Det är över nu...

Ska snart iväg t H och spela in lite musik, somnade på soffan förut och när jag vaknade hade jag fått ett sms. Det sms'et som jag borde ha fått igår och som innehöll saker jag inte ville veta men nog redan visste. It sucks, it sure does men vad hade jag väntat mig?

Jag vill inte mer, vill inte känna, inte tänka, inte vara. Vill bara få det bra, lugnt och skönt.

Längtar efter samma dag som jag gjort hela mitt liv, dagen när jag vaknar och känner mig lätt. Inte bara lätt i kroppen utan i hela sinnet. Kommer den dagen någonsin komma undrar jag...

Jag hatar att jag låtit det gå såhär långt, dels med mig själv men även men det där andra, och nu vet jag inte hur jag ska hitta tillbaka.

Och jag står i vägen för andras lycka, hur det nu är möjligt att en sådan som jag gör det. Det gör jag iallafall, det blev ganska tydligt idag.



02.55

Och sedan ett lite mindre happy inlägg. Det blir ingen sömn för mig ikväll, jag håller återigen på att kasta bort mitt liv på grund av den dumma jävla sjukdomen bulimi och det går inte ens att i ord beskriva hur fruktansvärt trött jag är på skiten! Svullen kropp, trasig hals, blödande knogar och ett blödande inre. Just nu även en blödande arm för att jag var tvungen. Och just nu skiter jag i att folk ser det, jag skiter i att jag ska sova hos A imorn (eller ja, det skiter jag ju inte i, men jag skiter i det i samband med detta...) och han kommer se vad jag gjort, jag skiter i att jag vill att Elwah och Ika ska se mig som en stark tjej som kan finnas där för dem när det behövs och jag skiter i att T, återigen, kommer kommentera mina märken och titta på mig sådär igen. Jag skiter i det. För ibland måste man.

Imorn ska jag göra den, tatueringen som representerar allt det jag är.

SJÄLVSTÄNDIGHET- för att jag gjorde det, jag skapade ett eget liv, jag står på egna ben, jag är en egen person som inte behöver andra för att vara lycklig.

EN ÅTTONDELSNOT- För att jag äntligen vågar stå för min passion för musik. Jag vågar sjunga, jag vågar skriva, jag vågar ha en musikalisk identitet och jag står för den. Jag lever min dröm i musiken.

ETT BI- För att jag står för min sexualitet och vågar stolt säga att jag tänder på kvinnobröst och gillar att slicka fitta och för att jag vet nu att det inte bara är fysisk attraktion utan jag kan även bli kär i en kvinna (Tack, Vackraste!).

Om jag gör den här tatueringen men inte kan stå för den, vore det inte att spotta sig själv i ansiktet då? Jag tror det faktiskt. Därför måste jag börja ta ansvar nu. Ansvar för mitt eget liv och ansvar för mina egna handlingar. Det spelar ingen roll att jag är trött idag, jag ska plugga i natt. Har jag tur blir det nån timmes sömn, har jag otur blir det det inte.
Det får inte spela roll inatt.

Svart kaffe och randiga armar för att hålla mig vaken.

Nu, hemtenta.

Jag har förstört något fint...

Och tappat bort något värdefullt. Jag hade honom, en underbar människa som valde att finnas i mitt liv, finnas där för mig. Finnas. Jag hade en sådan man som jag i hemlighet alltid drömt om. Han ringde ambulans när jag tog för många Atarax, han satt med mig på sjukhuset i 15 timmar, han fanns vid min sida när jag satt skakandes på golvet på PsykAkuten. Han fanns där, men jag kastade bort och förstörde det.

Jag sitter på Sense och försöker fokusera, det går inte så bra. Känner mig svimfärdig och illamående och det började redan på vägen hit. Antar att det har med bulimin att göra och ibland undrar jag om jag inte borde läggas in. Iallafall sjukskrivas, få ta saker i min egen takt.

Sitter och skickar sms med A och saknar honom mer än jag trodde att jag skulle, saknar hans värme och den omtanken jag kände från honom. Jag saknar att få vara den lilla.
Självklart så handlar det inte enbart om mig och vad jag känner, ett förhållande bygger ju knappast bara på den enes känslor och tankar, men jag väljer ändå att fokusera på mig för att jag tror att jag behöver det och för att jag dessutom är en stor egoist.

Ibland tror jag att jag, medvetet eller omedvetet, förstör för mig själv när saker och ting blir alldeles för bra. När något ter sig för bra för att vara sant ser jag oftast till att det blir så också, som nu med A. Om jag nu väljer att tro på att det han sagt och visat faktiskt är sant så har jag faktiskt fått det jag trodde var omöjligt, en underbar människa som vill ha mig som hans. Jag trodde inte att det gick. Jag trodde inte att någon skulle kunna älska mig och alla mina underliga fel och brister, både synliga och osynliga och jag trodde knappast att jag skulle kunna vara viktig för någon på det sättet. Jag visste ju redan att jag kunde känna så för andra, men att någon kunde göra det för mig? Jag trodde det var omöjligt.

Det sitter ett par några bord bort, hon har dragit ut sin stol och flyttat den till hans sida av bordet så att de ska kunna sitta närmare varandra. De håller händer och viskar förtroligt. Ler. Han har ätit men det har inte hon, troligen tillåter inte nykär-fjärilarna det. De är ett sådant par som jag hatar. Nej, som jag hatade. Han lärde mig att det inte var så farligt. Han lärde mig att jag inte är för äcklig för att visa mina känslor offentligt och han lärde mig att jag inte nödvändigtvis måste vara någon man skäms över! Jag försökte tro honom, jag försökte lyssna men det gick inte jättebra...

Och nu verkar det vara för sent.

Tomheten och ledsamheten vilar som ett täcke över mig och jag kan bara inte förstå hur jag kan vara så jävla dum. Hur kan jag kasta bort något så fint?
Det går troligen inte att reparera, och det förstår jag. Jag har, vad jag vet, aldrig varit riktigt elak mot en människa förut i mitt liv men den här gången har jag varit det. Riktigt elak. Så elak att jag inte känner igen mig själv. Alls.
Jag har heller aldrig förut gjort något jag verkligen ångrar men nu ångrar jag djupt, de senaste dagarna vill jag göra ogjorda och om jag kunde skulle jag ta tillbaka allt det elaka jag gjort. Vad jag egentligen ville ha var tid. Tid till att smälta, vänja mig, växa in i rollen som en underbar mans flickvän och tid till att sluta oroa mig för att jag inte duger. Jag behövde tid för att komma närmare, inte längre ifrån.

Och jag har alltid varit sådan, en enstöring, en som drar sig undan ibland och som behöver tid för absolut ingenting. Tid för att bara vara, för att inte gå sönder. Eller snarare för att inte gå sönder mer. För trasig är jag ju redan.

Jag tror att jag drar mig undan från seriösa förhållanden och från att bli älskad för att jag någonstans är precis som alla andra, drömmer sambodrömmar och tänker långsiktigt. Saken är den att jag redan är sambo, jag är fanimej till och med gift. Med Fru Bulimia. Just därför har jag så svårt att se mig själv i en situation där mitt förhållande till någon annan leder till något så seriöst, och om den möjligheten inte finns, vad är då meningen med att ens försöka? Vad är meningen med att ens känna något om man inte får leva ut det på riktigt? Är det inte lika bra att bara fortsätta i gamla hjulspår, ha meningslöst sex och lösa förbindelser som för stunden mättar det skrikande behovet av närhet? Gör man så för länge tror man att det tillslut inte finns något annat, sen finner man sig själv plötsligt sittandes hand i hand med någon, delandes dämpade viskningar och man är plötsligt ena halvan i ett sånt där par som jag hatar.
Då blir det kortslutning. Poff! Pang! Tjoff! Och förvirringen blir total. Har man tur är det hanterbart, har man otur blir det som nu. Man dör lite i självförsvar. Blir ytterligare lite kallare, hårdare, hemskare och tuffare och man slutar känna det man helst av allt vill känna. Samhörighet och det där underliga lilla ordet kärlek.

Sen sitter man där igen, ensam, trasig och med en hel massa arghet (i min värld är det ett ord) och besvikelse på sina axlar, trots att det enda man ville från början var att vara bra för någon annan.

Jag tror att det finns få tillfällen när jag känt mig så jävla ensam som igår kväll, ensam var jag ju inte men jag kände mig ensam liksom på insidan. Jag har nog alltid varit ensam på insidan, kommer troligen alltid att vara det, det är bara det att på senaste tiden så har det funnits någon där. På riktigt, trots att jag, av gammal vana, vägrade tro det.

Troligen är det bortkastat nu, på riktigt. Trots att jag inte vill ha det så och jag inte tror att han vill det heller, men vissa saker är det försent att rädda. Nu vill jag bara att det inte ska behöva göra ont i honom, mer än så varken kan eller vill jag begära.

Själv antar jag att jag får fortsätta mitt livslånga äktenskap med Fru Bulimi, även om jag varje dag för resten av mitt liv kommer försöka få igenom en skiljsmässa så jag kan leva på riktigt på något sätt.


Tröttisdag med bakfylledrag...

Det blev ganska sent igår. Jag och M satt hemma hos henne och pimplade vin och blev fulla på hur lite som helst och sedan bar det av mot favoritstället. Det var verkligen helt underbart mysigt att umgås med M på det sättet, bara hon och jag. Trots att vi känt varandra sedan vi var små skolflickor i grundskolan så har vi inte riktigt umgåtts på tu man hand på det sättet, iallafall inte under de "vuxna" åren av våra liv. Och trots att ingenting blev så som det skulle igår och desperationen växte sig allt starkare vart efter promillehalten i blodet steg så var det endå en trevlig kväll. Vi pratade, vi drack, vi skrattade. Dock dök mitt fylle-alterego Agneta upp frampå småtimmarna och senare byttes Agneta ut mot Anita som är den värsta fyllekajan jag bär inom mig. Anita somnade på spårvagnen, missade att gå av, hamnade i Bergsjön och fick stå och frysa som en idiot vid Aprilgatan innan jag insåg att jag kunde ta första bästa vagn, åka till slutstaionen, vända med vagnen och sedan åka tillbaka för att tillslut komma hem... Fy fan vad arg, blöt, trött och kall jag var!

Troligtvis var jag väldigt dum i huvudet igår på fyllan, skickade sms som jag inte borde ha skickat både till T, A och några till och dessutom så ringde jag A mot slutet på kvällen och var allmänt desperat och ynklig. Dock är det skönt att få vara sådan ibland, jag orkar inte alltid vara stark och jag måste få vara liten ibland jag också.
De nya medicinerna får mig att må crap men jag tänker minsann kämpa iallafall!

Jag vet att jag är en riktigt egoistisk människa, troligen den mest ego jag känner, och jag vet att jag har svårt att bry mig om eller hjälpa andra människor även om jag verkligen, verkligen av hela mitt hjärta önskar att jag vore ödmjuk, lyhörd, pedagogisk och snäll. Grejjen är den att jag inte alltid orkar engagera mig i alla andras bekymmer, särskilt när det är saker jag verkligen inte kan göra något åt. Det är klart jag vill finnas där, och det finns personer som kan få ringa mig vilken tid på dygnet som helst, vad jag än gör, och jag skulle ställa upp för dem. Men ibland blir det bara för mycket. Som idag. Jag vet inte vad som är rätt eller fel att säga, jag vet inte vad man kunde ha sagt istället, jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte. Jag vet ju inte ens vart jag har mig själv just nu!

Eller vet jag? Jo, det vet jag nog. Jag har glömt mitt hjärta på ett ställe där det verkligen inte borde ligga, och jag har tappat bort vägbeskrivningen som leder mig tillbaka dit. Hur fan ska detta gå?

Nåja, jag ska snart åka in till stan. Sätta mig nånstans och skriva. Plugga.
Kanske skriver jag mer här senare. Hej.


Ödets ironi...

Har min vän Trubaduren en låt som heter. Idag fick jag själv smaka på den. Jag var och träffade A en stund förut, vi hamnade på café TinTin och kom att halka in på vårat väldigt trassliga förhållande, eller vad man nu kan kalla det för.
Som vanligt hade jag inget att säga för det känns som att jag inte har några ord kvar, och dessutom har jag alltid varit en sådan som har lättare för att skriva än för att prata, så det var liksom upplagt för ett misslyckande. Det spelar ingen roll om jag har massor av saker som jag egentligen vill få sagt, jag kan verkligen inte förklara det så att det blir begripligt för den andre parten. Det går verkligen inte.

Iallafall, till den ironiska biten. När jag satt på spårvagnen hem så insåg jag att bordet som jag och A suttit vid var samma bord som det jag och I satt vid när vi gjorde slut. Dock var platserna ombytta och jag satt där I satt sist.
Och det är så det är, det är ombytta roller och jag vet inte hur man spelar den här nya rollen som jag blivit tilldelad!
Dock var det hela så komiskt att jag i all tragik bara inte kunde låta bli att skratta lite...samma bord.
Samma bord men helt andra känslor och flera år senare. Frågan är om jag blivit klokare? Troligen inte.

Jag är så trött nu så även om jag hade velat skriva massor om spelandet på begravningen idag och allt som A och jag pratat om så orkar jag verkligen inte.

Nu tänker jag se fram emot 5 st fastedagar, där den 5e verkligen är en dag att se fram emot... Verkligen, verkligen, verkligen. Invägning imorgon bitti, minst 4 kg ska tappas på dessa 4 dagar. 

Nu... Sova.

Skitdag men med hoppfullhet.

Äntligen har jag internet på rummet och kan ligga i min säng och skriva! Underbart!
Idag har varit piss på så många sätt att jag inte ens orkar ta upp dem, vi får se vad som händer och vad jag har ställt till med... Det enda jag orkar skriva om är att det ur hets-synpunkt varit den sämstaste dagen på flera, flera år. Jag tänker vara helt ärlig nu, och det tänker jag vara av två anledningar. 1. Jag hatar att dölja saker för de jag älskar. 
2. Kanske kan det förhindra liknande katastrofer i fortsättningen.

Det började redan imorse med en försovning, tänkte att jag skulle hinna med en frukost på Espresso House innan jobbet men givetvis så gick det precis som jag nog egentligen väntat mig från början...åt helvete.
Jag vet ju att jag inte kan äta den där frukosten och vara cool med det, jag har ju aldrig lyckats hittills så varför nu liksom?
Med frukosten så bröt helvetet ut och hela dagen blev till en orgie i mat och godis (jag vet inte hur mycket jag lagt ut på det hittills denna månad, det rör sig om tusenlappar iallafall) som liksom aldrig ville ta slut.
Försökte jobba och vara en bra assistent men jag tror att det misslyckades ganska rejält...
Spydde lite på jobbet en gång, käkade på Mc Donalds med N på hemvägen (han var med på jobbet, mer om det sedan), köpte godis på hemvägen, åkte in till Sense för att plugga och åt av deras buffé, höll på att spy innan jag ens hann in på toa... Åkte hem igen, handlade på Konsum och frossade hela natten.
Magen är svullen, kroppen likaså. Munnen är full av blåsor och tungan värker. Jag kan inte ens le utan att det gör ont. Halsen ska vi inte ens tala om hur den ser ut och känns och jag har varit hes i över en vecka nu... Underbart.
Det måste komma en vändning, detta kommer innebära döden för mig annars. På riktigt.

Nåja, jag tänker faktiskt inte bara skriva om tråkigheter idag utan även om ett par roliga saker. Som att N var med på jobbet och vi övade på låten inför begravningen på fredag.
Jag vill bli sångpedagog, herregud vad otroligt jättemycket jag vill det! Jag hade en "lektion" med Jobb-M idag och det var en sån sjuk upplevelse när jag insåg att jag faktiskt hade något att säga. Att mina ord betydde något, att hon tog till sig, förstod och lyckades. Självklart var det inte bara tack vare mig hon lyckades så bra, det var ju hon som gjorde jobbet, men något rätt måste jag iallafall ha gjort... Jag minns speciellt en sak faktiskt, ett hallelujah-moment där bitarna föll på plats, hon förstod mig och sjöng exakt så som jag ville... Det var verkligen underbart!
Jag vet inte hur det ska gå till, men jag SKA bli sångpedagog. Jag SKA.

Jag vill egentligen skriva mkt mer men jag är så trött att ögonen nästan faller ihop...ska nog ta mig lite sömn nu.

Imorgon ska vi åka till Jobb-M's föräldrar och sova där tills fredagen pch begravningen, vi ska tydligen bli bjudna på räkor och vin på kvällen och det ska bli trevligt.
Jag ska inte äta NÅGOT innan dess, och det blir promenad till skolan imorn. Ja, det blir det.

Men nu..somnar jag....

Natt.

Ett så jävla förbannat brev!

Jag har gjort det förut, inte bara en gång utan flera, flera gånger om, så många att jag inte ens håller räkningen på dem längre. Skrivit till Dig är det jag menar, till Dig, min älskade hatade ätstörning.

Fan ta dig! Fan ta dig säger jag bara! Sedan jag var 12 år gammal har du plågat mig VARJE DAG, suttit på min axel med ditt illaluktande äckliga hånflin och flåsat mig i nacken. Talat om för mig att jag inte är vatten värd och att jag lika gärna kan äta ihjäl mig för det finns ändå ingen som nånsin skulle kunna älska mig. Du har hånat mig, retat mig, spottat på mig och förlöjligat mig. I snart 12 års tid har du gjort det nu, 12 år!! Halva mitt liv! Det får fan vara nog nu!

Du tror att du kan kontrollera mig med dina predikan om rätt och fel, du har tagit dig in i den delen av mig som kallas för samvete och ränner omkring därinne och berättar för mig att jag borde skämmas för allt jag gör när det egentligen är du själv som borde skämmas. Du är en äcklig jävla parasit som lever av mina känslor och du om någon borde dö, DU, inte jag! Jag borde få leva, leva på riktigt och inte bara existera som jag gör nu.

Fattar du hur det känns att varje morgon vakna upp med paniken i halsen och undra vems morgon det kommer bli? Vem kommer vinna kampen, du eller jag? Vems blick kommer jag att möta i spegeln, din äckligt kritiska eller min som säger att jag är långt ifrån perfekt men att det ändå finns hopp för att bli det?
Vet du vad det värsta är? Att du för det mesta vinner!!!

Jag har ju inte en chans mot dig, jag finns ju inte utan dig! Allt jag är har jag byggt upp kring dig och jag vet ju inte längre hur jag ska bete mig om inte du finns nära!!!
Vad är det för jävla liv?!

Jag känner mig så svag när jag bär dig på mina axlar, men vet du vad? Det är jag inte? Jag är inte ett dugg svag, jag är så jävla in i helvete stark och jag vet att jag talar sanning när jag säger det för som du ser så har du inte fått ta livet av mig än (även om du förtjänar lite cred för att du varit bra nära några gånger) och du ska inte få göra det heller. Nej du, Bulimia, som du kallar dig-mig får du inte!

Jag är så jävla trasig nu, både fysiskt och psykiskt. Min kropp har (vad jag vet) aldrig tagit skada av allt frossande och kräkande innan men nu verkar det som att det är på god väg.
Halsen värker konstant, elektrolytbalansen är totalt ur spår så jag är konstant svullen överallt, det gör ont vid magmunnen och i matstrupen. Jag har ont i tandkött och munhåla, tungan tar stryk och piercingen gör ont...
Det ska inte vara så! Det ska inte kännas i bröstkorgen när jag andas att det finns sår efter naglar där inne, det ska inte droppa blod ned i toaletten när jag krampaktigt kramar det vita porslinet. Det är fel!

Grejjen är den, att imorgon när jag vaknar (idag, om 3 h) så ska JAG vinna. JAG och ingen annan.
Jag ska slå dig, och jag ska nå mina 49 kg, så det så.
Sen kan du skrika och gapa hur mkt du vill för jag SKA lyckas. Jag KAN. Jag VILL.

Planen imorn:

07.45 Chai-Latte på sojamjölk
11.00 Buljong
13.00 Thé
15.00 Buljong
18.00 Thé
19.00 2-3 öl (om vi går ut dvs, annars inte...såklart.)

Min dag, mina målsättningar, mina vinster.

Adjö.



Nattsudd

Det blev öl på Favoritstället efter kursen, jag, 2 tjejer till och läraren. Varför gjorde vi aldrig sådant med Vackraste för?
Iallafall, jag hatar denna kväll... Jag satt och kände mig så grymt utanför hela kvällen, som att jag verkligen inte passade in, som att alla gjorde narr av mig, som att alla hatade mig.

Hon den tjocka och fula i hörnet... Fy fan.

Nu sitter jag här hemma, efter ytterligare en hetsomgång (ska snart spy) och en begynnande bakfylla (grattis till mig, drack 1 1/2 öl, sen klarade jag inte mer...) och hatar allt jag är.

Lyssnar på "I Can't make you love me", älskar den låten... Ibland tror jag att jag har någon form av inbyggd mp3spelare i huvudet, som spelar upp låtar för mig precis när det behövs.

"I close my eyes, then I won't see
The love you don't feel, when you're holding me
Morning will come, and I'll do what's right
Just give me 'til then, to give up this fight
And I will give up this fight...

'Cause I can't make you love me if you don't
And you can't make your heart feel, something it won't
Here in the dark, in these final hours
I will lay down my heart, and I'll feel the power
But you won't, no, you won't..."

Underbar vers i underbar låt. 
Och utifall det jag skriver här skulle misstolkas av någon (jag tror du vet vem du är) så kan jag säga att nej, du behöver inte tolka för det är totalt oväsentligt iallafall...

Anyway, senaste dagarna har jag hetsat och spytt så mycket att det svider i hela halsen och ner i magen så fort jag sväljer. Känns som jag sväljer ned en stor, stor knut varje gång jag ens försöker. Otäckt.

Nu är klockan snart tre och jag har skola kl 8. Jag har gjort det igen.

Suck.

Just give me til then, and I will give up this fight...

Mobile Internet!

Klockan är 18.36, jag sitter på Folkuniversitetet och väntar på att min Jazzkurs ska börja. Det är nästan en timme kvar men det gör mig verkligen ingenting för det är ganska skönt att bara sitta här.
Jag har inte kunnat skriva på ett tag, vårat eget nät har ju som bekant legat nere och nu har även grannens (som vi snyltat på under tiden) slutat fungera...
Idag har iallafall jag och N varit och skaffat varsitt mobilt modem (eller vad fasen det nu heter) så nu kan jag äntligen använda internet som folk igen... Skönt! 

Det har varit ett par dagar i hetsandets tecken, matorgier från morgon till kväll och jag har knappt vetat vart de börjat eller vart de slutat, om det ens funnits någon början eller slut? Det kanske bara har varit en liten paus då och då för sömn? Vad vet jag... När det blir sådär så känns det inte som att det är jag själv som bestämmer, matdjävulen tar över min kropp och styr mina tankar, känslor och handlingar och när man tänker på det såhär i efterhand så låter det ju faktiskt alldeles stört... Skulle jag vara två personer?
Ja, det är faktiskt så det känns. Inte så att jag är två olika personligheter med olika namn, jag är ju alltid Cie, men jag har två olika sinnesstämmningar som tillåter mig att göra olika saker på något sätt och jag hatar när den där alternativa personligheten tar över. Hon tänker inte logiskt.

På vilket sätt skulle det vara logiskt att det är bättre att, efter en frukost bestående av scones, cream cheese, ost och chailatte, fortsätta vräka i sig mat hela, hela dagen-när målet är att gå ned i vikt? Hur kan det vara logiskt att vräka i sig under flera timmar utan att kräkas, och kräkas först efter flera tusentals kalorier senare? Det kan inte vara logiskt! Det finns ingen logik i det hela!!!

Jag svimmade i skolan idag igen. Jag svimmade ju för ett par dagar sedan och sen dess har jag känt mig lite smått underlig i kroppen. Satt på lektionen idag och först kändes det som att jag blev jättejättetrött helt plötsligt, sådär trött så att det liksom inte gick att hålla ögonen öppna längre. Jag trodde att det var så också men jag fattar i efterhand att så inte var fallet.
Försvann helt och hållet under några minuter, försökte fokusera på mobilen (sms) och på vad läraren pratade om men det var lönlöst, jag var borta. Vaknade två minuter senare eller något och mådde okej igen. Skumt.

Och nu sitter jag här och mår skit med svullen mage, svullet ansikte, svullet allting och önskar att jag fick sova en vecka så att all denna svullenhet kunde försvinna så att jag kunde börja om på nytt! Det är så svårt att ta sig i kragen när kroppen inte känns ok, just nu undrar jag hur jag ens ska kunna fokusera på att sjunga när det känns som att hela jag är en enda stor mage. Det är precis den känslan som sätter igång en ny hetsattack, jag vet ju att om jag stoppar något i munnen så kommer ångesten ersättas av en lust att proppa mig så full så att jag inte längre känner något, och den känslan kommer i sin tur att ersättas av en längtan efter att tömma mig själv på precis ALLT som finns där innuti och när jag sedan spyr och det inte fungerar så är det bara att börja om igen. JAG ORKAR INTE LÄNGRE!!! Kanske är det värt det? Kanske är det värt att stå ut med den hemska, rivande, bultande, brännande känslan som rasar i mig just nu, kanske är det värt att vänta ut, rida ut stormen...för att se vad som kommer efteråt?
Det kan ju hända att det gör mig lite starkare. Kan jag stå emot en gång så borde jag kunna göra det fler gånger, eller hur?

Jag har en ny plan (den har vi aldrig hört förut...) som ska sättas till verket efter fastan (som kommer få äga rum fr.o.m. lördag och fem dagar framåt eftersom vi ska iväg å spela på begravning tors-fre) och det är 500 kcal/dag uppdelat på 5 måltider. Only fruit and vegetables. Inget annat.

Nåja, ska kika på skolarbete nu.

Ibland undrar jag om jag är död?

Ingen skola för mig idag, var uppe så jävla sent och ångestade mig inatt att jag verkligen, verkligen inte orkade gå upp. Dock gick jag upp ändå, ungefär samtidigt som skolan drog igång också ångestade jag mig ännu mer med vräk och snusk och ont i kropp och hjärta. Detta håller inte längre.

Jag måste få nya mediciner, något direktverkande, något som hjälper mig på riktigt och som kan få bort den där ångesten som kommer så plötsligt. Jag håller på att döda mig själv och de senaste dagarna har det känts närmare och närmare att verkligen göra det. Jag tror att det är det jag vill...eller är det bara det sjukdomen vill? Jag vet inte.
Funderar över att åka till psykakuten men jag vet inte, vill inte gå ut. Är svullen av vräk och varm och otäck och jag hatar mig själv över allt annat på jorden just nu. Jag vill ha mediciner, inte för att bli frisk men för att SLUTA MÅ DÅLIGT!!! Vill inte må alls, vill bara glida omkring i ett rosa fluff och vara låtsasglad utan att veta att jag låtsas.

Mina fingrar är svullna som små korvar.

Jag trodde jag skulle dö igår, J fick en panikattack på jobbet och jag kunde inget göra. Kunde inte hjälpa henne.
Det slutade med att jag ringde H som hade Stesolid hemma och N fick ta taxi (1063 kr) och hämta dem. Jag lyckades trycka tillbaka min egen ångest men fick ju givetvis igen det senare.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag sitter här och svullnar och vet inte vad jag ska göra.

Katten är rastlös och vill slåss med hundarna men det vill inte de så han börjar spinna och slåss med mitt ben istället. Lilla katten... han blev utlåst i trapphuset inatt. Han jamar roligt, drar ut på sina "u" i Mjau, fast det låter mer mja-ooooo-uuuuuuu när han pratar. Sötgrisen.

Ta dig i kragen nu tjejen. Gör ngt.

Bajsdag

Jag förstår plötsligt ingenting längre, har varit så sugen hela dagen på att få sätta mig och skriva men nu när jag väl har chansen vet jag inte vilka ord jag ska plita ner...

Det känns som en bittergrön (finns det en sådan färg? sörja inom mig som växer och växer från mitten och utåt och som forsar fram med en sådan väldig kraft att jag inte har en chans att hindra den.
Jag känner igen den, jag vet vad det handlar om.
Illamåendet som liksom kommer från inre faktorer, inte mina egna inre utan snarare andras. Oförmågan att göra något åt det och den där känslan av att vara minst värd av alla på hela jorden, inget värd alls. En leksak, en sådan man kastar bort. Det är jag.

Jag trodde att jag hade förlorat alla dessa känslor, jag trodde att de försvann på en buss till Norge för något som känns som hundra miljarder år sedan men ändå som igår. Hur i helvete hittade de tillbaka till mig?

Jag sitter och stirrar på ett fotografi, ställer frågor precis som att jag hade väntat mig något svar. Brinnande ögon, så jävla långt bort och jag får inte nå dem. Får inte låta dessa ögon vila på min kropp, inte för att jag inte vill utan för att så mkt står i vägen. Jag gör samma misstag gång, på gång på gång, faller, snubblar, klantar mig på sätt som jag inte ens förstår själv och sedan så vet jag inte hur jag ska ta mig upp igen.

Jag har slarvat bort nyckeln till Drömvärlden-eller var det någon annan som tog den? Fick den, kanske?
Hur som helst så försöker jag att inte leta och jag både hoppas och inte hoppas att jag ska finna den igen.

Hur mycket längre kommer jag orka?

Skriver mer senare... tror jag.

För små kläder och svulleångest

Hemma en kort stund och borde plugga innan nästa lektion men jag finner liksom ingen riktig ro.
Hade dramalektion imorse som faktiskt gick över förväntningarna bra trots förra veckans kaos och brist på uppmärksamhet vilket är en riktig katastrof för en sådan sucker for attention som jag är... Men men, idag gick det betydligt bättre och vi lyckades rädda det halvkassa skådespel som vi började gestalta förra veckan.
Läraren var nöjd, publiken (dvs övriga klasskamrater) tycktes förstå vad vi ville ha sagt. Lyckat helt enkelt.

Mötte upp Älsklingen efter lektionen och åt frukost på Espresso House, ett riktigt misstag men nu är det gjort... Misstaget var alltså frukosten, inte att träffa älsklingen för det är bara, bara mysigt...
Fyndade lite saker på rea på Gina Tricot också, iofs är jag tämligen säker på att inget av de vackra klädesplaggen kommer passa på min blekfeta lekamen, men å andra sidan...vem hade inte handlat om man får 3 klänningar, en blus, en fickspegel och 25 kr till Hjärtsjuka Barn för 151 kr??!
Nån gång kanske jag kommer i kläderna iallafall, eller troligen inte... De hamnar säkert längst bak i garderoben precis som alla andra snygga kläder jag köpt men inte kan komma i. Suck.

Jag ville egentligen hitta ngt snyggt till festen ikväll, E från Favoritstället fyller år och lilla obetydliga jag har fått den stora äran att komma på hennes kalas... Varför förstår jag inte faktiskt, och troligen kommer jag behöva vara packad redan innan jag går dit för att över huvudtaget våga umgås. Sicken looser jag är. Vad ser Älsklingen hos mig egentligen? Jag fattar inte...
Festen är förövrigt ett dilemma även utan min "jag-duger-inte-ångest". Jag är så rädd att jag ska såra älsklingen om jag går dit... Jag skulle aldrig göra ngt medvetet för att såra honom, och det vet nog han också, men jag är rädd att det ställer till det om jag ens går dit.
Dilemmat med att vara bisexuell och i ett förhållande med någon som är hetero. Bara för att jag som bi-tjej ska gå på en fest där det finns (eller troligen finns, t.o.m.) andra bi-tjejer så innebär inte det att jag kommer snuska loss med någon för det. Bara för att jag tycker att en tjej är fin innebär inte det att vi kommer hamna i säng! Jag tycker att det finns massamassa snygga killar också, förutom min pojkvän, men det innebär inte att jag kommer vilja ligga med dem för det...
Men, även om jag går på den här festen och ingenting överhuvudtaget händer mellan mig och snygg-tjejen så kommer Älskligen aldrig att kunna vara säker på att inget hände eftersom han själv inte var där (förlåt att jag pratar över huvudet på dig men detta har vi ju redan pratat om...eller hur?) och jag kommer hela tiden tänka på att han inte vet och undra vad han tror även om han säger att han litar på mig och jag säger att det gör han alldeles rätt i...
Herregud, detta låter ju enbart töntigt när man försöker förklara. Suck.

Jag kanske bara borde skita i kvällen? Lägga mig på sängen i min ensamhet och stirra mig blind på mina tre fina klänningar som jag aldrig kommer komma i. 
Eller så gör jag som jag brukar, skiter i att jag sårar de jag älskar allra mest, går på den förbannade festen och super skallen av mig och vaknar till ett bakfyllehelvete som heter duga lagom till Onsdagens arbetspass... Fy fan.

Vi får se hur det blir, jag vet inte vad jag ska göra. Med ngt.

För övrigt så saknar jag Vackraste här hemma. Sitter faktiskt och lyssnar på hennes röst och minns hur underbart fin hon är. Var hon tvungen att åka?

Plötsligt har jag ingen lust med någonting längre. Har jag ens tagit min medicin idag? Ingen aning.

Borde göra mig klar och åka till skolan. "Göra mig klar", det var ett vackret uttryck för att stoppa fingrarna i halsen och spy upp den grågula geggan av ångest och kalorier så att jag kan låtsas vara normal i några sekunder igen.

Jag hatar det.

Jobb-M köpte ny, vass kniv igår. Jag kände en emorm, skön dragning till den och funderade starkt på att skära mig "av misstag" när jag hackade grönsaker men av respekt för M så lät jag bli.
Underbara kniv, man behövde knappt anstränga sig för att den skulle glida djupt. djupt in... 
One day, maybe...

Hej.

Musik mitt i natten och inget kräkande!

Jag överlevde julafton!
Jag har dessutom rensat ur hela min dator på allt skit som låg där och nu laddar jag ner massa musik inför nyårsfesten. Imorgon blir det till att mixa skivor minsann... Har dock inte riktigt så mkt plats på datorn som det skulle behövas men det får gå på ngt sätt.

Jag har inte svullat/spytt idag!!! Sköööönt!

Har ätit:

* 2 skålar med youghurt/müsli
* 3 äpplen
* 3 clemetiner
* 4 cashewnötter
* 2 grova mackor med ost och smör

Känns som jättemycket, men jag vet ju att det inte är det egentligen...

Känns dock konstigt att inte ha träffat en enda människa på hela dagen, jag har terroriserat de stackare som varit online på msn för att iallafall få ett livstecken från en annan människa, haha!
Längtar tills på onsdag när N (förhoppningsvis) kommer hem, saknar honom jättemycket faktiskt. Även om jag ofta blir irriterad i hemlighet på honom så trivs jag med att dela lägenhet med honom och jag vill ha hem honom nu!

Imorgon ska bli en bra dag, och jag ska vara fan så mkt mer produktiv än idag...
Imorgon ska det städas och bokas tvättid. Sedan ska jag hitta nån butik som faktiskt har öppet på röda dagar och ersätta allt jag hetsade upp igår.

En sak är iallafall säker, och det är att det är sköööönt att vakna upp utan den svullna kroppen som en hetsätning dagen innan ger. Det är riktigt skönt!

Jag ska verkligen göra allt jag kan för att få en fin dag imorgon. Jag vill inte svika N och låta honom komma hem till ett skitigt hem. Jag vill städa jättefint så det är mysigt och hemtrevligt när han kommer hem och så att jag kan må bra här också. Av någon anledning är det lättare att inte hetsa och strula när det är rent och snyggt omkring mig.

Betala mina räkningar ska jag göra imorn också, mår dåligt över det för jag har alldeles för lite pengar och för mycket utgifter just nu... Men, det kommer lösa sig. Det måste det.

Det kommer bli en bra sista vecka på året, detta. Det tänker jag om inte annat se till!

Tisdag: Städa och fixa, skicka brev och mixa musik. Räkningar.
Onsdag: Mixa musik, N kommer förhoppningsvis hem, skriva stämmor till skivan
Torsdag: Ställa in grejjer i festlokalen, testa ljudet
Fredag: Skriva stämmor till skivan
Lördag: Repa
Söndag: Genrep i lokalen!!!!!
Måndag: Spelning och fest!!!

Och maten SKA funka, det bara är så!
Jag ska minnas hur skönt det är att avsluta en dag som varit kräkfri. Har faktiskt inte ens varit sugen idag om jag ska vara ärlig, inte ett dugg. Det var länge sedan jag kände så, kanske berodde det på huvudvärken men förhoppningsvis inte.

Varje tillfälle som innebär "nystart" tycker jag om. Nya veckor, nya månader osv.
Tycker om att kunna tänka "jag har iallafall inte hetsat och spytt den här veckan/månaden".
Nytt år är ju ännu bättre!! 

Nej, jag ska ta och sova nu... Om jag kan.
Natti.

Huvudvärk och ingen energi...

Jag kom aldrig iväg på någon konsert i förmiddags, vaknade med en helt sjuk huvudvärk och kunde knappt ta mig ur sängen. Huvudvärken började ju redan inatt och den blev inte bättre av lite sömn heller...
Har fortfarande sjukt ont i huvudet och jag har inte lyckats göra något vettigt alls idag. Har inte ens orkat ta mina mediciner! Jag vet att jag borde göra så mkt, men det går bara inte... Hoppas på att få lite energi snart iallafall, tänkte ta en lite längre promenad med hunden om jag orkar ta mig upp ur soffan.

Jag har bokat biljetter till Rockbjörnen 24/1 för mig och N, jag hoppas att jag har råd att bjuda honom men det vet jag inte föränn jag vet ifall jag får mer pengar från Försäkringskassan. Jag ska försöka få iväg mitt sjukintyg till dem idag, vet inte riktigt hur jag ska göra det men jag ska iallafall skicka in det så får jag ringa dem sen när helgerna är över.

Jag är så nervös för allting, ekonomi, om jag kommer in på skolan, om jag kommer trivas på nya jobbet...
Jag har ju kommit in på en av kurserna, men det saknas ju 300 p för att det ska bli heltid... Intagningsbeskedet skulle skickas ut i mellandagarna stod det på hemsidan, och jag hoppas, hoppas, hoppas att det är positivt!!!

Ligger i soffan med datorn i knäet nu, på samma ställe som jag legat hela dagen bortsett från de 10 minutrarna som jag gick ner för att spela lite piano. Fann ingen ro till det heller.

Katten ligger på mitt bröst och är i vägen för tangentbordet, som vanligt...

Jag vill att det ska bli nyårsafton nu! Enda nackdelen med det är ju att jag ska jobba dagen efter på nya jobbet, kan bli tungt att jobba dagen efter festen men jag har ju lovat i ett svagt ögonblick så det får väl gå då...
Ångrar mig dock lite att jag lovade bort mig så, men å andra sidan är det riktigt bra pengar så varför inte...

Trots jobboviljan inför nyårsdagen så längtar jag till nyårsafton, speciellt till när vi ska ställa oss på scenen. Kommer bli helt underbart!!!
Dagen innan kommer bli bra också, rigga allt och genrep på scenen med scenkläder och allt. Jag känner mig så levande när jag gör sådant, jag älskar det verkligen!
Det kommer bli ett bra gig, det kändes verkligen på förra repet iallafall att vi hittat ngn skön gemenskap i bandet som gör att vi känner oss säkrare med varandra. Det är bra!

En annan sak som också är bra är att jag inte hetsat eller spytt idag. 
Har ätit:

*1 skål yoghurt med müsli
*2 äpplen
*3 clementiner
*4 cashewnötter

Kommer äta en till skål med yoghurt/müsli snart, det får bli det sista för idag.

Nåja, that's it for now.

Ond hals och nya tag

Har ont i huvudet, men det är ingenting mot hur halsen känns... Dels har jag kämpat med fingrarna i halsen och fick då en enorm kramp i bröstet plus att jag höll på att hosta upp lungorna kändes det som, dels har jag nog överansträngt mig med sången senaste två dagarna. Har pressat mig till max på en låt på repen både igår och idag... Gör ont nu, och jag är hes som bara den. Har ont ända ut i armarna på något sätt.
Hoppas jag inte har förstört rösten på något sätt, vet ju inte riktigt om det onda kommer från sången eller kräkandet...

Nåja, ska ta och sova nu om jag kan. Sen blir det fullt ös några dagar... Imorgon börjar jag med kostprogrammet jag skrev iallafall, så ska jag bannemej hålla mig till det också...

Dessa dagar när jag är ensam hemma ska jag:

*Städa hela lägenheten, jag vill att N ska komma hem till ett fint och städat hem.
*Göra klart allt för nyår (musik, stärkare, kläder, drinklista m.m.)
*Skriva stämmor till låtarna inför releasefesten
*Skriva på nya låten

Det bara måste gå, för jag har varken råd eller ork till att svulla och äckla mer nu.

Natt.

Äckelpasta och galen katt...

Min katt har fått damp, allvarligt. Han är helt galen! Gör bara saker han absolut inte får... Hoppar upp på bord, hoppar ner i diskhon, biter på sladdar, stjäl mat, kissar i duschen. Nu ligger han äntligen stilla och tyst och spinner bredvid mig, trodde aldrig han skulle lugna ner sig!

Jag kom nyss hem efter en heldag med bandet, vi repade i förmiddags och efter det bar det av hem till L för "julmys".
Jag hade ju gett mig fan på att det skulle bli en kräkfri dag och en trevlig avslutning på kvällen, men så blev det inte riktigt...
N hann inte gå ut med vovven innan han åkte iväg till sina föräldrar för julfirande, så jag som egentligen skulle ha sovit hos L fick åka hem.
Dock blev det en väldigt skön promenad genom ett nattsvart Göteborg, det gick ingen passande vagn hem så jag traskade istället. Hade ett fint samtal med mamma i telefon på vägen, det var mysigt!
När jag kom hem brakade dock helvetet löst, det gick liksom inte att hejda även om jag ångrar mig nu i efterhand och är sjukt trött nu...
Har ätit så mkt godis och mat idag att det kändes som den enklaste utvägen att svulla å spy när jag kom hem. Det blev pasta med massa olja och ketchup (smakar verkligen skit) som jag snart ska kräkas upp igen.

Så många tomma löften... Jag minns ju vad jag skrev igår, men när jag väl står där i striden så glömmer jag så lätt...

Jag vill iallafall göra dessa ensam hemma-dagar till mina egna, fina dagar. Start imorgon.

Återkommer med mer om det lite senare...

Hur mycket jag hatar att kräkas...

Det gör jag verkligen, och det slog mig alldeles nyss när jag återigen stod där med huvudet böjt över toaletten och tryckte ner fingrarna i halsen för att tvinga upp det som en gång varit mat.
Dock fick jag inte ens upp hälften, så det jag har ätit idag är:

*Två grova smörgåsar (rostbröds-size) med smör och ost
*En kycklingburgare
*En pepparkaka
*2 mackor med smör och majonäs (mycket)
*En frutti di mare-pizza
*200 g godis
*Två grova smörgåsar (rostbröd) med smör och ost
*20 g cashewnötter
* 1.5 l läsk (fanta och cola)

Det är verkligen obehagligt mycket, onormalt mycket, det inser jag ju.
Också frågar jag mig själv; hur mycket av detta njöt jag av att äta egentligen?
Om jag tänker tilbaka på hur det smakade och hur jag kände, gav det mig egentligen något då?
Svaret är nog nej, tror jag.Jag njöt inte av det.

Så står man där återigen, i en närkamp med toaletten, Vattnet rinner både i kranen och duschen för att ingen ska höra vad som pågår. Vem skulle höra? Jag är ju ensam hemma... Jag tror att det är mig själv jag vill skydda från ljuden.

Förut när jag hetsade och spydde så kände jag mig alltid så härligt tom efteråt, det gör jag sällan numera. Jag har lärt mig att inte behöva kräkas på en gång efter "måltiden" utan kan vänta med det tills det är läge på ngt sätt, för att iallafall kunna leva ett någorlunda normalt liv. Dock försvårar det det hela, eftersom kroppen hinner ta upp så mkt energi och det finns inget värre än att få upp halvförbränd mat...

Jag vet att mina ord kanske är äckliga och stötande, men detta är mitt liv och min sanning. Min vardag.

Jag vet också att jag hatar de där stunderna i badrummet, hatar ångesten och hatar det som mitt jävla beteende har gjort med min kropp och mitt psyke. Jag, som förut var vältränad och snygg har blivit till ett fult och äckligt fetto de två senaste åren, utan ork eller energi till att göra något åt det.
Vad gör man när man varken orkar vårda sig själv eller sina relationer?
Jag vet faktiskt inte. Jag har så svårt att se vd jag har att erbjuda och tillföra när jag på något sätt har blivit min ätstörning.
Grejjen är, att jag vill inte gömma mig bakom någon äcklig bulimi längre. Jag vill kunna göra saker, göra dem bra och kunna vara stolt över dem.

Jag har tänkt mycket på Vackraste ikväll, hur hon är allt jag vill ha och allt jag vill vara. Det är både bra och dåligt, det är hjärtekrossande och tårdrypande samtidigt som det är inspiration och motivation på samma gång.
Jag önskar att jag hade hennes energi, hennes utstrålning. Hon är allt det som jag inte är eller kan vara. Det kanske är därför jag tycker så mycket om henne, jag vet inte.

Jag vet bara att jag inte vill bli en av De Misslyckade. Det kanske låter fördomsfullt, men jag anser att det finns ganska många människor som på något sätt blundar för det man blivit. Skiter i sitt utseende och låter kilona öka i takt med åren och man bygger hela sin identitet på att vara "den duktiga", "den roliga" eller "den galna" på något sätt. En humoristisk identitet som skydd för att man vet att man inte passar in på något sätt.
Jag tycker inte att det är något fel med att vara annorlunda, absolut inte. Snarare tvärtom. 
Men, jag tycker ändå att den graden av "annorlunda" isåfall ska komma från något annat än en förbisedd och undantryckt känsla av att inte duga. Det ska komma av något annat än ett hävdelsebegär/behov, det vill säga.

Jag vill inte bli sådan, och jag måste börja ta ansvar för mina egna handlingar om jag ska låta bli att hamna i den fällan.
JAG bestämmer vad jag ska äta, JAG bestämmer om jag ska kräkas.
Så det så.
Därför tänker jag under inga omständigheter låta matmonstret vinna över mig!
Det är en dag jag ska vara ensam hemma, en dag! Julafton, och sedan kommer N hem 25e.
Jag får skylla mig själv om jag hetsar, spy orkar jag verkligen inte göra mer.

Imorgon (idag...) blir det ingen mat alls föränn hemma hos L efter repet. Och det är EN av alla sötsaker som gäller.
Typ EN lussebulle, inte två lussebullar och 23 pepparkakor... Ska ju dessutom sova hos L imorn så spy blir svårt i vilket fall.
Därefter är det matschemat som gäller, enda undantaget är nyårsafton.

Nåja, ska försöka sova nu...
Natt, igen.

CD-skivor och sångöverraskningar

Kom just hem från en vän. Vi har bränt skivor till förbannelse... Våran promo som vi ska dela ut till nyårsgästerna. 50 cdskivor! Det tar en stund att bränna, vill jag lova.
Vi åt också, såklart, och ibland kan jag bara inte förstå mig på hur matmonstret funkar...

Imorse åt jag ju två mackor med ost och smör, jag visste ju att vi skulle äta på kvällen men efter repet mådde jag jättekonstigt och kände att jag behövde få i mig ngt så vi gick till McDonalds. Det blev en liten kycklingburgare.
Grejjen är att det ändå kändes okej, men sedan var det som att matmonstret högg tag i mig vid ett obevakat ögonblick. Jag blev bjuden på en pepparkaka och sen var det kört! 
Köpte godis på väg hem till min vän, sedan skulle han iväg och köpa pizza åt oss varpå jag svullade i mig två mackor och lite av godiset för att sedan kräkas innan han kom tillbaka.
Sedan blev det pizza med bär och socker till efterrätt. Också godis på det. Har ännu inte lyckats spy mer men ska göra det alldeles snart.

Mina djur är galna, alla tre. Eller ja, mina två och N's katt.
De springer runt som tokar och härjar i hela lägenheten.

Jag vill bara spy och sen sova, länge, länge, länge.

Jag överträffade mig själv idag! Sångmässigt, that is. Lyckades sjunga "Halleluja" och ligga kvar i bröstregister även på de höga tonerna och verkligen pressa utan att rösten sprack. Det var faktiskt en härlig känsla, kändes som att det fanns hopp för mig som sångerska...
Vet inte om N och A förstod min lycka på repet riktigt, men det kändes verkligen gött!
Sedan så var jag och N i lokalen för nyårsspektaklet och spelade och sjöng lite på scenen där. Jag hittade ett piano också, något ostämt med dock ett piano... Hur som helst så var det mysigt att sjunga "Halleluja" för full hals i ett rum med så bra akustik, blev lite högtidligt nästan, kändes det som. Nyår kommer bli en bra spelning.

Jag fick lite panik inne i stan igen idag, det snurrade och jag blev varm. Otäckt. Borde kanske hålla mig borta från folk egentligen.

Ska gå nu. Kräkas. 

Imorgon är det rep och "julmys" hos L.

Natt.

Sovit...

...har jag gjort. Iallafall litegrann. När jag är onykter går det bra att somna.
Dejten igår gick bra, tror jag. Vi var på mitt favoritställe först och jag lyckades bli berusad på 2 öl (förvisso 9%ig öl, men ändå... 33 cl flaskor), var tvungen att ta in lite nötter för att inte bli alldeles för full.
Jag kände mig sååå obekväm från början, grejjen är att jag redan på spårvagnen slog av hur snygg den här killen är, och det gör mig alltid nervös.
Han pratar otroligt mkt, vilket var bra för då slapp jag prata så mkt... Dessvärrkan jag inte hålla med honom i många av hans åsikter, han hade vissa sätt att se på t.ex. invandrarpolitik och homosexualitet som fick mig att mer eller mindre gå i taket, dock höll jag tyst eftersom jag i vanlig ordning inte har så mkt mer att komma med än just mitt "tyckande".

Hur som helst så gick vi vidare till ett ställe nära Avenyn när det första stället stängde. Där blev det drink och lite mer prat. Och sedan en del pussande och kramande.
Sen åkte vi hem.
Han trodde säkert att jag skulle följa med honom hem men icke, det var verkligen skönt att komma innanför sin egen dörr, ensam...
N och tjejen var vaken, jag ursäktade mig ungefär 10.000 ggr för att jag störde, om jag störde men det sa de att jag inte gjorde.
Jag frågade N om jag fick ta två mackor av honom och det fick jag, så det blev thé, 2 ostmackor och ett äpple till kvällsmat. Bättre det än fet McDonaldsmat på fyllan iaf...

Nu sitter jag här, bakfull, snurrig och huvudvärkig och väntar på att N och tjejen ska vakna. Vi ska repa idag. 
Snart spelning ju!

Maten igår:

Frukost: 1 grov scones, 2 tsk creme cheese, 2 ostskivor, 2.5 dl juice, 1 stor chailatte på soyamjölk
"Lunch": 11 bitar sushi, 1 clementin
SPYDDE
"Mellanmål" Massa cashewnötter, 1 clementin
3 öl, 1 Caprinha, massa jordnötter och chillinötter
2 grova rostbröd med smör och ost. 1 Äpple

Nu ska jag snart gå och göra mig iordning... Dax att åka.
Det smakar blod i munnen.
Drömde att jag blödde näsblod så mkt att jag höll på att förblöda, det var otäckt.

Ikväll är jag alldeles ensam hemma, 
Börjar få lite panik för det...tycker inte om att vara ensam. Det kan hända så mkt dumt då...
Snälla, snälla... Låt mig slippa vara dum mot mig själv!

Vet inte vad jag ska göra ikväll, trodde dessutom att min "ensamhetsångest" var borta men tydligen har den kommit tillbaka. Måste hitta på ngt att göra ikväll, vill vara hemma men inte ensam hemma. Knepigt.

En av katterna har bitit av min iPod-usb. Panik! Min iPod är det käraste jag har, nästan, vad ska jag göra utan den??!
Har inte råd att köpa ny sladd heller... Fan.

Nåja, dax att göra mig iordning.

Atarax-trötthet och en halv öl...

L har gått, jag är återigen ensam. Tröttheten slog mig som en... ja, jag vet inte vad, alldeles nyss. Har tagit 2 Atarax för ett par timmar sedan och druckit 1/2 öl. Skulle kunna somna här och nu. Har inte fixat håret ännu heller, borde göra det men det känns som att jag kör på den rufsiga stilen idag. Fy fasen vad jag skulle vilja ligga hemma på soffan ikväll, ladda upp med en stor godispåse (där någon tagit bort kalorierna) och sedan se en bra film... Det hade varit den perfekta fredagskvällen. Men nej, jag måste ut och spela ett jävla spel där jag låtsas vara normal. 

Jag är så trött att det flimrar framför mina ögon. Åt ca 30 g cashewnötter förut, utan att spy.

Ser inte fram emot att åka vagn till stan tillsammans med R, på vagnen är man så utlämnad på ngt sätt. Måste prata, måste vara social. Det skrämmer mig. Men men, eftersom vi bor så nära är det väl oundvikligt, I guess...

L's make up blev iallafall snygg, bra det! Jag ska vara hennes privata make up artist fr.o.m. nu, hehe.

Vi pratade om killar förut, jag och L, och att det finns vissa killar som man liksom bara vill ha (tjejer också, för min del då. Bi som jag är.) trots att man egentligen inte tycker att de är särsklilt attraktiva till det yttre sett. Jag undrar vad det beror på, och om man själv kan lära sig att ha den dragningskraften för andra?

Nu messade N att han med sällskap är på väg hem, lät som att han störde sig jättemkt på att jag fortfarande är hemma... Måste göra mig klar nu.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0