Ett snabbt...
...inägg blir det idag.
Ingen mat sedan natten till idag (igår, torsdagen iallafall) och så ska det fanimej fortsätta fram tills lördag iaf.
Dock vet jag att detta är den enklaste dagen, utan tvekan... Men lev på känslan! Lev på känslan!
Natt/Morgon.
Kanske går det, kanske inte... Jag har äntligen skickat in referat, reflektion, övningsexempel samt teateranalys till Scenisk Gestaltning och nu håller jag tummarna för att jag ska få iallafall ett G eftersom jag varit borta så mycket...
Jag ansträngde mig iallafall verkligen med arbetena, det gjorde jag och jag hoppas att det räcker.
Klockan är mitt på ljusa morgonen och jag ska sova en stund. Troligtvis ringer mor snart och väcker mig igen...
Detta ska hur som helst bli en fin dag. Fin förmiddag, fin kväll. Fin dag. Inget hets.
Det är något jag bär med mig just nu som är underligt, just for the record.
Natt/Morgon.
Saknad.
Helvete vad jag saknar dig ikväll. Jag villvillvill ligga där mellan de där sträva lakanen och höra dig andas så nära mitt öra att jag kan känna din varma andedräkt mot min kind. Jag vill ligga där och låtsas att det inte finns någon morgondag och att allt som spelar roll är där och då. Jag vill se dina höftben i månljuset som smiter genom springan mellan rullgardin och fönsterkarm och jag vill leta med kalla fingrar längs din brinnande varma hud för att hitta fler och fler egenheter på din kropp att älska.
Jag vill låtsas. Jag vill låtsas vara din och låtsas vara någon som man tycker om, någon som DU tycker om.
Världen känns så stor och farlig ibland, och jag är så liten och dum. Då hjälper din arm runt mig och din hand mot mitt hår sådär som du brukar lägga den, hjärtat slår starkare men lugnare när du har handen där. Ibland tror jag nästan att jag lever, när du har din hand där.
Och dum som jag är, så frågar jag om du vill. Om du vill ha mig där, nära. Jag säger det inte rakt ut men jag vet att du vet vad jag menar för det enda du och jag någonsin haft eller kommer att ha gemensamt är delad nakenhet på utsatta tider och jag hatar det lika mycket som jag älskar det och jag hatar det för att jag låter dig bekräfta för mig det jag fick höra för så länge sedan. "Du är ingen sådan man blir kär i, du är en sådan man drar över och sen lämnar". Han hade rätt, han som sa det, och du har rätt. Ändå så älskar jag att ligga där bredvid dig och titta upp i det fina taket och drömma abstrakta saker och känna mig fri och lätt när jag glider in i sömnens värld efter det att du redan har somnat.
Jag skulle aldrig begärna något av dig. Aldrig någonsin. Jag är så glad för varje liten sekund som du ger mig, så glad för att jag faktiskt känner något äkta när jag ser dig och för att du låtit mig komma iallafall fysiskt nära. Så glad. Jag skulle aldrig begära mer av dig. Och även om det ibland känns som att jag vill springa hela vägen hem till dig och sedan göra precis som Loke sjunger; "Du kom hit strax innan midnatt, ja du brukar ju göra så. Som vanligt blev jag glad för att du kom. Du klev som vanligt in i lägenheten utan att knacka på men du sa det är nått jag vill prata om... Det har liksom börjat svida, ja det dansar, snurrar runt, jag vet inte riktigt vad det är... Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt, men jag börjar nästan tro att jag är kär. Och jag vet att det är helt ur fas med allt som vi bestämt, om oberoende och distans... Ja jag kanske fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt, men tror du inte att vi har en chans..."
Så vill jag göra. Men jag gör det inte. Jag gör det inte för du förtjänar så mycket bättre. Jag är inte en sådan som belastar andra med mina känslor och spyr ut dem till höger och vänster...jag spyr ut dem här istället.
Ändå så kan jag ibland drömma om saker jag vet att jag inte får och inte ska, saker som hade äcklat dig om du visste. Jag drömmer om att få ringa dig och fråga om jag ska köpa med din favortirätt hem, jag drömmer om att nynnandes få hälla mjölk i ditt morgonkaffe och servera dig frukost på sängen bara för att du är du, jag drömmer om att spendera en hel söndag i soffan framför dåliga matineér tillsammans med dig, om att glömma paraplyet under promenaden och stampa i vattenpölar tills vi båda är alldeles plaskblöta, om att mötas av din varma famn efter en lång dag och att få lyssna till historier från din barndom och till alla dina bekymmer.
Jag vill vara en bild i din plånbok, visst är det hemskt?
Jag visste att det gick att känna såhär, det visste jag. Men inte såhär starkt och inte igen. Och inte såhär starkt utan några som helst egentliga grunder.
Det skrämmer mig, du skrämmer mig. Jag vill inte ha det såhär, jag har aldrig bett om att få falla så hårt. Jag minns ju så väl vad jag tänkte i början att "åh nej, det här ska inte bli något. Det är bara en grej." och sen vet jag inte vad som hände. Sedan skrev jag att jag inte var redo att skriva om dig och sen skrev jag två sidor till...och sedan sitter jag här och sorterar minnen bäst jag kan. Stoppar de i små inre fack i mitt hjärta och försöker sortera dem i ordning så att jag ska minnas allt precis så som det varit och inte ändra på något, inte förvränga eller försköna.
Bilderna flimrar förbi framför mig och jag vill bara skrika och springa hem till dig. Hem till dig. Till dig. Dig.
Bita ihop.
Jag bönar och ber att du ska vilja ha mig tillbaka för jag vet plötsligt inte vem jag är när du säger att du inte vill ha mig. Jag antar att inget annat spelar någon roll.
Arrangera klubbar och läsa musik och beröra och sjunga och spela och skapa minnen och spara dem under huden...det kanske inte var menat för mig. Det var nog menat för de som kan. Jag borde som sagt kanske nöja mig.
Så därför ska jag förändra mig, ändra på allt som är jag så jag passar in i dina normer för hur en flickvän ska vara, glömma mina passioner för de var ändå inte äkta, glömma trygga hjärtslag och takstukaturer och blunda för blickar som är farliga för mig. Jag ska bli någon annan.
Jag vet inte vad som händer i höst. Kanske måste jag skita i skolan om jag ska klara av att rädda detta men då får det vara värt det, kanske måste jag lägga ned musiken, sången och skrivandet men det gör ingenting för det är ändå ingen som lyssnar.
Jag borde se vad jag faktiskt har möjligheten att få istället för att leta drömmar som svävar för högt upp för att jag ska nå.
Och ja, det gör ont när du talar om att allt, allt, allt jag nånsin sagt eller gjort är fel men jag tar det, för jag vet att jag är en bättre människa i din närhet och jag vet att du vet bättre än jag när det gäller vilka beslut som är rätt att fatta.
Och du tror att jag bara är desperat men det är jag inte, jag försöker bara förstå vad som är äkta och vad som är falskt men jag vet att jag inte kan vara både den jag är nu och den du vill ha på samma gång så därför tänker jag ändra varje liten del av mig tills det passar dig.
Men, det kommer inte gå på en dag, så snälla...ha tålamod. Bara lite till.
Arrangera klubbar och läsa musik och beröra och sjunga och spela och skapa minnen och spara dem under huden...det kanske inte var menat för mig. Det var nog menat för de som kan. Jag borde som sagt kanske nöja mig.
Så därför ska jag förändra mig, ändra på allt som är jag så jag passar in i dina normer för hur en flickvän ska vara, glömma mina passioner för de var ändå inte äkta, glömma trygga hjärtslag och takstukaturer och blunda för blickar som är farliga för mig. Jag ska bli någon annan.
Jag vet inte vad som händer i höst. Kanske måste jag skita i skolan om jag ska klara av att rädda detta men då får det vara värt det, kanske måste jag lägga ned musiken, sången och skrivandet men det gör ingenting för det är ändå ingen som lyssnar.
Jag borde se vad jag faktiskt har möjligheten att få istället för att leta drömmar som svävar för högt upp för att jag ska nå.
Och ja, det gör ont när du talar om att allt, allt, allt jag nånsin sagt eller gjort är fel men jag tar det, för jag vet att jag är en bättre människa i din närhet och jag vet att du vet bättre än jag när det gäller vilka beslut som är rätt att fatta.
Och du tror att jag bara är desperat men det är jag inte, jag försöker bara förstå vad som är äkta och vad som är falskt men jag vet att jag inte kan vara både den jag är nu och den du vill ha på samma gång så därför tänker jag ändra varje liten del av mig tills det passar dig.
Men, det kommer inte gå på en dag, så snälla...ha tålamod. Bara lite till.
Beröra!
Jag önskar att jag kunde det. Beröra. På riktigt. Röra människor, under huden, under det yttersta lagret av distans till omvärlden, ta mig in där under och smeka människors inre. Kanse rispa lite med naglarna ibland också så att folk vaknar till och tar mig på allvar. Jag vill beröra. Skapa reaktioner, känslovulkaner, locka fram tårar, bubblande skrattkaskader och brusande vattenfall av minnen. Beröra.
Jag vill att de ska ta med sig mig hem, som en liten, liten partikel som liksom etsat sig fast någonstans i den där gråa klumpen vi kallar för hjärna, jag vill finnas kvar där och påminna dem om vad jag har sagt, vad jag har sjungit, vad jag har skrivit. Jag vill att de ska minnas vad det betydde, just för dem.
S frågade på kursen i onsdags varför vi sjunger. Jag svarade just att det är för att beröra. Jag vet bara inte hur man gör.
Min röst är tråkig och platt utan nyanser och personlighet, mina texter är tomma och uppbyggda av klyschor som vem som helst hade kunnat skriva och jag vet inte om jag vill ha det så längre.
Jag lyssnar på underbara estrad-poeter på You Tube, Olivia Bergdahl och sådana talanger (tror jag blev lite småkär i henne i tisdags, men det var det tydligen fler än jag som blev) och önskar att jag kunde ens hälften. Eller nej, en fjärdedel skulle räcka, då skulle jag iallafall kunna beröra någon.
Jag vill att någon, bara nån, vem som helst, ska lyssna på mina sånger och känna att "ja, precis sådär är det", precis som jag gjort så många gånger innan. Jag vill föra det vidare, det som för mig är så underbart med musik och text. Det där livsgivande och vackra som känns i hela kroppen.
Jag vill det, men jag vet bara inte hur.
Jag har suttit vid datorn och gråtit sedan jag gick upp, det är en sådan dag idag när telefonen är tyst, inte en jävel är inne på msn, alla är upptagna med annat och själv får man inget gjort över huvudtaget.
Kanske borde jag bli en sådan som nöjer mig, en sådan som lunkar på i livet bland mellanmjölksförpackningar och tv-licenser, som suckar över att priset på snabbmakaroner har gått upp och som bänkar sig framför Ricki Lake på lördagarna, eller när fan det nu sänds. En sådan som nöjer sig. Som tar första bästa karl, förtränger sin bisexualitet och knullar varje söndagsförmiddag tills huset fylls av minst sju snoriga ungar och en snorig hund. En sådan som nöjer sig. Som skjutsar till fiollektioner och gymnastikträningar, som går på Friskis och Svettis två gånger i veckan för att "hålla igång" och "komma ifrån", och skvallrar med granntanten på konsum om hur olydiga de andra grannarnas barn är och att han på hörnet minsann borde klippa sin rosenhäck innan den växer sig halvt över vägen.
Nöja sig. Med vardagsbekymmer och chartersemestrar, med falukorv och glömda vegatariska alternativ, med månadshandlingar och rabattkuponger.
Fan. Jag spånade iväg där.
Jag lägger ner nu.
Jag vill att de ska ta med sig mig hem, som en liten, liten partikel som liksom etsat sig fast någonstans i den där gråa klumpen vi kallar för hjärna, jag vill finnas kvar där och påminna dem om vad jag har sagt, vad jag har sjungit, vad jag har skrivit. Jag vill att de ska minnas vad det betydde, just för dem.
S frågade på kursen i onsdags varför vi sjunger. Jag svarade just att det är för att beröra. Jag vet bara inte hur man gör.
Min röst är tråkig och platt utan nyanser och personlighet, mina texter är tomma och uppbyggda av klyschor som vem som helst hade kunnat skriva och jag vet inte om jag vill ha det så längre.
Jag lyssnar på underbara estrad-poeter på You Tube, Olivia Bergdahl och sådana talanger (tror jag blev lite småkär i henne i tisdags, men det var det tydligen fler än jag som blev) och önskar att jag kunde ens hälften. Eller nej, en fjärdedel skulle räcka, då skulle jag iallafall kunna beröra någon.
Jag vill att någon, bara nån, vem som helst, ska lyssna på mina sånger och känna att "ja, precis sådär är det", precis som jag gjort så många gånger innan. Jag vill föra det vidare, det som för mig är så underbart med musik och text. Det där livsgivande och vackra som känns i hela kroppen.
Jag vill det, men jag vet bara inte hur.
Jag har suttit vid datorn och gråtit sedan jag gick upp, det är en sådan dag idag när telefonen är tyst, inte en jävel är inne på msn, alla är upptagna med annat och själv får man inget gjort över huvudtaget.
Kanske borde jag bli en sådan som nöjer mig, en sådan som lunkar på i livet bland mellanmjölksförpackningar och tv-licenser, som suckar över att priset på snabbmakaroner har gått upp och som bänkar sig framför Ricki Lake på lördagarna, eller när fan det nu sänds. En sådan som nöjer sig. Som tar första bästa karl, förtränger sin bisexualitet och knullar varje söndagsförmiddag tills huset fylls av minst sju snoriga ungar och en snorig hund. En sådan som nöjer sig. Som skjutsar till fiollektioner och gymnastikträningar, som går på Friskis och Svettis två gånger i veckan för att "hålla igång" och "komma ifrån", och skvallrar med granntanten på konsum om hur olydiga de andra grannarnas barn är och att han på hörnet minsann borde klippa sin rosenhäck innan den växer sig halvt över vägen.
Nöja sig. Med vardagsbekymmer och chartersemestrar, med falukorv och glömda vegatariska alternativ, med månadshandlingar och rabattkuponger.
Fan. Jag spånade iväg där.
Jag lägger ner nu.
Jag vill tro.
Jag vill fråga dig rakt ut vem jag är för dig, för jag har inte den blekaste.
Jag är trött på att vara en hemlighet, något man smyger med, något som inte är okej och något som knappt kan klassas som en människa... För det är väl så du ser på mig, eller är det bara mina egna låga tankar om mig själv som jag projicerar på dig och får mig själv att tro att det är dina tankar för att det blir lättare så?
Jag vet att jag inte är perfekt. Långt ifrån, tillochmed. Jag har nog fler fel och brister än de flesta andra men jag har faktiskt en hel del att ge också. Om jag bara fick chansen att visa det tror jag att du skulle tycka om det. Ja, det tror jag faktiskt.
Jag blir så liten i din närhet. Osäker, anpassad, rädd och skakig. Jag vet inte varför men jag känner mig äcklig i din närhet, du är så ren och fin och jag...jag är...jag.
Men, det finns stunder när jag tror att jag är något för dig, eller iallafall att jag någon gång skulle kunna bli det, det är inte många stunder och de är oftast inte långa men de finns, de finns och det är dem jag lever för när det gäller dig och mig. Mamma sa idag att det verkade som jag hade mognat i mitt tänkande, hon hade nog rätt. Hon hade mer rätt än hon själv anade för hon pratade inte alls om hur jag ser på mig själv eller hur jag beter mig mot andra, sådant vet hon inget om, men hon träffade rätt iallafall. Du förstår, tidigare har jag trott att hela världen rasar samman om jag förlorar den jag vill ha. Jag har på riktigt trott att jag ska gå under, iallafall om det verkligen varit på riktigt. Jag tror inte det längre. Jag vet att livet går vidare, jag vet att det finns annat som är viktigt också och jag vet att det inte håller att drunkna så i någon annan som jag gjort innan. Allt det där vet jag, och allt det där tror jag på.
Men, jag vill tro på andra saker också. Jag vill tro på vackra stunder, äkta vackra stunder. Jag vill tro att vi också kan vara sådana där som ligger på en filt i parken precis som paret jag gick förbi idag. En filt, en varsin flaska vatten och din hand på min mage (eller helst tvärtom) och bara vara. VÅGA bara vara, med varandra.
För mig är sådant mer naket än att somna under samma täcke.
Små saker betyder mer än de stora ibland, och jag älskar att ligga i din säng och lyssna på skrammlet när du traskar runt i lägenheten och gör vardagssaker. Det är närmare för mig än hud mot hud.
Och jag har inte somnat till hjärtslag på jag vet inte hur länge och jag trodde att tiden då jag kunde det var förbi men det finns något i dig som gör mig lugn och spänd på samma gång och jag tycker om det.
Jag vill tro att du kan respektera mig, att du vill respektera mig och att du vill ha mig i ditt liv. Att jag inte bara hamnat där av misstag på någon form av genomresa som en utbytesstudent som snart ska slussas vidare och vars plats ska upptas av någon annan som ska läras upp och lekas med en stund. Jag vill leka länge.
Jag vill tro att du ryser till när jag rör dig, inte bara på huden utan liksom på insidan också.
Jag vill tro att de där sakerna du säger som gör mig lite ledsen, de säger du för att du är osäker och vill testa mig och jag vill tro att jag nån dag ska vara stark nog att svara och visa dig vad jag vill.
Jag vill tro att du kommer se vem jag är på riktigt och inte bara se vem jag låtsas vara när jag är med dig.
Jag vill tro att ingen fattar nånting av det här inlägget för det vore nog säkrast så.
Förresten så är Vackraste tillbaka. Det är underligt.
Jag är trött på att vara en hemlighet, något man smyger med, något som inte är okej och något som knappt kan klassas som en människa... För det är väl så du ser på mig, eller är det bara mina egna låga tankar om mig själv som jag projicerar på dig och får mig själv att tro att det är dina tankar för att det blir lättare så?
Jag vet att jag inte är perfekt. Långt ifrån, tillochmed. Jag har nog fler fel och brister än de flesta andra men jag har faktiskt en hel del att ge också. Om jag bara fick chansen att visa det tror jag att du skulle tycka om det. Ja, det tror jag faktiskt.
Jag blir så liten i din närhet. Osäker, anpassad, rädd och skakig. Jag vet inte varför men jag känner mig äcklig i din närhet, du är så ren och fin och jag...jag är...jag.
Men, det finns stunder när jag tror att jag är något för dig, eller iallafall att jag någon gång skulle kunna bli det, det är inte många stunder och de är oftast inte långa men de finns, de finns och det är dem jag lever för när det gäller dig och mig. Mamma sa idag att det verkade som jag hade mognat i mitt tänkande, hon hade nog rätt. Hon hade mer rätt än hon själv anade för hon pratade inte alls om hur jag ser på mig själv eller hur jag beter mig mot andra, sådant vet hon inget om, men hon träffade rätt iallafall. Du förstår, tidigare har jag trott att hela världen rasar samman om jag förlorar den jag vill ha. Jag har på riktigt trott att jag ska gå under, iallafall om det verkligen varit på riktigt. Jag tror inte det längre. Jag vet att livet går vidare, jag vet att det finns annat som är viktigt också och jag vet att det inte håller att drunkna så i någon annan som jag gjort innan. Allt det där vet jag, och allt det där tror jag på.
Men, jag vill tro på andra saker också. Jag vill tro på vackra stunder, äkta vackra stunder. Jag vill tro att vi också kan vara sådana där som ligger på en filt i parken precis som paret jag gick förbi idag. En filt, en varsin flaska vatten och din hand på min mage (eller helst tvärtom) och bara vara. VÅGA bara vara, med varandra.
För mig är sådant mer naket än att somna under samma täcke.
Små saker betyder mer än de stora ibland, och jag älskar att ligga i din säng och lyssna på skrammlet när du traskar runt i lägenheten och gör vardagssaker. Det är närmare för mig än hud mot hud.
Och jag har inte somnat till hjärtslag på jag vet inte hur länge och jag trodde att tiden då jag kunde det var förbi men det finns något i dig som gör mig lugn och spänd på samma gång och jag tycker om det.
Jag vill tro att du kan respektera mig, att du vill respektera mig och att du vill ha mig i ditt liv. Att jag inte bara hamnat där av misstag på någon form av genomresa som en utbytesstudent som snart ska slussas vidare och vars plats ska upptas av någon annan som ska läras upp och lekas med en stund. Jag vill leka länge.
Jag vill tro att du ryser till när jag rör dig, inte bara på huden utan liksom på insidan också.
Jag vill tro att de där sakerna du säger som gör mig lite ledsen, de säger du för att du är osäker och vill testa mig och jag vill tro att jag nån dag ska vara stark nog att svara och visa dig vad jag vill.
Jag vill tro att du kommer se vem jag är på riktigt och inte bara se vem jag låtsas vara när jag är med dig.
Jag vill tro att ingen fattar nånting av det här inlägget för det vore nog säkrast så.
Förresten så är Vackraste tillbaka. Det är underligt.
Spillror.
Det enda fina jag hade kvar från när jag bodde ihop med min syster.
Den blåa skålen som var så mycket mer än bara en skål.
Den var ful och gammal men i det blåa glaset fanns mer skratt, tårar, minnen, kramar, vakennätter, vinkvällar, skvaller, sorg, glädje, kärlek och liv än man kan tänka sig.
Spillror.
Fan för katter ibland.
Kreativitet...
Nästan iallafall. Har gjort klart min film nu som ska lämnas in i skolan imorn...Skööönt att vara klar!
Det fina är att jag är ganska nöjd...
Musik, bilder och inläsningar av dikter med temat ätstörningar. Jag är förvånad över att jag lyckades läsa in dikterna så bra som jag faktiskt gjorde!
Nu är klockan 6 på morgonen och jag ska sova någon timme innan det är dax att vakna igen... Snooooze. Eller nått.
Förlåt mig.
Förlåt mig.
Förlåt att mina läppar formar ord som du inte vill höra och viskar dem utan ljud ut i mörkret då du redan somnat och jag ligger vaken och tittar på takstukaturen som jag älskar.
Förlåt om mina händer inte kan hålla sig borta när de borde, det är inte av åtrå som jag gärna får dig att tro, utan det är för att jag vill vara säker på att du finns på riktigt. Jag trodde nämligen inte att änglar fanns.
Och jag vet att det skrämmer dig att jag somnar så tryggt mot ditt bröst, trots att jag egentligen inte alls ligger där för att sova... det skrämmer mig också ska du veta. Jag brukar inte kunna somna så. Inte så nära.
Men, jag kan inte rå för att ljudet av ditt hjärta liksom blivit det vackraste jag vet och att jag vill spara varje slag inom mig så att jag kan spela upp dem gång på gång på gång och kanske iallafall låtsas lite att du sparat en bit av mig någonstans därinne fast jag vet att det inte är sant.
Jag vill stanna tiden ibland, stanna tiden och bara vara. Skapa en egen värld bakom rullgardinen och stänga ute den där jävla solen som alltid tar med sig det vi kallar verklighet när den stiger. Jag vill hålla den borta, stänga den ute, mota bort den och bara ligga stilla.
Välkommen till verkligheten, säger du.
Och med lite tur blir det iallafall vackra sånger.
Fredag.
Wow.
Blahablaha.
Jag vet inte vart min plånbok är. Inget snus har jag heller... Det suger verkligen rejält.
Hade stora funderingar över att hetsa på morgonen nu, eller ja...har stora funderingar snarare eftersom min mage är fett uppsvullen och jag mår konstigt. Har ätit massa popcorn och skit. Men, jag funderar iallafall på att istället dricka massor och spy upp skiten så jag slipper allt äckligt ätande. Är inte särskilt lockad av att hetsäta faktiskt, vill egentligen bara bli av med äckelkänslan i magen...
Håller på att tvätta och klockan 9 ska jag möta Hotell-T på hans jobb och låna hårddisk, sen ska det skrivas listor till förbannelse vill jag lova...Listor till karaoken alltså.
Jag måste till Gamlestan innan dess också för att kolla om den stackars plånboken ligger där...vilket jag verkligen hoppas att den gör, annars panikar jag ordentligt.
1 September börjar jag på Billströmska, jag vet fortfarande inte om jag ska bo på skolan eller här i Gbg, bägge alternativen har sina för- och nackdelar... Men iallafall, jag SKA väga 49 när jag börjar där. Det ska jag. Verkligen, på riktigt. Vägde mig igår och jag hade inte gått upp riktigt lika mkt som jag trodde, men mkt nog för att det ska räknas som en katastrof... Iallafall så är det ganska lugnt med min viktnedgång, jag har gått om tid på mig!! Kan NÄSTAN gå ner i normal takt t.o.m. förutom den här första månaden eftersom jag redan missat några veckor där.
Vet inte riktigt hur dieten ska se ut, men jag tror jag gör det lätt för mig och äter så lite som möjligt och uteslutande frukt och grönsaker. Inga nötter och sånt skit, det slutar alltid med hets iallafall.
Orkar faktiskt inte spy just nu. Jag låter bli det och skiter i att äta idag istället. Ska inte äta ett skit på hela dagen faktiskt, sen på lördag får det bli lite mat för annars blir det jag handlat hem dåligt och det vill jag inte.
Min mage är enorm, jag hatar den. Men hey, nu har jag verkligen en motivationskälla till att faktiskt lyckas, de jag haft innan har ju uppenbarligen inte funkat men jag vägrar börja på Billströmska och se ut så här.
Vägrar.
Nu ska jag klura ut vad jag ska ha på mig idag och sedan duscha.
Jag ska vara som en blomma.
Kan det vara såhär fint?!
JAG HAR KOMMIT IN PÅ BILLSTRÖMSKA FOLKHÖGSKOLAN!!!!
Okej, det är "bara" allmän linje med musikinriktning, men det är plugga gymnasium OCH musik och det är uuuuunderbart!!
Glad, glad, glad! Och lite rädd. Men mest glad! Jag ska klara detta! Jag ska plugga häcken av mig och bli grym och sedan fan så ska jag in på Artisten! Ja, gammal eller ej, jag SKA!!!
Tack för en fin kväll förresten, du.
Tjohooo!!!
Premiär....
Var det igår, för mig som "soloartist", om man nu kan kalla mig för artist, vilket jag starkt betvivlar...
Var på Jazzå med Trubadur-C och R, och jag spelade mina tre nyaste låtar "Tvål", "Kan man förklara vad man sett med några toner?" och "Bara när du sover".
Min känsla var att det verkligen gick käpprätt åt skogen men när jag såg filmen som vi gjorde så såg det inte så jävla illa ut och sången lät faktiskt ganska bra! Pianospelet kan man ju dock diskutera men det är ju därför jag nu ska ta lektioner med S så jag lär mig kompa bättre...
Sitter nu och äter popcorn och har ont i magen, ska snart iväg till skolan men jag lyckas inte riktigt ta mig i kragen och göra mig iordning. Ska ha lektion med S efter skolan och sen dricka öl och diskutera litteratur med P. Kommer nog bli mysigt hoppas jag. Vet inte varför men jag gillar den grabben, han är lite speciell och det kanske är därför jag tycker om honom? Vet inte.
Jag är så jävla fattig förresten, så min diet kommer denna månad få bestå av popcorn och lightsaft typ, det är det jag har gott om hemma...
Nej, iordninggörningsdax... Idag är en sådan dag som jag inte tycker om. En sådan dag när jag inte får något gjort alls.
Energitjuven.
En sådan är jag. En sådan som de varnade för i alla skvaller- och veckotidningar för ett tag sedan och som bara tar, tar, tar och är egoistisk utan att ge något som helst tillbaka.
Jag har fått det bekräftat från flera håll och jag hatar det, jag vill inte vara sådan. Vill inte vara egoistisk, jag vill ju egentligen inget hellre än att ge till andra och ställa upp för de som finns omkring mig men istället så tar jag bara.
Jag mår fysiskt illa när jag tänker på det. Det liksom bränns och känns i hela kroppen på ngt konstigt sätt och jag kan för mitt liv inte fatta hur det har kunnat bli på det här sättet.
Vad gör jag nu? Jag kan inte rätta till mina misstag, det finns inget jag kan göra för att göra de ogjorda. Jag kan heller inte ändra på mig tror jag, eller jo, klart jag kan för det kan man alltid men...jag orkar nog inte.
Jag hatar mig själv. Hatar verkligen, på riktigt. Kan inte se mig själv i spegeln och jag äcklas av allt jag är både på insidan och utsidan. Jag vill inte mer, jag vill inte att någon ska se mig, röra vid mig, tala till mig. Jag vill vara ensam, ensam på riktigt. På riktigt och för alltid.
Läste en så fin och bra mening nyss i en bok; "Hon ställer sig vid vägens kant och väntar på en ledig taxi. Om hon sätter sig ned, kommer den ändå att se henne vinka, kommer hon få den att stanna? Den där känslan kommer över henne medan hon ser alla bilar, alla liv innuti dem passera henne. Den där känslan av att ingen kommer släcka ledigt-lampan, sakta in, stanna till bara för hennes skull."
Fint.
Jag vill inte lägga mig ikväll. Jag vill inte gå upp på hotellrummet igen och lägga mig i sängen och försöka sova för det är alldeles för många tankar i huvudet nu. För mycket ångest.
Det kommer aldrig att ändras, det kommer alltid att vara detsamma. Varför har ingen berättat det för mig? Varför har ingen sagt till mig att hur mkt jag än drömmer och önskar och vill så kommer jag alltid vara samma äckliga människa som innan. Det sitter inte i kilona, det sitter i något annat. I det inre.
Det är därför jag aldrig kommer bli något konstverk, jag kommer aldrig passa ihop som ett vackert pussel tillsammans med någon annan bit och jag kommer aldrig att smälta samman sådär som jag sett andra göra.
Tårarna är nära, nära, nära och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag hör inte hemma någonstans längre. Jag är i Stockholm och jag känner inte den här staden längre, det är inte hemma. Vi har inget gemensamt jag och staden. Dofterna och färgerna är förändrade och jag känner mig liten och obetydlig.
I Göteborg har jag kastat bort allt och alla som betydde något på riktigt.
Vad kommer sedan?
Kommer det ens något sedan?
Jag vill inte sova inatt. Jag vill inte vara vaken heller.
Jag vill inte vara jag.
Öga mot öga.
Ligger i hotellsäng i Sthlm, trött som en gnu men efter gårdagens otippade strapatser får jag faktiskt skylla mig själv...tror jag är ganska nöjd trots allt...
Hittills har det varit en mer eller mindre galen resa som började med att Elwah höll på att komma för sent till tåget för att hennes färdtjänst inte riktigt fungerade som den borde och därefter har det liksom fortsatt i samma stil med trasiga hissar, kissande fjortisar, brinnande spår och trasiga mobiltelefoner... Mer utförliga beskrivningar kommer när jag orkar.
Jag har iallafall stått öga mot öga med en del av mitt förflutna idag, det känns både dåligt och bra men kanske mest skönt på ngt sätt. Det började med att jag åkte till Västermalmsgallerian för att handla lite saker som jag behövde. Fridhemsplan, my old hoods... Jag har knappt vågat röra mig där efter det att jag flyttade iväg, det har känts obehagligt och jobbigt på ngt sätt och saker kommer tillbaka när jag är där. Men, nu gjorde jag det. Jag knatade in i gallerian med huvudet (relativt) högt, stannade till vid cafeét som jag suttit på så många gånger och tryckt i mig massa mat som jag inte velat ha, stannade till en stund och tittade, mindes. Smakade på ångesten som låg som en dimma kring toaletten som jag hälsat på så många gånger, toaletten som fått ta emot maten som det där ruskiga cafeét försett mig med. Jag behövde en ny skrivbok också så jag tog en sväng in på Dagslivs. Mindes middagshandlingar och mitt första riktiga förhållande, mindes tankar och känslor. Blev 18 igen.
Och så fortsatte det.
Vi åkte till Kellys på Söder, mitt gamla stamställe där jag hängde nästan varje dag under bartenderkursen tillsammans med mina två långhåriga hårdrocksvänner, där jag umgicks med Stockholms-F och fick en inblick i knuttevärlden, där jag "dj'at" en hel del och där jag en gång i tiden var tjenis med personalen... Bara en sådan sak kändes, att komma in där igen. Allt var sig likt, inga år hade passerat.
Sen plötsligt så stod han där, en livs levande skugga av mitt förflutna. Ett minne som jag nästan glömt och en upplevelse på en soffa för hundra år sedan ungefär. Han såg likadan ut. Blicken var densamma, doften hade jag inte glömt och han fick mig fortfarande att bli dum i huvudet och fnittrig.
Det verkade som att han stötte på mig. Igen. Som att han ville ha med mig vidare och som att han ville leva om vårt äventyr. Det var ingen bra idé sist, det visade sig ju ganska tydligt...och det vore en ännu sämre idé nu så jag vek undan.
Skulle vilja skriva så mkt mer om allt detta, men ögonen håller på att falla ihop...
Skriver mer imorn,
Natt.
Ordbrist.
Ibland kliar det i mitt inre. Det kliar av saker som vill ut. Ord och sånt.
Det jobbiga är när jag inte vet hur jag ska gå tillväga för att få ut dem...
Jag hade låttexter i huvudet igår, vackra texter som hade kunnat bli bra men nu är de som bortblåsta och jag minns inte ens vad det var de skulle handla om...
Vill verkligen skriva nu, jag BEHÖVER skriva!! Behöver och vill och borde, som fan.
Vet bara inte om vad...Kom tillbaka ord, komkomkom tillbaka till mig.
Jag stod i trappan och sjöng, så kom de till mig. Men hur var de?
Vill vara glad och bra.
Jag tar en paus i mitt fixande fast jag inte borde. Hade fått ett mail från den fina artisten och jag antar att det är mer eller mindre bokat nu att hon kommer 13/5.
Jag vill också vara fin. Vill vara duktig, bra och underbar. Inte må som jag gör utan jag vill leva och vara vacker som jag skrev förut. Jag vet bara inte hur eller var jag ska börja.
Jag har kastat massa saker ur mitt badrumsskåp, saker som är gamla som gatan och som inte går att använda men som jag ändå hållit fast vid för att dofterna betyder så mkt. Det kändes ganska slutgiltigt och symboliskt att kasta grejjerna faktiskt, som att jag gjorde mig av med lite av det gamla och dåliga.
Jag ska skapa mig ett fint hem på Hisingen, ett hem där jag kan tänka, spela, vila, njuta och mysa. Vara. Utan ångest.
Ett hem där jag kan skapa, musik och texter och annat som jag tycker om. INTE ett hem där jag hetsar mig genom dagar och nätter och aldrig stannar upp och funderar. Det funkar inte längre. Den kommande veckan/veckorna kommer bli ett helvete när jag måste få ordning på allt och det känns verkligen som att den här Stockholmsresan kommer i vägen för det mesta men det är inte så mkt jag kan göra åt saken just nu faktiskt, det är bara att bita ihop och köra på. Kommer bli grymt roligt i Sthlm, det tvivlar jag inte en sekund på, men det känns bara som att timingen är urusel, som vanligt.
Men jag ska klara detta, det ska jag.
Och jag ska försöka att inte gå under av tanken på uteblivna sms och stora frågetecken som hänger över mig.
Jag ska bli en 49 kg's babe med rufsigt hår och massa energi, en som spelar vackra sånger och förtrollar med ord och toner. En som folk antingen vill ha eller vill vara som.
Det var väl det jag skulle blivit från början, eller?
Det går...
...inte så bra för mig. Kom just hem och inser att jag är fan så mkt mer onykter än jag borde vara. En bra sak är dock att jag inte känner av min höga feber längre. Det är ganska skönt.
Hittade svarttaxi hem för 60 kr efter att ha vinglat genom stan tillsammans med en nyfunnen bekantskap vid namn F. Tydligen var han inte så nyfunnen som jag trott men mitt minne är ju inte riktigt som det borde alla ggr...
Jag har haft trevligt. Jag och F har sjungit gamla fina visor i stämmor och jag fick läsa saker som P skrivit.
Jag har haft trevligt.
Dock finns det saker som ligger där under ytan och trycker, bubblar, spänner och vill ut.
Jag gör dumma saker ibland. Skriver dumma saker ibland. Jag måste sluta med det. Sms är jävulens påfund, bannemej!!!
Nu ska det sovas i jhela TRE timmar! Underbart... not.
Natt.
Affisch-köp och ingen sömn...
Jag borde sova nu. Klockan är som vanligt mitt i natten, eller ja, snarare mitt på morgonen... Antingen så blir det maaaassa koffeintabletter och sedan städa eller så blir det sömn.
Jag har iallafall beställt en vacker och underbar affisch, jag har velat ha den länge men inte kommit mig för att köpa den men nu äntligen har jag beställt den! Givetvis var den slut på lagret men den kommer väl så småningom...
Försökte ladda upp bilden på affischen här men det ville sig inte riktigt.
Nu ska jag sova en timme. Jippi.
Underligt.
Underlig dag... Har kvar den konstiga bubbliga känslan från inatt men under den ligger någon underlig och odefinierbar ångest/oro/panik känsla som vill upp till ytan. MEN JAG TÄNKER TRYCKA UNDAN DEN!
Jag sitter och äter frukost (som ska behållas) på Espresso House och ska snart till läkaren och få en kamera uppkörd i näsan och nerpillad till stämbandet... Kind of disgusting men vad fan ska man göra :P Vill ju kunna sjunga som en normal människa igen utan att det smakar blod och skär sig.
Vi får se vad han säger, förhoppningsvis så är det inte knutar men om det är det så är det antingen lång vila eller operation som gäller.
Jag kollade mitt konto nyss också, av misstag hade det dragit pengar till F för hyran som jag inte ska betala eftersom jag ska flytta därifrån men han sa iaf att han skulle sätta tillbaka dem till mig nu.
Vad som mer är bra är att jag verkar ha lyckats tjäna ihop tillräckligt med pengar denna månad för att kunna betala allt jag ska trots att jag hetsat upp förra månadens pengar... DET är bra!! Verkligen en stor sten som lyftes från mina axlar när jag insåg att jag kommer klara det och jag skrek rakt ut och kände mig så jäkla bra!!
Jag kommer överleva! Jag kommer inte ha några stora ekonomiska bekymmer längre!
Jag kommer ha lägre utgifter än någonsin förut i mitt egenförsörjande liv och det är en seger. Ja det är det.
Och du Elwah... Tack för din fina kommentar. Jag ska försöka skriva såhär glatt oftare och jag hoppas att du också kan göra det. Vi kan ju alltid ge pepp till varandra :) Iofs så ger du mig massa pepp bara genom att vara du, men iallafall.
Nu ska jag börja röra mig bort mot läkaren... Måste köpa nässpray innan också, är lite allergisk och äcklig i nosen :P
Hej!
