Bluenote

Glömde ju en ganska väsentlig grej när jag skrev förut... gissa vem som inte har hetsat eller spytt på snart en vecka?!! Jo, jag!!! En vecka imorn, närmare bestämt. Fy fan vad jag är bra! Okej, jag har legat inne två av de dagarna och varit nedknarkad med värktabletter större delen av tiden, men ändå-jag har inte ens känt något sug!! Och jag har bara överätit lite, lite. Inte så mycket alls faktiskt. Och faktum är att det går bättre och bättre. Jag ska faktiskt fixa detta nu. Det känns annorlunda på något sätt den här gången, som att jag kan lämna det bakom mig och bara gå. Jag tänkte på det nyss när jag stod i duschen, att för en vecka sedan så stod jag på precis samma ställe, fullproppad med mat i magen och ångesten rivandes i bröstet, jag pressade ned handen (ja, för fingrarna räcker minsann inte längre när man är så bevandrad som jag inom det området) i halsen och kräktes så mycket och tyst jag bara kunde. Sedan gick jag ut därifrån med ont i magen, massa gaser (sjuuukt äckligt, jag vet) och dessutom såg jag gravid ut. Så har det varit i stort sett varje dag. I tolv år. Men, inte nu längre!! Idag lyckades jag t.o.m. äta choklad utan att få ångest, och trots att magen strejkar eftersom den inte är van vid att få mat i normala mängder och dessutom behålla den, så känns det inte som världens undergång. Jag tror jag ska bli hon nu, hon den där som jag är på riktigt. Hon som tränar och äter bra och tar hand om sig själv, hon som är glad och har energi. Jag hoppas att jag kommer ha energi iallafall, när allt med pacemakern är över och medicinerna börjat verka.

En dum sak är att jag tror jag börjar få influensa eller liknande, det är verkligen jättedåligt eftersom jag MÅSTE tillbaka till skolan på måndag och jag dessutom som sagt ska opereras igen nästa vecka... Inte bli sjuk nu, Inte, inte, inte. Skulle egentligen jobba imorn men nej, så blir det inte. Jag har haft feber och pallar inte att göra annat än ligga alternativt nästan sitta, så det vore en dum idé med jobb tror jag...Iofs har vi personalmöte imorn och det måste jag ta mig till, annars kanske det blir tunt med tider för mig nästa månad och det är definitivt inget som min ekonomi tillåter!

För övrigt funderar jag sjukt mycket på vad jag ska göra med mitt liv. Sångpedagog vill jag ju definitivt bli, men jag vill bli sjuksköterska också. Det känns liksom i magen att det är rätt och jag är så sjukt intresserad av allt som har med människokroppen och sjukdomar att göra. Läkare skulle vara drömmen, men när ska jag hinna läsa in allt som krävs för att komma in på den utbildningen?? Med tillräckliga betyg dessutom.... Sjuksköterska är det bara två kurser jag saknar för att komma in på, Naturkunskap B och Matte B. Eller ja, det kommer bara vara de två kurserna jag saknar efter denna terminen om jag nu kommer tillbaka till skolan någon gång.... Då är frågan; vad ska jag göra i höst? Billströmska ett år till eller någon annan folkhögskola? Jag vill ju läsa musik samtidigt också, annars överlever jag faktiskt inte...

Ska fundera lite i sömnen. Apropå sömnen så drömde jag så sjukt otäckt inatt, och känslan har följt mig hela dagen. Jag drömde att jag på något sätt var inblandad i ett gäng mord, och i drömmen gick det liksom långsamt upp för mig att jag skulle bli straffad för det och hamna i fängelse. Undrar vad fasen det betyder??! Jag tror inte det var jag som faktiskt mördade, fast på något sätt var det ändå det. Det var som att jag stundtals var i mördarens huvud liksom.... Jag har nog läst för mycket Läckberg på sista tiden...

Well, natt.

Här kommer en kort uppdatering... Åkte hem från sjukhuset i tisdags med min nya fina (?) pacemaker instoppad och klar. Jag hade sjukt, sjukt ont i bröstet och axeln efter operationen och blev fullproppad med morfin som inte alls ville hjälpa. Jag har en teori om att varje gång man hamnar på sjukhus så möter man en läkare eller sjuksköterska som absolut inte borde ha det yrket de har. Den här gången lyckades jag med att träffa samma nöt till läkare som sist jag låg inne på 38an. Hon som sa att jag var fullt frisk och absolut inte hade något fel på hjärtat. Nähä? Och det är därför jag nu har en pacemaker?! Iallafall så skulle hon kalibrera pacemakern denna gång, vilket jag inte alls ville, jag ville hellre att någon annan (vaktmästaren eller vem som helst vore bättre)skulle göra det. Jag hade så ont och ville ha något mot smärtan, varpå hon sade-rakt ut-att "du borde inte ha så ont efter så mkt smärtstillande, är det för att du använder dig av annan stimulantia i vanliga fall?" Va?! Säger man så till en patient?? Jag trodde jag skulle flippa totalt. Istället gjorde jag det jag minst av allt ville göra, började gråta. En av mina rumskamrater kom till undsättning och talade om för en av sjuksköterskorna att den där läkaren var minsann inte klok. Jag fick gå ned till pacemakermottagningen och kalibreras istället.

Kom hem i tisdags och mådde så mycket bättre än jag gjort på...ja, flera år faktiskt. I onsdags var första gången jag kände på riktigt att jag faktiskt hade sovit ut och hur det är att vakna pigg, en helt sjuk känsla!! Rufshjärta och jag gick på stan och jag köpte pyamas och massa vitaminer och kände mig som en ny och lycklig människa, på riktigt. Sedan så stod vi där på HM och så snurrade det till i huvudet. Hjärtat dunkade och det kändes som det brukar kännas när jag ska svimma, liksom att hjärtat stannar till och "sugs in" i kroppen. Jag svimmade inte, men det var nära. Sedan kom den vanliga tröttheten över mig och allt var som vanligt igen. Jag vet att jag sov konstigt med armen över huvudet någon natt där, så jag misstänkte att det var en elektrod som hade hamnat på sniskan, jag började misstänka det ännu mer när jag på torsdagskvällen skulle lägga mig och sova och fick extremt lustiga, spasmiska ryckningar i vänsterarmen så fort det kändes som att pacemakern gick in och jobbade.... Ryckningarna höll i sig i 10 timmar, sedan ringde jag pacemakermottagningen. Var där igår och det stämde som jag trodde, förmakselektroden fungerar inte och nu måste de rätta till den nästa vecka. För tillfället är den urkopplad och kammarelektroden pacar bara när jag går ner extremt lågt i puls, vilket gör att jag hinner må dåligt redan innan den går in och jobbar. Jippi. Jag mår skit. En annan spännande sak är att de hittade förmaksflimmer hos mig, pacemakern hade registrerat det som hände där på HM, och tydligen så slog förmaken snabbt som attan (475). Det visste jag inte innan, så det kom som en liten överraskning... Har ju iallafall fått betablockerare nu och eftersom pacemakern är ett skydd nedåt så kommer jag säkerligen må bättre med de två i kombination och efter tillrättandet av elektroden så kommer de ta reda på exakt vilken medicin jag behöver och hur pacemakern ska vara inställd. Nästa vecka  ska de röntga lungor och hjärta på mig och se hur pass fel elektroden sitter och vad de måste göra för att rätta till den. Har jag tur behöver de iallafall inte byta hela elektroden. Jäkla meck.

Well, nu ska jag kolla på Harry Potter. Längtar tillbaka till skolan.

Nu är jag klar. Orkar inte skriva så mkt för vänsterarmen är kaputt och mina rumskamrater vill sova... Berättar mer imorgon om operationen. Ett stort tack till Elin (vars kommentarer ni kan se i förra inlägget), lyckades inte kommentera på din blogg så jag tackar här. Dina kommentarer och dina ord i din blogg värmer sååå mycket!!!

Imorgon är det dax. Eller ja, om ett par timmar. Jag åker in till sjukhuset för att få min pacemaker insatt! På ett sätt är det skönt, för det ingjuter lite hopp i mig att jag snart kommer må bättre och få tillbaka min energi och kommer kunna träna och leva normalt igen utan att allt känns som ett jätteprojekt och jag alltid är så trött att jag håller på att falla i bitar... Samtidigt så tänker jag att det kanske inte är så farligt, jag kanske bara överdriver allt, jag kanske inte alls behöver någon pacemaker och  jag kanske bara är en ovanligt lat person som helt enkelt inte orkar göra saker för att jag inte vill... Fast roliga saker är ju lika ansträngande som tråkiga, och det som brukar vara roligt känns ju tråkigt nu för att det är jobbigt...men ändå. Och dessutom så opererar läkarna inte in en pacemaker på någon som är 24 år (eller på någon över huvud taget) om det inte finns ett behov, så jag kanske helt enkelt bara tänker för mycket.

Drömde inatt att jag hade energi igen, att jag var pigg och att det liksom gick upp ett ljus för mig att "Aha! Är det så här man kan må?!". Jag hoppas att det blir något åt det hållet... Tänkte passa på att skriva ned vad det är som har hänt och hur det kommer sig att jag ska opereras:

Våren/sommaren 2004: Jag åkte in med ambulans till SÖS i Sthlm för ett astmaanfall. I ambulansen frågade sjukskötaren hur jag mådde annars, bortsett från astman, och jag berättade om min bulimi och att jag svimmat ofta på sista tiden. Sa också att jag kände mig väldigt trött konstant. Jag hade svimmat i tid och otid, bl.a. när jag instruerade aerobics, men orkade inte ta tag i det och trodde det skulle gå över. På sjukhuset kom en läkare och tog ett ekg, sedan sa han att de skulle lägga in mig för observation på hjärtintensiven och jag blev kvar där i två dygn, skitsur för att jag inte kunde gå till jobbet... De konstaterade att jag hade någon form av arytmi (av block-2, men jag glömde bort namnet på det och har därför inte kunnat nämna det för läkare vid senare tillfällen) och sa att de skulle skicka en remiss till Sahlgrenska eftersom jag precis skulle flytta till Göteborg. Dock kom den remissen aldrig fram av någon anledning, och eftersom jag ansåg att jag mådde bättre så brydde jag mig inte om det särskilt mycket. Jag mådde bättre fram till 2007 men var alltid extremt trött och orkeslös, orkade aldrig träna ordentligt och det kändes alltid som att jag kunde sova hur länge som helst, men trots att jag sov så blev jag aldrig piggare. Själv trodde jag att det berodde på depression, eftersom jag fick den diagnosen.

Våren/sommaren 2007: Tröttheten slog till enormt och jag kunde knappt hålla ögonen öppna om dagarna, jag sökte läkare och han utredde det ena efter det andra. Han konstaterade att jag hade låga blodvärden, gav mig järntabletter (som inte hjälpte) och gjorde en gastroskopi. Där konstaterade de att jag troligen har celiaki och att det var orsaken till min trötthet. Jag utslöt gluten ur kosten men det gjorde ingen skillnad. Så småningom försvann dock den värsta tröttheten och jag återgick till att "bara" vara orkeslös och trött på samma sätt som innan. Jag sökte samma läkare igen några månader senare för att jag fortfarande var för trött för att orka med vardagen ordentligt, och han skickade en remiss till Östra Sjukhuset för ett 48-timmars ekg. Där sa de att de skulle höra av sig om de fann något, men det gjorde de inte så jag antog att allt var okej.

Hösten/vintern 2008: Jag gick tillbaka till samma läkare eftersom att tröttheten blivit värre och svimningarna började komma tillbaka. Han gjorde en ny gastro, kollade blodvärdena igen (de har varit jättelåga) och jag skulle höra av mig när jag gjort färdigt ett antal undersökningar på Mölndals sjukhus (gjorde gastro där eftersom de, till skillnad från Sahlgrenska, kan gå med på att söva andra patienter än barn och funktionshindrade). En morgon åkte jag in till akuten eftersom tröttheten och yrseln blivit värre och där lades jag åter in på hjärtintensiven för observation. De beställde mina papper från Östra och SÖS och efter två dagar på avdelningen kom en läkare och sa att jag skulle få en pacemaker!! Den lättnaden var enorm, de hade hittat felet och såg tydligen saker i de beställda papperen som man tidigare missat. Jag flyttades till en ny avdelning och fick höra att jag troligen skulle opereras redan under helgen. Under helgen hände ingenting. Jag låg inne totalt fem dagar och fick olika information från all personal, och när måndagen slutligen kom så skrevs jag ut med orden "men vi har bara hittat ett enda överhoppat slag under de fem dagar du varit här, och det var nattetid och det är helt normalt!". Jag var så arg att jag grät, det kändes som att ingen lyssnade på mig eller tog mig på allvar och jag frågade hur det kom sig att jag fått information om att jag skulle opereras för att sedan mirakulöst helt plötsligt vara frisk. Det var ingen som kunde svara på det och jag skickades hem igen, dock med löfte om att få göra ett nytt 48-ekg. Jag fick en kallelese för att hämta ekg't och då visade det sig att de beställt fel undersökning!!! Jag skulle få ett holter-ekg. Det är en liten mojäng som mäter hjärtrytmen via tummarna, man ska först starta apparaten, sedan smörja på någon salva på två elektrodplattor och så hålla tummarna där så fort man känner besvär. Jag skrattade mest. Det är nämligen inte så lätt att göra det när man har svimmat, dessutom så vet jag inte alltid när besvären kommer eftersom jag oftast bara är sjukt trött för jämnan. Den stackars människan som tog emot mig på sjukhuset och skulle ge mig mojängen var dock alldeles underbar, hon ansträngde sig så sjukt mycket för att lösa problemet med att de inte hade några 48-timmars inne för tillfället och letade rätt på en hjärtläkare jag pratat med innan då jag låg inne. Den läkaren trollade plötsligt fram ett 48-ekg och sa att det tydligen var hög prioritet att jag blev undersökt och att det var otroligt att det slarvats så med mig. Hon sa också att om de inte hittade ngt så skulle de operera in ett litet chip i mig som skulle mäta hjärtrytmen en längre tid än 48 timmar. Jag fick mitt ekg och åkte hem. Ett par dagar efter att jag lämnat tillbaka ekg't så satt jag och käkade frukost med T när telefonen ringde. Det var en för mig okänd läkare i andra änden som beklagade sig och bad om ursäkt för att det slarvats och sa att de definitivt hade konstaterat ett AV-block 2 hos mig. Han sa att jag skulle få en pacemaker. Han hade velat sätta in den redan samma dag, men eftersom han inte hade fått tag i mig dagen innan (jag hade telefonen avstängd för vi hade konsert i skolan) så gick inte det. Det här var precis innan jul så det fick lov att vänta till efter helgerna. Strax efter nyår fick jag kallelsen och nu är operationen alltså imorn. Eller idag, beroende på hur man ser det.

AV-block II

AV-block II innebär att enstaka impulser från förmaken inte passerar igenom AV-knutan vilket leder till att hjärtkamrarna stannar upp under några korta ögonblock. Det finns flera varianter av AV-block II, beroende bl.a. på var skadan i AV knutan sitter.

En del människor kan få ett AV-block II i vila och under sömn. Dessa blockeringar anses godartade och ger de inga symptom är pacemakerbehandling ej nödvändig.

Emellertid finns svårare former av AV block II där många impulser från förmaken inte når kamrarna. I "värsta fall" är var annan impuls blockerad, vilket halverar pulsen från t.ex. 60 slag i minuten till 30 slag. Symptom börjar uppträda om hjärtkamrarna gå för långsamt och pacemakerbehandling kan bli nödvändigt. En del patienter växlar mellan olika AV-block t.ex. mellan AV-block II och AV-block III.

Jag vet inte exakt hur rytmstörningen ser ut på mig eftersom jag inte hunnit prata med läkarna än, men jag tydligen är det iallafall nödvändigt med en pacemaker... Så nu lägger jag mig för att få sova ett par timmar innan det är dax att åka in till sjukan. Undrar om någon ens orkat läsa ända hit, hur roligt kan det vara att läsa någons sjukdomshistoria?! Hur som helst så är det på riktigt dax för en förändring, no more kräkande, no more hetsande, no more självdestruktivitet. Tänk om det hade blivit ännu värre? Jag har troligen fått mitt hjärtfel pga bulimin, kanske hade värre saker hänt om det inte hade hittats nu och jag hade fortsatt att hetsa och kräkas varje dag i flera år till?!

Nej, godnatt... Håll tummarna för mig. Opereras någon gång efter lunchtid imorn.

Klockan är mitt i natten, som vanligt. Jag fattar inte, vi skulle lägga oss tidigt ikväll eftersom Rufshjärta är helt utmattad av sitt D-uppsatsskrivande och jag är helt slut i allmänhet. Jag lagade mat ganska tidigt och vi käkade (eller ja, han käkade-jag hetsade) men ändå så hann klockan bli 02.30 innan dusch och nattrutiner (fy fan vad det lät tråkigt, det var inte lika tråkigt som det låter...), vi såg en film och pratade lite och sedan hade det gått massa timmar. Nåja, det verkar vara ett återkommande tema det där med att tiden försvinner, det gjorde den redan första gången vi sågs, och jag antar att det kan tolkas positivt på något sätt :)

Jag mår otroligt underligt, det surrar i huvudet, världen snurrar lite och jag har huvudvärk. Ibland känns det konstigt i kroppen också, i armen och hjärtat skuttar lite. Vid den här tiden nästa vecka har jag min pace-maker...håll tummarna för att den kommer få mig att må bättre. Jag hatar den här jävla bulimin, den tar livet av mig och jag är för feg för att skrika åt den och skrämma bort den. Jag har för fan fått hjärtproblem av skiten, borde inte det räcka för att lägga av?! Ironiskt nog så har jag blivit sämre av att få reda på hjärtstrulet, det känns som att jag gett upp och tänker att "då kan jag lika gärna kräka ihjäl mig tills jag får en hjärtinfarkt och dör". Så är det ju inte. Jag borde kämpa.

Imorn ska inte bli en lika överkass dag som idag, imorn ska bli en dag då jag gör de saker jag bestämt att jag ska göra. Inte avboka något, inte skjuta upp något. Bara göra det jag ska.

Jag ska:
Sätta mig på mitt nya favoritplace och skriva på boken kl 10.00
Fika med N.
Fika med L.
Skriva ännu mer på boken.
Hälsa på Rufshjärta i skolan och skämma bort honom och hans skrivarkamrater med lite fika.
Packa väska inför skolstarten.
Skicka in papper till adressändring.

Det ska väl inte vara så jävla svårt??!

Godnatt.

Jag fick inte vila en dag. Istället för att ägna min lediga dag åt att spela musik och skriva på romanen så hetsade jag upp mina sista (lånade) pengar och föll sedan ihop i en trött hög på soffan fram tills Rufshjärta kom hem. Inte diskade och städade jag heller, eftersom utmattningen efter kräkandet var total. Nu har jag ätit massor igen och tänkte inte kräkas för jag orkar verkligen inte, men eftersom jag inte åt middag med normala mått mätt utan åt två portioner i hetsar-size så vet jag inte om jag har något val... Hur länge till kommer jag orka?!

Jag har så mkt saker att ta tag i men jag saknar helt energin, vill bara sova i hundra år ungefär. Ångest, ångest, ångest.

Snälla. Ge mig bara en dag. En endaste liten ynka dag när jag slipper hamna i klorna på dig och slipper känna din unkna andedräkt i nacken. Jag hatar dig.

Låt mig bara vila en endaste dag.

När man vaknar och börjar dagen med att vräka i sig mängder av choklad är det svårt att få en bra dag. Fy fan, jag fattar inte varför jag gör såhär??! Speciellt sugen på choklad var jag inte iallafall, så jag vet verkligen inte vad jag håller på med. Nu gör magen ont, min kropp och ansikte är så svullet att jag inte vet om jag ens kan visa mig ute och mina fingrar har svällt till prinskorvsstorlek och jag undrar om jag kommer få blodstopp i ena fingret då fettet väller över förlovningsringen och det dunkar lite misstänkt i fingret... Hade varit rätt åt mig om jag fick det iofs, jag tänker ju knappast ta av mig den bara för att det gör ont.

Nu ska jag iallafall inte äta något mer innan kvällens middag, jag hoppas att magen iallafall har sjunkit ned litegrann fram tills dess.

Dax att gå till jobbet.

Usch. Duschat, kräkts, svullen, snurrig, huvudvärk. Jag hatar det här. Jag vill bort, byta ut mitt liv och mest försvinna. Det känns som att huvudet väger 100 kg och när jag flyttar blicken känns det som att hjärnan skvalpar omkring i massa vatten. Jag blir sjösjuk innuti mitt eget huvud. Magen sväller över och jag orkar inte ens se på min egen kropp, Rufshjärta tolkar min ovillighet inför hans beröring som att jag tröttnat på honom och jag fattar att det är svårt för honom att tro på mig när det enda jag får fram som svar är att "nejdå, jag känner mig bara så tjock". För jag är tjock, jag är otroligt tjock och jag går upp, upp, upp i vikt. Senaste veckorna har jag gått upp en hel massa kilo och mitt oregelbunda men ändå regelbundna kräkande gör att jag bara fortsätter min stadiga kurva uppåt. Jag hatar det.

Jag måste göra något. Fasta, t.ex. Eller leva på frukt och grönt. Som att det någonsin har fungerat eller någonsin kommer göra det. Jag ska iallafall ge det ett försök. Imorn blir det ju middag med M och co, men dagen blir fastande och även påföljande dagar. Så långt det går.

Läste lite i gamla dagböcker som research inför romanprojektet, men hamnade mest i något konsigt tillstånd av återupplevande och fick ännu mer ångest än vad jag egentligen behöver ha just nu. Det gick åt helvete så tidigt för mig, varför blev det så?

Jag ska bli stark och vacker igen, på något sätt ska det lyckas.

Natt, igen.

Nu är det nytt år. Det känns helt sjukt att det gått ett helt år sedan vi hade vår spelning på BA och 2007 blev 2008! Allting har gått så otroligt fort, men samtidigt så har det hänt så mkt att det känns som det har gått en halv livstid. Jag tänkte att jag ska ta och skriva en liten sammanfattning över det gågna året... Och en lista på saker att nå 2009.

ÅR 2008:

* Mitt numera nedlagda band släppte EP och hade en hejdundrande releasefest. Det var vackert!
* Jag förstod att jag kan känna äkta saker även efter I.
* Jag tog mitt förnuft till fånga och började studera på riktigt.
* Jag förlorade mig själv i ett förhållande jag inte ville ha, lyssnade inte på mig själv, lurade och svek någon som brydde sig.
* Jag träffade kärleken på riktigt och lärde mig hur det känns att verkligen vara älskad.
* Jag blev sambo och förlovade mig!!!
* Jag misslyckades med allt jag skrev att jag skulle lyckas med under 2008.
* Jag har aldrig mått så dåligt men samtidigt inte ens i närheten så bra.
* Jag fick reda på mitt hjärtfel.
* Hjärtats Orkester m.fl. spelade på klubben, oförglömligt!!!

Mål 2009:

* Få en fyra i omdöme på skolan.
* Åka till London en gång och Köpenhamn en gång. Minst.
* Komma in på Musikhögskolan, Musiklinje eller Skrivarlinje.
* Gå ned till 65 kg.
* Lära mig spela fiol igen.
* Komma längre med pianospelet.
* Ta tag i mitt eget låtskrivande igen.
* Skriva ett första utkast på romanen.

Igår var det nyårsfest på Yamato. Det blev en kanonkväll och jag hoppas verkligen att alla gäster var nöjda! Vi var 24 st inkl. jag och Rufshjärta. Vi lagade mat hela förmiddagen och stressade som djur för att hinna med allting men bra blev det, tror jag iallafall. Och jag är så glad att jag fick fira nyår med så många fina vänner, och jag är glad att jag fick ett nyår tillsammans med T. Han har blivit en kär vän, och det är jag så sjukt tacksam för!

Jag får kanske berätta mer om festen sedan, om det nu finns så mkt att berätta. Nu är det dax att duscha, och som vanligt varje jävla kväll, kräkas.

Jag hatar detta.

Imorn blir det jobb och sedan bio och middag med M, hennes pojkvän C och min älskling. Mysigt!

Nattinatt.

Jag kräks blod igen. Det är inte så bra.

Det är för mycket skit nu. Får inget gjort och världen snurrar på utan mig känns det som. Men jag kämpar.

Det ska bli bra det här.

Nu är jag flyttad. Hinner inte skriva så mycket för klockan är massor, jag är i Göteborg hos min fina, fina älskling och vi har haft en alldeles underbar dag med mycket kärlek och massa underbar tid.

Full. Nyss hemkommen. 

Ja, jag har kommit ganska långt. Jag läste nyss gamla anteckningar från 05 (eller var det 06?), då när jag var tillsammans med I, irrade runt i jakt på nytt jobb, försökte plugga, hetsade sönder min ekonomi och helst av allt ville dö. På riktigt.

Jaha...det blev så iallafall. Lite kräkas, tyst som en mus. Inte mycket, bara lite. Ville inte kräkas så mycket att jag känner mig alldeles tom då målet faktiskt är att lära mig äta normalt...eller är det? Ja, det är det faktiskt.

Ibland är ångesten mig övermäktig. Visst är det väl okej att kräkas då, så länge det är en lifesaver? Dvs bara kräkas, inte hetsa på något sätt utan försöka äta normalt men sedan kanske misslyckas och då spy för att klara resten av dagen? Jo, det måste vara okej... Eller?

Well, vissa dagar finns det bara där. Matmonstret. Som en rivande, flaxande, bitande demon i bröstet på mig som säger åt mig att göra dumma saker. Kräkas, äta, svulla...
Har precis ätit frukost, Espresso House-scones, maaaassa creme cheese, ost, juice och chailatte och nu är magen svullen och hemsk och monstret säger åt mig att det är okej att kräkas. Men, det är inte okej. Det är verkligen inte okej!! Nej, nej, nej.

Jag kan vara stark. Jag kan stå emot. Jag kan välja att behålla maten och sedan minska svullnaden genom att inte äta förrän jag är hungrig igen, fysiskt hungrig alltså.
Det går, det är inte lätt men visst fan går det!!

Magen gör ont, ångesten hänger över mig, byxorna stramar... men det går. Det går.


Det går.

Jag föll igen igår. Ganska många meter faktiskt. Men idag, idag står jag upp på nytt!
Min älskling är hemma igen, välbehållen och lika fin som alltid, dock sjuk och febrig efter typ 20 h resande... Men herregud  vad underbart att han är hemma igen!! Har inte sovit knappt någonting inatt, av förståeliga skäl så jag är stört trött och jobbar hela dagen och likadant två dagar framåt. Jag trivs skitbra på mitt jobb, så tro inget annat, men nu längtar jag bara hem. Eller ja, till honom.

Känner mig förvånansvärt normal idag, har ätit frukost (pumpabröd och en flaska juice) och äter nu mellanmål (en morot och en kopp ingefärsthé). No ångest at the moment!!
Att någon man älskar tycker att man är sexig kan nog göra underverk för självförtroendet, även för en ätstörd person som jag. Helt plötsligt är det okej att inte hata den egna kroppen, eftersom den uppenbarligen inte är så pass hemsk att ingen annan kan tycka om den.
Det känns lite som sången och självförtroendet, klankar man ned på sina egna kunskaper och resurser fråntar man liksom någon annan rätten och känslan av att tycka det man gör är bra, att bli berörd. Med kroppen är det samma sak, det egna negativa tänkandet letar sig in och förgiftar på något sätt och jag vill inte frånta den person som älskar mig rätten att älska mig fullt ut, när han nu faktiskt är kapabel att göra det. Någon som hänger med? Blev lite snurrigt...

Snart ska M och jag åka in till stan och kolla lite i affärer, har inte råd egentligen men borde köpa mig något att ha på mig på festen på lördag... Får se hur det blir.

Hej på en stund!