No kräk today!
Igår föll jag, men idag har jag betett mig någorlunda friskt... Har iofs ätit sjukt mkt (scones, creme cheese, ost, chailatte på soya, 1 äpple, 7 bitar sushi, 2 skålar misosoppa, 80 g mörk choklad, 1 msk guacamole. Något mer också kanske men om jag glömt det ser jag det som ett tecken på friskhet!) men att inte kräkas men ändå äta känns alltmer som en seger faktiskt.
Just nu mår jag bra. Har städat fint i lägenheten (A´s lägenhet alltså, där jag "bor" för tillfället), gjort ett försök till att vaxa benen (gick sådär...) precis duschat och dricker nu cola light och ska snart sova.
A kommer hem imorgon och det kanske är därför allt känns så bra!
Hade en liten kris igår, massa underliga tankar om ifall mina känslor är äkta och ifall jag egentligen inte saknar T mer än jag vågar erkänna, Hörde honom och E prata om någon tjej som tydligen ska börja jobba på favoritstället och blev så jävla svartsjuk, T sa att han var nyfiken på henne och att hon är så jäkla fin och så vidare... och den där svartsjukekniven tog ett varv i magtrakten. "Det borde vara jag".
Nej, det borde inte vara jag. Jag vet att jag inte tycker det, för jag har hittat allt jag vill ha nu. På riktigt.
Tror att det bara är någon ägandegrej, att om inte jag fick ska ingen annan heller få. Jag brukar inte reagera så men tydligen gjorde jag det nu. Jag vet ju att det bara är larvigt och att inga av de känslorna är äkta... Men hur som helst var det en jobbig kväll igår.
Fan, jag kan inte ens uttrycka mig nu. Är så jävla trött! Sov 3 h natten till idag och nu är klockan 01.36... definitivt sovdax. Dock vill jag inte sova då jag mår bra, jag vill ta vara på känslan istället. Jag vet nämligen att den ofta följs av en morgon med ångest... Men, imorgon kommer ångesten vara övergående för min baby kommer hem och jag kunde inte vara lyckligare än vad jag är över det. Det kommer bli underbart, och mer än så!
Ska krypa in i min fina, nya pyamas och sedan spela lite piano...sedan blir det sova i nytvättade lakan!
Natt!
2 dagar.
Detta är den andra hetsfria dagen. Skönt som fan!!!
Okej, jag har ätit alldeles för mycket (idag: scones med massa creme cheese och ost, chailatte, stoooor portion pastasallad med ost i, ett par skedar nudelwok, en stor tallrik müsli och soyamjölk) men jag har lyckats hålla ångesten i schack och detta trots ont i magen för att den för en gångs skulle får behålla mat och krisar av rena rama shocken.
Ska inte hetsa imorn heller. Nej, det ska jag inte. När allt kommer kring så märker jag ju att jag mår så mycket bättre när jag lyckas låta bli.
På söndag kommer min prins hem och jag längtar så mycket att det gör ont.
Jag har fått kärlek. På riktigt. Jag tror jag börjar förstå det nu. Eller?
Bläääää.
Borde som vanligt sova... Ska jobba imorgon.
Det är underligt hur alla problem kommer ikapp en ibland, och helst allt på en gång. Jag som skulle göra så mycket dessa veckor innan skolstart, reda upp saker och ting och få ordning. Istället sitter jag här, pank och med en hög av bekymmer att lösa. Blir det någonsin bra?
Det måste det bli. Det måste det.
Jag ser en anledning att kämpa nu iallafall. Jag vet att man inte kan leva pga en annan människa och att den enda som kan få en att må riktigt bra är man själv men, motivation skadar aldrig!
Jag är så glad att jag har honom, och det får mig att vilja leva igen. Fullt ut. Får mig att vilja ta tag i mina bekymmer, både ekonomiska och andra, och verkligen skaffa mig ett riktigt liv.
Jag kan, jag måste kunna.
Shoppade idag också, shoppade och hetsade... Ångest av alla stora storlekar jag måste ha och då tog matmonstret över.
Nu blir det fasta till söndag, definitivt. Proteinpulver och vatten och thé. Nån frukt om suget är för stort.
Har sagt det miljarder gånger förut men nu måste jag verkligen. Kroppen känns äcklig efter allt vräkande senaste dagarna...
Men men, måste sova nu.
Natt.
Pengar.
Jag hatar pengar. Verkligen. På riktigt.
De ger mig ont i magen och ångest, och aldrig har jag tillräckligt av dem. Har shoppat idag men jag hittade inte allt jag behöver och nu har jag knappt några pengar kvar men måste köpa jacka för jag har ingen alls... Usch och fy.
Kommer inte kunna handla något på aslänge nu eftersom jag knappt kommer ha råd att leva alls i höst. Blääää.
Det har varit en konstig dag idag, började iofs trevligt (eller nja, efter det gigantiska ångestanfallet imorse iallafall) med att jag träffade N och skulle gå på stan med honom, sedan ringde Sång-N och hon mötte upp oss och så gick vi på stan alla tre. Jag som inte brukar kunna shoppa med andra tyckte faktiskt det var riktigt kul och N är grym att ha med på shoppingtur, han är ett grymt bra smakråd, verkligen!
Jag köpte två par jeans, en hoodtröja, vantar, mössa, halsduk, strumpor, trosor och lite annat krafs. N köpte en jätte, jättefin tröja och lite annat och Sång-N köpte en kjol.
Senare åkte N hem till L och jag och Sång-N mötte upp hennes kompis K och vi vimsade runt i secondhandbutiker. Jag hittade ingenting, tyvärr.
Träffade T sedan och satt hemma hos honom och sorterade karaokelåtar, han masserade mina axlar lite och jag insåg hur stark min kärlek till A verkligen är. Hade det varit förut hade jag så lätt släppt på alla spärrar och skitit i konsekvenserna i ett sådant läge, men nu finns det inte en chans, eller risk snarare. Iofs var väl inte sådana saker hans avsikt för massagen heller, men iallafall.
Diskuterade med A angående att lita på varandra och han sa att han är lite orolig för min vänskap med T. Jag förstår honom, jag hade reagerat likadant och särskilt då det är som nu. Han är bortrest i ett annat land liksom.
Hoppas han förstod att det inte finns någon anledning för oro, jag tror han gjorde det.
Han skrev ett långt mail till mig, och fick ett lika långt tillbaka. Det var inte så att vi grälade eller liknande, verkligen inte, vi pratade bara och ingen av oss var upprörd.
På söndag kommer han iallafall hem, och det kommer bli underbart.
Skickade ett mail till Sång-S också, frågade vad hon egentligen känner inför att jag och A är tillsammans och förklarade att jag inte vill trampa henne på tårna eller liknande. Hoppas hon är ärlig med sitt svar.
Nej, nu ska jag sova. Är sjukt trött och ska jaga jacka imorn. Sedan möte med personligt ombud och på kvällen är det klubben. Ska ta en öl med J också och planera stundande Välkommen Hem-partaj för Sång-S.
Well, natt.
Nattsvammel.
Vad jag är dålig på att skriva.
Maten går det åt skogen med, och jag hetsar som vanligt upp alla mina pengar men det får fan vara slut med det nu. Jag hatar det mer och mer, den tryggheten och "tillfredställelsen" (hittar inget bättre ord) som det gav mig förut att hetsa är som bortblåst och jag ser bara det negativa med det, ändå är det så svårt att låta bli.
Panik över pengar (får det inte alls att gå ihop inför hösten, men på något sätt måste det lösa sig) och panik över kroppen.
Har sålt mina hundar och lyckats hetsa upp hälften av pengarna, jag som skulle göra vettiga och fina saker med dem.
Okej, hälften var väl att ta i, men iallafall...
Att hundarna inte längre är här känns så sjukt overkligt, jag saknar mina små bebisar något enormt men på ett sätt så känns det ändå skönt. Jag vet att de kom till ett bra hem, där de kommer få mycket kärlek och många lyckliga stunder. Monne visade tydligt att han gillade sina nya människor och Ma Cherie... ja, hon var som hon är mest. Dvs helt borta :)
Jag kommer alltid att älska dem, de har alltid en speciell plats i mitt hjärta, det är en sak som är säker iallafall!
Imorgon ska jag ta en sväng på stan tänkte jag, förnya min garderob lite eftersom jag kastat bort extremt mycket kläder och prylar nu inför flytten till skolan. Var på Ikea igår och köpte lite badrumsprylar, ett täcke, 2 kuddar och nya gardiner.
Min älskling är fortfarande i Kina men kommer hem "redan" 24e istället för 28e och det är ju en klar förbättring!
Jag är så kär i den mannen att jag knappt fattar det själv, kär och livrädd. Fattar inte vad han ser hos mig! Undrar hur vi kommer klara hösten... Det finns snygga tjejer överallt som säkert skulle lägga vantarna på honom (sicket uttryck!!) om de fick chansen och jag vet inte hur mycket jag egentligen har att komma med med min dåliga ekonomi, störda förhållande till mat, feta kropp och mitt boende på en jäkla ö 6 mil från Göteborg...
Jag hoppas bara att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom... för gör han det så spelar alla de där sakerna ingen roll, det hade de iallafall inte gjort om det vore tvärtom. Han säger att han älskar mig, och för en gångs skull så känns det faktiskt så. Jag tror på honom. Tror jag.
För ett par dagar sedan gjorde jag något jag aldrig trodde jag skulle våga göra. Jag pratade med han den andra, han med drömvärlden och takstukaturen. Jag var ju tvungen att berätta för honom att jag är tillsammans med A nu och att han och jag inte kan träffas mer, iofs hade han redan förstått att det var något som var annorlunda men jag kunde bara inte vara så oärlig och feg att jag bara sket i att berätta och lät det rinna ut i sanden och spolas bort. När allt kommer omkring så betydde (och betyder) han faktiskt något för mig. Och han är inget svin, han är inte det. Han är fin men som Hjärtats Orkester sjunger- vi ville visst inte samma sak, vi bara kände likadant. Någorlunda likadant iallafall, men jag kände lite mer än han. Och nu vet han det, jag sa det till honom, och han tog det bra och jag fick säga som jag kände och han tittade inte bort eller försökte fly utan han mötte mig och förstod och var fin och jag tror aldrig vi varit närmare varandra än så. Det var skönt. Och vi är vänner, det är riktigt bra.
Fattar dock inte att jag vågade säga det, mitt på öppen gata i ett regningt Göteborg. Iofs var det alldeles folktomt ute och det var nog bara träden i Vasa-allén som lyssnade, men iallafall. Mitt hjärta slog så hårt att jag kunde höra det genom alla lager med kläder och jag tror han hörde det också.
"För min del hade det inte kunnat bli något mer än det som var" sa han, men det kändes inte som att han menade det fullt ut. Eller så är det bara önsketänkande. Fast mest är det ju bra ifall det faktiskt inte hade kunnat bli mer, för då slipper jag såra honom nu och han kan inte såra mig heller eftersom jag redan är den lyckligaste på jorden som har funnit min A.
Det kändes iallafall bra att berätta för honom, riktigt bra.
Imorgon ska jag hem till honom, vi har en del saker att fixa som har med arbete och planering att göra och det känns ganska safe att gå dit, även om det kommer vara konstigt att vara där i hans lägenhet på alldeles nya premisser.
Och han är fortfarande sjukt snygg och kan få mig alldeles knäsvag med endaste en liten blick, fast det spelar ingen roll. Jag skulle aldrig göra något dumt, och han skulle inte vilja att jag gjorde det heller. Det sa han.
Och enligt mig så är det jag har nu så mycket större än allt annat och jag skulle inte riskera det för något i hela världen. Jag har hittar den jag vill leva med för resten av mitt liv och det är totalt olikt allting annat. Jag är färdig med "look for Mr Right Now" och satsar på Mr Right istället. Nu vet jag vem han är.
Nu ska det sovas. Vräkfri dag imorgon med tidig tvättstuga och sedan shopping innan jag ska hem till honom.
Förresten så funderar jag över om det är bulimin som gör mig fet? Tänk om det är så? Då har jag krånglar i onödan. Jag kanske inte har så låg ämnesomsättning att jag inte kan äta normalt (menar inte att jag skulle ha fel på ämnesomsättningen, det är ytterst ovanligt att man har det och SÅ fet är jag inte att jag kan misstänka att jag är en av de 2% av Sveriges befolkning som lider av något sådant.) utan det faktum att jag vräker i mig extrema mängder mat varje dag! Även om man kräks så stannar ca 30 % av maten kvar i magen, det går inte att spy upp allt.
Säg att jag får i mig 5000 kcal vid varje hetsätning, och hetsar 2 ggr om dagen, då behåller jag ju 3000 kcal per dag. Plus att det är sällan jag spyr direkt och då hinner kroppen ta upp bra mycket mer än de där 3000 kcal.
Det kan ju vara så...
Det måste bli ett slut på detta nu, 12 sjuka år är 12 för många.
Well, natti natt.
Slut.
Okej, du vinner. I SURRENDER. Jag orkar inte mer. Jag har levt med dig varenda jävla dag i 12 års tid, i Mars 2009 kommer vi fira 13 år ihop och det är fan inget jag ser fram emot. Inte på något sätt. Okej att vi båda gillar princesstårta men du kommer inte få någon iallafall. Jag tänker inte göra det mer, jag tänker inte låta dig pressa ned mina darrande fingrar i min hals för att vispa upp allt skräp som du fått mig att trycka i mig under de mest vedervärdiga former. Jag gör det bara inte!
Min kropp säger ifrån, mitt psyke orkar inte, min ekonomi går åt skogen för tredje gången. Du ska inte få mig dit.
Visst, jag erkänner, det är inte BARA ditt fel att det blev vi två, man är ju aldrig ensam i en relation som det heter och det var faktiskt mitt beslut att bjuda in dig den där eftermiddagen när en kaka slank igenom bantningskuren och slank lika fort ned i toalettstolen som den hade gjort i magen. Det var faktiskt mitt beslut.
Men, jag ville bara ha en kort romans, inte en 12 år lång affär, för det är vad det blev till. En affär. Du har varit min hemliga älskarinna genom varenda relation jag haft och nu vill jag faktiskt inte ha dig längre. Du attraherar mig inte mer, jag tycker inte om dig. Det är dyrt att ha en affär sägs det, jag är beredd att hålla med. Vet du hur mycket tid och pengar jag lagt på att få det att fungera mellan oss?
Vi har "älskat" i snitt två gånger per dag 365 dagar om året, i 12 år. TOLV ÅR!!! Det är 8760 ggr. I snitt får jag även betala 200 kr per gång, det är ju vad du kräver. Och det är ändå i underkant, oftast blir det ju mer än så, som du vet. Alltså har jag lagt hela 876.000 kr på våran lilla affär. Vad tror du egentligen, att jag är gjord av pengar??! Det är fan nära en miljon!! Jag hade kunnat resa till Thailand flera gånger om för de pengarna, vid närmare eftertanke hade jag nog kunnat köpa halva Thailand för de pengarna om jag hade velat... Jag har skuldsatt mig upp över öronen för din skull, för VÅR skull, för visst var tanken hela tiden att även jag skulle få ut något av det. Dessvärre är det enda jag fått ett antal anmärkningar hos kronofogden. Tack för den.
Nu orkar jag inte mer, jag vill inte mer. Jag har en ny affär på sidan av mitt verkliga förhållande och det är en affär med Livet. Jag vill leva, hör och häpna! Och jag orkar inte med två affärer på samma gång, det går faktiskt inte. Jag är ledsen, men så ser verkligheten ut.
Jag säger inte att det kommer bli lätt att lämna dig, när allt kommer omkring kan du faktiskt vara ganska tilldragande och det särskilt i mina svaga stunder. Eller i mina lyckliga när jag tänker efter... du har en förmåga att fånga min uppmärksamhet när som helst. Det kommer inte bli lätt men det ska gå, det ska det. Jag ska lyckas lämna dig och allt som har med dig att göra. Och jag börjar nu med en gång med att säga att imorgon så träffas vi inte. Det spelar ingen roll hur tråkig min morgondag kommer vara, eller hur ensam jag känner mig. Du har inget att ge mig iallafall.
Tack för dina uppriktiga försök att lindra min ångest, stundtals har du faktiskt hjälpt mig men de stunderna är dock mycket få. Men tack iallafall.
Nu går jag, Fru Bulimi, och du får stanna kvar.
Många ord.
Idag behövde jag dig mer än någonsin, men då var du inte här.
Jag behövde inget speciellt av dig, men ändå behövde jag mer än jag kanske kan begära.
Jag behövde få höra dig andas, behövde röra vid dig, kyssa dig, ta på dig, se på dig. Jag behövde höra ditt hjärta slå så jag kunde vara säker på att du finns på riktigt.
Nu är jag inte riktigt säker.
Tårarna har runnit idag, av många anledningar. Ibland kommer ångesten som ett brev på posten, ett brev jag vill skriva "adressat okänd" på och skicka tillbaka. Jag vill inte veta av den där ångesten.
Livet är så underligt. Här går jag omkring och har egentligen fått precis allt jag någonsin önskat, eller kanske mer t.o.m. men ändå så kan jag inte luta mig tillbaka och njuta. Varför?
Det finns så många saker jag vill säga till dig, ord som jag vill ska komma ut, flyga ut, fara raka vägen ut ur mitt darrande hjärta och rakt in i ditt men orden räcker inte till och nu är jag bara rädd att de aldrig någonsin kommer bli sagda. Man vet aldrig när det ögonblicket kommer, det där enda, ödesdigra ögonblicket som förändrar alla förutsättningar och ställer allt på ända.
Du vet när jag brukar säga att du är min hjälte och du alltid skrattar och inte riktigt kan förstå vad jag menar?
Det är faktiskt inte bara tomt snack, du är min hjälte. Du behöver ingen skinande rustning, vit springare eller något slott varken i Kalmar eller på Öland för att kvala in som hjälte hos mig. Du har redan gjort det.
Jag tror nämligen att jag var lite död innan vi träffades. Inte helt död, men iallafall minst halvt. Jag ville inte riktigt leva, eller så hade jag helt enkelt bara glömt bort hur man gör, men hur som helst så gjorde jag det inte. Med dig så återfår jag lusten, jag VILL leva, jag VILL finnas till. Jag vill skratta, älska, gråta, känna, frysa, kramas och liksom vara människa med allt vad det innebär. Jag vet att man aldrig kan rädda en annan människa som inte vill bli räddad, och jag tänker inte påstå att du har räddat mig heller, men du har fått mig själv att vilja rädda mig. Du har gett mig energin till att öppna ögonen och se igen, du har fått mig att få mig till att vilja leva. Och för det finns det inte ord nog.
Egentligen vill jag säga allt det här till dig men det går inte så därför (ironiskt nog) så skriver jag det på internet istället så att alla UTOM du kan läsa, det är nämligen för stort för att inte sägas, för att inte höras, inte ses.
Ibland tar ångesten över och jag känner mig så jävla liten, jag har alltid hållit stor vikt vid att vara stark, vara självständig, klara mig utan hjälp. Jag skulle inte älska, skulle aldrig heller älskas för att älskas övergår lätt till att vara beroende av någon annan och det vill jag inte bli. Allting är så bräckligt, och jag klarar inte av att förlora mer så därför vill jag aldrig bli beroende av en annan person. Nu handlar det inte längre om beroende, tror jag. Däremot handlar det om kärlek, äkta sådan, och om känslor som jag inte ens trodde fanns. Jag har älskat förr, även om jag sagt att jag inte skulle. Jag vet hur det är att vilja något på riktigt och jag vet också hur det är att älska sönder sig och komma på först senare att man nog inte var älskad tillbaka, iallafall inte på samma sätt.
"Det är underbart när det man känner, det känns tillbaka", det är dina ord och även om det inte ens är en riktig mening så är det så jävla rätt. Jag älskar de där orden. Och kanske är det det som gör allt det här så speciellt? Att det faktiskt känns tillbaka. För känns, det gör det, i hela kroppen.
Jag kan inte ens beskriva hur det känns när du är nära mig, det är som att hela kroppen föds på nytt varje gång du tar i mig och det är precis som att min hud är skapad för att pressas samman med din. Jag vill krypa in under skinnet och stanna där.
Stanna i din famn, och få känna mig liten. Bara liten, men inte beroende.
Ibland tror jag nästan att jag kan vara normal, en vanlig tjej, en riktig flickvän. En sådan som du kan ta med för att träffa dina vänner och som gör saker som flickvänner gör. Ibland vaknar jag på natten och tror att jag är normal, när allting är stilla och du sover bredvid mig. När det är varmt under täcket och ditt hjärta slår hårt men lugnt och jag vågar vara i det där sömndruckna nuet där ingen ångest existerar, eller när du håller om mig och kallar mig för alla de där söta sakerna och säger att jag är finast av alla och att det alltid ska vara vi. Då känner jag något jag aldrig känt förut, att jag är glad att jag är jag. Jag är glad att jag är jag för att jag får vara med dig. Den känslan ger du mig bara genom att vara du.
Nu är du sjukt långt borta och din doft som fanns kvar på din jacka som du lämnat i hallen börjar redan försvinna. Hur ska jag då veta att du verkligen finns?
Du sa att det känns fel att säga tack för vissa saker, men tack är det enda jag egentligen kan komma på. Tack, för att du är du, tack för att du får mig att vilja saker igen, våga saker, våga leva.
Nu ska jag sova, sen ska jag vakna, och sedan ska jag försöka leva på riktigt imorgon trots att du är långt långt borta, och göra allt jag kan för att allt ska bli precis sådär fantastiskt som vi vill att det ska bli.
En månad.
Vi firar en månad idag. 7e, alltså.
Det känns fortfarande litegrann som att det inte riktigt kan vara sant om jag ska vara ärlig. Hur har jag, lilla fula, feta, betydelselösa jag, lyckats hitta en så fin karl som han?
Han gör alla de rätta sakerna, säger allt jag vill höra, berör mig på sätt jag inte trodde fanns och jag kan inte ens beskriva känslan jag får när jag vilar i hans famn. Det finns liksom inga ord som räcker till och jag vill inget annat än att bara luta mig tillbaka och njuta av hur fint allt är, hur bra det blivit och av att jag faktiskt kanske kan vara en sådan man älskar. Jag är dock så rädd för att göra fel. Jag är slarvig och stökig i jämförelse med honom och det skrämmer mig, jag måste ta och skärpa mig på den punkten så han inte tröttnar på mig.
Här om dagen blev jag alldeles varm om hjärtat när han och N satt och pratades vid ganska länge när vi var ute och drack öl tillsammans. L var också med och det var en jättetrevlig kväll. Hur som helst så kändes det så skönt att se honom sitta där med N, se dem skratta ihop och se ut som att de trivdes. Mina två favoritkillar i hela världen.
Jag vill verkligen få detta att fungera, jag vill inte vara någon krånglig och störd flickvän och om jag ändå är krånglig och störd för att jag inte kan låta bli så hoppas jag verkligen att han fortsätter älska mig iallafall. Det sjukaste av allt är att jag tror att han skulle göra det. Men, jag vill som sagt ändå inte vara störd eller krånglig, jag vill vara frisk och glad och bra. En sådan som fungerar normalt. Kan jag det? Ibland tror jag faktiskt att det går, ibland känner jag mig otäckt normal och jag gillar de stunderna. Visst, jag faller ganska ofta och stoppar fingrar i halsen och sådär men det känns inte längre som att allting kretsar kring det. Nu är det mer ett sätt att hålla ångesten i schack, inte ett sätt att fly verkligheten på.
Jag vill nämligen inte fly från min verklighet längre.
Jag vill leva i den och spara varenda minut för plötsligt är allting så fint, så fint!
Idag kom förresten skattepengarna, har betalat det jag kunde till F och även kunnat slutbetala pianot och betalt av en tusenlapp på en annan skuld. Det känns hur skönt som helst, verkligen. Pengar ger mig fortfarande ångest men inte riktigt lika mkt som innan och jag tror nog att det ska gå att lösa så jag klarar mig ganska så bra i höst.
Ska eventuellt få jobba i baren på favoritstället också, får se hur det blir med det men chefen sa iallafall att jag ska få jobba. Sedan om det blir i baren eller inte är en senare fråga.
Hur som helst så är det bra, för jag behöver alla pengar jag kan få för att lägga undan till Thailand. Verkligen.
Well. Nu ska jag läsa lite och sedan kramas en stund. Sedan ska det firas en månad när vi vaknar och jag tror att det kommer bli en riktigt, riktigt fin dag. Jag har köpt en ny klänning som är grön och fin med virkad överdel och jag tycker mycket om den.
Stipendier.
Jag har fyllt i en sån där "betala lite pengar så hittar vi lämpliga stipendier för dig att söka"-grej. Tänkte söka stipendier både för utomhusgrejjen med klubben nästa sommar och för volontärresan till Thailand nästa sommar. Jag har verkligen bestämt mig nu för att åka. 4e Juni drar jag (vi?) och blir borta en månad, ska jobba på barnhem eller som engelskalärare för småbarn i en Thailändsk by. Om jag inte får stipendie har jag ingen aning om hur jag ska lyckas ha råd men det får lösa sig, så snart anmälningsavgiften är betald så har jag liksom inget val och då måste jag lyckas skrapa ihop pengar! Jag får mitt csn nu i slutet på Augusti, men kommer få lön samtidigt och även en liten lön i september så jag hoppas verkligen att jag kan stoppa undan de två lönerna och spara till resan. Det kommer ju krävas sjuuuukt mycket mer än så men iallafall.
Har jag tur så är det väl iallafall 16.000 eller kanske t.o.m. något mer, och då är det alltid en bra början. Jag borde ju kanske kunna investera dem på ngt bra sätt så de kanske växer lite? Jag kan ingenting om sådant, men jag tror att A har ganska bra koll på sånt så det ska nog lösa sig!
Har slöat något så enormt idag, A står i duschen och vi ska snart iväg till hans vänner J (Sång S's syster, för övrigt) och D och kolla på film. Kolla på film är allt vi gjort idag för övrigt, så aktivitetsnivån har varit allt annat än hög.
Jag ska också ta en dusch strax, och passa på att stoppa fingrar i halsen eftersom det verkligen, verkligen behövs då jag ätit alldeles för mkt och vi ska käka massa snacks till filmen hos J och D. Sena är vi också, jag gillar inte att vara sen.
Detta är ju ett sjukt ointressant inlägg!!!
När A åker till Kina (på fredag, borta tre veckor) så blir det till att träna som fan för min del. Har ju inte tränat ett dugg på sista tiden och det känns verkligen inte bra över huvudtaget.. men nu så, nu ska det tränas minsann!
Ska ju inte jobba så mkt heller den närmsta tiden så då kommer jag hinna med sådant, fasen vad skönt det kommer bli!
Nu, duscha.
Bakslag, och så framåt igen.
Jag sitter framför datorn med en värkande rygg och ett par gosiga djur som vill ha min uppmärksamhet. Min älskade är i duschen och vi ska se film och bara mysa. Jag är så otroligt glad att han finns.
Idag föll jag igen, långt ned. Hetsade och spydde sedan på offentlig toalett och ångesten var enorm och humöret åt helvete och jag är så innerligt trött på det.
Och jag är så trött på att ständigt oroa mig. Oroa mig för att inte duga, oroa mig för att inte räcka till, för att inte vara snygg nog, bra nog, intressant nog, för att säga fel eller dumma saker och mest av allt rädd för att allt det fina jag nu fått ska försvinna igen lika fort som det kom.
Därför är jag provocerande, jag utmanar ödet och försöker nog på något sätt få allt att bli precis så som jag inte vill ha det, bara för att jag vill ge den sjuka sidan av mig rätten att säga "vad var det jag sa".
Den friska delen av mig säger tvärtom, den säger att det är ju såhär det ska vara. Att mina extra kilon går att få bukt med genom att äta och träna rätt och att jag faktiskt är fin i min älskades ögon och att han faktiskt vill ha mig precis så som han säger att han vill.
Jag har ju fått det största som finns, jag har fått Kärleken. Det är en helt sjuk känsla.
Ett lugn på något sätt, som att man når fram till slutstationen och inte behöver hoppa på nästa tåg och åka vidare. Jag vill stanna där jag är nu. Med honom, i hans famn. För alltid.
Det kanske låter dumt, naivt, töntigt eller rent av klyschigt men jag vet inte vad annat jag kan säga för jag tror på riktigt att det är precis såhär det ska kännas. Såhär det ska vara när man hittar rätt, hittar hem.
Och jag dör inte om jag äter naturgodis till filmen ikväll, inte ens om jag äter ganska mycket av det. Och det är ingen katastrof att jag ätit 7 bitar sushi och 45 g mörk choklad EFTER kräkandet idag. Och jag såg müsli i spyan så jag vet att jag spydde så pass att även delar av frukosten kom upp (ursäkta den brutala och äckliga ärligheten, men så är det).
Jag vill bli fri nu, reda ut saker, må bra. Klara av min vardag, bli mer hel.
Jag tror att det går.
Usch.
Jag hinner aldrig skriva längre. På ett sätt mår jag hur bra som helst men på många andra sätt mår jag helt åt helvete. Jag har inte hetsat lika mkt nu på ett par dagar, det är skönt men samtidigt så skriker fru bulimi inom mig och jag tror att jag snart måste ge med mig. Om jag gör det börjar även lögnerna igen. Dessa förbannade lögner som aldrig tar slut. Så mkt för ett förhållande byggt på ärlighet!!!
Jag hatar detta. Jag vill inte vara med längre.
Kort. Som i "kårt" alltså, inte "kort" som man tar med kamera.
Hm...jag har 1000 saker att skriva egentligen men sjukt lite tid just nu. Snart går tåget till Danmark och jag sitter i en lägenhet i Vasastan och slåss mot min ångest och lusten att kräkas upp allt jag är. Jag vill inte detta.
Har dock haft ett par underbara dagar på sistone så egentligen så klagar jag inte så mycket som det låter, det är bara just nu det är jobbigt. Hoppas dock att det kommer gå över.
Jag hetsade igår när jag kom hem, eller ja, åt alldeles åt helvete för mkt iallafall-och detta utan att kräkas. Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Fan.
Pengar, mat och vikt. Är det så konstigt att jag är störd??!
Är det så konstigt egentligen att jag är så jävla fucked up som jag är??
Nu börjar det krypa in under skinnet på mig och jag vill bara bort, vart som helst, men bort bort bort från här.
Jag äter för mycket och måste kräkas, ångesten smyger på mig, jag fräser som svar och då slår det dåliga samvetet mig med en knytnäve i magen och ångesten blir ännu starkare.
"Du är precis som när du var 16, ska du aldrig växa upp? Nu blev det kallt, vi skulle ha tagit den andra vägen. Varför lyssnar du aldrig på mig? Och läsk dricker hon också... Suck. Nå ja, någon gång kanske du växer upp, det hoppas jag då verkligen." Gaaaahh!!! Det är inga stora saker, det är bara små små ord men de tar sig in under huden och får mig att känna mig värdelös. Hon pratar över huvudet på mig och dumförklarar mig inför sina väninnor.
"Dottern vill ju äta sushi... jaaaa, hon har sådana ideér för sig förstår du".
Det är inte orden, det är tonfallet, blickarna. Jag hatar det! Jag vill krypa ur min kropp och bara försvinna. Hon har rätt, jag ÄR 16 igen. 16, ätstörd och utan vidare mycket hopp för framtiden. Jag vill inte vara sådan. Jag vill inte det.
Snälla morgondag, kom och rädda mig! Samtidigt så vill jag inte åka härifrån, jag vill vara hos min mor men jag hade en helt annan bild av hur denna resa skulle bli. Kramar, samtal på balkongen, dricka vin och fnissa i kapp, barndomsberärättelser... Så blev det inte. Jag undrar också om det egentligen är så konstigt att jag fått ätstörningar och att jag har ett så stört förhållande till pengar, eller har haft iallafall.
Mamma pratar nämligen inte om annat. Vi åt pizza nu ikväll (ja, jag ska kräkas snart. Förmågan att känns hunger eller mättnad lämnade jag tydligen i Gbg) och det enda mamma pratar om är att hon ska banta nu, banta för att pizza gör en tjock. Hon äter alltid nyttigt, jag tycker gott hon kan tillåta sig en pizza mellan varven. Hon äter aldrig frukost, äter en gång om dagen ungefär och om det bjuds eller om tillfälle ges så vräker hon i sig. Jag vet att jag alltid försökt göra som hon. Om hon åt mycket, kunde jag äta mycket också och det var okej. Åt jag mer än henne fick jag dåligt samvete. Det har alltid, alltid varit så!! Samma sak med pengarna, allt kretsar kring pengar. Okej, hon har det allt annat än gott ställt men man behöver inte beklaga sig hela tiden för det!!
Och om man bjuder hem någon och säger att "de här dagarna står jag för maten" ska man inte anklaga någon för att äta en ur huset... Det sa hon igår. "Du äter mig ur huset, det är precis som vanligt". Saken är att igår åt jag inte alls mycket, jag åt som hon, ganska okej mängd. Idag är en annan femma men jag måste ju göra av med ångesten någonstans. Dock kan hon vara lugn, mitt hetsande har jag betalt själv så det drabbar inte henne.
Allt detta prat om mat och pengar och vikt gör mig galen. Jag hatar mat. Jag hatar pengar. Jag hatar att väga något alls.
Jag vill leva på kramar, kärlek och porter. Och luft kanske. Går det?
Five days.
Fem hela dagar sedan jag skrev nu... Jag har blivit kass på att skriva på sista tiden. Jag vet inte varför men jag känner inte samma behov av att skriva när jag faktiskt mår bra!
Nu är jag hos min mor i Sthlm, kom hit igår men längtar redan här i från. Visst, det är härligt att träffa henne men på ett sätt väldigt påfrestande också eftersom hon tillhör den kategorin människor som vägrar tro att någon kan förändras.
Vi är så sjukt olika hon och jag att jag ibland undrar om jag egentligen är ett hittebarn. Hade det inte varit för de fysiska likheterna hade jag varit övertygad. Jag klandrar henne inte för att hon är bitter, hon har fått utstå mycket skit i livet och förtjänar så mycket bättre egentligen men jag fattar inte varför hon bestämt måste se problem i precis allting och hitta fel i allt. Framför allt i allt jag gör.
För henne verkar livet handla om att stå ut, inte om att försöka göra det bästa av situationen. Härda ut, orka lite till och vänta ut tiden. Det funkar inte för mig.
Hon tjatar på mig ständigt, allt jag gör är fel och det får mig att känna mig dum och i vägen.
Jag pratar fel, äter fel, klär mig fel, resonerar fel, beter mig fel, kan för lite, vill för mycket, känner fel.... Jag är fel. Hon talar gärna om det för andra också och det sårar mig enormt. Jag trodde att saker och ting skulle förändras, att vi kunde ha en fin relation mellan en vuxen dotter och hennes mor men jag antar att jag hade fel även på den punkten. Det får mig att bara vilja skita i allt och gömma mig.
A är flera mil bort ifrån mig och även om bara är 22 timmar kvar tills vi ses så känns det som en hel evighet och jag vet inte om den fem timmar långa tågresan till Kalmar är lång nog för att jag ska kunna skaka av mig det gamla och bli mig själv igen. Jag saknar honom så det gör ont.
Rädd är jag också, jag har vågat öppna mig och släppa honom så nära, så nära...tänk om något går fel nu?! Då blir jag mer bränd än någonsin. Jag andas lugnare i hans famn och jag vill alltid, alltid stanna där. På något sätt känner jag att han är nära även om han är långt, långt bort. Det känns innuti och jag känner mig inte lika ensam längre, det är en vacker känsla som jag alltid vill ha kvar men jag vet inte om jag kommer klara det. Jag vet inte om jag vågar välja lyckan fullt ut. Jag tror inte jag är bra nog för honom i slutändan och det oroar mig.
Nu ska jag vila min glutensvullna mage och läsa lite tror jag. Har massa saker att göra egentligen men jag orkar inte, är alldeles uttömd på energi.
Hej.
Tvivel?
Jag sitter här klockan fem på morgonen och kastas fram och tillbaka mellan olika känslor. Jag är så sjukt förvirrad!! Eller är jag det egentligen? (Ni ser, jag är så förvirrad att jag inte ens vet om jag är förvirrad eller inte!!) Eller är jag bara rädd?
Imorn, eller ja, idag om några timmar så kommer Underbar hem. Jag längtar så sjukt mycket men den där klumpen av tvivel och overklighetskänsla sitter ändå kvar i magen och det skrämmer mig så in i helvete. Han säger saker som ingen annan någonsin sagt, han gör saker som ingen annan någonsin gjort. Han behandlar mig som att jag vore någon man älskar. Inte någon man drar över och kastar bort. Han gör motsatsen till allt som jag trodde att jag förtjänade, han behandlar mig som att jag vore värd något. Det skrämmer mig. Men, jag kan inte backa nu. Jag vore korkad om jag ens försökte. Det här är ju det jag vill ha, det är precis det jag vill ha och nu när jag fått det vet jag inte hur jag ska hantera det. Jag vill att han ska fortsätta tycka om mig, men vad händer när det här första ruset lägger sig? Jag har sett det förr, jag är alldeles för ointressant för att ha i sitt liv någon längre period.
Eller? Snackar jag bara skit nu? Kan det verkligen vara så att han faktiskt tycker om mig? På riktigt?
Jag borde sova. Glömma alla negativa tankar och bara sova. Imorn är en ny dag och imorn är han här.
I sa alltid att allting slutar upp i jämförelser, jag börjar tro att han hade fel.
Natt.
Imorn, eller ja, idag om några timmar så kommer Underbar hem. Jag längtar så sjukt mycket men den där klumpen av tvivel och overklighetskänsla sitter ändå kvar i magen och det skrämmer mig så in i helvete. Han säger saker som ingen annan någonsin sagt, han gör saker som ingen annan någonsin gjort. Han behandlar mig som att jag vore någon man älskar. Inte någon man drar över och kastar bort. Han gör motsatsen till allt som jag trodde att jag förtjänade, han behandlar mig som att jag vore värd något. Det skrämmer mig. Men, jag kan inte backa nu. Jag vore korkad om jag ens försökte. Det här är ju det jag vill ha, det är precis det jag vill ha och nu när jag fått det vet jag inte hur jag ska hantera det. Jag vill att han ska fortsätta tycka om mig, men vad händer när det här första ruset lägger sig? Jag har sett det förr, jag är alldeles för ointressant för att ha i sitt liv någon längre period.
Eller? Snackar jag bara skit nu? Kan det verkligen vara så att han faktiskt tycker om mig? På riktigt?
Jag borde sova. Glömma alla negativa tankar och bara sova. Imorn är en ny dag och imorn är han här.
I sa alltid att allting slutar upp i jämförelser, jag börjar tro att han hade fel.
Natt.
Inte bloggat.
Hm...har inte bloggat på hur länge som helst...mest för att jag haft fullt upp med att umgås med världens underbaraste människa som jag inte kan få in i min skalle att han är min!! MIN!!!
Sådant här händer bara på film, det finns inte i verkligheten och så här starka känslor besvaras inte. Jag fattar inte!!
Nu är han hemma hos sin mor, imorn kommer han hem och jag längtar så sjukt mycket efter honom och jag vet att han längtar efter mig också för det säger han och det märks och känns! Underbart!!
Jag är livrädd, rädd för att känna för mycket, rädd för att inget är på riktigt, rädd att han ska playa mig och rädd att bli mer sårad än någonsin.
Flera gånger har jag funderat över att fly, med motiveringen "om det verkar vara för bra för att vara sant är det troligen så" men sen har jag kommit på mig själv med att inte kunna. I'm already to deep in.
Det här kan vara det jag väntat på. Den där stora kärleken som aldrig försvinner och som är rätt för alltid. Den rätte, som jag inte trodde fanns.
De här känslorna är nämligen större än allt och nu säger jag det.
Det här är större än I.
Känslan är helt annorlunda!! Det finns inga hinder, inga problem, inget som står i vägen för vår kärlek och framför allt så är kärleken ömsesidig.
Om det största hindret vi har är att han åker till Kina i tre veckor i Augusti och att jag kommer bo på skolan i långt-bort-i-stan (eller långt-bort-på-ön, snarare) så känns det rätt lugnt faktiskt.
Sådant här händer bara på film, det finns inte i verkligheten och så här starka känslor besvaras inte. Jag fattar inte!!
Nu är han hemma hos sin mor, imorn kommer han hem och jag längtar så sjukt mycket efter honom och jag vet att han längtar efter mig också för det säger han och det märks och känns! Underbart!!
Jag är livrädd, rädd för att känna för mycket, rädd för att inget är på riktigt, rädd att han ska playa mig och rädd att bli mer sårad än någonsin.
Flera gånger har jag funderat över att fly, med motiveringen "om det verkar vara för bra för att vara sant är det troligen så" men sen har jag kommit på mig själv med att inte kunna. I'm already to deep in.
Det här kan vara det jag väntat på. Den där stora kärleken som aldrig försvinner och som är rätt för alltid. Den rätte, som jag inte trodde fanns.
De här känslorna är nämligen större än allt och nu säger jag det.
Det här är större än I.
Känslan är helt annorlunda!! Det finns inga hinder, inga problem, inget som står i vägen för vår kärlek och framför allt så är kärleken ömsesidig.
Om det största hindret vi har är att han åker till Kina i tre veckor i Augusti och att jag kommer bo på skolan i långt-bort-i-stan (eller långt-bort-på-ön, snarare) så känns det rätt lugnt faktiskt.
Nyckel.
Hinner inte skriva så mkt nu. Har haft två underbara dagar och min nyckelknippa är en nyckel tyngre. Händer detta?
Du är den finaste i hela världen, och jag tycker mer om dig än jag tror du förstår.
Underbar.
"Du är underbar" sa du till mig.
"Man blir som man umgås" svarade jag och menade varje ord.
Wow. Kan detta verkligen vara på riktigt eller finns det en otäck hake? Jag har iallafall inte hittat någon än och jag tror jag ska sluta leta.
Tack för att du sprang in i mitt liv och verkar vilja stanna kvar en stund.
Negativt, men med en twist in the end.
Ibland kommer ångesten när man minst anar det. Som ikväll. Jag är så jävla rädd, för det mesta. För att allt som är dåligt och alla underliga problem jag har (gamlestan m.m.) ska ta över och förstöra allt det fina. Rädd för att jag inte ska klara mig, för att det inte finns någon fin framtid för mig. Rädd för att misslyckas och trilla över kanten.
Jag tänkte skriva massa, massa fina och positiva saker här idag just för att det finns så många saker som faktiskt är fina och positiva men jag vet inte om jag vågar för det känns som att det är när jag vågar "glömma" alla problem som allt går åt helvete och jag klantar mig och ramlar in i något nytt helvete.
Jag har inte ens ett ordentligt hem liksom, jag har en lägenhet men inget hem för inget är iordninggjort på något sätt. Jag får inte min post för jag har aldrig någon ork till att adressändra och den gången jag väl gjorde det så fungerade det inte och sedan har jag bara skitit i det precis som med så mkt annat. Inte konstigt att det går åt helvete för mig!!
Jag måste vända den skiten, men jag vet bara inte hur.
Jag måste kastrera katten men jag har inte råd och kommer inte ha råd nästa månad heller och om jag inte gör det vet jag inte vad som kommer hända för då kan N absolut inte ta hand om honom i höst. Jävla skit!!! Varför kom allt det här över mig nu? Jag som varit så lycklig nu på kvällen. För att det är min verklighet? För att jag inte kan förtränga alla problem och låtsas att de inte finns? Troligtvis.
På något sätt måste det gå att reda upp detta.
Läste i en gammal dagbok förut, den där allt om I står. Fan, det var nog inte så vackert och bra som jag vill minnas det egentligen. Hela det boken är fylld med tårar och oroskänslor och det är väl inte så det ska vara? Jag vet att jag älskade honom, jag vet också att han älskade mig men något stämde liksom aldrig riktigt.
Jag är rädd för sådant också, rädd för vad som kommer hända nu. Med A. Med mer eller mindre underbara A faktiskt. Jag fattar inte vad det är som håller på att hända. Och tänk om det blir bra med honom, kommer jag klara av det då? Kommer jag att kunna vara normal eller kommer allt dumt och alla problem att komma ikapp mig? Finns det ens några problem egentligen eller skapar jag dem själv för att jag är slarvig och rädd och van vid problem?
Han skrev så fina sms till mig idag. Så otroligt fina sms. Och han skrev att han hittat inspiration till att skriva igen. Det är ungefär det finaste man kan säga till mig, att jag inspirerar. Underbart!
Jag var i upplösningstillstånd och skitorolig halva dagen, mådde verkligen fysiskt illa och trodde att allt gått åt helvete men det kanske det inte har gjort iallafall? Det verkar inte så.
Jag önskade att han skulle skriva ett godnattsms och att han skulle fråga mig om jag ville följa med ut imorn och precis de sakerna gjorde han också!! Så imorn ska vi ses igen. Fan, det känns som att han tycker om att umgås med mig för att jag är jag och det känns som att jag är mig själv med honom. Det är väl så det ska vara? Jag vet att jag kommer vara skitnervös imorn, hela jag kommer darra och jag kommer vara tyst och tillbakadragen men jag ska verkligen göra allt för att våga vara mig. Våga stå för mig själv, även om det är andra underbara människor där.
En liten klump av rädsla har jag i magen men när det gäller honom är det faktiskt trots allt mest en glad klump. En riktigt glad klump. Han verkar inte skämmas för mig och han verkar vara på riktigt. Ärlig. Bra.
Jag måste nog sova nu, äntligen blir det en någorlunda okej sömn och det ska bli skööönt! Ska upp lite extra tidigt imorn och hinna med att färga håret och göra utskick om klubben tänkte jag.
Jag fixar detta, det gör jag. När allt kommer omkring är det inga livshotande eller förödande problem jag har. Det är saker som går att lösa bara jag tar tag i dem.
Och det är värt att ta tag i dem, det vet jag nu.
Det kanske är såhär det ska vara, precis som han sa för en evighet sedan? En evighet eller tre dagar, beroende på hur man ser det.
Natt.
Nu vet jag ingenting.
Nyss hemkommen efter ytterligare en kväll med A. Jag är så sjukt förvirrad och det är väl nu alla de negativa tankarna börjar visa sig. Dessutom känner jag mig sjukt otrogen trots att jag inte är det på något sätt över huvud taget och det känns som att jag kommer förlora det här spelet hur jag än gör. Jag tar fel beslut och framstår säkerligen som en idiot. Fanfanfan!!!!
Vi var på bio ikväll, såg Narnia och hade jättetrevligt. Innan dess var vi och fikade och pratade massor.
Vi satt sådär nära varandra på bion, men bara så nära att man kunde ana att det fanns något i luften men inte veta säkert.
Efter bion mötte vi upp fyra av hans vänner, bl.a. S syster och hennes pojkvän. De satt på La Sombrita och vi gick dit och tog en öl. Egentligen skulle S varit med också men hon hade gått hem tidigare och kanske var det bra för jag kände mig obekväm redan som det var... Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen och det kändes mest som att jag fick kämpa livet ur mig för att passa in i deras fina gäng, även om de alla är jättetrevliga och verkligen gjorde allt för att liksom få med mig i gemenskapen.
När vi satt där la han handen runt min underarm och kramade lite på den, Helt öppet så att alla hans fyra vänner (dvs två par) kunde se. Skumt. Jag kan bara inte fatta varför.
Vi hamnade på sunkstället nummer ett efter La Sombrita, dvs Stars 'n Bars, och tog en öl till. Han var lika go mot mig där och jag satt och pratade ganska mkt med S syster. Den andra tjejen som var med och hennes kille skulle sova hemma hos A och när Stars 'n Bars stängde blev det hemgång för alla. Även denna gång hade min sista vagn gått och jag har fortfarande inga taxipengar så det fick bli gå även ikväll. Han gick med mig nu också. Jag kände mig mest dum i huvudet och som en belastning och pratade om idiotsaker hela vägen typ. Han gick och höll om mig (jag höll iofs om honom också) och höll mig i handen.
Så kom vi hem och eftersom min lägenhet är ett kaos så kunde jag inte bjuda in honom, jag vet inte om han hade hoppats på det eller ej men i vilket fall så gick det verkligen inte.
Vi stannade utanför porten och efter massa kramande så kysstes vi. Jag hade funderat typ hela dagen på hur den första kyssen med honom skulle bli eftersom jag kände på mig att det troligtvis skulle hända... Och nu vet jag inte vad jag känner. Frågorna är så jävla många. Är det detta jag vill? Vad är det han vill? Hur i helvete kan det ha gått så fort? Har det gått fort? Playar han mig bara? Vill han bara ha sex? Om han inte bara vill ha sex, är jag redo isåfall? Vill jag bara ha sex? Vad kommer hända med den andre typen som figurerar i mitt hjärta? Har jag styrka nog att glömma den här andre figuren? Är det det rätta? Förtjänar jag det här? Varför släpade han med mig till sina vänner? Gjorde jag ett gott intryck? Vad kommer hända nu när han åker bort? Kommer vi ses mer efteråt? Vad kommer S tycka? Hur ska jag klura ut hela den här situationen med den andre typen? Menar han (A alltså, inte Någon Annan) allvar med de fina smsen? Varför var det inte samma sparks när vi kysstes som det är med Någon Annan när allt annat känns så rätt? Känns allt annat så rätt eller är det bara inbillning?
Hur i helvete ska jag veta??! Jag vet ingenting!!! Ingenting!!! Också ligger jag här och saknar Någon Annan, jättemycket. Saknar våra nätter och den där förbannade takstukaturen. Rullgardinen och hemligheterna...
Känns som att jag måste träffa Någon Annan igen snart för att veta, men jag vet inte ens om det är en bra idé eller om det enbart är korkat? Troligen det senare, men ändå inte.
Det här skrämmer mig enormt. Jag känner mig som en stor, stor fake (fast jag faktiskt varit mig själv hela tiden) och det skrämmer mig att han verkar så jävla bra. Har letat fel hela tiden och när man inte hittar något mer än att han smaskar en del när han tuggar tuggummi så är det illa... Eller är det bra kanske? Är det såhär det ska vara?
Jag kan fråga mig själv saker i en evighet, men till vilken nytta? Jag har inga svar iallafall.
Kanske borde jag aldrig gått på daten från första början utan fortsatt som innan med ett par tårar i veckan men fantastiska stunder mellan varven... Eller kanske var detta det bästa som kunde hända?
Någonstans inom mig tror jag också att det kommer gå åt helvete. Det som verkar vara för bra för att vara sant är det oftast också. Suck.
What to do? Klart att jag är glad åt det som hänt, jag har haft tre underbara kvällar och kanske blir det fler... Jag vet bara inte vad som händer eller vad jag borde känna...
Nu borde jag dock känna för att sova, och det ska jag även göra...
Natt.
Vi var på bio ikväll, såg Narnia och hade jättetrevligt. Innan dess var vi och fikade och pratade massor.
Vi satt sådär nära varandra på bion, men bara så nära att man kunde ana att det fanns något i luften men inte veta säkert.
Efter bion mötte vi upp fyra av hans vänner, bl.a. S syster och hennes pojkvän. De satt på La Sombrita och vi gick dit och tog en öl. Egentligen skulle S varit med också men hon hade gått hem tidigare och kanske var det bra för jag kände mig obekväm redan som det var... Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen och det kändes mest som att jag fick kämpa livet ur mig för att passa in i deras fina gäng, även om de alla är jättetrevliga och verkligen gjorde allt för att liksom få med mig i gemenskapen.
När vi satt där la han handen runt min underarm och kramade lite på den, Helt öppet så att alla hans fyra vänner (dvs två par) kunde se. Skumt. Jag kan bara inte fatta varför.
Vi hamnade på sunkstället nummer ett efter La Sombrita, dvs Stars 'n Bars, och tog en öl till. Han var lika go mot mig där och jag satt och pratade ganska mkt med S syster. Den andra tjejen som var med och hennes kille skulle sova hemma hos A och när Stars 'n Bars stängde blev det hemgång för alla. Även denna gång hade min sista vagn gått och jag har fortfarande inga taxipengar så det fick bli gå även ikväll. Han gick med mig nu också. Jag kände mig mest dum i huvudet och som en belastning och pratade om idiotsaker hela vägen typ. Han gick och höll om mig (jag höll iofs om honom också) och höll mig i handen.
Så kom vi hem och eftersom min lägenhet är ett kaos så kunde jag inte bjuda in honom, jag vet inte om han hade hoppats på det eller ej men i vilket fall så gick det verkligen inte.
Vi stannade utanför porten och efter massa kramande så kysstes vi. Jag hade funderat typ hela dagen på hur den första kyssen med honom skulle bli eftersom jag kände på mig att det troligtvis skulle hända... Och nu vet jag inte vad jag känner. Frågorna är så jävla många. Är det detta jag vill? Vad är det han vill? Hur i helvete kan det ha gått så fort? Har det gått fort? Playar han mig bara? Vill han bara ha sex? Om han inte bara vill ha sex, är jag redo isåfall? Vill jag bara ha sex? Vad kommer hända med den andre typen som figurerar i mitt hjärta? Har jag styrka nog att glömma den här andre figuren? Är det det rätta? Förtjänar jag det här? Varför släpade han med mig till sina vänner? Gjorde jag ett gott intryck? Vad kommer hända nu när han åker bort? Kommer vi ses mer efteråt? Vad kommer S tycka? Hur ska jag klura ut hela den här situationen med den andre typen? Menar han (A alltså, inte Någon Annan) allvar med de fina smsen? Varför var det inte samma sparks när vi kysstes som det är med Någon Annan när allt annat känns så rätt? Känns allt annat så rätt eller är det bara inbillning?
Hur i helvete ska jag veta??! Jag vet ingenting!!! Ingenting!!! Också ligger jag här och saknar Någon Annan, jättemycket. Saknar våra nätter och den där förbannade takstukaturen. Rullgardinen och hemligheterna...
Känns som att jag måste träffa Någon Annan igen snart för att veta, men jag vet inte ens om det är en bra idé eller om det enbart är korkat? Troligen det senare, men ändå inte.
Det här skrämmer mig enormt. Jag känner mig som en stor, stor fake (fast jag faktiskt varit mig själv hela tiden) och det skrämmer mig att han verkar så jävla bra. Har letat fel hela tiden och när man inte hittar något mer än att han smaskar en del när han tuggar tuggummi så är det illa... Eller är det bra kanske? Är det såhär det ska vara?
Jag kan fråga mig själv saker i en evighet, men till vilken nytta? Jag har inga svar iallafall.
Kanske borde jag aldrig gått på daten från första början utan fortsatt som innan med ett par tårar i veckan men fantastiska stunder mellan varven... Eller kanske var detta det bästa som kunde hända?
Någonstans inom mig tror jag också att det kommer gå åt helvete. Det som verkar vara för bra för att vara sant är det oftast också. Suck.
What to do? Klart att jag är glad åt det som hänt, jag har haft tre underbara kvällar och kanske blir det fler... Jag vet bara inte vad som händer eller vad jag borde känna...
Nu borde jag dock känna för att sova, och det ska jag även göra...
Natt.
