Bluenote

Det är måndag imorn, imorn är det inget vräkande, no fuckin way!! Egentligen vill jag vräka nu men det går inte eftersom klockan är mitt i natten, och en taxi till stan för att lägga pengar på vräkmat känns mindre lockande.

Jag ska fasta så in i helvete en vecka nu, verkligen. Det enda undantaget är den eventuella daten på tisdag, eller umgåsningen som vi hellre kallar det för både han och jag. Jag vill egentligen träna imorn men jag vet inte om jag hinner för jag ska städa så in i helvete eftersom Sång-N kommer hit på eftermiddagen. Vill dock verkligen träna, iallafall litegrann. Ska försöka hinna med lite styrketräning och 20 min kondition eller något åt det hållet iallafall.

Det är inte likt mig att inte träna, jag trivs inte alls med det.

Tänkte skriva massa besvikna saker om mitt musicerande (eh? Det kan inte stavas så...) men jag orkar inte. 

Jag ska gömma mig bakom en bok nu istället.

Jag vet dock att vi var en tavla en stund, din hand sluten kring mitt huvud, mitt huvud på din axel, min hand på din mage och din hand i min. Vackert. Vackert, men inte på riktigt.

Trevlig dag men även mycket som varit skit. Mest skit faktiskt, förutom svensexan och det fina, fina, fina halsbandet som N och L gav mig. Fattar inte vad jag gjort för att förtjäna det bara, men glad blev jag. Sjukt glad faktiskt. Tack.

Har betalat räkningar och inte fuskat med pengarna. Betalat det jag ska och inte hållit på att skjuta upp saker och ting och försökt hitta alternativa lösningar som aldrig håller i längden. Mamma fick sina pengar som hon ska ha varje månad för lånet, alla småskulder till folk är reglerade, det som ska dras via autogiro kommer kunna dras, jag ska köpa busskort och jag har lite pengar kvar att leva för. Inte överdrivet mkt, men det går iallafall.

Pengar ger mig så mkt ångest, jag hatar det. Det enda jag inte får ångest av att lägga pengar på är hetsmat, då kommer ångesten först efteråt.

RIngde Bank 2 också ang. vårt gamla lån som ska vara slutbetalt, det var det dock inte utan det saknades ca 500 kr som jag genast betalade utan att skjuta upp det. Det känns ganska bra nu faktiskt.

Ska åka in till stan och gå på systemet inför fest imorn och även träffa N en stund, som även han ska till systemet. Jag ska köpa golvmopp också, och kanske, kanske unna mig en tröja på rea om jag hittar någon fin. 

Sen kommer det säkert bli ngt att spy upp också, men jag väljer att inte tänka på det nu.

Det är iallafall skönt, skönt, skönt att ha gjort rätt för sig. Rädslan sitter i men det känns lite bättre att inte ständigt ducka för problemen. Jag har fortfarande ekonomiska bekymmer men det är inte ens i närheten av hur det har varit innan. Jag ska klara mig ur det, innan skolan börjar, och klarar jag det klarar jag vad som helst.

Insåg även idag hur äckligt det är att spy på vanligt sätt, dvs när man inte framkallar kräkningen själv, jag hade en vääääldigt kort släng av magsjuka eller liknande men spydde bara en gång på toalett inne i stan och en gång när jag kom hem. Mådde jättekonstigt i ett par timmar och sov lite men sedan kändes det bättre igen. Weird.

Egentligen skulle jag ha städat i Gamlestan imorn men jag har alldeles för mkt ångest för att genomföra ngt sådant, hur det ser ut här hemma ger mig mer ångest och imorn måste jag hitta energi till att göra iordning här. Behöver inte bli fint, bara rent och städat. Inte massa grejjer överallt. Ska köpa mopp och städa som fan tänkte jag. 

Jag vet att när jag har saker ordnat omkring mig är det lättare att fokusera så därför MÅSTE jag hitta energin igen. Måste!

Särskilt nu när jag hetsat upp hela min lön på två dagar... då måste jag verkligen för det blir väldigt mkt hemmavarande denna månad.

Min ångest börjar torna upp sig mer och mer här och jag borde verkligen sova lite om det går. Morgondagen gör mig nervös, och då särskilt kvällen.

Som fan, faktiskt.

Natt. 

Nu tar jag min begynnande migrän och åker hem till E och kollar på film.

Hon är förkyld och jag tänker skämma bort henne med godis och sällskap och låtsas att det finns en normal själ i denna hetssvullna kropp.

Imorgon är en annan dag... *sjunger för att övertyga mig själv*

Jag har gjort saker som varit bra, bestämt mig för att överleva, för att klara mig, för att vinna kriget. Betalat skulder och handlar mat till djuren, planerat ut hur jag ska göra för att göra saker och ting bra igen, funderat över om jag kan bli en sådan där som man kan älska. Som någon kan älska, någongång.

Sedan vänder allting och tårarna rinner längs med kinden och min älskade lilla katt tittar på mig precis som att han vill säga att han iallafall tycker om mig, vad för andra hemska saker jag än gjort. 

Jag känner mig som världens sämsta människa, på riktigt. Jag fattar inte hur det har kunnat gå så här fel! Jag har aldrig någonsin velat någon illa, aldrig, aldrig, aldrig. Det blev bara fel. 

Och nu sitter han där, inte alls så långt ifrån mig egentligen, och hatar mig för att jag mer eller mindre förstört hans liv! Jag som inte ens ville något illa!

Han förklarar inget, säger inget, berättar inget. Säger att det kan skada andra om han berättar för mig vad det är jag har gjort, och just den delen förstår jag mig inte på riktigt.

Det här kommer inte bli ett sammanhängande inlägg så den stackare som eventuellt läser kanske får det kämpigt...jag ber om ursäkt..

Jag önskar att jag kunde krypa tillbaka in i mig själv igen, att jag kunde bli den där hårda och kalla tjejen som jag var när jag var yngre. Hon som inte brydde sig, som var självständig, som inte behövde kärlek, närhet eller omtanke utan nöjde sig med fysiska förbindeleser och en famn att vila ut i mellan varven. Åh, jag önskar att jag kunde bli hon igen!!

De kallade mig för Isdrottningen, för att jag var så svår att komma åt, så svår att komma nära. Släpper man ingen nära kan man inte heller bli sårad. Jag tror inte att man kan såra någon heller faktiskt, om man inte släpper dem nära inpå.

Men, jag hittar henne ingenstans! Isdrottningen alltså. Hon verkar vara död.

Jag vet inte vem som till slut tog livet av henne men jag tror att det var I. Han smälte all den där isen med sitt varma, varma hjärta och sedan dess har muren liksom aldrig blivit lika tjock igen.

Om jag bygger upp den igen kan jag inte såra någon mer.

Jag känner mig så smutsig, så elak, så falsk, och jag vet inte om det finns något jag kan göra åt det för jag förstår inte exakt vad det är jag gjort och han vill inte tala om det för mig. Han KAN inte tala om det, för då far någon annan illa.

Jag har sagt upp kontakten med N och L. No more band for me, och det suger. Det är inte för att jag inte vill spela, eller för att jag inte tycker om dem. Jag vill spela, och jag tycker om dem så in i helvete mycket. N har varit och kommer att förbli min bästa vän och troligtvis kommer det inte att finnas någon annan vän i mitt liv som någonsin kommer komma att betyda mer än vad han gör. Jag tänkte på det tidigare idag, hur jävla lyckligt lottad jag varit som hittat vänner som N. Han fick ta all min skit när vi bodde i Gamlestan och jag inte fattade hur egoistisk jag var och hur illa jag behandlade andra. Han fick lida för att jag mådde dåligt. Han fick lida för att jag njuter av att plåga och göra andra människor illa skulle vissa säkert säga men det är inte så! Det är verkligen, verkligen inte så...

Men, oavsett vad så har N funnits där. Min älskade vän. Viktigare än någon annan vän.

Och nej, jag glömmer inte bort L för att jag skriver så. Hon är också viktig, sjukt viktig. Och fin och bra på alla sätt och vis, och vi skrattar nästan alltid när vi umgås, även om vi inte umgås så ofta numera men när vi väl gör det så fattar jag hur mycket jag saknar henne mellan gångerna.

Och N och L är fina tillsammans. Jag är glad att det blev de två, tillslut, efter mycket om och men. 

Jag önskar dem lycka, jag vill att de ska ha det bra, jag vill att de ska fortsätta vara tillsammans och vara fina ihop!

Och jag vill inte förstöra mer. För det är kanske så som han säger, att jag bara tänker på mig själv. Att jag inte har någon som helst medkänsla eller konsekvenstänkande och att allt alltid ska kretsa kring, mig, mig, mig. 

Jag är rädd, så fruktansvärt rädd. Mycket mer rädd än jag någonsin var där under det gröna täcket ute i Torslanda i ett annat liv för minst 100 år sedan. Mycket mer rädd.

Han säger att det kan skada andra! På vilket sätt då?

Har jag skadat någon annan?

Jag är rädd för sanningen, men ändå så vill jag på något sätt veta. Jag vill inte blunda mer, vill inte ducka, springa och gömma mig längre. Jag skiter i om sanningen gör ont, jag får den hellre kastad i ansiktet så att jag faller en gång för alla.

Jag borde hålla mig borta från alla de som betyder något för mig, det värsta är att då har jag ingen kvar. Ingen alls. 

Fan, det gör så ont!!!

NÅGOT SENARE:

Har pratat i telefon med honom, och allt har blivit ännu mer fel. Jag förstår att han var arg. Dock är det inte riktigt så som han fick det att låta, eller som någon annan fått det att låta eller hur det nu blir.

Jag har aldrig sagt de där sakerna, däremot har jag sagt att jag tyckt att han antytt dessa saker men det är en jävla skillnad på att "tycka att någon antyder" och att faktiskt veta.

Jag har aldrig vetat och heller aldrig sagt att jag vetat.

Han har varit rädd för mig, och jag för honom. Jag ÄR rädd för honom, men inte för att han ska skada mig fysiskt på något sätt. Det finns värre sätt att skada mig på. Fysiskt är nog det lindrigaste om jag ska vara ärlig, vad man än gör.

Det värsta är att jag fattar nu, jag fattar att jag måste väcka den där jävla Isdrottningen igen. Just när jag börjat se världen i färg mellan varven och börjat känna saker igen så måste jag väcka liv i satmaran så hon får ta över min kropp igen.

Hård och kall var det. Inte visa något. Inte för någon.

Inte skriva, inte spela, inte måla, inte prata, inte vara nära. Inte sjunga. Jag tror inte att jag klarar att sjunga utan att allt kokar över.

För det är nu jag får lägga det på hög, stapla känslor och outdelade kyssar på hög, dra på mig skygglapparna och bara gå, gå, gå.

Men ikväll, ikväll får jag gråta. Ikväll får jag skrika och vara precis så ledsen som jag egentligen skulle vilja vara och jag får sakna och älska precis så mycket som mitt alldeles för lilla hjärta tillåter.

Jag får säga att jag önskar att allt vore annorlunda, jag får säga att det där lilla överfulla hjärtat rusade i dubbel fart igår när jag skulle försöka sjunga och du satte dig precis så att du hamnade mitt i mitt synfält. Orden som redan från början var dina ville nästla sig in under din skjorta och in i ditt hjärta men vibrationerna från mina stämband var för svaga för att du skulle höra tror jag. Tonerna höll inte hela vägen. Tonerna har aldrig hållit hela vägen när det kommer till oss två.

Det blev inga vackra sånger, darling, det blev två sönderspelade solon i olika tonarter som klingar ganska falskt ihop men är ganska spännande om man lyssnar på håll.

Jag tror jag börjar kunna dina toner utantill, och jag hade så gärna velat nynna dem med dig men jag vet inte hur jag ska placera dem för att få det rätt och du ligger hela tiden ett par takter före mig. Jag vet inte ens om du märker det själv, hur vi hamnar i otakt och tappar bort noterna till sången som skulle varit vår. 

Men du, tro mig... Jag har inte glömt bort hur dina nyckelben låter mot iskalla fingertoppar och jag vet att jag, precis som man säger sig kunna höra havets brus i en snäcka, kan höra vibrationerna av din hand mot mitt huvud. 

Vi kunde ha blivit musik.

Nu måste jag stänga dig ute. Eller ja, du vill ju inte ens finnas där i mitt inre men du har liksom funntis där ändå.

Jag hatar att jag aldrig vet säkert när något är sista gången. Visst, jag anade sist att det kanske var sista gången, jag försökte memorera känslor och dofter men det räckte inte.

Jag skulle ha hållit om dig lite hårdare. Jag skulle viskat saker i ditt öra så du hade fått höra dem, även om du sov och inte visste vad det var du hörde.

Och du, jag vet att vi inte hade blivit någon hitlåt även om allt detta inte hade hänt. Vi tillhör liksom olika genres du och jag. Jag är en långsam visa i moll, du är en hel symfoniorkester.

Jag vet inte om jag kan skriva mycket mer nu. Jag pratar med en K på msn som kommenterat här på bloggen.

Jag känner henne inte men det räcker med att jag känner igen det hon berättar om sin bulimi.

Det gör mig så ledsen att det finns andra som har det som jag, jag vill inte att det ska vara så och kunde jag skulle jag vilja hjälpa henne och alla andra som mår dåligt.

Ska prata lite mer med henne och Elwah nu tänkte jag. Sedan får vi se om det blir sömn eller om det blir till att vara vaken fram tills psykakuten öppnar. Mediciner. Yes please.

Hej.

 

Jag trodde att jag hittat alla mina borttappade saker men det hade jag visst inte gjort, min plånbok med allt innehåll är spårlöst borta och det är inte jättebra. Förhoppningsvis ligger den någonstans i röran här hemma men den kan ärligt talat vara vart som helst. Jag har ingen koll på något alls längre!!

Det är skrämmande. De som vet att jag jobbar som personlig assistent kanske undrar hur jag klarar av att hjälpa någon annan när jag inte ens klarar av att ta hand om mig själv, men svaret där är enkelt faktiskt. Jag bryr mig om M, jag älskar henne t.o.m. och jag vill att hon ska ha det så bra det bara går. Om jag kan bidra till den braigheten så gör jag gärna det.

Mig själv däremot skiter jag i. Tycker inte om mig och därför orkar jag inte bry mig och det är så sjukt, sjukt korkat!!

Jag måste ändra på det, allt kan inte längre kretsa kring mat och ångest och vikt för det förstör precis allt i mitt liv. Relationer, karriär, framtid, allt!

Jag ska börja med något som är enkelt tror jag, men som känns som ett oöverstigligt hinder just nu. Att göra iordning här hemma. Har fan inte ens en golvmopp! Det ska jag köpa, first thing när lönen kommer och jag har klurat ut hur jag ska nå mina pengar utan vare sig kort eller leg...

På fredag ska jag dessutom till Gamlestan och städa i lägenheten där och sedan är det förhoppningsvis slut på allt bråk om den lägenheten. Bortsett ifrån att jag troligen kommer få betala upp emot 50.000 kr som jag inte har. Jag måste klura ut något bra sätt att ta mig ur det där. Jag vill ju göra rätt för mig men det verkar inte gå så bra.

Usch, nu blev jag alldeles ångestig igen. 

Jag borde sova. Ska träna imorn, hur nu det ska gå till utan varken gymkort eller leg.

Fan.

Efter träningen ska det fan i mig städas här hemma, jag vet inte hur eftersom jag som sagt inte har någon golvmopp men något måste iallafall göras.

Och sedan ska jag vara skitsnygg på klubben. Eller ja, så snygg jag nu kan bli. Tror jag. Om jag lyckas.

Jag ska läsa lite nu, och sedan sova. Kommer vara död imorn när jag vaknar, precis som vanligt, Helvete.

Jag är så glad för honom och L förresten, riktigt glad!

Men iallafall, så sket det sig. Det får inte skita sig mer nu!

Jag vet att jag snart kommer ha mer tid att träna iallafall, jag ska bara hitta energin till det också. Hur det nu ska gå till...

Just nu känner jag mig stark. Som att det inte kommer bli några större problem med proteinpulverdiet och mer motion men jag vet ju inte hur det kommer kännas imorn, eller ja, senare idag när jag ska gå upp.

Jag hoppas verkligen att det inte kommer spöregna imorn när jag ska gå till jobbet för jag vill promenera in till stan, vilket tar ca 40 min. 

Jag svamlar, kanske borde försöka skriva något mer konkret istället...

Jag har egentligen så mkt just nu, så mkt fina saker som jag borde ta tillvara istället för att bara pissa bort allting genom ett hysteriskt svullande. Jag vet att det inte tar lång tid för mig att gå ner i vikt, jag har jättelätt för att både gå ner och upp när det väl kommer till kritan, dessvärre är ju upp mkt lättare än ned för en bulimiker...

Men, jag vet att om jag lever på 4 proteindrinkar och 3 frukter per dag så kommer jag gå ned i vikt. Jag vet också att om jag rör på mig mer går det fortare. Jag är liksom inte dum i huvudet, de sakerna förstår jag ju.

En annan sak som jag också vet är att om jag tränar ordentligt så blir jag inte lika sugen på att hetsa, det är ett faktum och så har det alltid varit. Sugen och sugen, jag är fan aldrig sugen egentligen men iallafall.

Denna vecka kommer det bli "riktig" träning tisdag, torsdag och lördag. Eventuellt även söndag. Ska nog sätta mig och boka lite klasser på SATS tror jag om jag hittar min plånbok och mitt medlemskort...

Min plånbok är spårlöst borta, och även min kameraladdare och minneskortsläsargrejsimojjen till kameran. Crap. Hur kan man tappa bort ngt på 25 kvm?!

(Tänk om han är tillsammans med sitt ex igen?! Bara en tanke som slog mig.)

Så, nu behöver jag ha en plan här.

Imorgon tar jag med mig protein till jobbet så jag kan äta det där till frukost, typ. Sedan vet jag inte om vi skulle in till stan och om vi ska det kanske det blir äta där men då får det vara så. Behöver ju inte svulla för det utan kan äta något som är bra och lagom mkt. Om jag äter i stan så blir det inget annat förutom en proteindrink igen på kvällen.

Det måste verkligen fungera nu.

Fan, jag är inte ett dugg trött men jag måste verkligen sova. Nu. Mycket.

Natt.

Jag fattar inte, jag känner så väl igen den här äckliga, äckliga känslan av ångest och ont i magen, det går liksom inte att beskriva den ens. Jag vill bara fly, springa bort från eländet och aldrig, aldrig återvända. Någonsin. 

Dock kan jag inte det, för du finns där, hela tiden. Jag måste träffa dig, ofta, vare sig jag vill eller inte. Vare sig du vill eller inte.

Gång på gång frågar jag mig själv vad jag har gjort för fel? Hur kunde det bli så här? Vad gjorde jag som var så hemskt att du insåg att jag inte är något att ha?

Kunde jag gjort något annorlunda, har du hittat någon som är bättre, var jag inte snygg nog, rolig nog, smart nog eller smal nog? Vad var det jag inte hade? Varför kunde jag inte väcka fjärilarna i din mage?

Jag tror hjärtat stannade där på Hemköp idag när telefonen plingade till mitt ibland korgar fulla med hetsmat och demoner som skrek i mitt öra. Ditt namn i displayen och dunkdunkdunk från det lilla hjärtat. Neutrala och pliktskyldigt arbetsrelaterade bokstäver som mellan raderna talade om att det är slut, över, finito, no more.

Fan vad jag saknar din rullgardin och dina vackra snarkningar!!!

Det kan ingen "Dumpa honom" bok i hela världen ändra på.

Och snart måste jag se dig igen. Jag klarar det inte men jag måste. Tanken på dig tillsammans med någon annan gör mig galen och jag klarar inte av att ens föreställa mig att någon annan ska få uppleva allt det där som jag fått göra.

Nejnejnejnej!!

Jag visste nog inte ens att jag tyckte om dig såhär mycket. 

Att jag älskar dig. Fan, jag älskar dig. Det gör jag. På riktigt. På det där sättet som inte går att beskriva. 

En gång har jag sagt det till någon och verkligen menat det, en gång har jag också sagt det men utan att riktigt mena det, mer för att jag var tvungen liksom, för att det passade sig. Men, den här gången känner jag det på riktigt. Jag älskar dig, ditt pucko.

Jag vill vara med dig, jag vill för fan allt med dig! Och nej, det är inte för att jag är desperat, det är för att jag vill ha DIG. Ingen annan. Och det kan inget surfande på Spraydate i världen ändra på. Jag vill inte ha någon annan än dig.

Jag kommer få se dig med någon annan, jag vet det. Klart jag vill att du ska vara lycklig men lite bitter måste jag väl ändå få vara? Dina ögon...fy fan för att se dig ge den där blicken åt någon annan. Den där blicken som vänder upp och ned på hela min värld och som gör att jag tappar fotfästet totalt. Du borde ge den till mig!! Idag, imorgon och typ alla andra dagar så länge vi lever.

Jag saknar dig, jag saknar dig.

Jag skulle ju inte skriva om när det går åt helvete med maten heller men nu tänker jag göra det iallafall för jag måste fanimej skriva av mig. På riktigt. Mycket.

Det fanns en tid då kräkningarna var det jag längtade till. Själva ätandet har aldrig varit själva grejjen för mig, jag har aldrig längtat efter vissa saker att äta eller tänkt att jag har velat kunna äta precis vad som helst. Jag har aldrig varit en sådan som har njutit av mat utan jag har nog gått mer på känslan som maten ger mig, den fysiska känslan alltså, när det gäller att välja "friska" livsmedel. Jag gillar inte känslan av att vara mätt för det gör att jag känner mig tung och liksom igenslemmad i kroppen och det är inte ett tillstånd jag tycker om att vara i. 

Jag blir oftast inte sugen på saker, inte på så sätt att jag tänker att jag liksom vill känna smaken av något och faktiskt äta det. Ändå så måste jag äta så fort jag har chansen och det är jävligt skumt. Det är liksom inte JAG som vill äta, det är något i mig som säger att jag måste trots att både hjärna och kropp egentligen skriker nej, nej, nej.

Men iallafall, en gång i tiden var det kräkningarna jag längtade till. Jag längtade till den där känslan av att bli tom igen, för det ÄR en skön känsla hur jävla äckligt, absurt och motbjudande det än låter. Det är faktiskt så. När jag hetsäter försvinner liksom allt annat runt omkring, och det är inte bara psykiskt det händer saker utan även fysiskt, dock inga positiva saker. Magen svullnar upp och jag får svårt att röra mig, svårt att andas och svårt att tänka. Har jag ätit riktigt mkt får jag ont i kroppen också, liksom ont under huden, Troligen för att kroppen tar upp kolhydraterna i maten och binder således vätska, det är iallafall min teori. Och jag hatar den där svullenheten, andningsproblemen och den stora, stora magen. Jag ser ut som jag är i 9e månaden, jag skojar inte utan det är verkligen så. Bara för att magsäcken är så uttänjd.

Så då är det faktiskt skönt att slippa den känslan sedan när kräkningen väl kommer, att känna hur allt det där äckliga som gett mig ångest och hindrat mig från att röra mig fritt bara rinner ur mig och hur magen sjunker ned till normal storlek igen. Eller ja, normal vet i fan men till den storleken den är utan massa mat i iallafall.

En gång i tiden tyckte jag alltså om den känslan. 

Nu däremot, nu är det bara ångestgivande och motbjudande att spy, vilket gör att jag skjuter upp det och då blir det bara ännu värre att sedan göra det. För göra det måste jag ju, jag är alldeles säker på att jag aldrig skulle kunna drabbas av BED istället för bulimi (Binge Eating Disorder, dvs hetsa utan kompensationsbeteende). Ångesten sätter stopp för det och det är jag faktiskt glad för. Men iallafall så hatar jag numera att stå där över toalettstolen med fingrarna i halsen, det finns inget lockande eller befriande kvar över huvud taget när det gäller att kräkas. Så nu undrar jag vad fan jag ska göra?!

Minsta lilla matbit triggar ju fan igång en hetsattack och om jag fastar så triggar fastan igång en hetsattack. Hur gör man då?

Jag inbillar mig att det borde gå att sluta bara, trots att 12 år med ätstörningar och all forskning i världen talar emot mig så tror jag faktiskt det. Det är ju en beroendesjukdom, och precis som med andra beroenden så går det ju att bli fri... Jag klarade ju att sluta röka (även om jag fuskar då och då) så då borde jag ju klara av att sluta hetsa också tycker jag... 

Jag orkar inte vara min ätstörning längre, orkar inte gömma mig bakom den. Jag har fått nog. Allting blir till onda cirklar också faller jag bara längre och längre ner och jag inbillar mig att det finns så mkt mer än så.

Imorn ska jag träffa N, först tackade jag nej av den enkla anledningen att jag inte klarar av att träffa folk när jag mår såhär. Klarar inte av att folk ser på mig, eller ser igenom mig för den delen.

Så kan jag ju inte ha det! Jag ska föreställa att vara sångerska och klubbarrangör och jag klarar inte av att folk ser på mig... Det rimmar illa alltså.

Måste göra något åt det. Måste, måste, måste. 

Max 500 kcal/dag är det som gäller fr.o.m. nu och det ska gå. Det SKA gå.

På riktigt så orkar jag inte längre ha det såhär, så det måste verkligen gå.

Jag borde sova nu och låtsas att jag inte tänker på Dig. Jag har inte alls tittat på telefonen 711 gånger sedan jag kom hem för att se om det kommit något sms, trots att jag har volymen på och telefonen ligger precis bredivd mig så att jag definitivt skulle ha hört om det skulle ha kommit något. Nej då, det har jag inte.

Och det gör inte alls ont i hjärtat när jag tänker på dig. 

Min hund snarkar, det är sjukt sött.

Natt.

Jag berättade detta för M och har även tänkt köpa boken men eftersom jag inte haft så mkt pengar har det inte blivit av, men nu visade det sig att hon köpt den åt mig!! Hon sa för några dagar sedan att hon hade beställt någon grej till mig men jag kunde inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle vara den! Givetvis blev jag översentimental och började gråta när jag fick den, men det var bara glädjetårar! Fasen vad fin hon är!!

Och han vill faktiskt inte ha mig. Hur jävla illa det än är.

Det är dock en sak jag försöker glömma, att han inte vill ha mig. Att han inte tänker på mig. Att jag inte får finnas hos honom. I honom, i det där hjärtat som jag älskar att somna till ljudet av.

Jag har nog somnat till det för sista gången.

Jag borde sova nu, för snart är det jobba igen som gäller. Sedan på söndag är jag faktiskt ledig och jag borde städa men jag har ingen golvmopp och det suger fett. Apropå pannkaka. Typ.

Jag funderar på att sluta skriva så mkt om när maten går åt helvete, och istället skriva om när det funkar. Idag funkade det inte ett dugg, därför tänker jag inte skriva om det.

Nu ska jag först skicka ett mail och bekräfta att jag ska jobba på Augustibuller, och sedan sova med 7 st olika sorters blommor under kudden. Och ja, jag klättrade fan över gärdsgård (stavas det så? Har nog aldrig skrivit det i hela mitt liv...) för att få tag i dem. Eller ja, iallafall ett gäng staket tillhörande olika trädgårdar i Angered... Lite får man väl offra för att få drömma om drömprinsen/prinsessan :p

Natt!

Jag orkar inte berätta om mat och hetsande och ont i kroppen av kolhydrater. Jag orkar inte drömma och lägga upp planer. Nu gör jag bara istället, utan att tänka. Fasta fram till Danmarksresan och mat ska inte ha med straff att göra längre. Det är ju därför jag äter. För att straffa mig själv.

Träffade personliga ombuden idag och jag är glad att min mor tjatade på mig att skaffa ett sådant. Eller två, som jag faktiskt har. Den ena tjejen är för övrigt sjukt snygg och jag känner mig pervers och äcklig varje gång vi ses eftersom jag tänker oanständiga saker om henne, men det vet ju inte hon så det är nog ingen fara.

Idag lade vi upp budget och de fick allt att låta så enkelt! Först blev jag irriterad men sedan så tänkte jag att det faktiskt kanske är så enkelt? Tänk om det är det? "Nu har du en tight budget så nu kan du inte handla hur mkt mat som helst". Egentligen så är det ju så enkelt. Jag ska göra det enkelt iallafall. Så här kan jag inte ha det längre. Och hur ont andra saker än gör så gör inget frossande i världen det bättre. Så är det faktiskt.

För övrigt så saknar jag N sjukt mkt. Saknar vår vänskap och hur nära vi var. Känns inte som att vi någonsin kommer hitta tillbaka till det, även om vi fortfarande är vänner.

Nåja, sova nu.

Natt.

Du kan få mig att känna miljarder saker på samma gång, jag förstår inte hur det är möjligt men så är det. Vet du att jag har kunnat andas några dagar? Liksom kunnat andas på riktigt utan att behöva fundera och analysera sådär som vi tjejer oftast gör? Och vet du att jag tyckte att det var skönt? Du fanns fortfarande där, där under skinnet på mig dit du egentligen aldrig varit välkommen men likförbannat har hittat en väg in, men du var ändå utom räckhåll. Långt borta fysiskt sett och det hjälpte mig. Och jag gjorde något halvhjärtat försök att stänga dig ute, låtsades att du inte skulle kännas där inne i mitt lilla skruttiga hjärta då du kom hem och jag inbillade mig själv att jag kanske faktiskt kunde bli stark nog att hålla dig på avstånd även när du återigen fanns inom räckhåll. Inom räckhåll? Du har aldrig funnits inom räckhåll för mig, aldrig, och du kommer inte göra det heller.

Jag trodde jag hade blivit stark, att jag skulle kunna stå emot, men så stod du där framför mig och jag tappade fotfästet redan innan jag hann dra efter andan och dina ögon borrade sig djupare in än någonsin innan och det var precis som att du såg vad jag tänkte, du såg att jag försökte slå mig fri och av någon konstig anledning ville du hålla mig kvar.

Vet du att jag är så in i helvete arg på dig, men att ilskan bara blir till tårar också hatar jag mig själv istället för att jag tillåter mig själv att bli ledsen? Jag fattar inte varför du beter dig så där! Du lägger armen om mig och tittar på mig och rör vid mig precis som du har saknat mig, men sen så visar du så jävla tydligt att jag inte betyder ett skit för dig och att jag är som vilken jävla leksak som helst för dig. Är det för att vi tycker om samma saker mellan lakanen som du behåller mig? Jag tror nästan det.

Jag vet att jag kanske inte är så lätt att läsa av alla gånger heller. Det sista jag vill är ju att vara till bekymmer för dig, jag vill inte att du ska tycka att jag är någon jobbig, efterhängsen och känslosam brud så jag visar så lite jag bara kan för dig. Så lite jag bara kan, men jag tror att du sett igenom mig iallafall.

Men fattar du också att allt vi gör faktiskt betyder något för mig? Fattar du att det bästa jag vet är att ligga vaken bredvid dig i sängen när du sover med handen på mitt huvud, fattar du att jag älskar din doft och känslan av din hud mot min?

Fattar du att jag saknar mer än bara din kropp när jag saknar dig?

Jag saknar dig, ditt pucko! Jag är bara för feg, ful och tjock för att säga det.

Men dina blickar igår kändes, de kändes på riktigt och jag tror inte att det bara var alkoholen som gjorde att jag tappade bort mig själv någonstans mellan välbekanta händer och vardagliga samtalsämnen och tillät mig själv att för en liten stund tro att du och jag skulle kunna skapa ett vi. Ett riktigt vi. Ett sådant vi där man delar mer än sköna och spännande stunder av nakendans med snabba andetag och brinnande blickar. Ett riktigt vi. Kan vi det?

Jag vet inte, jag vill så gärna tro det men jag vågar inte hoppas för plötsligt är du precis som vanligt och skiter fullständigt i mig och bekräftar återigen att jag inte är någon som man behåller, jag är en sådan man leker med och sedan kastar bort.

Jag skulle så gärna vilja säga allt detta till dig men jag gör inte sådant för jag vill som sagt inte vara i vägen eller vara jobbig.

Därför så svarar jag på ditt sms precis tvärtemot hur jag egentligen vill svara och säger att "det är lugnt, vi tar det när du kan" och sen lever jag på längtan tills du behagar höra av dig. När det passar.

Jag biter tag och håller fast, i allt det där lilla och inbillade som vi har och som inte betyder någonting egentligen. Håller fast och låtsas. Och sen förtränger jag det faktum att jag vet att någon annan vilar i din underbara famn inatt.

 

En bra sak är dock att jag ska flytta redan i Juli. Sång-S ska till Italien i två månader och jag ska hyra hennes lägenhet, mitt i stan ligger den och det kommer göra saker och ting mkt lättare för mig. Skööönt att slippa missa sista vagnen hem och slippa den jävla resan med vagnen hem de gånger man faktiskt hinner med den. Hur det går ekonomiskt vet jag inte, men det märker vi... Det måste lösa sig på ett eller annat sätt. 

Nystart. Ingen ångest i väggarna.

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg nu men ett sms fick glädjen att försvinna och nu ska jag försöka sova istället. Imorn blir det jobba och sedan se matchen på Favoritstället tillsammans med M, Elwah, Sång-N och några till. Det kommer bli trevligt, hoppas jag. Inte för att jag egentligen gillar fotboll men jag gillar stämningen på krogen när matcherna går. 

Well. Natt.

Jag vill inte mer, hela jag skakar av ångest och tårar och jag vill inte mer. Jag vill inte mer.

Jag ångrar allt jag gjort de senaste månaderna, jag vill inte driva nån jävla klubb, inte börja på Billströmska, inte åka till Danmark och inte spela i nått band. Vad jag VILL vet jag däremot inte.

Det lockade att skicka ett dumt sms förut men jag fångade mitt förnuft precis innan det var på väg att smita och lyckades på så vis undvika en katastrof. Här ska det inte skickas några sms.

Jag håller mig undan, så gott det går. Stänger av, stänger ut, tar avstånd. En armlängds avstånd tack, eller helst ett par mil.

Jag är rädd för dina ögon, rädd att min styrka ska vara inbillad och att du ska få mig att snubbla in i din famn igen bara genom en blick. Nej nej nej, jag ska klara mig själv nu. 

Jag kommer ihåg konstiga saker från tiden med I förresten, små flashbacks som letat sig in i mig på nytt och jag saknar lite mer hela tiden. Han kunde lugna mig. Jag vet inte om han vet om det själv men det kunde han. När jag var livrädd och till och med beredd att tro på spöken under sängen så behövde han bara finnas precis så nära att jag kunde höra hans hjärta slå. Om hans hjärta fortsatte slå så var jag fortfarande trygg.

Jag vet att väggen var iskallt, sängen var iskall, allt var fan iskallt och det gröna, slitna påslakanet kändes sådär lagom urtvättat mot huden, sådär urtvättat att man liksom kan känna gamla drömmar som fastnat i fibrerna. Allt var kallt, allt förutom hans varma hand på min axel och senare hela hans kropp mot min rygg.

"Jag är så jävla rädd"

"För vad?"

"Jag vet inte. För allt."

"Var inte det. Jag finns här."

Jag är fortfarande lika rädd. Och han är i Norge och minns mig säkert inte ens. 

Och du har kommit hem men du är nog längre bort nu än när du var borta, konstigt nog.

Ibland vill jag bara springa bort, springa långt, gömma mig, försvinna. Idag är en sådan dag. Ögonen kliar och som grädde på moset har jag inga allergitabletter. Vilken härlig bonus.

Kom och håll om mig. Bara håll om mig. Du behöver inte säga att du vill ha mig, jag vill inte höra att jag är vacker, jag vill inte att du ser på mig som om jag vore värdefull och det sista jag vill höra är att du älskar mig. Jag vill bara att du håller om mig litegrann så jag får höra hjärtslag. Sist var de som musik. Äkta musik. Och när du hade somnat nynnade jag melodier till kompet av ditt hjärta men det får du aldrig, aldrig veta.

En liten lista per dag för att minnas de finaste sakerna som händer.

Klockan är fem på morgonen, jag har inte gjort ett skit av det jag skulle och nu är jag trött som ett as. Dessutom måste jag spy. Så jävla bra jobbat. Har fikat med Trubadur-C och är alldeles förvirrad, dels över ifall det här med musik verkligen är min grej och dels över helt andra saker som kommit som en smärre chock och som jag inte förstår mig på. Ibland fattar jag bara inte hur jag fungerar. OM jag fungerar snarare, jag blir inte klok på mig själv. 

Har kommit fram till att jag har kunnat andas i några dagar, andas mer än vanligt, jag har också kommit på varför och att imorn är det slut på andningspausen och tillbaka till längtan igen. Någon är tillbaka i stan imorn och då börjar allt om igen. Samma cirklar, samma längtan, samma undran och samma jävla feghet som jag verkligen, verkligen hatar. Jag önskar återigen att jag fick vara en av de flickorna som man älskar.

Det blev inget proteinpulverinköp idag förresten, det får bli imorn istället. Eller rättare sagt, det blev inget igår utan det får bli idag, om man ska se till vad klockan är och att det faktiskt är söndag och inte lördag nu.

Jag önskar att jag fick sova i hundra år ungefär. Jag funderar på att inte sova alls nu och istället lägga mig direkt efter jobbet imorn och sova som fan sedan, det kanske är bra att göra så för att få dygnet att bli rättvänt igen. Dock vet jag inte hur det ska gå till eftersom jag är så in i helvete trött redan nu, men på något sätt ska det nog gå bra... Massa koffeintabletter och massa kaffe så kanske jag överlever. Jag hoppas det iallafall.

Min nästa ätardag får bli på midsommarafton, då kan jag nog unna mig att äta lite, men fram tills dess kommer det vara proteinpulver som gäller. Jag tror att det är enda sättet för mig att hålla mig undan från hetsandet faktiskt om jag ska vara helt ärlig. Fan, jag kan inte ens skriva rent, så trött är jag! Herregud...

Ska spy nu, och sedan kanske sova en timme eller ngt iallafall, vila ögonen lite,

Mitt csn beviljades förresten, det är bra.

Hej.

Jag träffade Vackraste i förmiddags, för första gången på vad som känns som en evighet. Hon var fortfarande lika vacker, fantastisk och underbar. Pirret i magen fanns där och jag förvånades gång på gång över att jag faktiskt satt där mitt emot henne. Vi pratade mycket, och det var precis som innan men alldeles annorlunda ändå, på ett bra sätt. Min osäkerhet var borta och jag var mig själv på något sätt. Det var som att jag mognat till mig och kommit upp mig ett par nivåer så att jag inte längre kände mig så underlägsen. Vi pratade musik, skola, sommarplaner, massa saker. Sedan pratade vi relationer litegrann, det var nog det bästa för det kändes liksom så... på-samma-nivå-aktigt på något sätt. Dessvärre behövde jag gå precis när vi verkligen började prata. Hon kanske ska spela på klubben. Hoppas, hoppas.

Efter fikat åkte jag och träffade Trubadur-C och såg honom spela på en balkong på en festival. Han är så bra! Jag blir alldeles varm bara jag tänker på honom, denna underbare man som är min vän. Vår vänskap är konstig, det finns perioder då vi knappt hörs eller ses alls men när vi sedan gör det så är det som att ingen tid har gått och allt är som det ska.

Jag vill aldrig, aldrig förlora honom. Han är speciell för mig. Hans uppträdande var grymt bra och hans skiva är lika grymt bra den. Ibland fattar jag inte vart jag hittat alla fina människor som finns i mitt liv, och vad jag har gjort för att förtjäna att ha dem där. Det är bortom mitt förstånd.

Jag känner mig alldeles nykär. Nykär i mina vänner.

Jobbade på Favoritstället som diskplock och lite allt i allo nu på kvällen, det var lesbisk fest och massa snygga brudar att titta på så jag trivdes. Varje gång jag jobbar på krogen (jobbar alltså, inte kör klubb) så kommer jag ihåg att jag faktiskt saknar restaurangbranschen. Vissa ställen suger ju iofs att jobba på men Favoritstället är grymt och jag hoppas att 

Chef-M var nöjd med min insats. Jag tror inte jag gjorde några större missar iallafall, inte vad jag vet. Kunde kanske jobbat lite snabbare men allt flöt ju på bra... 

Jag har aldrig jobbat något sådant pass där innan, och jag tänkte massor på en kommentar som nån lärare eller skolsköterska sa (tror det var en idrottslärare som trodde att han var psykolog...) till min mor en gång när jag var liten och de skulle utreda ifall jag var utvecklingsstörd. De trodde det eftersom jag var så seg jämt och inte verkade kunna tänka eller agera som alla andra barn. Han sa iallafall att "C är liksom inte självgående" eller något i den stilen och menade på att man alltid behövde säga till mig vad jag skulle göra för att något skulle bli gjort. 

Det jag vill komma fram till är iallafall att jag tror att det där uteblivna självgåendet helt enkelt berodde på osäkerhet och rädsla för att göra fel. Jag vågade inte tänka ut vad som skulle göras eftersom jag var så rädd att det skulle bli tokigt. Nu är jag stor, och det där är som bortblåst. Dock är det typ senaste året som det blivit så, på riktigt. Att jag gör saker utan att behöva bli instruerad. Jag kände av det tydligt idag. Det var ingen som behövde tala om för mig vad som skulle göras, jag kom på det själv och gjorde det och jag tror att jag gjorde det bra...

Hoppas jag får chans att jobba fler gånger. Det är roligt och bra betalt. 

Vissa kvällar vill jag dock definitivt inte jobba där men det har ju sin naturliga förklaring det också...

Nu måste jag sova. Ska upp om 2 h och städa och åka till stan och köpa soyaprotein som jag sedan ska äta i två veckor med undantag för en dag i veckan som är min ätardag. Det måste bannemej fungera. 

Är lite stolt över att inte ha spytt trots: 1 smoothie, 1 stor grov brödbit, 1 falafelrulle, jordnötter, 50 g lösgodis, 1 SevenEleven-macka med getost och en ice latte. Stolt, men äcklad. Jävligt skönt att inte ha spytt är det iallafall, är så trött på skiten att jag...spyr på den. Eller något sådant. Nu är det skärpning på det planet. No more fingers down the throat!!

Nästa vecka är städning och skit i lägenheten klar och då är det träna på lediga dagar som gäller. For sure.

Nu, sova. 

Natt!

Vissa är ju dock ett undantag, som vi vet...

Jag längtar efter att ha en vardag med någon, men istället sitter jag här mitt i natten i min skitiga lägenhet som jag borde städa men just nu hinner jag inte eftersom jag bränner skivor till förbannelse åt Trubadur-C. Hans skiva är förövrigt asgrym.

Jag är för trött för att hitta några ord just nu, imorgon (idag, om några timmar) ska jag träffa Vackraste efter en lång, lång tid och det kommer bli fint tror jag. Dock kommer jag vara så jävla trött att jag inte ens kommer veta vad jag heter. Funderar på att sova i två timmar och sedan gå upp och fortsätta med skivor och börja städa. Då hinner jag iallafall börja.

Måste bli klar med städ eftersom M kommer hit på lördag. Inte M som jag jobbar hos, utan den andra M.

Nej fan, nu somnar jag.

Jag är hungrig. Undrar om jag ska äta något idag?

Men iallafall, vi hade konsert idag. Det var roligt och det gick bra, dock kändes det som att jag kände för mycket när jag sjöng Hello så jag tror ärligt talat inte att det lät så bra... Även om folk säger det.

Höll för fan på att börja gråta när jag stod där bara för att den låten är så precis rakt in i hjärtat och betyder så mkt för mig att det nästan gör ont att sjunga den.

Såg mig själv på kort nyss... Fyyyy fan. Jag måste fasta nu. Fram till söndag. Jag kankankan!! Och vill. Då borde det inte vara problem. Kan äta frukt om det skulle vara jättekris.

Käkade på Burger King med M idag innan konserten, och så hände det sjukaste ever när vi var där. Ett telefonsamtal som kom som en chock, eller ja, inte innehållet i samtalet, det var inte chockerande alls-men däremot att samtalet kom över huvudtaget.

Jag fattar ingenting och jag försöker att inte försöka fatta något heller för jag orkar inte analysera och tänka. Det tjänar inget till men kostar troligen bara massa tårar. Bäst att låta bli.

Ändå så blir jag lite glad... det är nog fel av mig. Riktigt fel. Och om det inte är fel så lyckades jag nog göra om det till att bli fel så det är kört i vilket fall... Bra, nu har vi rett ut det.

Jag ska sova nu, för jag kan inte ens tänka klart och än mindre skriva.

Kan inte sluta tänka på det ändå. 2 min samtal och så går hjärnan på högvarv. Men som sagt, det behöver den inte göra för det finns ingen anledning och allting är som det ska. Eller ja, som det är iallafall. Om det är som det ska det vet i fan.

Godnatt.

Trubadur-C har fått stort gig på festival och jag är så glad för hans skull!! Så glad, så glad, så glad!! 

Han spelade på klubben idag, och vi satt framför honom på massa kuddar och mös och lyssnade. Folk sjöng med, kunde hans texter, trallade med och såg lyckliga ut och då kände jag sådär igen. Sådär...levande.

Den där bubbliga känslan som får mig att vilja hoppa, studsa, skrika, vråla, skratta-allt på en gång! Musik är det finaste som finns. Musik är min kärlek.

Jag vet inte hur jag ska beskriva för att känslan ska göras rättvisa, jag tror inte det går riktigt.

Lycka, tror jag det kallas. Kort, men äkta.

I övrigt har det varit en konstig dag idag, vaknade underligt (sov jag ens något? Vet inte faktiskt.) men fint, hela dagen var skum och nu denna kväll där tiden bara försvann.

Jag skulle vilja skriva så mkt men vissa saker hör liksom inte riktigt hemma här i bloggen faktiskt...

Men...wow. Du. Wow.

Spy nu, sen får vi se om det blir sova eller städa för min del.

"Som en vind i en virvlande höststorm,

vill jag lätta från marken och landa långt härifrån

Som en fågel i fjärran, kan locka dig med sin sång

Vill jag få dig att längta"

/Trubadur-C.

Jag brukar inte gråta av hans låtar men... Oj.

Hej.

Dagens roligaste, Elwah på msn:

"Ska springa och göra mig iordning för sängen så man bara kan slänga sig raklång, (eller böjdlång blir det nog för min del eftersom jag inte alls kan ligga helt rakt) i sängen så fort tröttheten behagar visa sig."

(KORT PAUS)

"Böjdkort får det nog bli...kom på att jag varken är rak eller lång."

HAHAHAHAHAHAHAHA!!!! Elwah, du är underbar...

Tänkte berätta om repet idag men det blev inte så nu, får göra det imorn. Eller kanske inte imorn förresten, men snart iallafall... tror inte jag hinner imorgon.

Ibland tvivlar jag så mkt på om jag verkligen borde hålla på med musik, ikväll var en sådan gång då jag tvivlade väldigt mkt. Men det hände fina saker också.

Fan, jag måste berätta iallafall.

Jag spelade Tvål, den nya låten som jag inte ens kan kompa ordentligt och som i mina öron verkligen är kass. Och jag lyckades. Beröra. Jag lyckades.

Hon stod en halvmeter ifrån mig och grät och fick gåshud. Det var inte bara som hon sa utan jag såg tårarna i hennes ögon.

"Det är ju precis så det är", "Hur kan du veta precis hur det känns för mig?"

Så sa hon. ´Hon sa faktiskt så! Så som jag brukar säga om riktiga musiker och deras låtar. 

Jag vet inte vad jag förväntas känna nu faktiskt när jag lyckats. Jag fattar det inte själv tror jag. Jag måste få berätta om det för att det ska bli på riktigt. Jag har berört en livs levande människa med min musik. MIN musik. Min egen. Mina taffligt framklinkande toner på pianot och min sönderrökta röst (rökte hos M igår, hade inget snus). Underligt är det.

Wow.

Nu, sova bort huvudvärk.

Det blev en hemsk dag med för mkt ångest och gömmande bakom bok på favoritstället eftersom en av A's vänner var där och drack alkohol med sina kompisar. Hon hatar mig, precis som A själv, alla hans andra vänner och hans familj gör. Jag har förstört en människa. Jag vet inte om sådant är förlåtligt.

"Låt ingen sätta sig på dig, C. Aldrig. Jag menar det". 

Något i den stilen sa han och även om jag är tämligen säker på att han inte alls menar det och att han verkligen skiter i om jag blir körd i botten av någon annan och trampad på så in i helvete så var det lite fint att han sa det iallafall, just då.

Ibland spelar det ingen roll om det är lögn eller sanning, bara det är rätt saker för stunden som sägs.

En del tankeläsning som är lite för privat för att tas upp här i bloggen försiggick (heter det verkligen så? Nej, det kan det verkligen inte göra...det ser inte ens ut som ett ord!) under den senare delen av kvällen och det var precis....vad jag behövde. Eller något i den stilen. Eller så var det det sista jag behövde kanske, det återstår att se. 

Jag vet att jag i något tillstånd mellan vaken och sovande försökte memorera känslor i huden och pränta in hur saker och ting faktiskt kändes eftersom att något sa mig att jag har varit där för sista gången, jag brukar ju ha rätt när det kommer till sådana saker men jag hoppas så innerligt att jag har fel.

Det har blivit svulla och kräkas idag och det bådar inte gott inför morgondagen, inga skattepengar synliga ännu heller så jag är helt totalt aspank nu... Vet inte hur det ska gå faktiskt.

Imorn är jag ledig och ska repa sång inför konserten på onsdag, ska repa med Sång-J och Sång-N på Favoritstället eftersom mitt piano bor där tillfälligt då jag inte har råd att ta en taxi med det hem (elpiano, så det går att ta det i en taxi...). Det ska iallafall bli roligt, tror jag.

Förresten, det värsta jag vet är diadem. Särskilt små svarta. Jag hatar dem, och särskilt vissa av dem. På riktigt.

Och det där som jag hade längtat så mkt till blev inte, men jag hoppas att det kommer.

Min rygg gör ont och jag behöver massage. Ajajaj. Kommer nog dröja innan jag får det iofs, men iallafall...

Nej, nu ska jag gå.

Finaste fredagen någonsin...komihågdetkomihågdetkomihågdet.

Vad har hänt? Om jag tittar på bilder som är hyfsat nytagna ser jag bara en fetblobb med trötta ögon, risigt hår och ångest i blicken. OCKSÅ UNDRAR JAG VARFÖR HAN INTE VILL HA MIG??!! Är det så jävla konstigt då? Att han inte vill det menar jag. Eller att faktiskt ingen vill det.

Jag måste göra ngt åt detta, det funkar bara inte mer.

Jag ska ned till 49. Det är 20 kg ganska exakt och det ska bannemej gå. På något jävla sätt. Helst tills jag börjar skolan i höst (om det nu ens blir så, av någon anledning känns det verkligen inte som att det kommer bli det.).

Och nu fick jag ångestattacken Allan på köpet. Hurra. Jag har kastat bort mitt liv och är redan 24 år, det är för sent att börja om och för sent att göra ngt åt saker och ting. Jag har skitit i allt för länge för att det ska finnas någon vändpunkt, även om jag gärna hade velat att det skulle finnas det.

Jag är 24, borde ha ett stabilt liv med sambo och bra ekonomi, en bra utbildning, körkort, bra boende...allt sådant där som ger en vuxenpoäng. Men, det har jag inte. Jag har ingenting för i helvete, jag har ju inte ens självförtroendet eller orken till att skaffa mig alla de där sakerna.

Jag vill så gärna börja skolan till hösten, vill klara av det och sedan gå vidare och göra ngt av mitt liv, det som är kvar av det... Jag vet dock inte varför det känns som att det verkligen inte kommer bli så.

Förut var jag övertygad om att jag skulle vara död innan jag fyllde 25, därför har jag helt och hållet skitit i saker och ting och det straffar sig nu. Jag vill inte dö innan jag fyller 25, jag vill lära mig att leva!! Herregud...jag fyller 25 nästa gång. Det är halvvägs till 50. Halva livet borta ungefär. Eller ja, det är halva livet eftersom jag vägrar att bli gammal och tänker välja själv när jag ska dö.

Det kommer inte bli innan 25 iallafall, så det så.

Jag vet bara inte vart jag ska börja rota i allt det här trasslet inom mig för att komma underfund med vad det är jag vill med mitt liv, hur jag kan forma det på bästa sätt för att ändå bli nöjd. Jag tror inte ens att jag känner mig själv ordentligt, och jag vet inte hur jag ska lära känna mig heller.

Fan, nu är klockan sådär mkt igen... 03.15 och jag måste upp vid 9.00. Härligt.

Vore jag lite, lite piggare hade jag städat nu men jag är egentligen astrött och vill inget hellre än att sova. Feber har jag också.

Blä.

Jag måste rannsaka mig själv. Inte just nu men under den kommande tiden, komma underfund med vem jag är och vad jag egentligen vill. Det enda jag egentligen vet om mig själv är att jag är bisexuell och att musiken är mitt allt. Att jag är vegeterian vet jag också iofs. Det är tre saker, men sedan då?

Jävla skattepengar, kom någon gång!!

Suck.

Men, tillbaka till vikten iallafall. Min plan är att äta ca 500 kcal per dag nu tills jag når mitt mål, och kanske någon ätardag i veckan. Ibland. Inte varje vecka.

De dagar jag vet att det kommer drickas alkohol ska jag inte äta alls (kan inte dricka mkt alls på fastande mage och då blir det färre kalorier från spriten och inga alls från maten, herregud vilket friskt och sunt tänkande för att komma från en lic. kostrådgivare. Not.) och det blir heller ingen mat de dagar jag ska göra ngt speciellt som jag tycker om. Om inte detta speciella innefattar mat dvs, typ middag hos någon eller så. Jag vet att jag blir mkt trevligare och mer alert om jag inte äter, därför är det lika bra att låta bli de dagar jag måste vara trevlig, t.ex. som imorgon (idag).

Träningen ska skötas med styrka och kondition iaf tre dagar i veckan nu hela sommaren igenom och jag ska sätta igång med detta så fort febern är borta och jag har fått gjort alla mina andra saker som jag måste göra, städa lght t.ex.

Ska skriva en lista på viktiga saker att göra också, eftersom jag har en tendens att glömma bort vad som ska göras...

Jag ska klara det här. Jag ska bli hon som vinner hela kungariket och prinsen (alt. prinsessan då!) i slutet av sagan och som får det hon vill ha. Ja, det ska jag. 

Jag kanske inte klarar att komma ned till 49 innan skolan börjar 1a Sept. (om jag nu börjar...men egentligen-varför skulle jag inte göra det?? Jag har ju kommit in...) men jag ska iallafall väga 55. Det borde inte vara någon omöjlighet. Det är 14 kg dit, Det är 1.7 kg/v så det är nästan normal och sund takt för viktminskning för fan!

Jag ska klara det, det ska jag verkligen. Och jag ska bli den där strålande tjejen igen, samma strålande tjej som på bilderna för 3 år sedan. 3 år äldre för visso, men ändå...

Nu ska jag försöka sova lite, ska ju snart upp. Ingen mat denna fredag över huvud taget, men om jag ska vara ärlig så är jag ganska säker på att det kommer bli en lätt match faktiskt. Imorgon blir en fin dag. Den finaste fredagen någonsin kanske, jag tror att det kan bli så.

Imorgon ska jag göra ngt som jag velat sååå länge, något jag drömt om och tänkt på säkert miljarder gånger och nu kommer det äntligen hända! Det är helt sjukt. Och fint. Och underbart.

Hoppas jag.

När jag vaknar ska jag väga mig också, så jag vet att det är rätt antal kilon att gå ned som jag skrivit ovan. Jag hoppas iallafall att jag inte har gått upp...men det tror jag inte att jag har faktiskt. Inte ned heller iofs, jag verkar ha stannat på 69 kg (helvete vad det är mycket egentligen!! 69!! Det är fan äckligt!) men det ska det minsann bli ändring på!

Jag vägde 63 för tre år sedan om jag inte minns fel, men då var jag vältränad också och med ganska fina muskler...till skillnad från nu då dessa muskler har försvunnit och ersatts av dallrande fett...

Helvete vad jag vill städa nu, mest för att markera att jag börjar om. Att jag börjar ta ansvar, att jag gör något åt mitt liv...Dock är det inte en jättebra idé eftersom jag ju ska upp om 5.5 h...

Well...natt.

Kommer förresten skriva matdagbok nu. bluenote.blogg.se/matdagboken.

Jag trodde att jag skulle hinna få mina skattepengar denna vecka men av någon konstig anledning har jag inte fått det. Jag vet inte om jag fått slutskattebeskedet heller eftersom jag inte kommer in till lägenheten i Gamlestan dit posten fortfarande kommer eftersom jag inte kan adressändra för att jag inte har några pengar att adressändra för eftersom jag inte fått skattepengarna som jag inte vet när jag får eftersom jag inte vet om jag fått slutskattebeskedet... And so it goes on in cirkels.

Jag orkar fan inte med detta längre. Varje gång jag tror att jag börjar ordna upp saker och ting så går det åt helvete, riktigt åt helvete. Fattar inte varför jag aldrig lär mig!!! Nu vet jag inte hur jag ska överleva till 25e eftersom jag äger exakt 100 kr och 50 öre och det suger verkligen.

Igår kväll kändes allt så bra, jag kände mig stark och hade en fin kväll. Det känns som att jag kan uträtta underverk tillsammans med vissa personer och jag älskar energiflödet som det ger mig att umgås med vissa människor. Kreativiteten som kommer fram och den där känslan av att det händer saker. Dock brukar de personerna bara finnas i mitt liv under kortare perioder, och de har en tendens att försvinna spårlöst efter ett tag. 

Funderar starkt på att skita i sömn inatt och istället städa min sunkiga lägenhet, kommer dock bli lite jobbigt eftersom jag jobbar imorn natt och på lördag dag och kommer därför vara skittrött på lördag eftersom det knappt blir någon sömn imorn heller... Vet inte hur jag ska göra.

Fattar verkligen inte varför skattepengarna inte har kommit. Har jag riktig tur så kommer de imorgon (idag) men man tycker ju att de isåfall redan borde ha kommit.

Håller iallafall alla tummar jag har för att de dyker upp under dagen, annars vet jag fan inte vad jag ska göra.

Nu ska jag ta och göra något vettigt tror jag.

Hej.

Suttit på Favoritstället och pratat med fin N (inte N, utan en annan N) och känt igen mig i henne som bara fasen. Tror det var ömsesidigt och vi pratade sådär på riktigt som man inte kan göra med alla. Ibland snubblar det in folk i ens liv som liksom bara borde vara där, jag tror att hon är en sådan.

Hon får mig att inse att jag nog har kommit ganska långt ändå, med sången, och jag hoppas att jag får henne att inse att även hon kommer komma dit för kan jag så kan även hon. Garanterat att hon kan!!

Jag känner mig onykter trots att jag inte druckit en droppe men jag tror att det beror på sömnbrist så därför borde jag verkligen sova nu...imorn blir det träna innan jobbet.

Har ätit 12 bitar sushi idag och inget mer än så och jag antar att det är okej...skönt att slippa fingrar i halsen!!

Ska äta ngt imorn och sedan fasta på fredag. Fredag kommer vara alldeles för fin för att förstöra med mat. Ja, det kan bli en av de finaste dagarna någonsin faktiskt. På riktigt.

Sjukt fin dag kommer det bli, och sedan en fin kväll också. En sådan dag som jag vill att alla mina dagar ska vara!

Nu, sova.

Jag måste göra något nu, jag klarar inte av att leva såhär längre. Jag har gått upp massor i vikt på sistone och jag vet ju varför. För att jag alltid svullar och nästintill aldrig spyr i tid. Nu gäller således fasta fram tills på torsdag och därefter MAX 500 kcal var 24e timme. Då kommer jag gå ned i vikt, det vet jag. Det värsta är att jag vill att det ska gå fort. Ruskigt fort. Han får inte se mig sån här men jag vet att det kommer han att göra iallafall. Helvete.

Har iallafall inte gråtit ikväll och jag antar att det är en bra sak...vad vet jag.

Nåja, sova nu.

Natt. 

Dagen gick åt helvete. Låg i en park i fyra timmar och läste med ångesten viskandes under skinnet på mig och mellan varven tappade jag bort mig själv mellan raderna, trodde att jag också var fantastisk precis som kvinnan i boken, blev kåt och desperat av de erotiska beskrivningar och skickade ett tafatt sms som borde ha stannat kvar i min förvirrade hjärna och aldrig hittat ut i etern och svävat iväg till en telefon i...ja, vart egentligen? Inte i närheten av mig iallafall.

Och de uteblivna svaren skriker som onda demoner inom mig.

Och han är rädd för mig, ja inte han, men en annan han. En han som har sagt att han älskade mig, som t.o.m. har sagt att han en gång hade velat att vi bodde ihop i framtiden, som sa att han var stolt över att jag var hans.

Rädd. För mig. Tror att jag vill skada honom fysiskt. Det skulle jag aldrig göra!!! Jag, som inte ens kan döda en jävla spindel, HUR skulle jag kunna skada en annan människa??!

Jag skulle aldrig ens drömma om att göra något sådant, aldrig någonsin. Mina tankar är inte så mörka. Visst, jag kan skada, men det är mest mig själv jag skadar och det får räcka så. Jag hatar ingen annan än mig själv, 

För övrigt så blev det ett par ytliga och fåniga rispor i armen nu på kvällen mellan hetsande och tårar, smärtan var för stor och jag orkade inte försöka stå emot. Det kanske blir några till, vad vet jag.

Jag vill ha cola light men jag orkar verkligen inte gå någonstans. Hela kroppen är matt, slutkörd, tömd på energi och jag vill bara sova. Jag vill sova i ett vitt och ljust rum och vakna när jag mår bra igen.

Som i sagorna, vakna av en kyss och sedan är allt bra.

Antingen det eller så vill jag fly. Till Norge. Jag tänker mer och mer på I, inte så att jag saknar vårt förhållande men jag saknar kontakten vi hade, det där som inte gick att förklara. Det själsliga bandet som höll oss samman, tystnaden som talade mer än vad orden gjorde och jag saknar att ligga i sängen och höra hans knappande på tangenterna mitt i natten. Det finns nog inget som kan göra mig så trygg.

Jag saknar hans alldeles för långa utläggningar om allt och inget när han ska förklara något och jag saknar att jag alltid blev så irriterad för att han aldrig kom till saken. Jag skulle göra nästan vad som helst för att bli irriterad igen, typ.

Jag saknar de första gångerna jag såg honom och jag saknar hur marken gungade under mina fötter när hans ögon mötte mina. Jag saknar honom.

Kanske är det för att känslorna påminner så mycket om varandra, kanske är det för att det förvånar mig att jag kan känna igen, vad vet jag.

Jag vet inte om det kommer bli någon sömn inatt, borde verkligen, verkligen ta och städa men jag vet bara inte vart jag ska finna orken.

Jag ska iallafall lyckas fasta nu, ingen mat innan torsdag. Inga undantag. Det finns ingen anledning till att äta dessa dagar. Imorn jobbar jag, tisdag är jag iofs ledig men jag ska fixa här hemma och jobba på filmen för klubben och skriva och kanske åka ut till havet eller något i den stilen...vi får se. Onsdag är det jobb och sångkurs och torsdag blir det jobb på eftermiddagen.

Det blir mycket jobb denna månad, det är bra eftersom det verkar som att jag knappt kommer få jobba alls mer i sommar... Så det kommer behövas, verkligen.

Jag är så trött. Jag måste ha cola.

Varför?

Klockan är fem och jag äter kex och är snorig och egentligen borde jag sova. Jag ska sova, snart...jag ska läsa litegrann först bara.

Jag ska ha en fin söndag och inte sova bort hela dagen bara för att jag inte är klok nog att lägga mig i tid.

Tänkte åka in till stan med papper och penna och en bra bok och lägga mig i nån park och titta på folk och bara mysa, umgås med mig själv-hur dumt det än låter.

Antagligen så är det bara en dålig ursäkt för att jag inte har någon att spendera min dag med men det skiter jag i, jag inbillar mig att jag behöver ensamtid på en gräsmatta.

Jag funderar över den här bloggen, över hur patetisk den får mig att framstå. Jag skriver ju bara om det som är dåligt och jobbigt men jag glömmer skriva om det fina. Jag glömmer skriva om de gånger när jag faktiskt fylls med hopp, de gånger när bröstet bultar och hjärtat vill sprängas av kärlek till underliga små ting som egentligen saknar betydelse men som blir stora för mig just då. Som i Slottskogen igår (förrgår, beroende på hur man ser det) när Trubadur-C spelade gitarr och vi sjöng och en liten kille på kanske 3 år blev så otroligt fascinerad av gitarren att han ställde sig och dansade för oss, jag glömmer skriva om den obeskrivliga känslan jag hade på klubben i tisdags när ögonen fylldes av tårar för att allt var så vackert och det var så mycket fina människor där och jag hittar inte orden för att beskriva känslan när hela publiken sjöng stämmor till Trubadur-C´s låt eller när hela publiken ställde sig upp och lallade med på befallning av en av artisterna. Känslan av att jag faktiskt har skapat det där, hade det det inte varit för mitt initiativ hade klubben inte funnits men nu gör den det och den är bra, och den ska bli såååå mycket bättre!

Jag glömmer sådana saker, jag tror jag måste bli bättre på att skriva ned dem.

Allting är inte alltid skit, även om det oftast känns så när jag skriver. Men, jag är en envis sate, jag ger mig inte i första taget. Ett par fingrar i halsen stoppar inte mig från att drömma, från att kämpa.

Jag ska fasta nu, fram tills på torsdag. Det behövs för kroppen gör ont efter allt gluten och laktos jag satt i mig senaste dagarna. Jag ska fasta och jag ska klara av det och jag ska känna mig lätt i veckan som kommer, jag tror att jag är motiverad och det är bra.

Jag är förövrigt fångad i en bok. "Ligg hos mig" av Joanna Briscoe, herregud vad den är bra!

Sättet hon beskriver känslor på tar mig med storm och det är en plåga varje gång jag tvingas lägga ifrån mig boken. Hon skriver så rakt och ärligt men ändå fantastiskt utsmyckat om allt från äkta kärlek till ren och skär kåthet och hon beskriver på ett sätt som gör att man dras in i historien. Man hamnar där, är där, man är med.

Läs den säger jag bara, läs den!

Nu ska jag läsa vidare iallafall, och fundera lite över hur jag ska ta mig an en situation som jag eventuellt kommer hamna i om jag väljer att göra det. Hur snäll ska man vara? Och kommer den eventuella snällheten att uppskattas?

Jag vet inte...jag ska tänka på saken.

Natt/morgon!