Bara glad!!
Oj. Detta blev en sjukt underlig kväll/natt/morgon. Klockan är 05.30 och jag borde sova men för en gångs skull är det inte ångesten som håller mig vaken!
Jag gick hem tidigare från jobbet för att jag verkligen inte mådde bra, feber och halsont och jävulskap. Lade mig och sov en stund och vaknade sedan av att A, dvs A som jag träffade igår, messade och ville ses. Jag mådde lite bättre och jag vill ju verkligen träffa honom eftersom han snart ska åka iväg så jag pallrade mig ut. Vi möttes upp vid Vasaplatsen och traskade iväg till Kafé Publik för en öl. Det blir aldrig pinsamt tyst med honom, det blir det verkligen inte. Vi pratar och pratar och pratar och det känns liksom bra och naturligt och jag tycker om det.
Efter ölen diskuterade vi öl istället för att dricka den och kom fram till att vi bägge gillar Carniege Porter (och de som känner mig väl vet att det är ett stort plus i kanten om man gillar den drycken!) så vi tänkte sätta oss på Bishops Arms och dricka en sådan, dock hade han en bättre idé och vi gick hem till honom eftersom han har en takterass på 14e våningen (ja, den är ju inte hans men husets han bor i. Och nej, man kan inte skriva så men det gör inget för jag kan inte formulera mig eftersom jag är så jävla trött!!) och Carnegie hemma. Takterassen var stängd men vi satte oss vid ett bord utomhus. Det var alldeles tyst (sånär som på en brummande fläktjävel) och där satt vi under en stjärnklar himmel och delade på en porter och pratade.
Han hällde upp i vinglas och jag som brukar skrämmas till döds av romantiska situationer fann mig själv sittandes där med ett leende på läpparna... VAD är det som händer?! Jag missade givetvis sista vagnen och plånboken tillåter inga taxiresor så det fick bli promenad hem för min del och gissa vad han gör då? Gissa vad han gör?! Han går med mig hela vägen hem!!! Hela vägen! Från Chalmers till Hisingen går han med mig, mitt i natten, som att det vore en självklarhet!!!
Vi pratade massor på vägen hem också, så fint och mysigt och bra... Träffade dock en full gubbe som vi råkade få med oss som bihang efter ungefär halva bron då vi stannade till för att läsa hälsningarna till grabben som hoppade för ett år sedan.
Att gå över den bron var för övrigt så sjukt mkt symbolik för mig, Jag och I gick på den bron när vi första gången bestämde att det inte längre skulle vara vi och jag insåg att inget skulle bli som förr igen. Nu gick jag där med någon annan fin, men åt andra hållet. Vackert.
Vi blev av med gubben och kom hem till mig, han skulle ta första vagnen hem och eftersom det verkligen inte verkade som att någon av oss ville skiljas åt så hämtade jag vovvarna och följde honom tillbaka ett par hållplatser (jaja N, jag bjuder på det skrattet... "You hang up! No, you hang up!").
Sedan skickade han underbart fina sms och imorn kanske vi ska på bio. Jag är glad!
Vill beskriva mer, känslor och tankar men om jag ska göra det får jag inte sova alls och det vill jag gärna göra... Så nu sover jag, och är glad.
Tror dock att jag skickade sms som kunde feltolkas idag, inte till honom utan till...ja. Någon annan. Det var inte meningen, men det blev lite fel...
Men men, glad! Sömn, jobba, bio. Glad!!!
Jag gick hem tidigare från jobbet för att jag verkligen inte mådde bra, feber och halsont och jävulskap. Lade mig och sov en stund och vaknade sedan av att A, dvs A som jag träffade igår, messade och ville ses. Jag mådde lite bättre och jag vill ju verkligen träffa honom eftersom han snart ska åka iväg så jag pallrade mig ut. Vi möttes upp vid Vasaplatsen och traskade iväg till Kafé Publik för en öl. Det blir aldrig pinsamt tyst med honom, det blir det verkligen inte. Vi pratar och pratar och pratar och det känns liksom bra och naturligt och jag tycker om det.
Efter ölen diskuterade vi öl istället för att dricka den och kom fram till att vi bägge gillar Carniege Porter (och de som känner mig väl vet att det är ett stort plus i kanten om man gillar den drycken!) så vi tänkte sätta oss på Bishops Arms och dricka en sådan, dock hade han en bättre idé och vi gick hem till honom eftersom han har en takterass på 14e våningen (ja, den är ju inte hans men husets han bor i. Och nej, man kan inte skriva så men det gör inget för jag kan inte formulera mig eftersom jag är så jävla trött!!) och Carnegie hemma. Takterassen var stängd men vi satte oss vid ett bord utomhus. Det var alldeles tyst (sånär som på en brummande fläktjävel) och där satt vi under en stjärnklar himmel och delade på en porter och pratade.
Han hällde upp i vinglas och jag som brukar skrämmas till döds av romantiska situationer fann mig själv sittandes där med ett leende på läpparna... VAD är det som händer?! Jag missade givetvis sista vagnen och plånboken tillåter inga taxiresor så det fick bli promenad hem för min del och gissa vad han gör då? Gissa vad han gör?! Han går med mig hela vägen hem!!! Hela vägen! Från Chalmers till Hisingen går han med mig, mitt i natten, som att det vore en självklarhet!!!
Vi pratade massor på vägen hem också, så fint och mysigt och bra... Träffade dock en full gubbe som vi råkade få med oss som bihang efter ungefär halva bron då vi stannade till för att läsa hälsningarna till grabben som hoppade för ett år sedan.
Att gå över den bron var för övrigt så sjukt mkt symbolik för mig, Jag och I gick på den bron när vi första gången bestämde att det inte längre skulle vara vi och jag insåg att inget skulle bli som förr igen. Nu gick jag där med någon annan fin, men åt andra hållet. Vackert.
Vi blev av med gubben och kom hem till mig, han skulle ta första vagnen hem och eftersom det verkligen inte verkade som att någon av oss ville skiljas åt så hämtade jag vovvarna och följde honom tillbaka ett par hållplatser (jaja N, jag bjuder på det skrattet... "You hang up! No, you hang up!").
Sedan skickade han underbart fina sms och imorn kanske vi ska på bio. Jag är glad!
Vill beskriva mer, känslor och tankar men om jag ska göra det får jag inte sova alls och det vill jag gärna göra... Så nu sover jag, och är glad.
Tror dock att jag skickade sms som kunde feltolkas idag, inte till honom utan till...ja. Någon annan. Det var inte meningen, men det blev lite fel...
Men men, glad! Sömn, jobba, bio. Glad!!!
"Precis så."
Klockan är fyra på morgonen och imorn börjar jag jobba igen, jag är döförkyld med massa feber men jag måste jobba iallafall, dels för att jag inte har råd att vara sjuk och dels för att det är kört att få tag i vikarie i vilket fall.
Vaken är jag för att jag gör världens ryck i lägenheten och städar som aldrig förr, M kommer och hämtar sina saker imorn så då blir jag alldeles möbellös, kommer inte ens ha en säng men det får lösa sig på något sätt. Två månader på ett golv har la ingen dött av?!
Är sjukt nervös förresten, har inte fått tag i F ang Gamlestan och han hör inte av sig vilket gör att jag blir mer och mer rädd att detta kommer slå tillbaka på mig med all kraft i världen snart. Nej, nej, nej får inteinteinte hända. Inte nu...inte när saker verkar ta en ny vändning på något underligt sätt...
Var på date idag, jag antar att det kan räknas som date iallafall men jag är inte säker. Jag vet inte riktigt hur man gör när man dejtar.
Iallafall hade ju S fixat blinddate åt mig, med sitt eget ex. Jag var väl sådär entusiastisk kan man säga, och han också vad jag har förstått det som, men iallafall så bestämde vi att vi skulle träffas idag och ta en fika. Inte som en date egentligen utan mer som umgåsning, som jag så vackert uttryckte det. Denna fika blev till 6.5 h umgåsning och tiden bara rann i väg.
Vi satte oss på ett café som drivs av en kollega från Stället (favoritstället, that is) och drack varsin islatte på en sjukt lutande uteservering. Det blev liksom aldrig tyst utan pratet flöt på hela tiden, på ett naturligt sätt och det var inte krystat någonstans. För att dra till med en gammal klyscha så kändes det som att vi redan känt varandra ett bra tag.
Vi snackade om allt mellan himmel och jord verkligen, musik, ukuleles, hundar, katter, lumpen, skola, arbete, csn, framtidsplaner, drömmar, resor, familj, barndom...allt man kan prata om i stort sett. Det skönaste var att jag var mig själv. Jag spelade inte, jag bara var. Skönt som fasen!
Efter islatte och pratande så gick vi vidare utan att riktigt veta vad vi skulle göra, hamnade dock på Stället av nån jävla anledning (ja, inte var det min mening iallafall. Definitivt inte!!) och tog varsin öl och fortsatte snacka. Jag lyckades träffa säkert en tredjedel av hela min bekantskapskrets under tiden vi umgicks, och då menar jag inte bara på Stället utan jag kände liksom folk överallt...Skitskumt, men han fick iallafall se vad det är för typer jag hänger med. Han har lätt träffat de konstigaste iallafall... En gitarrspelande, finlandssvensk uteliggare, en transa, en halvt alkoholiserad 40årig gubbe, en cafédrivande lesbisk kvinna med healingkrafter... Jag behöver nog inte fortsätta. Om inte de mötena skrämde honom är han en bra kille! Haha!
Efter ett tag blev vi hungriga och satte oss inomhus för att käka och utan att jag riktigt vet hur det gått till så hade vi bestämt att vi ska sticka iväg på en microtågluff!! Vi sticker i början av februari och det går som det borde, han ska möta upp mig efter Augustibuller också ska vi vara borta i tre dagar. Vi ska sova på en höskulle och inte ha en aning om vart vi ska åka med tåget nästa gång. Coolt! Det är en sådan sak som jag tänkt massor på men som liksom verkat för knäpp för att genomföra. Sedan pratade vi om att gå och se Sweeny Todd på Operan också, och massa andra sådana roliga saker.
Han sjunger. Han skriver. Han spelar teater. Vad mer ska jag säga? S är bra!!!
Jag är så sjukt nöjd med kvällen och faktiskt lite pirrig i magen. Dock har jag fortfarande Dig i huvudet. Och i hjärtat. Du kommer finnas kvar där även om jag verkligen gjorde mitt bästa idag för att visa motsatsen. Jag tror du genomskådade mig faktiskt.
Efter mat och liknande så gick vi ner till Centralen och kollade på nattåg för vårt lilla äventyr. Hoppas verkligen att det kommer bli av, det skulle vara så sjukt roligt och jag har aldrig sovit på en höskulle :P
Han sade en fin sak när vi promenerat till Korsvägen (vilket vi inte alls behövde göra egentligen men det kändes liksom inte som hejdåläge tidigare än så), vi råkade kolla på klockan och inse att det faktiskt hade gått 6.5 h... "Det är precis så det ska kännas. Precis så." var hans svar på mitt "Oj! Tiden har bara sprungit iväg!". Jag vet inte alls vad han menade, men jag tyckte det var fint iallafall.
Jag tänker tillåta mig att vara lite glad nu. För att det var en fin kväll. Det var fina planer. Det var på riktigt på något konstigt sätt och det påminde om första daten med I vilket måste vara ett gott tecken. Just den där underliga fascinationen och nån konstig förståelse. Jag tyckte om det. Jag tycker om honom. Jag vill träffa honom igen.
Det räcker för nu, mer än så behövs inte för att jag ska bli nöjd just NU.
Jag behöver inte planera eller tänka. Det som händer händer, den inställningen vill jag ha, jag vill ta det lugnt, låta det vara, om det ska bli något så kommer det bli det och om inte så har jag iallafall haft en finfin kväll. Det måste väl betyda något va?
Fan vad feber jag har btw. Det är inte bra däremot. Helvete! Funderar på att sova i två timmar och sedan gå upp och fortsätta vara duktig. Bara jag inte försover mig då. Det vore katastrof som in i helvete.
Det är nog en dålig idé...
Det blev en låt idag förresten, eller ja, nu på natten. Välkommen tillbaka inspiration!
Och jag lärde mig massor idag på lektionen hos S. Piano, alltså. Underbart skoj!!
Vaken är jag för att jag gör världens ryck i lägenheten och städar som aldrig förr, M kommer och hämtar sina saker imorn så då blir jag alldeles möbellös, kommer inte ens ha en säng men det får lösa sig på något sätt. Två månader på ett golv har la ingen dött av?!
Är sjukt nervös förresten, har inte fått tag i F ang Gamlestan och han hör inte av sig vilket gör att jag blir mer och mer rädd att detta kommer slå tillbaka på mig med all kraft i världen snart. Nej, nej, nej får inteinteinte hända. Inte nu...inte när saker verkar ta en ny vändning på något underligt sätt...
Var på date idag, jag antar att det kan räknas som date iallafall men jag är inte säker. Jag vet inte riktigt hur man gör när man dejtar.
Iallafall hade ju S fixat blinddate åt mig, med sitt eget ex. Jag var väl sådär entusiastisk kan man säga, och han också vad jag har förstått det som, men iallafall så bestämde vi att vi skulle träffas idag och ta en fika. Inte som en date egentligen utan mer som umgåsning, som jag så vackert uttryckte det. Denna fika blev till 6.5 h umgåsning och tiden bara rann i väg.
Vi satte oss på ett café som drivs av en kollega från Stället (favoritstället, that is) och drack varsin islatte på en sjukt lutande uteservering. Det blev liksom aldrig tyst utan pratet flöt på hela tiden, på ett naturligt sätt och det var inte krystat någonstans. För att dra till med en gammal klyscha så kändes det som att vi redan känt varandra ett bra tag.
Vi snackade om allt mellan himmel och jord verkligen, musik, ukuleles, hundar, katter, lumpen, skola, arbete, csn, framtidsplaner, drömmar, resor, familj, barndom...allt man kan prata om i stort sett. Det skönaste var att jag var mig själv. Jag spelade inte, jag bara var. Skönt som fasen!
Efter islatte och pratande så gick vi vidare utan att riktigt veta vad vi skulle göra, hamnade dock på Stället av nån jävla anledning (ja, inte var det min mening iallafall. Definitivt inte!!) och tog varsin öl och fortsatte snacka. Jag lyckades träffa säkert en tredjedel av hela min bekantskapskrets under tiden vi umgicks, och då menar jag inte bara på Stället utan jag kände liksom folk överallt...Skitskumt, men han fick iallafall se vad det är för typer jag hänger med. Han har lätt träffat de konstigaste iallafall... En gitarrspelande, finlandssvensk uteliggare, en transa, en halvt alkoholiserad 40årig gubbe, en cafédrivande lesbisk kvinna med healingkrafter... Jag behöver nog inte fortsätta. Om inte de mötena skrämde honom är han en bra kille! Haha!
Efter ett tag blev vi hungriga och satte oss inomhus för att käka och utan att jag riktigt vet hur det gått till så hade vi bestämt att vi ska sticka iväg på en microtågluff!! Vi sticker i början av februari och det går som det borde, han ska möta upp mig efter Augustibuller också ska vi vara borta i tre dagar. Vi ska sova på en höskulle och inte ha en aning om vart vi ska åka med tåget nästa gång. Coolt! Det är en sådan sak som jag tänkt massor på men som liksom verkat för knäpp för att genomföra. Sedan pratade vi om att gå och se Sweeny Todd på Operan också, och massa andra sådana roliga saker.
Han sjunger. Han skriver. Han spelar teater. Vad mer ska jag säga? S är bra!!!
Jag är så sjukt nöjd med kvällen och faktiskt lite pirrig i magen. Dock har jag fortfarande Dig i huvudet. Och i hjärtat. Du kommer finnas kvar där även om jag verkligen gjorde mitt bästa idag för att visa motsatsen. Jag tror du genomskådade mig faktiskt.
Efter mat och liknande så gick vi ner till Centralen och kollade på nattåg för vårt lilla äventyr. Hoppas verkligen att det kommer bli av, det skulle vara så sjukt roligt och jag har aldrig sovit på en höskulle :P
Han sade en fin sak när vi promenerat till Korsvägen (vilket vi inte alls behövde göra egentligen men det kändes liksom inte som hejdåläge tidigare än så), vi råkade kolla på klockan och inse att det faktiskt hade gått 6.5 h... "Det är precis så det ska kännas. Precis så." var hans svar på mitt "Oj! Tiden har bara sprungit iväg!". Jag vet inte alls vad han menade, men jag tyckte det var fint iallafall.
Jag tänker tillåta mig att vara lite glad nu. För att det var en fin kväll. Det var fina planer. Det var på riktigt på något konstigt sätt och det påminde om första daten med I vilket måste vara ett gott tecken. Just den där underliga fascinationen och nån konstig förståelse. Jag tyckte om det. Jag tycker om honom. Jag vill träffa honom igen.
Det räcker för nu, mer än så behövs inte för att jag ska bli nöjd just NU.
Jag behöver inte planera eller tänka. Det som händer händer, den inställningen vill jag ha, jag vill ta det lugnt, låta det vara, om det ska bli något så kommer det bli det och om inte så har jag iallafall haft en finfin kväll. Det måste väl betyda något va?
Fan vad feber jag har btw. Det är inte bra däremot. Helvete! Funderar på att sova i två timmar och sedan gå upp och fortsätta vara duktig. Bara jag inte försover mig då. Det vore katastrof som in i helvete.
Det är nog en dålig idé...
Det blev en låt idag förresten, eller ja, nu på natten. Välkommen tillbaka inspiration!
Och jag lärde mig massor idag på lektionen hos S. Piano, alltså. Underbart skoj!!
Nej.
Ingenting gör mig riktigt glad längre. Fredag kväll var underbar men ingenting är någonsin på riktigt.
Jag vet dock att vi var en tavla en stund, din hand sluten kring mitt huvud, mitt huvud på din axel, min hand på din mage och din hand i min. Vackert. Vackert, men inte på riktigt.
Trevlig dag men även mycket som varit skit. Mest skit faktiskt, förutom svensexan och det fina, fina, fina halsbandet som N och L gav mig. Fattar inte vad jag gjort för att förtjäna det bara, men glad blev jag. Sjukt glad faktiskt. Tack.
Duktig?
Eller åtminstone hyfsat normal...
Har betalat räkningar och inte fuskat med pengarna. Betalat det jag ska och inte hållit på att skjuta upp saker och ting och försökt hitta alternativa lösningar som aldrig håller i längden. Mamma fick sina pengar som hon ska ha varje månad för lånet, alla småskulder till folk är reglerade, det som ska dras via autogiro kommer kunna dras, jag ska köpa busskort och jag har lite pengar kvar att leva för. Inte överdrivet mkt, men det går iallafall.
Pengar ger mig så mkt ångest, jag hatar det. Det enda jag inte får ångest av att lägga pengar på är hetsmat, då kommer ångesten först efteråt.
RIngde Bank 2 också ang. vårt gamla lån som ska vara slutbetalt, det var det dock inte utan det saknades ca 500 kr som jag genast betalade utan att skjuta upp det. Det känns ganska bra nu faktiskt.
Ska åka in till stan och gå på systemet inför fest imorn och även träffa N en stund, som även han ska till systemet. Jag ska köpa golvmopp också, och kanske, kanske unna mig en tröja på rea om jag hittar någon fin.
Sen kommer det säkert bli ngt att spy upp också, men jag väljer att inte tänka på det nu.
Det är iallafall skönt, skönt, skönt att ha gjort rätt för sig. Rädslan sitter i men det känns lite bättre att inte ständigt ducka för problemen. Jag har fortfarande ekonomiska bekymmer men det är inte ens i närheten av hur det har varit innan. Jag ska klara mig ur det, innan skolan börjar, och klarar jag det klarar jag vad som helst.
Om Maten.
Det sket sig idag. På kvällen iallafall, dagen gick bra. Det var roligt att träffa N, och vi promenerade och hade mysigt.
Jag är så glad för honom och L förresten, riktigt glad!
Men iallafall, så sket det sig. Det får inte skita sig mer nu!
Jag vet att jag snart kommer ha mer tid att träna iallafall, jag ska bara hitta energin till det också. Hur det nu ska gå till...
Just nu känner jag mig stark. Som att det inte kommer bli några större problem med proteinpulverdiet och mer motion men jag vet ju inte hur det kommer kännas imorn, eller ja, senare idag när jag ska gå upp.
Jag hoppas verkligen att det inte kommer spöregna imorn när jag ska gå till jobbet för jag vill promenera in till stan, vilket tar ca 40 min.
Jag svamlar, kanske borde försöka skriva något mer konkret istället...
Jag har egentligen så mkt just nu, så mkt fina saker som jag borde ta tillvara istället för att bara pissa bort allting genom ett hysteriskt svullande. Jag vet att det inte tar lång tid för mig att gå ner i vikt, jag har jättelätt för att både gå ner och upp när det väl kommer till kritan, dessvärre är ju upp mkt lättare än ned för en bulimiker...
Men, jag vet att om jag lever på 4 proteindrinkar och 3 frukter per dag så kommer jag gå ned i vikt. Jag vet också att om jag rör på mig mer går det fortare. Jag är liksom inte dum i huvudet, de sakerna förstår jag ju.
En annan sak som jag också vet är att om jag tränar ordentligt så blir jag inte lika sugen på att hetsa, det är ett faktum och så har det alltid varit. Sugen och sugen, jag är fan aldrig sugen egentligen men iallafall.
Denna vecka kommer det bli "riktig" träning tisdag, torsdag och lördag. Eventuellt även söndag. Ska nog sätta mig och boka lite klasser på SATS tror jag om jag hittar min plånbok och mitt medlemskort...
Min plånbok är spårlöst borta, och även min kameraladdare och minneskortsläsargrejsimojjen till kameran. Crap. Hur kan man tappa bort ngt på 25 kvm?!
(Tänk om han är tillsammans med sitt ex igen?! Bara en tanke som slog mig.)
Så, nu behöver jag ha en plan här.
Imorgon tar jag med mig protein till jobbet så jag kan äta det där till frukost, typ. Sedan vet jag inte om vi skulle in till stan och om vi ska det kanske det blir äta där men då får det vara så. Behöver ju inte svulla för det utan kan äta något som är bra och lagom mkt. Om jag äter i stan så blir det inget annat förutom en proteindrink igen på kvällen.
Det måste verkligen fungera nu.
Fan, jag är inte ett dugg trött men jag måste verkligen sova. Nu. Mycket.
Natt.
Om Dig.
Så jävla ont gör det. Gör DU. Eller ja, avsaknaden av dig iallafall. Fy fan!
Jag fattar inte, jag känner så väl igen den här äckliga, äckliga känslan av ångest och ont i magen, det går liksom inte att beskriva den ens. Jag vill bara fly, springa bort från eländet och aldrig, aldrig återvända. Någonsin.
Dock kan jag inte det, för du finns där, hela tiden. Jag måste träffa dig, ofta, vare sig jag vill eller inte. Vare sig du vill eller inte.
Gång på gång frågar jag mig själv vad jag har gjort för fel? Hur kunde det bli så här? Vad gjorde jag som var så hemskt att du insåg att jag inte är något att ha?
Kunde jag gjort något annorlunda, har du hittat någon som är bättre, var jag inte snygg nog, rolig nog, smart nog eller smal nog? Vad var det jag inte hade? Varför kunde jag inte väcka fjärilarna i din mage?
Jag tror hjärtat stannade där på Hemköp idag när telefonen plingade till mitt ibland korgar fulla med hetsmat och demoner som skrek i mitt öra. Ditt namn i displayen och dunkdunkdunk från det lilla hjärtat. Neutrala och pliktskyldigt arbetsrelaterade bokstäver som mellan raderna talade om att det är slut, över, finito, no more.
Fan vad jag saknar din rullgardin och dina vackra snarkningar!!!
Det kan ingen "Dumpa honom" bok i hela världen ändra på.
Och snart måste jag se dig igen. Jag klarar det inte men jag måste. Tanken på dig tillsammans med någon annan gör mig galen och jag klarar inte av att ens föreställa mig att någon annan ska få uppleva allt det där som jag fått göra.
Nejnejnejnej!!
Jag visste nog inte ens att jag tyckte om dig såhär mycket.
Att jag älskar dig. Fan, jag älskar dig. Det gör jag. På riktigt. På det där sättet som inte går att beskriva.
En gång har jag sagt det till någon och verkligen menat det, en gång har jag också sagt det men utan att riktigt mena det, mer för att jag var tvungen liksom, för att det passade sig. Men, den här gången känner jag det på riktigt. Jag älskar dig, ditt pucko.
Jag vill vara med dig, jag vill för fan allt med dig! Och nej, det är inte för att jag är desperat, det är för att jag vill ha DIG. Ingen annan. Och det kan inget surfande på Spraydate i världen ändra på. Jag vill inte ha någon annan än dig.
Jag kommer få se dig med någon annan, jag vet det. Klart jag vill att du ska vara lycklig men lite bitter måste jag väl ändå få vara? Dina ögon...fy fan för att se dig ge den där blicken åt någon annan. Den där blicken som vänder upp och ned på hela min värld och som gör att jag tappar fotfästet totalt. Du borde ge den till mig!! Idag, imorgon och typ alla andra dagar så länge vi lever.
Jag saknar dig, jag saknar dig.
Dumpa honom-han vill faktiskt inte ha dig.
Hahaha! M är underbar. För ett tag sedan gick jag omkring i Haga och funderade över vad jag ska göra med mitt icke-förhållande med fin karl och om det verkligen är värt alla tårar för de där få men vackra stunderna. Jag funderade så mkt att jag glömde bort att jag skulle titta vart jag gick och rätt vad det var höll jag på att traska rakt in i ett skyltfönster som tillhörde en liten bokhandel. Det första jag såg var en bok med titeln "Dumpa honom-han vill faktiskt inte ha dig". Kan man få ett tydligare tecken?!
Jag berättade detta för M och har även tänkt köpa boken men eftersom jag inte haft så mkt pengar har det inte blivit av, men nu visade det sig att hon köpt den åt mig!! Hon sa för några dagar sedan att hon hade beställt någon grej till mig men jag kunde inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle vara den! Givetvis blev jag översentimental och började gråta när jag fick den, men det var bara glädjetårar! Fasen vad fin hon är!!
Och han vill faktiskt inte ha mig. Hur jävla illa det än är.
Det är dock en sak jag försöker glömma, att han inte vill ha mig. Att han inte tänker på mig. Att jag inte får finnas hos honom. I honom, i det där hjärtat som jag älskar att somna till ljudet av.
Jag har nog somnat till det för sista gången.
Jag borde sova nu, för snart är det jobba igen som gäller. Sedan på söndag är jag faktiskt ledig och jag borde städa men jag har ingen golvmopp och det suger fett. Apropå pannkaka. Typ.
Jag funderar på att sluta skriva så mkt om när maten går åt helvete, och istället skriva om när det funkar. Idag funkade det inte ett dugg, därför tänker jag inte skriva om det.
Nu ska jag först skicka ett mail och bekräfta att jag ska jobba på Augustibuller, och sedan sova med 7 st olika sorters blommor under kudden. Och ja, jag klättrade fan över gärdsgård (stavas det så? Har nog aldrig skrivit det i hela mitt liv...) för att få tag i dem. Eller ja, iallafall ett gäng staket tillhörande olika trädgårdar i Angered... Lite får man väl offra för att få drömma om drömprinsen/prinsessan :p
Natt!
Det jag inte kan säga.
Jag måste skriva. Till dig. Du kommer aldrig få läsa detta, trots att det ligger till allmän beskådan på nätet, men jag måste skriva till dig iallafall.
Du kan få mig att känna miljarder saker på samma gång, jag förstår inte hur det är möjligt men så är det. Vet du att jag har kunnat andas några dagar? Liksom kunnat andas på riktigt utan att behöva fundera och analysera sådär som vi tjejer oftast gör? Och vet du att jag tyckte att det var skönt? Du fanns fortfarande där, där under skinnet på mig dit du egentligen aldrig varit välkommen men likförbannat har hittat en väg in, men du var ändå utom räckhåll. Långt borta fysiskt sett och det hjälpte mig. Och jag gjorde något halvhjärtat försök att stänga dig ute, låtsades att du inte skulle kännas där inne i mitt lilla skruttiga hjärta då du kom hem och jag inbillade mig själv att jag kanske faktiskt kunde bli stark nog att hålla dig på avstånd även när du återigen fanns inom räckhåll. Inom räckhåll? Du har aldrig funnits inom räckhåll för mig, aldrig, och du kommer inte göra det heller.
Jag trodde jag hade blivit stark, att jag skulle kunna stå emot, men så stod du där framför mig och jag tappade fotfästet redan innan jag hann dra efter andan och dina ögon borrade sig djupare in än någonsin innan och det var precis som att du såg vad jag tänkte, du såg att jag försökte slå mig fri och av någon konstig anledning ville du hålla mig kvar.
Vet du att jag är så in i helvete arg på dig, men att ilskan bara blir till tårar också hatar jag mig själv istället för att jag tillåter mig själv att bli ledsen? Jag fattar inte varför du beter dig så där! Du lägger armen om mig och tittar på mig och rör vid mig precis som du har saknat mig, men sen så visar du så jävla tydligt att jag inte betyder ett skit för dig och att jag är som vilken jävla leksak som helst för dig. Är det för att vi tycker om samma saker mellan lakanen som du behåller mig? Jag tror nästan det.
Jag vet att jag kanske inte är så lätt att läsa av alla gånger heller. Det sista jag vill är ju att vara till bekymmer för dig, jag vill inte att du ska tycka att jag är någon jobbig, efterhängsen och känslosam brud så jag visar så lite jag bara kan för dig. Så lite jag bara kan, men jag tror att du sett igenom mig iallafall.
Men fattar du också att allt vi gör faktiskt betyder något för mig? Fattar du att det bästa jag vet är att ligga vaken bredvid dig i sängen när du sover med handen på mitt huvud, fattar du att jag älskar din doft och känslan av din hud mot min?
Fattar du att jag saknar mer än bara din kropp när jag saknar dig?
Jag saknar dig, ditt pucko! Jag är bara för feg, ful och tjock för att säga det.
Men dina blickar igår kändes, de kändes på riktigt och jag tror inte att det bara var alkoholen som gjorde att jag tappade bort mig själv någonstans mellan välbekanta händer och vardagliga samtalsämnen och tillät mig själv att för en liten stund tro att du och jag skulle kunna skapa ett vi. Ett riktigt vi. Ett sådant vi där man delar mer än sköna och spännande stunder av nakendans med snabba andetag och brinnande blickar. Ett riktigt vi. Kan vi det?
Jag vet inte, jag vill så gärna tro det men jag vågar inte hoppas för plötsligt är du precis som vanligt och skiter fullständigt i mig och bekräftar återigen att jag inte är någon som man behåller, jag är en sådan man leker med och sedan kastar bort.
Jag skulle så gärna vilja säga allt detta till dig men jag gör inte sådant för jag vill som sagt inte vara i vägen eller vara jobbig.
Därför så svarar jag på ditt sms precis tvärtemot hur jag egentligen vill svara och säger att "det är lugnt, vi tar det när du kan" och sen lever jag på längtan tills du behagar höra av dig. När det passar.
Jag biter tag och håller fast, i allt det där lilla och inbillade som vi har och som inte betyder någonting egentligen. Håller fast och låtsas. Och sen förtränger jag det faktum att jag vet att någon annan vilar i din underbara famn inatt.
Flytta.
Ångest. Sedan mindre ångest. Sedan ångest igen. Kom igen nu!!! Det finns många dåliga saker men det går att fokusera på de bra. Det bara måste gå och jag måste tro på att jag klarar mig ur dessa underliga situationer jag hamnat i.
En bra sak är dock att jag ska flytta redan i Juli. Sång-S ska till Italien i två månader och jag ska hyra hennes lägenhet, mitt i stan ligger den och det kommer göra saker och ting mkt lättare för mig. Skööönt att slippa missa sista vagnen hem och slippa den jävla resan med vagnen hem de gånger man faktiskt hinner med den. Hur det går ekonomiskt vet jag inte, men det märker vi... Det måste lösa sig på ett eller annat sätt.
Nystart. Ingen ångest i väggarna.
Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg nu men ett sms fick glädjen att försvinna och nu ska jag försöka sova istället. Imorn blir det jobba och sedan se matchen på Favoritstället tillsammans med M, Elwah, Sång-N och några till. Det kommer bli trevligt, hoppas jag. Inte för att jag egentligen gillar fotboll men jag gillar stämningen på krogen när matcherna går.
Well. Natt.
Det får du aldrig, aldrig veta.
Ångesten välkomnade mig hem med ett knytnävsslag i magen. Ute blixtrar det men jag hör ingen åska så det är nog en bra bit bort. Du är hemma igen, jag kan inte andas längre och någon stal mina ord och skapade musik av dem.
Jag vill inte mer, hela jag skakar av ångest och tårar och jag vill inte mer. Jag vill inte mer.
Jag ångrar allt jag gjort de senaste månaderna, jag vill inte driva nån jävla klubb, inte börja på Billströmska, inte åka till Danmark och inte spela i nått band. Vad jag VILL vet jag däremot inte.
Det lockade att skicka ett dumt sms förut men jag fångade mitt förnuft precis innan det var på väg att smita och lyckades på så vis undvika en katastrof. Här ska det inte skickas några sms.
Jag håller mig undan, så gott det går. Stänger av, stänger ut, tar avstånd. En armlängds avstånd tack, eller helst ett par mil.
Jag är rädd för dina ögon, rädd att min styrka ska vara inbillad och att du ska få mig att snubbla in i din famn igen bara genom en blick. Nej nej nej, jag ska klara mig själv nu.
Jag kommer ihåg konstiga saker från tiden med I förresten, små flashbacks som letat sig in i mig på nytt och jag saknar lite mer hela tiden. Han kunde lugna mig. Jag vet inte om han vet om det själv men det kunde han. När jag var livrädd och till och med beredd att tro på spöken under sängen så behövde han bara finnas precis så nära att jag kunde höra hans hjärta slå. Om hans hjärta fortsatte slå så var jag fortfarande trygg.
Jag vet att väggen var iskallt, sängen var iskall, allt var fan iskallt och det gröna, slitna påslakanet kändes sådär lagom urtvättat mot huden, sådär urtvättat att man liksom kan känna gamla drömmar som fastnat i fibrerna. Allt var kallt, allt förutom hans varma hand på min axel och senare hela hans kropp mot min rygg.
"Jag är så jävla rädd"
"För vad?"
"Jag vet inte. För allt."
"Var inte det. Jag finns här."
Jag är fortfarande lika rädd. Och han är i Norge och minns mig säkert inte ens.
Och du har kommit hem men du är nog längre bort nu än när du var borta, konstigt nog.
Ibland vill jag bara springa bort, springa långt, gömma mig, försvinna. Idag är en sådan dag. Ögonen kliar och som grädde på moset har jag inga allergitabletter. Vilken härlig bonus.
Kom och håll om mig. Bara håll om mig. Du behöver inte säga att du vill ha mig, jag vill inte höra att jag är vacker, jag vill inte att du ser på mig som om jag vore värdefull och det sista jag vill höra är att du älskar mig. Jag vill bara att du håller om mig litegrann så jag får höra hjärtslag. Sist var de som musik. Äkta musik. Och när du hade somnat nynnade jag melodier till kompet av ditt hjärta men det får du aldrig, aldrig veta.
Dagens Fina
Jag har ny blogg förresten, bluenote.blogg.se/dagensfina.
En liten lista per dag för att minnas de finaste sakerna som händer.
Fortfarande lika vacker...
Det har varit en fin dag idag. På riktigt. Trots för mkt mat och ett argt telefonsamtal så väger allt det fina upp och jag tycker om den känslan.
Jag träffade Vackraste i förmiddags, för första gången på vad som känns som en evighet. Hon var fortfarande lika vacker, fantastisk och underbar. Pirret i magen fanns där och jag förvånades gång på gång över att jag faktiskt satt där mitt emot henne. Vi pratade mycket, och det var precis som innan men alldeles annorlunda ändå, på ett bra sätt. Min osäkerhet var borta och jag var mig själv på något sätt. Det var som att jag mognat till mig och kommit upp mig ett par nivåer så att jag inte längre kände mig så underlägsen. Vi pratade musik, skola, sommarplaner, massa saker. Sedan pratade vi relationer litegrann, det var nog det bästa för det kändes liksom så... på-samma-nivå-aktigt på något sätt. Dessvärre behövde jag gå precis när vi verkligen började prata. Hon kanske ska spela på klubben. Hoppas, hoppas.
Efter fikat åkte jag och träffade Trubadur-C och såg honom spela på en balkong på en festival. Han är så bra! Jag blir alldeles varm bara jag tänker på honom, denna underbare man som är min vän. Vår vänskap är konstig, det finns perioder då vi knappt hörs eller ses alls men när vi sedan gör det så är det som att ingen tid har gått och allt är som det ska.
Jag vill aldrig, aldrig förlora honom. Han är speciell för mig. Hans uppträdande var grymt bra och hans skiva är lika grymt bra den. Ibland fattar jag inte vart jag hittat alla fina människor som finns i mitt liv, och vad jag har gjort för att förtjäna att ha dem där. Det är bortom mitt förstånd.
Jag känner mig alldeles nykär. Nykär i mina vänner.
Jobbade på Favoritstället som diskplock och lite allt i allo nu på kvällen, det var lesbisk fest och massa snygga brudar att titta på så jag trivdes. Varje gång jag jobbar på krogen (jobbar alltså, inte kör klubb) så kommer jag ihåg att jag faktiskt saknar restaurangbranschen. Vissa ställen suger ju iofs att jobba på men Favoritstället är grymt och jag hoppas att
Chef-M var nöjd med min insats. Jag tror inte jag gjorde några större missar iallafall, inte vad jag vet. Kunde kanske jobbat lite snabbare men allt flöt ju på bra...
Jag har aldrig jobbat något sådant pass där innan, och jag tänkte massor på en kommentar som nån lärare eller skolsköterska sa (tror det var en idrottslärare som trodde att han var psykolog...) till min mor en gång när jag var liten och de skulle utreda ifall jag var utvecklingsstörd. De trodde det eftersom jag var så seg jämt och inte verkade kunna tänka eller agera som alla andra barn. Han sa iallafall att "C är liksom inte självgående" eller något i den stilen och menade på att man alltid behövde säga till mig vad jag skulle göra för att något skulle bli gjort.
Det jag vill komma fram till är iallafall att jag tror att det där uteblivna självgåendet helt enkelt berodde på osäkerhet och rädsla för att göra fel. Jag vågade inte tänka ut vad som skulle göras eftersom jag var så rädd att det skulle bli tokigt. Nu är jag stor, och det där är som bortblåst. Dock är det typ senaste året som det blivit så, på riktigt. Att jag gör saker utan att behöva bli instruerad. Jag kände av det tydligt idag. Det var ingen som behövde tala om för mig vad som skulle göras, jag kom på det själv och gjorde det och jag tror att jag gjorde det bra...
Hoppas jag får chans att jobba fler gånger. Det är roligt och bra betalt.
Vissa kvällar vill jag dock definitivt inte jobba där men det har ju sin naturliga förklaring det också...
Nu måste jag sova. Ska upp om 2 h och städa och åka till stan och köpa soyaprotein som jag sedan ska äta i två veckor med undantag för en dag i veckan som är min ätardag. Det måste bannemej fungera.
Är lite stolt över att inte ha spytt trots: 1 smoothie, 1 stor grov brödbit, 1 falafelrulle, jordnötter, 50 g lösgodis, 1 SevenEleven-macka med getost och en ice latte. Stolt, men äcklad. Jävligt skönt att inte ha spytt är det iallafall, är så trött på skiten att jag...spyr på den. Eller något sådant. Nu är det skärpning på det planet. No more fingers down the throat!!
Nästa vecka är städning och skit i lägenheten klar och då är det träna på lediga dagar som gäller. For sure.
Nu, sova.
Natt!
Spraydate och hungrig.
Jag har registrerat mig på Spraydate och det gör mig lite rädd. Varför jag gjort det vet jag inte men jag antar att det är för att jag är desperat. Men, faktum är att när jag kollar runt där känner jag mig mest äcklad. Jag börjar undra mer och mer om jag inte är mer gay än vad jag tror...sanningen är att de allra flesta killar eller män skulle jag inte ens kunna tänka mig att ens hångla med och då menar jag inte på Spraydate utan män över huvud taget.
Vissa är ju dock ett undantag, som vi vet...
Jag längtar efter att ha en vardag med någon, men istället sitter jag här mitt i natten i min skitiga lägenhet som jag borde städa men just nu hinner jag inte eftersom jag bränner skivor till förbannelse åt Trubadur-C. Hans skiva är förövrigt asgrym.
Jag är för trött för att hitta några ord just nu, imorgon (idag, om några timmar) ska jag träffa Vackraste efter en lång, lång tid och det kommer bli fint tror jag. Dock kommer jag vara så jävla trött att jag inte ens kommer veta vad jag heter. Funderar på att sova i två timmar och sedan gå upp och fortsätta med skivor och börja städa. Då hinner jag iallafall börja.
Måste bli klar med städ eftersom M kommer hit på lördag. Inte M som jag jobbar hos, utan den andra M.
Nej fan, nu somnar jag.
Jag är hungrig. Undrar om jag ska äta något idag?
Orkar inte...
Hade tänkt skriva ett ordentligt inlägg men orkar inte. Har huvudvärk, migrän, och det håller på att förgöra mig känns det som. It sucks!
Tänkte berätta om repet idag men det blev inte så nu, får göra det imorn. Eller kanske inte imorn förresten, men snart iallafall... tror inte jag hinner imorgon.
Ibland tvivlar jag så mkt på om jag verkligen borde hålla på med musik, ikväll var en sådan gång då jag tvivlade väldigt mkt. Men det hände fina saker också.
Fan, jag måste berätta iallafall.
Jag spelade Tvål, den nya låten som jag inte ens kan kompa ordentligt och som i mina öron verkligen är kass. Och jag lyckades. Beröra. Jag lyckades.
Hon stod en halvmeter ifrån mig och grät och fick gåshud. Det var inte bara som hon sa utan jag såg tårarna i hennes ögon.
"Det är ju precis så det är", "Hur kan du veta precis hur det känns för mig?"
Så sa hon. ´Hon sa faktiskt så! Så som jag brukar säga om riktiga musiker och deras låtar.
Jag vet inte vad jag förväntas känna nu faktiskt när jag lyckats. Jag fattar det inte själv tror jag. Jag måste få berätta om det för att det ska bli på riktigt. Jag har berört en livs levande människa med min musik. MIN musik. Min egen. Mina taffligt framklinkande toner på pianot och min sönderrökta röst (rökte hos M igår, hade inget snus). Underligt är det.
Wow.
Nu, sova bort huvudvärk.
Urk.
Försoven, stressad och vill helst bara skrika. Ska åka in till stan nu och göra roliga saker, men vi får väl se hur roligt det i själva verket kommer bli.
Min rygg gör ont och jag behöver massage. Ajajaj. Kommer nog dröja innan jag får det iofs, men iallafall...
Nej, nu ska jag gå.
Finaste fredagen någonsin...komihågdetkomihågdetkomihågdet.
Ångest och vikt och omstart.
Har ännu inte gjort ngt vettigt men finner ingen ro till sömn. Kollat på massa bilder på mig själv och insett hur jag låtit mig förfalla senaste 2-3 åren. Jag var snygg en gång. Vältränad. Smal. Eller ja, inte smal som när jag hade anorexi men ändå smal. Lagom. Snygg. Sexig. Jag kan nog erkänna att jag faktiskt hade spanat in mig om jag varit någon annan och sett mig själv på stan...om man nu kan säga så.
Vad har hänt? Om jag tittar på bilder som är hyfsat nytagna ser jag bara en fetblobb med trötta ögon, risigt hår och ångest i blicken. OCKSÅ UNDRAR JAG VARFÖR HAN INTE VILL HA MIG??!! Är det så jävla konstigt då? Att han inte vill det menar jag. Eller att faktiskt ingen vill det.
Jag måste göra ngt åt detta, det funkar bara inte mer.
Jag ska ned till 49. Det är 20 kg ganska exakt och det ska bannemej gå. På något jävla sätt. Helst tills jag börjar skolan i höst (om det nu ens blir så, av någon anledning känns det verkligen inte som att det kommer bli det.).
Och nu fick jag ångestattacken Allan på köpet. Hurra. Jag har kastat bort mitt liv och är redan 24 år, det är för sent att börja om och för sent att göra ngt åt saker och ting. Jag har skitit i allt för länge för att det ska finnas någon vändpunkt, även om jag gärna hade velat att det skulle finnas det.
Jag är 24, borde ha ett stabilt liv med sambo och bra ekonomi, en bra utbildning, körkort, bra boende...allt sådant där som ger en vuxenpoäng. Men, det har jag inte. Jag har ingenting för i helvete, jag har ju inte ens självförtroendet eller orken till att skaffa mig alla de där sakerna.
Jag vill så gärna börja skolan till hösten, vill klara av det och sedan gå vidare och göra ngt av mitt liv, det som är kvar av det... Jag vet dock inte varför det känns som att det verkligen inte kommer bli så.
Förut var jag övertygad om att jag skulle vara död innan jag fyllde 25, därför har jag helt och hållet skitit i saker och ting och det straffar sig nu. Jag vill inte dö innan jag fyller 25, jag vill lära mig att leva!! Herregud...jag fyller 25 nästa gång. Det är halvvägs till 50. Halva livet borta ungefär. Eller ja, det är halva livet eftersom jag vägrar att bli gammal och tänker välja själv när jag ska dö.
Det kommer inte bli innan 25 iallafall, så det så.
Jag vet bara inte vart jag ska börja rota i allt det här trasslet inom mig för att komma underfund med vad det är jag vill med mitt liv, hur jag kan forma det på bästa sätt för att ändå bli nöjd. Jag tror inte ens att jag känner mig själv ordentligt, och jag vet inte hur jag ska lära känna mig heller.
Fan, nu är klockan sådär mkt igen... 03.15 och jag måste upp vid 9.00. Härligt.
Vore jag lite, lite piggare hade jag städat nu men jag är egentligen astrött och vill inget hellre än att sova. Feber har jag också.
Blä.
Jag måste rannsaka mig själv. Inte just nu men under den kommande tiden, komma underfund med vem jag är och vad jag egentligen vill. Det enda jag egentligen vet om mig själv är att jag är bisexuell och att musiken är mitt allt. Att jag är vegeterian vet jag också iofs. Det är tre saker, men sedan då?
Jävla skattepengar, kom någon gång!!
Suck.
Men, tillbaka till vikten iallafall. Min plan är att äta ca 500 kcal per dag nu tills jag når mitt mål, och kanske någon ätardag i veckan. Ibland. Inte varje vecka.
De dagar jag vet att det kommer drickas alkohol ska jag inte äta alls (kan inte dricka mkt alls på fastande mage och då blir det färre kalorier från spriten och inga alls från maten, herregud vilket friskt och sunt tänkande för att komma från en lic. kostrådgivare. Not.) och det blir heller ingen mat de dagar jag ska göra ngt speciellt som jag tycker om. Om inte detta speciella innefattar mat dvs, typ middag hos någon eller så. Jag vet att jag blir mkt trevligare och mer alert om jag inte äter, därför är det lika bra att låta bli de dagar jag måste vara trevlig, t.ex. som imorgon (idag).
Träningen ska skötas med styrka och kondition iaf tre dagar i veckan nu hela sommaren igenom och jag ska sätta igång med detta så fort febern är borta och jag har fått gjort alla mina andra saker som jag måste göra, städa lght t.ex.
Ska skriva en lista på viktiga saker att göra också, eftersom jag har en tendens att glömma bort vad som ska göras...
Jag ska klara det här. Jag ska bli hon som vinner hela kungariket och prinsen (alt. prinsessan då!) i slutet av sagan och som får det hon vill ha. Ja, det ska jag.
Jag kanske inte klarar att komma ned till 49 innan skolan börjar 1a Sept. (om jag nu börjar...men egentligen-varför skulle jag inte göra det?? Jag har ju kommit in...) men jag ska iallafall väga 55. Det borde inte vara någon omöjlighet. Det är 14 kg dit, Det är 1.7 kg/v så det är nästan normal och sund takt för viktminskning för fan!
Jag ska klara det, det ska jag verkligen. Och jag ska bli den där strålande tjejen igen, samma strålande tjej som på bilderna för 3 år sedan. 3 år äldre för visso, men ändå...
Nu ska jag försöka sova lite, ska ju snart upp. Ingen mat denna fredag över huvud taget, men om jag ska vara ärlig så är jag ganska säker på att det kommer bli en lätt match faktiskt. Imorgon blir en fin dag. Den finaste fredagen någonsin kanske, jag tror att det kan bli så.
Imorgon ska jag göra ngt som jag velat sååå länge, något jag drömt om och tänkt på säkert miljarder gånger och nu kommer det äntligen hända! Det är helt sjukt. Och fint. Och underbart.
Hoppas jag.
När jag vaknar ska jag väga mig också, så jag vet att det är rätt antal kilon att gå ned som jag skrivit ovan. Jag hoppas iallafall att jag inte har gått upp...men det tror jag inte att jag har faktiskt. Inte ned heller iofs, jag verkar ha stannat på 69 kg (helvete vad det är mycket egentligen!! 69!! Det är fan äckligt!) men det ska det minsann bli ändring på!
Jag vägde 63 för tre år sedan om jag inte minns fel, men då var jag vältränad också och med ganska fina muskler...till skillnad från nu då dessa muskler har försvunnit och ersatts av dallrande fett...
Helvete vad jag vill städa nu, mest för att markera att jag börjar om. Att jag börjar ta ansvar, att jag gör något åt mitt liv...Dock är det inte en jättebra idé eftersom jag ju ska upp om 5.5 h...
Well...natt.
Kommer förresten skriva matdagbok nu. bluenote.blogg.se/matdagboken.
Gaaaahhh!
Fanfanfanfanfan! Jag har inga pengar. Återigen har jag hetsat upp alla mina tillgångar och det är bara den 5e idag. Eller ja, 6e eftersom klockan är över 00.
Jag trodde att jag skulle hinna få mina skattepengar denna vecka men av någon konstig anledning har jag inte fått det. Jag vet inte om jag fått slutskattebeskedet heller eftersom jag inte kommer in till lägenheten i Gamlestan dit posten fortfarande kommer eftersom jag inte kan adressändra för att jag inte har några pengar att adressändra för eftersom jag inte fått skattepengarna som jag inte vet när jag får eftersom jag inte vet om jag fått slutskattebeskedet... And so it goes on in cirkels.
Jag orkar fan inte med detta längre. Varje gång jag tror att jag börjar ordna upp saker och ting så går det åt helvete, riktigt åt helvete. Fattar inte varför jag aldrig lär mig!!! Nu vet jag inte hur jag ska överleva till 25e eftersom jag äger exakt 100 kr och 50 öre och det suger verkligen.
Igår kväll kändes allt så bra, jag kände mig stark och hade en fin kväll. Det känns som att jag kan uträtta underverk tillsammans med vissa personer och jag älskar energiflödet som det ger mig att umgås med vissa människor. Kreativiteten som kommer fram och den där känslan av att det händer saker. Dock brukar de personerna bara finnas i mitt liv under kortare perioder, och de har en tendens att försvinna spårlöst efter ett tag.
Funderar starkt på att skita i sömn inatt och istället städa min sunkiga lägenhet, kommer dock bli lite jobbigt eftersom jag jobbar imorn natt och på lördag dag och kommer därför vara skittrött på lördag eftersom det knappt blir någon sömn imorn heller... Vet inte hur jag ska göra.
Fattar verkligen inte varför skattepengarna inte har kommit. Har jag riktig tur så kommer de imorgon (idag) men man tycker ju att de isåfall redan borde ha kommit.
Håller iallafall alla tummar jag har för att de dyker upp under dagen, annars vet jag fan inte vad jag ska göra.
Nu ska jag ta och göra något vettigt tror jag.
Hej.
Hyfsat fin kväll...
Faktiskt. Trots att den gärna hade fått sluta på annan plats än här men ändå, hyfsat fin kväll.
Suttit på Favoritstället och pratat med fin N (inte N, utan en annan N) och känt igen mig i henne som bara fasen. Tror det var ömsesidigt och vi pratade sådär på riktigt som man inte kan göra med alla. Ibland snubblar det in folk i ens liv som liksom bara borde vara där, jag tror att hon är en sådan.
Hon får mig att inse att jag nog har kommit ganska långt ändå, med sången, och jag hoppas att jag får henne att inse att även hon kommer komma dit för kan jag så kan även hon. Garanterat att hon kan!!
Jag känner mig onykter trots att jag inte druckit en droppe men jag tror att det beror på sömnbrist så därför borde jag verkligen sova nu...imorn blir det träna innan jobbet.
Har ätit 12 bitar sushi idag och inget mer än så och jag antar att det är okej...skönt att slippa fingrar i halsen!!
Ska äta ngt imorn och sedan fasta på fredag. Fredag kommer vara alldeles för fin för att förstöra med mat. Ja, det kan bli en av de finaste dagarna någonsin faktiskt. På riktigt.
Sjukt fin dag kommer det bli, och sedan en fin kväll också. En sådan dag som jag vill att alla mina dagar ska vara!
Nu, sova.
Du.
Något är förändrat. Jag känner det. Något försvann i början av veckan och jag tror inte att det går att hitta igen. Frågan är vem som tappade bort det? Du eller jag?
Ibland önskar jag att jag vore modig, att jag var en sådan som kunde säga som det är och att jag vågade visa dig sanningen men jag vågar inte, jag vågar inte av samma jävla anledning som alltid. Jag vill inte smutsa ner dig.
Men vet du en sak? Jag har aldrig gråtit så mycket över någon som över dig. Eller jo, I förstås men jag måste faktiskt poängtera skillnaden där. Vi var tillsammans i 2.5 år han och jag, det är en viss skillnad. Men nu kommer tårarna när jag minst anar det och det är för dig de faller, Jag kanske borde dra härifrån, bara sticka, långt långt bort tills du har försvunnit ur mitt system och ur mitt minne. Jag kanske borde sluta leta efter låtsasstunder som egentligen bara finns i fantasin och jag kanske borde sluta låta tankarna sväva iväg när jag ligger där och lyssnar till dina andetag bakom rullgardinernas skyddande omfamningar.
Jag hittade av en ren slump saker om dig på nätet, saker du verkar ha skrivit själv, men jag läste dem inte för jag vill inte snoka. Jag vill vara en del av ditt liv så mycket det bara går, det vill jag verkligen, men jag vill att du själv ska släppa in mig där så därför känns det inte riktigt okej att snoka på det sättet och läsa saker om dig utan att du gett mig tillåtelse. Varför skrev jag det förresten? Det är knappast relevant.
Men iallafall, jag vet inte hur länge till jag orkar med att inte finnas på riktigt för dig.
Du finns på riktigt för mig, lite för mycket och jag vet att det är fel och att jag borde skämmas för att jag låter det vara så men jag kan faktiskt inte hjälpa det, om jag kunde göra något åt det så hade jag gjort det. Jag har kämpat, jag har försökt, jag har klamrat mig krampaktigt fast vid min sida av den där osynliga muren som vi har emellan oss varje gång vi sover bredvid varandra, klamrat mig fast för att inte hoppa över och ramla rakt in på ditt territoium. Jag har misslyckats för plötsligt fanns inte den där muren där längre och jag fann mig själv så nära, nära, nära dig att det redan var försent för att känna det. Nu hänger uteblivna svar i luften och de skär i mig för varje andetag jag tar för jag vet så väl att tystnad ibland talar mer än 1000 ord och betydelsen av den sortens tystnad du ger mig känner jag alltför väl och det får det att vända sig i magen på mig.
Jag vill inte erkänna att jag tycker om dig. Nej, det vill jag inte. Jag vill inte behöva få det kastat i ansiktet en dag att du aldrig mer vill se mig eftersom du minsann träffat någon att tycka om på riktigt. Någon som är en flicka man kan älska, en sådan som du vill ta hand om, visa upp och kan vara stolt över. En vacker flicka. Inte en sådan som jag.
Men vet du vad? Mest av allt är jag trots allt tacksam. Jag vet inte hur det över huvudtaget är möjligt att du har gett mig så pass mkt som du faktiskt har gjort. Tänk att jag, fula, skruttiga jag, har fått vakna upp bredvid dig inte bara en gång utan hur många gånger som helst. Det kanske är över nu, jag tror faktiskt det, men jag ska spara alla minnen iallafall. Spara och lägga undan.
Jag kommer inte glömma känslan av dina händer över min hud eller den där alldeles speciella doften av ditt hår. Jag kommer inte glömma hur den där allra första kyssen kändes och att jag redan då tänkte att "det går nog inte att kyssa bättre än såhär" och hur jag tänkte att det faktum att vi lekte lite med varandras kroppar inte skulle betyda något för mig egentligen. Du skulle bara vara en tillfällig besökare. Jag var en nattlig gäst i din säng och du en nattlig gäst i mitt inre. Lika fort som jag gick på morgonen, lika fort skulle du ha lämnat mig också.
Det blev inte så för du stannade kvar, byggde bo, slog dig ned. Och där är du kvar. Jag kommer aldrig glömma att du är kvar.
Egentligen vill jag bara vara patetisk. Jag vill ställa mig framför dig och skrika rakt ut; Hallå! Här är jag! Det är mig du ska älska! Det är jag som kan göra dig lycklig och jag gör nog nästan vad som helst för att få en chans!
Som tur är så är jag inte så patetisk, och jag vet att även om jag vore det så skulle du aldrig ta emot mig med öppna armar, du skulle snarare springa åt motsatt håll.
Istället fortsätter jag att leva på minnen, och även om jag är rädd att glömma så tror jag att känslan aldrig kommer försvinna.
Du...är...fantastisk.
Tänk.
Tänk om jag hade passat in i din värld. Hur hade allting varit då?
