantar mig och ramlar in i något nytt helvete.
Jag har inte ens ett ordentligt hem liksom, jag har en lägenhet men inget hem för inget är iordninggjort på något sätt. Jag får inte min post för jag har aldrig någon ork till att adressändra och den gången jag väl gjorde det så fungerade det inte och sedan har jag bara skitit i det precis som med så mkt annat. Inte konstigt att det går åt helvete för mig!!
Jag måste vända den skiten, men jag vet bara inte hur.
Jag måste kastrera katten men jag har inte råd och kommer inte ha råd nästa månad heller och om jag inte gör det vet jag inte vad som kommer hända för då kan N absolut inte ta hand om honom i höst. Jävla skit!!! Varför kom allt det här över mig nu? Jag som varit så lycklig nu på kvällen. För att det är min verklighet? För att jag inte kan förtränga alla problem och låtsas att de inte finns? Troligtvis.
På något sätt måste det gå att reda upp detta.
Läste i en gammal dagbok förut, den där allt om I står. Fan, det var nog inte så vackert och bra som jag vill minnas det egentligen. Hela det boken är fylld med tårar och oroskänslor och det är väl inte så det ska vara? Jag vet att jag älskade honom, jag vet också att han älskade mig men något stämde liksom aldrig riktigt.
Jag är rädd för sådant också, rädd för vad som kommer hända nu. Med A. Med mer eller mindre underbara A faktiskt. Jag fattar inte vad det är som håller på att hända. Och tänk om det blir bra med honom, kommer jag klara av det då? Kommer jag att kunna vara normal eller kommer allt dumt och alla problem att komma ikapp mig? Finns det ens några problem egentligen eller skapar jag dem själv för att jag är slarvig och rädd och van vid problem?
Han skrev så fina sms till mig idag. Så otroligt fina sms. Och han skrev att han hittat inspiration till att skriva igen. Det är ungefär det finaste man kan säga till mig, att jag inspirerar. Underbart!
Jag var i upplösningstillstånd och skitorolig halva dagen, mådde verkligen fysiskt illa och trodde att allt gått åt helvete men det kanske det inte har gjort iallafall? Det verkar inte så.
Jag önskade att han skulle skriva ett godnattsms och att han skulle fråga mig om jag ville följa med ut imorn och precis de sakerna gjorde han också!! Så imorn ska vi ses igen. Fan, det känns som att han tycker om att umgås med mig för att jag är jag och det känns som att jag är mig själv med honom. Det är väl så det ska vara? Jag vet att jag kommer vara skitnervös imorn, hela jag kommer darra och jag kommer vara tyst och tillbakadragen men jag ska verkligen göra allt för att våga vara mig. Våga stå för mig själv, även om det är andra underbara människor där.
En liten klump av rädsla har jag i magen men när det gäller honom är det faktiskt trots allt mest en glad klump. En riktigt glad klump. Han verkar inte skämmas för mig och han verkar vara på riktigt. Ärlig. Bra.
Jag måste nog sova nu, äntligen blir det en någorlunda okej sömn och det ska bli skööönt! Ska upp lite extra tidigt imorn och hinna med att färga håret och göra utskick om klubben tänkte jag.
Jag fixar detta, det gör jag. När allt kommer omkring är det inga livshotande eller förödande problem jag har. Det är saker som går att lösa bara jag tar tag i dem.
Och det är värt att ta tag i dem, det vet jag nu.
Det kanske är såhär det ska vara, precis som han sa för en evighet sedan? En evighet eller tre dagar, beroende på hur man ser det.
Natt.
Nu vet jag ingenting.
Nyss hemkommen efter ytterligare en kväll med A. Jag är så sjukt förvirrad och det är väl nu alla de negativa tankarna börjar visa sig. Dessutom känner jag mig sjukt otrogen trots att jag inte är det på något sätt över huvud taget och det känns som att jag kommer förlora det här spelet hur jag än gör. Jag tar fel beslut och framstår säkerligen som en idiot. Fanfanfan!!!!
Vi var på bio ikväll, såg Narnia och hade jättetrevligt. Innan dess var vi och fikade och pratade massor.
Vi satt sådär nära varandra på bion, men bara så nära att man kunde ana att det fanns något i luften men inte veta säkert.
Efter bion mötte vi upp fyra av hans vänner, bl.a. S syster och hennes pojkvän. De satt på La Sombrita och vi gick dit och tog en öl. Egentligen skulle S varit med också men hon hade gått hem tidigare och kanske var det bra för jag kände mig obekväm redan som det var... Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen och det kändes mest som att jag fick kämpa livet ur mig för att passa in i deras fina gäng, även om de alla är jättetrevliga och verkligen gjorde allt för att liksom få med mig i gemenskapen.
När vi satt där la han handen runt min underarm och kramade lite på den, Helt öppet så att alla hans fyra vänner (dvs två par) kunde se. Skumt. Jag kan bara inte fatta varför.
Vi hamnade på sunkstället nummer ett efter La Sombrita, dvs Stars 'n Bars, och tog en öl till. Han var lika go mot mig där och jag satt och pratade ganska mkt med S syster. Den andra tjejen som var med och hennes kille skulle sova hemma hos A och när Stars 'n Bars stängde blev det hemgång för alla. Även denna gång hade min sista vagn gått och jag har fortfarande inga taxipengar så det fick bli gå även ikväll. Han gick med mig nu också. Jag kände mig mest dum i huvudet och som en belastning och pratade om idiotsaker hela vägen typ. Han gick och höll om mig (jag höll iofs om honom också) och höll mig i handen.
Så kom vi hem och eftersom min lägenhet är ett kaos så kunde jag inte bjuda in honom, jag vet inte om han hade hoppats på det eller ej men i vilket fall så gick det verkligen inte.
Vi stannade utanför porten och efter massa kramande så kysstes vi. Jag hade funderat typ hela dagen på hur den första kyssen med honom skulle bli eftersom jag kände på mig att det troligtvis skulle hända... Och nu vet jag inte vad jag känner. Frågorna är så jävla många. Är det detta jag vill? Vad är det han vill? Hur i helvete kan det ha gått så fort? Har det gått fort? Playar han mig bara? Vill han bara ha sex? Om han inte bara vill ha sex, är jag redo isåfall? Vill jag bara ha sex? Vad kommer hända med den andre typen som figurerar i mitt hjärta? Har jag styrka nog att glömma den här andre figuren? Är det det rätta? Förtjänar jag det här? Varför släpade han med mig till sina vänner? Gjorde jag ett gott intryck? Vad kommer hända nu när han åker bort? Kommer vi ses mer efteråt? Vad kommer S tycka? Hur ska jag klura ut hela den här situationen med den andre typen? Menar han (A alltså, inte Någon Annan) allvar med de fina smsen? Varför var det inte samma sparks när vi kysstes som det är med Någon Annan när allt annat känns så rätt? Känns allt annat så rätt eller är det bara inbillning?
Hur i helvete ska jag veta??! Jag vet ingenting!!! Ingenting!!! Också ligger jag här och saknar Någon Annan, jättemycket. Saknar våra nätter och den där förbannade takstukaturen. Rullgardinen och hemligheterna...
Känns som att jag måste träffa Någon Annan igen snart för att veta, men jag vet inte ens om det är en bra idé eller om det enbart är korkat? Troligen det senare, men ändå inte.
Det här skrämmer mig enormt. Jag känner mig som en stor, stor fake (fast jag faktiskt varit mig själv hela tiden) och det skrämmer mig att han verkar så jävla bra. Har letat fel hela tiden och när man inte hittar något mer än att han smaskar en del när han tuggar tuggummi så är det illa... Eller är det bra kanske? Är det såhär det ska vara?
Jag kan fråga mig själv saker i en evighet, men till vilken nytta? Jag har inga svar iallafall.
Kanske borde jag aldrig gått på daten från första början utan fortsatt som innan med ett par tårar i veckan men fantastiska stunder mellan varven... Eller kanske var detta det bästa som kunde hända?
Någonstans inom mig tror jag också att det kommer gå åt helvete. Det som verkar vara för bra för att vara sant är det oftast också. Suck.
What to do? Klart att jag är glad åt det som hänt, jag har haft tre underbara kvällar och kanske blir det fler... Jag vet bara inte vad som händer eller vad jag borde känna...
Nu borde jag dock känna för att sova, och det ska jag även göra...
Natt.
Vi var på bio ikväll, såg Narnia och hade jättetrevligt. Innan dess var vi och fikade och pratade massor.
Vi satt sådär nära varandra på bion, men bara så nära att man kunde ana att det fanns något i luften men inte veta säkert.
Efter bion mötte vi upp fyra av hans vänner, bl.a. S syster och hennes pojkvän. De satt på La Sombrita och vi gick dit och tog en öl. Egentligen skulle S varit med också men hon hade gått hem tidigare och kanske var det bra för jag kände mig obekväm redan som det var... Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen och det kändes mest som att jag fick kämpa livet ur mig för att passa in i deras fina gäng, även om de alla är jättetrevliga och verkligen gjorde allt för att liksom få med mig i gemenskapen.
När vi satt där la han handen runt min underarm och kramade lite på den, Helt öppet så att alla hans fyra vänner (dvs två par) kunde se. Skumt. Jag kan bara inte fatta varför.
Vi hamnade på sunkstället nummer ett efter La Sombrita, dvs Stars 'n Bars, och tog en öl till. Han var lika go mot mig där och jag satt och pratade ganska mkt med S syster. Den andra tjejen som var med och hennes kille skulle sova hemma hos A och när Stars 'n Bars stängde blev det hemgång för alla. Även denna gång hade min sista vagn gått och jag har fortfarande inga taxipengar så det fick bli gå även ikväll. Han gick med mig nu också. Jag kände mig mest dum i huvudet och som en belastning och pratade om idiotsaker hela vägen typ. Han gick och höll om mig (jag höll iofs om honom också) och höll mig i handen.
Så kom vi hem och eftersom min lägenhet är ett kaos så kunde jag inte bjuda in honom, jag vet inte om han hade hoppats på det eller ej men i vilket fall så gick det verkligen inte.
Vi stannade utanför porten och efter massa kramande så kysstes vi. Jag hade funderat typ hela dagen på hur den första kyssen med honom skulle bli eftersom jag kände på mig att det troligtvis skulle hända... Och nu vet jag inte vad jag känner. Frågorna är så jävla många. Är det detta jag vill? Vad är det han vill? Hur i helvete kan det ha gått så fort? Har det gått fort? Playar han mig bara? Vill han bara ha sex? Om han inte bara vill ha sex, är jag redo isåfall? Vill jag bara ha sex? Vad kommer hända med den andre typen som figurerar i mitt hjärta? Har jag styrka nog att glömma den här andre figuren? Är det det rätta? Förtjänar jag det här? Varför släpade han med mig till sina vänner? Gjorde jag ett gott intryck? Vad kommer hända nu när han åker bort? Kommer vi ses mer efteråt? Vad kommer S tycka? Hur ska jag klura ut hela den här situationen med den andre typen? Menar han (A alltså, inte Någon Annan) allvar med de fina smsen? Varför var det inte samma sparks när vi kysstes som det är med Någon Annan när allt annat känns så rätt? Känns allt annat så rätt eller är det bara inbillning?
Hur i helvete ska jag veta??! Jag vet ingenting!!! Ingenting!!! Också ligger jag här och saknar Någon Annan, jättemycket. Saknar våra nätter och den där förbannade takstukaturen. Rullgardinen och hemligheterna...
Känns som att jag måste träffa Någon Annan igen snart för att veta, men jag vet inte ens om det är en bra idé eller om det enbart är korkat? Troligen det senare, men ändå inte.
Det här skrämmer mig enormt. Jag känner mig som en stor, stor fake (fast jag faktiskt varit mig själv hela tiden) och det skrämmer mig att han verkar så jävla bra. Har letat fel hela tiden och när man inte hittar något mer än att han smaskar en del när han tuggar tuggummi så är det illa... Eller är det bra kanske? Är det såhär det ska vara?
Jag kan fråga mig själv saker i en evighet, men till vilken nytta? Jag har inga svar iallafall.
Kanske borde jag aldrig gått på daten från första början utan fortsatt som innan med ett par tårar i veckan men fantastiska stunder mellan varven... Eller kanske var detta det bästa som kunde hända?
Någonstans inom mig tror jag också att det kommer gå åt helvete. Det som verkar vara för bra för att vara sant är det oftast också. Suck.
What to do? Klart att jag är glad åt det som hänt, jag har haft tre underbara kvällar och kanske blir det fler... Jag vet bara inte vad som händer eller vad jag borde känna...
Nu borde jag dock känna för att sova, och det ska jag även göra...
Natt.
Bara glad!!
Oj. Detta blev en sjukt underlig kväll/natt/morgon. Klockan är 05.30 och jag borde sova men för en gångs skull är det inte ångesten som håller mig vaken!
Jag gick hem tidigare från jobbet för att jag verkligen inte mådde bra, feber och halsont och jävulskap. Lade mig och sov en stund och vaknade sedan av att A, dvs A som jag träffade igår, messade och ville ses. Jag mådde lite bättre och jag vill ju verkligen träffa honom eftersom han snart ska åka iväg så jag pallrade mig ut. Vi möttes upp vid Vasaplatsen och traskade iväg till Kafé Publik för en öl. Det blir aldrig pinsamt tyst med honom, det blir det verkligen inte. Vi pratar och pratar och pratar och det känns liksom bra och naturligt och jag tycker om det.
Efter ölen diskuterade vi öl istället för att dricka den och kom fram till att vi bägge gillar Carniege Porter (och de som känner mig väl vet att det är ett stort plus i kanten om man gillar den drycken!) så vi tänkte sätta oss på Bishops Arms och dricka en sådan, dock hade han en bättre idé och vi gick hem till honom eftersom han har en takterass på 14e våningen (ja, den är ju inte hans men husets han bor i. Och nej, man kan inte skriva så men det gör inget för jag kan inte formulera mig eftersom jag är så jävla trött!!) och Carnegie hemma. Takterassen var stängd men vi satte oss vid ett bord utomhus. Det var alldeles tyst (sånär som på en brummande fläktjävel) och där satt vi under en stjärnklar himmel och delade på en porter och pratade.
Han hällde upp i vinglas och jag som brukar skrämmas till döds av romantiska situationer fann mig själv sittandes där med ett leende på läpparna... VAD är det som händer?! Jag missade givetvis sista vagnen och plånboken tillåter inga taxiresor så det fick bli promenad hem för min del och gissa vad han gör då? Gissa vad han gör?! Han går med mig hela vägen hem!!! Hela vägen! Från Chalmers till Hisingen går han med mig, mitt i natten, som att det vore en självklarhet!!!
Vi pratade massor på vägen hem också, så fint och mysigt och bra... Träffade dock en full gubbe som vi råkade få med oss som bihang efter ungefär halva bron då vi stannade till för att läsa hälsningarna till grabben som hoppade för ett år sedan.
Att gå över den bron var för övrigt så sjukt mkt symbolik för mig, Jag och I gick på den bron när vi första gången bestämde att det inte längre skulle vara vi och jag insåg att inget skulle bli som förr igen. Nu gick jag där med någon annan fin, men åt andra hållet. Vackert.
Vi blev av med gubben och kom hem till mig, han skulle ta första vagnen hem och eftersom det verkligen inte verkade som att någon av oss ville skiljas åt så hämtade jag vovvarna och följde honom tillbaka ett par hållplatser (jaja N, jag bjuder på det skrattet... "You hang up! No, you hang up!").
Sedan skickade han underbart fina sms och imorn kanske vi ska på bio. Jag är glad!
Vill beskriva mer, känslor och tankar men om jag ska göra det får jag inte sova alls och det vill jag gärna göra... Så nu sover jag, och är glad.
Tror dock att jag skickade sms som kunde feltolkas idag, inte till honom utan till...ja. Någon annan. Det var inte meningen, men det blev lite fel...
Men men, glad! Sömn, jobba, bio. Glad!!!
Jag gick hem tidigare från jobbet för att jag verkligen inte mådde bra, feber och halsont och jävulskap. Lade mig och sov en stund och vaknade sedan av att A, dvs A som jag träffade igår, messade och ville ses. Jag mådde lite bättre och jag vill ju verkligen träffa honom eftersom han snart ska åka iväg så jag pallrade mig ut. Vi möttes upp vid Vasaplatsen och traskade iväg till Kafé Publik för en öl. Det blir aldrig pinsamt tyst med honom, det blir det verkligen inte. Vi pratar och pratar och pratar och det känns liksom bra och naturligt och jag tycker om det.
Efter ölen diskuterade vi öl istället för att dricka den och kom fram till att vi bägge gillar Carniege Porter (och de som känner mig väl vet att det är ett stort plus i kanten om man gillar den drycken!) så vi tänkte sätta oss på Bishops Arms och dricka en sådan, dock hade han en bättre idé och vi gick hem till honom eftersom han har en takterass på 14e våningen (ja, den är ju inte hans men husets han bor i. Och nej, man kan inte skriva så men det gör inget för jag kan inte formulera mig eftersom jag är så jävla trött!!) och Carnegie hemma. Takterassen var stängd men vi satte oss vid ett bord utomhus. Det var alldeles tyst (sånär som på en brummande fläktjävel) och där satt vi under en stjärnklar himmel och delade på en porter och pratade.
Han hällde upp i vinglas och jag som brukar skrämmas till döds av romantiska situationer fann mig själv sittandes där med ett leende på läpparna... VAD är det som händer?! Jag missade givetvis sista vagnen och plånboken tillåter inga taxiresor så det fick bli promenad hem för min del och gissa vad han gör då? Gissa vad han gör?! Han går med mig hela vägen hem!!! Hela vägen! Från Chalmers till Hisingen går han med mig, mitt i natten, som att det vore en självklarhet!!!
Vi pratade massor på vägen hem också, så fint och mysigt och bra... Träffade dock en full gubbe som vi råkade få med oss som bihang efter ungefär halva bron då vi stannade till för att läsa hälsningarna till grabben som hoppade för ett år sedan.
Att gå över den bron var för övrigt så sjukt mkt symbolik för mig, Jag och I gick på den bron när vi första gången bestämde att det inte längre skulle vara vi och jag insåg att inget skulle bli som förr igen. Nu gick jag där med någon annan fin, men åt andra hållet. Vackert.
Vi blev av med gubben och kom hem till mig, han skulle ta första vagnen hem och eftersom det verkligen inte verkade som att någon av oss ville skiljas åt så hämtade jag vovvarna och följde honom tillbaka ett par hållplatser (jaja N, jag bjuder på det skrattet... "You hang up! No, you hang up!").
Sedan skickade han underbart fina sms och imorn kanske vi ska på bio. Jag är glad!
Vill beskriva mer, känslor och tankar men om jag ska göra det får jag inte sova alls och det vill jag gärna göra... Så nu sover jag, och är glad.
Tror dock att jag skickade sms som kunde feltolkas idag, inte till honom utan till...ja. Någon annan. Det var inte meningen, men det blev lite fel...
Men men, glad! Sömn, jobba, bio. Glad!!!
"Precis så."
Klockan är fyra på morgonen och imorn börjar jag jobba igen, jag är döförkyld med massa feber men jag måste jobba iallafall, dels för att jag inte har råd att vara sjuk och dels för att det är kört att få tag i vikarie i vilket fall.
Vaken är jag för att jag gör världens ryck i lägenheten och städar som aldrig förr, M kommer och hämtar sina saker imorn så då blir jag alldeles möbellös, kommer inte ens ha en säng men det får lösa sig på något sätt. Två månader på ett golv har la ingen dött av?!
Är sjukt nervös förresten, har inte fått tag i F ang Gamlestan och han hör inte av sig vilket gör att jag blir mer och mer rädd att detta kommer slå tillbaka på mig med all kraft i världen snart. Nej, nej, nej får inteinteinte hända. Inte nu...inte när saker verkar ta en ny vändning på något underligt sätt...
Var på date idag, jag antar att det kan räknas som date iallafall men jag är inte säker. Jag vet inte riktigt hur man gör när man dejtar.
Iallafall hade ju S fixat blinddate åt mig, med sitt eget ex. Jag var väl sådär entusiastisk kan man säga, och han också vad jag har förstått det som, men iallafall så bestämde vi att vi skulle träffas idag och ta en fika. Inte som en date egentligen utan mer som umgåsning, som jag så vackert uttryckte det. Denna fika blev till 6.5 h umgåsning och tiden bara rann i väg.
Vi satte oss på ett café som drivs av en kollega från Stället (favoritstället, that is) och drack varsin islatte på en sjukt lutande uteservering. Det blev liksom aldrig tyst utan pratet flöt på hela tiden, på ett naturligt sätt och det var inte krystat någonstans. För att dra till med en gammal klyscha så kändes det som att vi redan känt varandra ett bra tag.
Vi snackade om allt mellan himmel och jord verkligen, musik, ukuleles, hundar, katter, lumpen, skola, arbete, csn, framtidsplaner, drömmar, resor, familj, barndom...allt man kan prata om i stort sett. Det skönaste var att jag var mig själv. Jag spelade inte, jag bara var. Skönt som fasen!
Efter islatte och pratande så gick vi vidare utan att riktigt veta vad vi skulle göra, hamnade dock på Stället av nån jävla anledning (ja, inte var det min mening iallafall. Definitivt inte!!) och tog varsin öl och fortsatte snacka. Jag lyckades träffa säkert en tredjedel av hela min bekantskapskrets under tiden vi umgicks, och då menar jag inte bara på Stället utan jag kände liksom folk överallt...Skitskumt, men han fick iallafall se vad det är för typer jag hänger med. Han har lätt träffat de konstigaste iallafall... En gitarrspelande, finlandssvensk uteliggare, en transa, en halvt alkoholiserad 40årig gubbe, en cafédrivande lesbisk kvinna med healingkrafter... Jag behöver nog inte fortsätta. Om inte de mötena skrämde honom är han en bra kille! Haha!
Efter ett tag blev vi hungriga och satte oss inomhus för att käka och utan att jag riktigt vet hur det gått till så hade vi bestämt att vi ska sticka iväg på en microtågluff!! Vi sticker i början av februari och det går som det borde, han ska möta upp mig efter Augustibuller också ska vi vara borta i tre dagar. Vi ska sova på en höskulle och inte ha en aning om vart vi ska åka med tåget nästa gång. Coolt! Det är en sådan sak som jag tänkt massor på men som liksom verkat för knäpp för att genomföra. Sedan pratade vi om att gå och se Sweeny Todd på Operan också, och massa andra sådana roliga saker.
Han sjunger. Han skriver. Han spelar teater. Vad mer ska jag säga? S är bra!!!
Jag är så sjukt nöjd med kvällen och faktiskt lite pirrig i magen. Dock har jag fortfarande Dig i huvudet. Och i hjärtat. Du kommer finnas kvar där även om jag verkligen gjorde mitt bästa idag för att visa motsatsen. Jag tror du genomskådade mig faktiskt.
Efter mat och liknande så gick vi ner till Centralen och kollade på nattåg för vårt lilla äventyr. Hoppas verkligen att det kommer bli av, det skulle vara så sjukt roligt och jag har aldrig sovit på en höskulle :P
Han sade en fin sak när vi promenerat till Korsvägen (vilket vi inte alls behövde göra egentligen men det kändes liksom inte som hejdåläge tidigare än så), vi råkade kolla på klockan och inse att det faktiskt hade gått 6.5 h... "Det är precis så det ska kännas. Precis så." var hans svar på mitt "Oj! Tiden har bara sprungit iväg!". Jag vet inte alls vad han menade, men jag tyckte det var fint iallafall.
Jag tänker tillåta mig att vara lite glad nu. För att det var en fin kväll. Det var fina planer. Det var på riktigt på något konstigt sätt och det påminde om första daten med I vilket måste vara ett gott tecken. Just den där underliga fascinationen och nån konstig förståelse. Jag tyckte om det. Jag tycker om honom. Jag vill träffa honom igen.
Det räcker för nu, mer än så behövs inte för att jag ska bli nöjd just NU.
Jag behöver inte planera eller tänka. Det som händer händer, den inställningen vill jag ha, jag vill ta det lugnt, låta det vara, om det ska bli något så kommer det bli det och om inte så har jag iallafall haft en finfin kväll. Det måste väl betyda något va?
Fan vad feber jag har btw. Det är inte bra däremot. Helvete! Funderar på att sova i två timmar och sedan gå upp och fortsätta vara duktig. Bara jag inte försover mig då. Det vore katastrof som in i helvete.
Det är nog en dålig idé...
Det blev en låt idag förresten, eller ja, nu på natten. Välkommen tillbaka inspiration!
Och jag lärde mig massor idag på lektionen hos S. Piano, alltså. Underbart skoj!!
Vaken är jag för att jag gör världens ryck i lägenheten och städar som aldrig förr, M kommer och hämtar sina saker imorn så då blir jag alldeles möbellös, kommer inte ens ha en säng men det får lösa sig på något sätt. Två månader på ett golv har la ingen dött av?!
Är sjukt nervös förresten, har inte fått tag i F ang Gamlestan och han hör inte av sig vilket gör att jag blir mer och mer rädd att detta kommer slå tillbaka på mig med all kraft i världen snart. Nej, nej, nej får inteinteinte hända. Inte nu...inte när saker verkar ta en ny vändning på något underligt sätt...
Var på date idag, jag antar att det kan räknas som date iallafall men jag är inte säker. Jag vet inte riktigt hur man gör när man dejtar.
Iallafall hade ju S fixat blinddate åt mig, med sitt eget ex. Jag var väl sådär entusiastisk kan man säga, och han också vad jag har förstått det som, men iallafall så bestämde vi att vi skulle träffas idag och ta en fika. Inte som en date egentligen utan mer som umgåsning, som jag så vackert uttryckte det. Denna fika blev till 6.5 h umgåsning och tiden bara rann i väg.
Vi satte oss på ett café som drivs av en kollega från Stället (favoritstället, that is) och drack varsin islatte på en sjukt lutande uteservering. Det blev liksom aldrig tyst utan pratet flöt på hela tiden, på ett naturligt sätt och det var inte krystat någonstans. För att dra till med en gammal klyscha så kändes det som att vi redan känt varandra ett bra tag.
Vi snackade om allt mellan himmel och jord verkligen, musik, ukuleles, hundar, katter, lumpen, skola, arbete, csn, framtidsplaner, drömmar, resor, familj, barndom...allt man kan prata om i stort sett. Det skönaste var att jag var mig själv. Jag spelade inte, jag bara var. Skönt som fasen!
Efter islatte och pratande så gick vi vidare utan att riktigt veta vad vi skulle göra, hamnade dock på Stället av nån jävla anledning (ja, inte var det min mening iallafall. Definitivt inte!!) och tog varsin öl och fortsatte snacka. Jag lyckades träffa säkert en tredjedel av hela min bekantskapskrets under tiden vi umgicks, och då menar jag inte bara på Stället utan jag kände liksom folk överallt...Skitskumt, men han fick iallafall se vad det är för typer jag hänger med. Han har lätt träffat de konstigaste iallafall... En gitarrspelande, finlandssvensk uteliggare, en transa, en halvt alkoholiserad 40årig gubbe, en cafédrivande lesbisk kvinna med healingkrafter... Jag behöver nog inte fortsätta. Om inte de mötena skrämde honom är han en bra kille! Haha!
Efter ett tag blev vi hungriga och satte oss inomhus för att käka och utan att jag riktigt vet hur det gått till så hade vi bestämt att vi ska sticka iväg på en microtågluff!! Vi sticker i början av februari och det går som det borde, han ska möta upp mig efter Augustibuller också ska vi vara borta i tre dagar. Vi ska sova på en höskulle och inte ha en aning om vart vi ska åka med tåget nästa gång. Coolt! Det är en sådan sak som jag tänkt massor på men som liksom verkat för knäpp för att genomföra. Sedan pratade vi om att gå och se Sweeny Todd på Operan också, och massa andra sådana roliga saker.
Han sjunger. Han skriver. Han spelar teater. Vad mer ska jag säga? S är bra!!!
Jag är så sjukt nöjd med kvällen och faktiskt lite pirrig i magen. Dock har jag fortfarande Dig i huvudet. Och i hjärtat. Du kommer finnas kvar där även om jag verkligen gjorde mitt bästa idag för att visa motsatsen. Jag tror du genomskådade mig faktiskt.
Efter mat och liknande så gick vi ner till Centralen och kollade på nattåg för vårt lilla äventyr. Hoppas verkligen att det kommer bli av, det skulle vara så sjukt roligt och jag har aldrig sovit på en höskulle :P
Han sade en fin sak när vi promenerat till Korsvägen (vilket vi inte alls behövde göra egentligen men det kändes liksom inte som hejdåläge tidigare än så), vi råkade kolla på klockan och inse att det faktiskt hade gått 6.5 h... "Det är precis så det ska kännas. Precis så." var hans svar på mitt "Oj! Tiden har bara sprungit iväg!". Jag vet inte alls vad han menade, men jag tyckte det var fint iallafall.
Jag tänker tillåta mig att vara lite glad nu. För att det var en fin kväll. Det var fina planer. Det var på riktigt på något konstigt sätt och det påminde om första daten med I vilket måste vara ett gott tecken. Just den där underliga fascinationen och nån konstig förståelse. Jag tyckte om det. Jag tycker om honom. Jag vill träffa honom igen.
Det räcker för nu, mer än så behövs inte för att jag ska bli nöjd just NU.
Jag behöver inte planera eller tänka. Det som händer händer, den inställningen vill jag ha, jag vill ta det lugnt, låta det vara, om det ska bli något så kommer det bli det och om inte så har jag iallafall haft en finfin kväll. Det måste väl betyda något va?
Fan vad feber jag har btw. Det är inte bra däremot. Helvete! Funderar på att sova i två timmar och sedan gå upp och fortsätta vara duktig. Bara jag inte försover mig då. Det vore katastrof som in i helvete.
Det är nog en dålig idé...
Det blev en låt idag förresten, eller ja, nu på natten. Välkommen tillbaka inspiration!
Och jag lärde mig massor idag på lektionen hos S. Piano, alltså. Underbart skoj!!
