Vårdstrejk
Det har väl inte undgått någon att det är vårdstrejk... För min del så hade det verkligen inte kunnat komma mer olägligt dock, jag mår sämre än jag gjort på länge faktiskt.
Jag sov bort halva dagen och nu sitter jag och äter saker jag inte borde i väntan på att skolan ska börja, jag tog mig iallafall in till stan trots att det var ett helt projekt att bara ta sig upp ur sängen.
Det var länge sedan jag var såhär långt nere, länge sedan det var såhär mörkt omkring mig. Jag hade verkligen behövt ett besök på Psykakuten men de strejkar ju så det går inte precis... Jag tror att de gör det iallafall, sjuksköterskorna på Akuten skulle ju strejka på Östra och jag antar att det inbegriper även Psyk?
Härda ut, bit ihop, gå framåt. Härdautbitihopgåframåt.
Låter ju logiskt men jag vet bara inte hur.
Det blir fingrar i halsen på någon äcklig toalett i skolan tror jag.
Måla!!
Jag är så jävla, jävla, jääävla trött men ändå så kan jag inte sova. Kroppen strejkar, har stått i badrummet och kramats med toalettstol ett tag men det vill sig inte riktigt. Det vill inte komma upp och halsen och knogarna gör ont. jag orkar inte längre, för varje dag som går så kommer jag allt närmare punkten där allt blir för tungt. Jag vill inte att det ska bli så!
Jag vill ju leva, uppleva, skratta, bubbla, springa, hoppa-leka!! Jag vill samla på ögonblick och dansa inombords för att livet är vackert. För livet är vackert, det finns iallafall vissa ögonblick som är det.
Idag har vi målat i en garderob hos M. Det var helt underbart att måla, helt underbart att känna att jag faktiskt kan sådant även om jag trott att jag inte hade en chans, trott att jag var totalt värdelös.
Jag ska flytta till Hisingen igen, till min gamla lght. Jag trodde att det skulle kännas helt värdelöst att flytta dig men det gör det faktiskt inte... Det känns riktigt gött. Jag ska se till att göra riktigt fint där och imorn ska jag ringa bostadsbolaget och se om man kanske kan få sponsring för renovering på något sätt. Vill måla hela lägenheten och göra riktigt fint!
Men men, nu ska det sovas här.
En uppgivenhet och vetskapen om att något vackert har gott förlorat gnager i mig men det finns inget jag kan göra åt det. Jag har bara mig själv att skylla...bara mig.
Natt.
Sen igen.
Det har varit ett riktigt helvete de senaste dagarna.
Ett ständigt önskande att jag vore "normal" och ett ständigt ätande som resulterat i svullen och äcklig kropp.
Jag försökte verkligen, jag försökte spela frisk och äta lite lagom men ångesten tog mig och det blev ett tvådygnsvräk utan kräkning och nu är jag mer svullen än någonsin innan.
Jag vill skriva så mycket, jag hade så många ord i huvudet alldeles nyss men det blev liksom alldeles tomt när jag väl satte mig ned för att skriva.
Snart ska jag iväg och jobba, vi ska måla om i en garderob och det kommer säkert bli jätteroligt.
Jag hoppas att det kan få mig att fokusera på annat än den värkande magen och all den här jävla saknaden!
Halvhjärtat hejdå.
Jag borde egentligen göra mig iordning nu. Ska hem till QX-N och dricka vin under massa filtar på hennes balkong.
Jag borde vara glad men jag kan inte. Tårarna vill inte sluta rinna och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag vill inte mer.
Häromdagen hörde jag någon annan säga samma sak, "jag vill orkar inte ha det såhär längre. Om det ska vara såhär vill jag inte leva längre". Det kändes ända in i själen och det skar i hjärtat.
Hon som sa det är så fin, hon är så underbar och så vacker både innuti och utanpå. Så stark. Fantastisk. Fantastisk är ett ord som inte många får av mig. Det är mitt vackraste ord.
Hon har så ont, fysiskt ont, och det kan jag aldrig föreställa mig hur det känns. Men, jag vill ta hennes smärta, jag vill dra den ur hennes kropp och in i min egen för jag vill att hon ska få må bra, hon som verkligen, verkligen förtjänar det.
Jag vill inte höra henne säga sådana saker, jag vill höra hennes skratt och se glädje i hennes ögon. Jag önskar att jag kunde, jag önskar att jag kunde ta över hennes smärta och att den skulle få förgöra mig istället.
Det är så jävla orättvist.
Jag minns en gång för ett par år sedan då jag skrev massa konstiga avskedsbrev till folk och det känns ungefär så nu igen. Som att det finns så mycket jag vill säga men som aldrig någonsin kommer komma fram till rätt person, så istället så skriver jag det också får den som vill läsa.
N, min vackre, vackre bästaste vän... Jag tror inte du vet eller någonsin kommer förstå hur mycket du betyder för mig. Vår vänskap är det allra finaste jag någonsin upplevt när det kommer till vänskap och jag älskar varje stund vi haft tillsammans. Senaste tiden har jag varit förvirrad och mitt minne sviker ganska ofta, men jag kommer alltid att minnas det vi haft. Jag minns alla kvällar vi haft med "bara ett soffbord" emellan, jag minns känslan när musiken kommer till oss och vi skapar magi med toner och text som passar bättre ihop än vi själva förstår. Jag minns hur ont det gjort i mig när du gråtit och jag minns hur skönt det var när du höll om mig när jag bröt ihop på väg hem från festen hos R.
Jag vet också att de månaderna vi bodde ihop är de bästa jag nånsin upplevt, de slår allt och även om vi inte var sambos på ett "riktigt" sätt så var det mer kärlek mellan dessa väggar än jag nånsin haft hemma innan. Iallafall från min sida sett. Jag älskar dig!
L, världens bästa cellist. Jag är ledsen om jag stött bort dig och inte pratat med dig men jag har bara inte vetat vad jag ska säga. Jag vill inte smutsa ner i din vackra värld och jag vill inte att du ska fundera över mig eller må dåligt för att jag gör det. Jag vill att du ska ha det bra! Vi är så otroligt olika du och jag, men trots detta så tycker jag om dig. Jag hoppas att du och N får det underbart tillsammans och jag är uppriktigt jävla skitglad för er skull! På riktigt!
A, jag kunde inte göra annorlunda. Jag kunde inte det. Jag kanske hade velat men det gick inte, jag kunde inte ta emot det du ville ge och allting blev liksom bara alldeles för mycket och jag ville både fly och stanna kvar på samma gång. Jag vill inte att vi aldrig mer ska höras, för du ger mig trygghet och värme som jag inte trodde var möjligt att någon ville ge mig. Jag vill spara det vi har, det kanske går att plocka fram det någon gång igen, vad vet jag?
Vackraste, det var länge sedan jag såg dig nu för du är fortfarande långt, långt borta och när du kommer hem så kommer jag inte vara kvar i Gbg så vem vet om jag kommer se dig igen?
Iallafall så är jag glad, jag är så jävla glad att jag lärt känna dig och att du kom in i mitt liv som en virvelvind och rufsade om i mitt inre så jag kände mig levande igen, även om det levande mest bestod av tårar...
Jag minns starka ögonblick, som säkert inte är starka för dig på samma sätt som för mig men jag hoppas att du minns mig iallafall litegrann. Du är och kommer alltid vara Vackraste, iallafall för mig.
Och Du, du som jag inte kan nämna vid namn för att jag bara inte kan med att smutsa ner dig på det sättet.
Du som väckte saker inom mig som jag trodde hade dött ut för länge sedan och fick mig att blomma igen, blomma på riktigt och känna så mycket att jag trodde att jag skulle sprängas. Du spelade musik för mig som tog sig rakt in i mitt hjärta och det gav mig mer än du anar. Orden som din hud viskade till min i mörkret kommer alltid att brinna inom mig och jag kommer alltid att minnas dofterna och när jag blundar ser jag takstukatur och kylskåpspoesi som jag tänkte skriva något vackert av men jag fick aldrig chansen.
Jag sa inte vad jag kände, jag spelade samma spel som vi pratade om den där vingliga promenaden genom ett regnigt Göteborg för vad som känns som 100 år sedan.
501 steg, och jag har sparat vartenda ett i mitt hjärta.
På ett sätt är jag glad att det blev såhär, för jag vet att jag aldrig hade kunnat ge dig vad du behöver. Men frågan är om du vet hur mycket alla de små sakerna du gjort betyder för mig? Jag har försökt att säga det men jag vet inte om det gått in riktigt. Du säger att jag är bra, du säger att jag gör bra saker, du säger att jag tänker för lite på mig själv och du ser saker som ingen annan hade vågat kommentera. Men vet du? Det var du som gjorde mig sådan.
Det var du som var inspirationen, du som gav mig den lilla energin jag haft och det var nog för dig jag överhuvudtaget andades vissa dagar.
Jag försökte skriva om dig, jag försökte verkligen. Om mitt soloprojekt blir klart någon gång ska jag i hemlighet dedikera det till dig, men bara i hemlighet för jag vill inte smutsa ned ditt namn så.
Men jag försöker fånga tonerna och melodierna som våra kroppar skrev utan våran vetskap, sångerna som våra blickar sjöng till varandra när både du och jag var upptagna med att tänka på annat.
Symfonierna som skapades mellan varje andetag, varje svettpärla och varje hjärtslag.
Det finns linjer hos dig som jag inte hittat ännu, men jag lämnar dem orörda för någon som har mer att ge än jag.
Du är speciell, DU är FANTASTISK. Jag önskar att jag haft modet att berätta det för dig.
Körkort och ond hals.
Här ligger jag och har ångest. Borde sova för länge, länge sedan som vanligt men tankarna snurrar runt, runt, runt och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Halsen värker och det gör hjärtat också. Den här jävla sjukdomen håller på att ta livet av mig. Egentligen vill jag vara vaken hela natten och sedan sova bort hela dagen men det går inte för jag har viktig lektion imorn och verkligen måste ta mig upp.
Jag funderar på massa saker, funderar på att jag återigen fuckat upp min ekonomi med att hetsäta upp alla mina pengar som skulle gå till räkningar och jag har så jävla dåligt samvete för det. Min mor ställde verkligen upp och litade på mig, trodde jag skulle klara det denna gång men jag svek både henne och mig själv och jag vill inte vara en så dålig dotter.
Funderar på körkortsutbildning också. Kanske borde mina skattepengar gå till körkort istället, det är ju verkligen en investering för livet... Jag har ju aldrig kört något alls och det lär ju behövas sjukt många lektioner för att det ska bli någon bilförare av mig. Dock hade det varit ett fint projekt i sommar eller så....
Får nog kolla vad intensivkurser kan tänkas kosta.
Jag vill skriva men jag hittar inga ord.
Sover lite istället.
Natt.
Sanningar.
Jag vaknade fylld av ångest och det blev ingen skola för mig idag heller. Ångesten äter mig innifrån och jag känner för att bara försvinna iväg, bort, långt långt till en plats där ingen känner mig och där kilon och känslor inte spelar någon roll.
Igår spelade de roll, både kilona och känslorna och jag hatade att sitta där med mitt breda arsle utpressat över bänken och fettvalkarna vällandes över bh-bandet så att alla kunde se mina valkar guppa under det tunna tyget på min tröja.
Jag förstår. Jag förstår att jag är motbjudande, jag förstår att jag är patetisk och jag förstår att jag är utbytbar.
Vad jag inte förstår är den andra sidan av det hela. Den sidan där jag är älskad, där någon vill ha mig, där någon t.o.m. kan gråta för min skull. Jag förstår det inte, och det ger mig panik, panik, panik!!!
Det känns nämligen så orättvist, som att alla känslor är missriktade och som att det borde stå en trafikpolis nånstans där i mitten och dirigera om alla känslor så de hamnar rätt. Kanske t.o.m. köra de till skroten om de är alldeles för missriktade och uttjatade.
Jag är så patetisk ibland, patetisk och egeoistisk och saker som egentligen borde vara alldeles logiska ter sig underliga och jag blir en mästare på konspirationsteorier riktade mot mig själv.
Jag hade kunnat göra ännu mer fel igår, jag hade kunnat följa med den nyfunne bekantskapen P hem och skrivit en egen variant av Loke's "Halvtimme i Himmelen" om jag hade velat. Eller ja, velat och velat...det vet jag ju att jag egentligen inte ville men det hade varit så jävla enkelt bara. Klä av sig, låna ut sin kropp, försvinna, låtsas att något faktiskt spelar någon roll och glömma att det finns en morgondag.
Nu gjorde jag inte så. Nu gick jag istället hem och lyckades somna på soffan med min nyinköpta ångestenärförstarkförattinteskäramig-kniv i handen. Hade tänkt inviga den igår men somnade tydligen ifrån den, vilket verkar smått livsfarligt såhär i efterhand.
Nu sitter jag här och känner mig dummare än någonsin, bredvid mig på borde ligger min rosa, spruckna mobiltelefon och jag tycker nästan mig se hur den hånskrattar åt mig. Formulerar meningar som jag inte vet om de borde skrivas eller inte men oavsett vilket så skaver de i huvudet och flimrar förbi framför ögonen ständigt, ständigt, ständigt.
Ur Lokes "Allt Du Är", som är den första låten jag hörde av honom och som är skrämmande träffande just nu. Eller ja, för det mesta i mitt liv faktiskt.
Du kom hit strax innan midnatt, ja du brukar ju göra så.
Som vanligt blev jag glad för att du kom.
Klev som vanligt in i lägenheten utan att knacka på
men du sa; ?Det är nåt jag vill prata om.?
?För det har liksom börjat svida, det dansar, snurrar runt.
Och jag vet inte riktigt vad det är.
Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt
men jag börjar nästan tro att jag är kär.
Och jag vet att det är helt ur fas med allt vi bestämt
om oberoende och distans.
Jag kanske fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt
men tror du inte att vi har en chans??
Och där stod du och såg på mig, så kall och underbar.
Och där satt jag och stamma fram mitt fruktansvärda svar.
Att jag älskar dina ögon, jag älskar din röst
Jag älskar dina nästan obefintliga bröst
Jag älskar när du vaknar och är tjurig och yr
I T-shirt och trosor och knullruffsfrisyr
Och dina barnsliga stölder av min uppmärksamhet
Din självdestruktiva generositet
Ditt kriminella, livsfarliga sätt att köra bil
Och jag älskar din "ungochsingeltjejistorstan"-stil
Att du slänger dig med talesätt och kända citat
Att cola light och popcorn är din favvodryck och mat
Att du svarar på nått annat när jag frågar hur du mår
Jag älskar att du skrattar när du går
Men trots all denna kärlek blir det aldrig dig och mig
Jag bara älskar allt du är...men inte dig.
Jag vet att det är töntigt, larvigt och patetiskt...men allt som är skrivit i fet stil och hela den första versen är så jävla rätt och rakt på att jag inte trodde det var möjligt.
Men jag älskar allt du är. Och hela dig.
Det skulle inte bli såhär.
Jag skulle kunna sitta här och skriva hela dagen men jag måste skynda mig nu för snart börjar jag jobba och jag måste spy och duscha först... Vilket jävla liv jag lever. Fy fan.
Igår spelade de roll, både kilona och känslorna och jag hatade att sitta där med mitt breda arsle utpressat över bänken och fettvalkarna vällandes över bh-bandet så att alla kunde se mina valkar guppa under det tunna tyget på min tröja.
Jag förstår. Jag förstår att jag är motbjudande, jag förstår att jag är patetisk och jag förstår att jag är utbytbar.
Vad jag inte förstår är den andra sidan av det hela. Den sidan där jag är älskad, där någon vill ha mig, där någon t.o.m. kan gråta för min skull. Jag förstår det inte, och det ger mig panik, panik, panik!!!
Det känns nämligen så orättvist, som att alla känslor är missriktade och som att det borde stå en trafikpolis nånstans där i mitten och dirigera om alla känslor så de hamnar rätt. Kanske t.o.m. köra de till skroten om de är alldeles för missriktade och uttjatade.
Jag är så patetisk ibland, patetisk och egeoistisk och saker som egentligen borde vara alldeles logiska ter sig underliga och jag blir en mästare på konspirationsteorier riktade mot mig själv.
Jag hade kunnat göra ännu mer fel igår, jag hade kunnat följa med den nyfunne bekantskapen P hem och skrivit en egen variant av Loke's "Halvtimme i Himmelen" om jag hade velat. Eller ja, velat och velat...det vet jag ju att jag egentligen inte ville men det hade varit så jävla enkelt bara. Klä av sig, låna ut sin kropp, försvinna, låtsas att något faktiskt spelar någon roll och glömma att det finns en morgondag.
Nu gjorde jag inte så. Nu gick jag istället hem och lyckades somna på soffan med min nyinköpta ångestenärförstarkförattinteskäramig-kniv i handen. Hade tänkt inviga den igår men somnade tydligen ifrån den, vilket verkar smått livsfarligt såhär i efterhand.
Nu sitter jag här och känner mig dummare än någonsin, bredvid mig på borde ligger min rosa, spruckna mobiltelefon och jag tycker nästan mig se hur den hånskrattar åt mig. Formulerar meningar som jag inte vet om de borde skrivas eller inte men oavsett vilket så skaver de i huvudet och flimrar förbi framför ögonen ständigt, ständigt, ständigt.
Ur Lokes "Allt Du Är", som är den första låten jag hörde av honom och som är skrämmande träffande just nu. Eller ja, för det mesta i mitt liv faktiskt.
Du kom hit strax innan midnatt, ja du brukar ju göra så.
Som vanligt blev jag glad för att du kom.
Klev som vanligt in i lägenheten utan att knacka på
men du sa; ?Det är nåt jag vill prata om.?
?För det har liksom börjat svida, det dansar, snurrar runt.
Och jag vet inte riktigt vad det är.
Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt
men jag börjar nästan tro att jag är kär.
Och jag vet att det är helt ur fas med allt vi bestämt
om oberoende och distans.
Jag kanske fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt
men tror du inte att vi har en chans??
Och där stod du och såg på mig, så kall och underbar.
Och där satt jag och stamma fram mitt fruktansvärda svar.
Att jag älskar dina ögon, jag älskar din röst
Jag älskar dina nästan obefintliga bröst
Jag älskar när du vaknar och är tjurig och yr
I T-shirt och trosor och knullruffsfrisyr
Och dina barnsliga stölder av min uppmärksamhet
Din självdestruktiva generositet
Ditt kriminella, livsfarliga sätt att köra bil
Och jag älskar din "ungochsingeltjejistorstan"-stil
Att du slänger dig med talesätt och kända citat
Att cola light och popcorn är din favvodryck och mat
Att du svarar på nått annat när jag frågar hur du mår
Jag älskar att du skrattar när du går
Men trots all denna kärlek blir det aldrig dig och mig
Jag bara älskar allt du är...men inte dig.
Jag vet att det är töntigt, larvigt och patetiskt...men allt som är skrivit i fet stil och hela den första versen är så jävla rätt och rakt på att jag inte trodde det var möjligt.
Men jag älskar allt du är. Och hela dig.
Det skulle inte bli såhär.
Jag skulle kunna sitta här och skriva hela dagen men jag måste skynda mig nu för snart börjar jag jobba och jag måste spy och duscha först... Vilket jävla liv jag lever. Fy fan.
VG.
Jag fick VG på hela kursen. Människan Socialt och Kulturellt alltså. Jag förstår inte varför det ger mig ångest när något faktiskt går bra? Jag hade blivit glad för ett G, trodde verkligen inte att jag skulle klara kursen alls, men så hade jag betygssamtal och läraren tyckte att jag presterat jätte, jättebra med tanke på mina omständigheter (hon vet om min ångest och mina ätstörningar) och att jag var duktig på att formulera mig och diskutera.
Jag borde vara nöjd, borde verkligen bli glad för jag har faktiskt äntligen klarat av något men jag får bara ångest av det. Det känns som att jag bara sätter massa press på mig själv när jag får ett bevis på att jag faktiskt klarar av något, att jag inte är totalt värdelös.
Idag ska ansökan till Folkhögskolan vara inne. Jag har inte sökt. Jag vågar verkligen inte, jag vill inte behöva få det kastat i ansiktet att jag inte duger, att jag inte kommer kunna hålla på med min musik och att skeppet redan har seglat iväg för min del eftersom jag redan är så jävla gammal.
Jag vill verkligen inte det, så därför gör jag som jag brukar.
Slutar bry mig, stoppar huvudet i sanden, hetsäter lite och glömmer att jag finns.
Ont.
Ont i huvudet och ångest i hela kroppen. Känns redan nu som att jag kommer falla imorn och hetsa men vi får se vad som händer.
Ibland kan småsaker göra så jävla ont och det är lite väl många sådana saker just nu.
Jag skiter i orden du gav mig igår, jag tror inte att de betyder något iallafall.
Det är väldigt lite jag förstår just nu, och jag kan inte finna svaren utan din hjälp.
Det måste sluta nu!
Mitt i natten igen. Ångesten växer sig starkare i bröstet och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Klarar inte av att vara här längre, i den här jävla skitiga lägenheten, i min kropp.
Idag har varit en riktig jävla skitdag, jag har hatat min kropp och allt jag är och tagit underliga beslut som jag ångrar såhär i efterhand.
Vi spelade in musikvideo idag, det var hemskt att se mig själv på film! Så tjock! Så ful! Så äcklig! Jag fattar inte att någon någonsin har kunnat vilja röra vid mig, ingen alls.
Jag kan inte fatta att jag har haft äran att få ha de vackraste av händer över min kropp, hud mot hud. Hjärta mot hjärta? Nja, kanske inte. Inte på riktigt iallafall.
Varför gjorde jag sådär? Varför i HELVETE lämnade jag ut mig på det där sättet? Varför kan jag inte hålla fast vid den lilla stoltheten jag har?
Jag klarar inte detta längre. Ny diet nu, som jag måste hålla. Livet går inte ut på att sitta och svulla i ensamhet, kasta bort alla mina pengar på äcklig mat och kräkas kaskader tills knogar och hals blöder.
Det finns så mycket mer, jag är ganska säker på det. Jag är också ganska säker på att det inte är försent för mig att upptäcka dessa saker. Det finns ögonblick när jag faktiskt tror att jag lever på riktigt, ögonblick då det bubblar i magen och jag känner det som att jag faktiskt finns. Det finns sådana ögonblick, de är inte många men de finns. Och jag tror att de kan bli flera, många flera. Det bästa ögonblicket jag vet som är ett sådant är då jag sitter där i mitt favorithörn, sitter där och tittar och lyssnar. Dricker god öl och känner mig avslappnad och förväntansfull. Jag älskar det! Jag vet inte nu om det kommer ske igen men herregud vad jag hoppas, hoppas, hoppas!! Helst snart...mycket snart.
Jag ska försöka sova nu. Imorgon ska jag inte äta. Om jag ska äta något så får det bli sushi, det är jag sjukt sugen på... Sushi och inget mer på hela dagen. Men bara kanske, det är absolut inte säkert.
Ska jobba hela dagen så det kanske är bättre att låta bli?
Inte äta alls imorn och sen äta sushi på måndag och sedan äta 5 frukter/dag som mest?
Det kan vara en idé faktiskt.
Nu måste jag sova.
Höftben och den där huden precis under örat. En doft som dröjer sig kvar. En blick som är mer genomträngande än jag någonsin skådat.
Jag vill inte att den blicken ska möta någon annan än min, aldrig nånsin.
Minnen.
Helvetesdag!
Idag är en idiotdag. En sådan dag då jag känner för att skita i allt och istället stanna hemma och hetsa.
Vaknade med en svullen kropp fylld med ångest, kroppen känns och ser ut som att jag stannat uppe hela natten och hetsat men jag VET ju att det inte är så! Sitter nu och äter frukost, ögonen vill falla ihop och jag orkar inte med denna dag. Orkar inte gå i skolan, orkar inte träna... energin jag haft under ett par dagar är som bortblåst och det känns som den aldrig kommer komma tillbaka.
Dock vet jag att jag måste, jag måste ta mig i kragen och iallafall göra ett ärligt försök... Jag har ju så in i helvete mycket att göra idag! Lämna PA:t, träffa Hotell-T, lektion, träna, karaoke... Det är massor!!
Jag hade velat lämna PA:t, träffa Hotell-T och sen åka hem och hetsa fram tills karaoken. Döva ångesten som skriker, iallafall döva den för en liten stund...
Jag skulle kunna somna här och nu. Vet inte om jag skulle göra rätt i att strunta i träningen idag, träna imorn istället. Kommer bli fem pass denna vecka isf och det är okej.
Får se hur jag gör. Känns ruskigt lockande att hetsa iallafall, trots att jag verkligen, verkligen inte har råd...
Bulimihysteri.
Bulimi är en spännande sjukdom på många sätt. Matmonstret skriker och jag faller för hans vrål (eller är det hennes? Nej, jag tror det är en han faktiskt. Känns så). Sen kan jag inte äta för att jag mår så jävla illa... Hur hetsäter man när man inte kan äta för att man mår illa?
Vill kräkas. Inte bara maten utan allt annat också. Klumpen av ångest och allt äckel och förakt.
Jag vill inte vara jag längre, jag vill vara nån annan. Jag orkar inte med allt, orkar inte misslyckas, orkar inte slåss, orkar inte tänka eller gråta.
Mat är äckligt, jag tycker inte om mat.
Jag vill lägga mig och sova igen men det kan jag inte trots feber å shit, jag har massor att göra med skolarbete och det kan verkligen inte vänta.
Känner mig äcklig innifrån och ut. Eller utifrån och in? Nej, innifrån ut är det nog vid närmare eftertanke.
Jag längtar till mitt favorithörn, det bästa hörnet i hela världen.
Vill sitta där och plugga och titta på människor. Undrar om jag kanske ska göra det sen? Här hemma blir det ju uppenbarligen inte mkt gjort iallafall.
Falafel=falla fel.
Ja. Jag äter falafel. Jag är dum i huvet och hatar mig själv för det.
Anyway... trevlig kväll! Mycket, mycket trevlig kväll! Först Bishops Arms där jag lyckades träffa på Internet-R och en annan N (inte N jag var där med alltså...fan vad alla ska heta N!) sen underbara Kafé Publik, därefter Skål och till sist Gretas... Jag är nöjd.
Det var roligt, mysigt, grymt på alla sätt. Dessvärre gick allt åt skogen när jag kom hem.
Så jävla lätt.
Jag är så jävla lätt, på många sätt. På många sätt förutom i kroppen vilket nog är det sättet jag helst vill vara lätt på.
Lätt att glömma, lätt att kasta bort. lätt att lura, lätt att utnyttja... Jag hatar det, hatar att det är så. Jag vill ändra, ändra på så mycket. På mig. På allt som är "jag". Helt ärligt så hatar jag verkligen mig själv.
Jag vet att jag inte borde klaga, jag har det ganska bra egentligen och det finns så många som har det värre osv-men det gör inte mindre ont i mig av mina problem för det!
Jag önskar att jag vore någon, någon som betydde något. Någon man tyckte om på riktigt och någon man respekterade. Ida Olsson sjunger något om "Han kramar mig på öppen gata, som att jag vore en av alla dem man älskar, på dagen." Hon är bra på att skriva mina tankar, jag vet inte varför. Men det är så, jag önskar att jag vore en av alla dem man älskar, på dagen. Inte någon man skäms över, gömmer undan, flyr ifrån. Äcklas av. För det måste väl vara så? Jag äcklar folk, jag är otäck och ful. Vissa dagar vill jag inte att någon ska se mig alls, idag är en sådan dag.
Jag vill skriva så mkt men det finns liksom inga ord kvar, eller jo, det finns nog för många förresten.
Jag är trött, har jobbat över (inte för att det gör nånting men iallafall) och borde sova för länge sedan.
Har suttit och mailat info om klubben till jag vet inte hur många tidningar och radiostationer, har nog aldrig skickat så många mail på en dag. Mailat ut till "kompisarna" på Myspace också och hoppas att S har satt upp affischerna på Artisten som hon lovade att göra. Jag ska affischera lite imorn också tänkte jag.
Jag är så jävla nervös, vet inte ens om jag vill göra detta längre. Det känns som att jag tagit mig vatten över huvudet och att jag kommer stå där utan en enda gäst och få skämmas ögonen ur mig...Hoppas det inte är så.
Maten idag var katastrof, det blev hets och vräk på kvällen trots att jag egentligen varken har tid eller råd, men jag föll iallafall. Imorgon ska det inte fallas, imorgon ska jag vara stark.
Jag vågar inte lägga mig inatt, är så rädd för alla tankar att det gör ont i hela mig. Eller ja, det gör ont även utan de tankarna.
Minnen som svider, gör ont, äter mig. Underliga mönster i taket som stirrar tillbaka på mig när jag slår upp ögonen, mjölkvit hud mot mina röda märken på armarna, underbar smärta blandat med ljuva smekningar som liksom går ända in i själen, en tung hand mot rufsigt hår, motvilliga steg på en regnig gata, ekande hjärtslag som spelar för mig men ändå inte. Hjärtslag som ska slå för någon annan.
Jag hatar sådana här nätter, nätter då jag vet att det kommer en trött dag av tårar då solen går upp och en dag när jag återigen vill gömma mig från omvärlden.
Det är så mycket som gör ont nu, så många olika saker.
Jag skulle aldrig ha vänt om. Jag skulle ha varit stark och gått precis som jag sa att jag skulle och inte varit så jävla naiv och trott att modet skulle räcka ända fram och att jag skulle våga säga som det är.
Jag vågade givetvis inte, och allt blev kaos och världen snurrade för fort som alltid. Alltid för fort, jag hinner aldrig med längre.
Hade jag gått åt vänster istället för höger bakom den där jävla pelaren hade jag mått så mycket bättre idag. Och imorn, och alla de kommande dagarna.
Jag är dum i huvet som längtar efter att se blod rinna från min trasiga arm, det är inte särskilt sunt att skära sig. Det vet jag. Har inget bra att skära med heller så jag vet inte vad jag ska göra.
Det är sovdax för länge sedan, jag ska upp klockan 9 och sen är det fullt ös hela dagen. Kanske är tur det iofs, då har jag mindre tid över för att tänka eller hetsa.
Jag måste lägga mig nu. Önskar jag fick sova en evighet.
Myspace-respons och några tårar.
Jag lyssnade, jag kastades tillbaka, jag grät. Nu är det över och tonerna kan inte skada mig längre.
En bra sak är iallafall responsen jag fått på myspace ang klubben jag ska dra igång, jag hade funderingar på att lägga ner den dels pga vissa saker som hänt och dels pga att många jag känner verkar tvivla på min förmåga att genomföra det hela och då tvivlar även jag... Men, nu var det en vänlig själ som skrivit snälla ord, berömt mig för ett bra initiativ och även hjälpt mig med marknadsföringen... Jag har än så länge 31 Myspacevänner och jag hoppas att några av dem iallafall kommer att vilja spela/lyssna på andra musiker på klubben. Jag ska klara detta, och jag ska klara det bra. Vi ska gå med vinst och Favoritställets ägare ska bli nöjda och glada med min insats och tjäna pengar på att jag driver min klubb där. För det är just det den är, det är MIN klubb, MIN dröm, MITT eget projekt som jag förverkligar och gör till någonting som för en gångs skull inte stannar bara i tanken.
Så det så.
Nu ska jag pyssla om min fettokropp med dusch, hårinpackning och rakning. Så det så. Även om man är ful har man rätt att känna sig fräsch, tror jag.
Hej så länge.
It's my game, and my game only.
Ikväll ska jag ta på mig masken. Den där perfekta masken som utstrålar säkerhet och trygghet, den skitcoola, astuffa och stenfräcka bruden som inte låter sig röras av något och som vet precis vad hon vill och vad hon gör.
Ja, hon ska jag vara ikväll. Jag hade gärna velat lägga till snygg till den listan också men det kan jag inte för jag är svullen och äcklig.
N vill att jag, han, L och hans kompis R ska träffas innan min karaoke ikväll, tyvärr klarar jag inte det och det är av två anledningar. Dels har N pratat så mycket om R och vilken fantastisk tjej hon är att jag redan nu känner mig så enormt i underläge att jag verkligen inte klarar att träffa henne för jag kommer känna mig så usel i jämförelse. Visst, jag tror absolut att hon är precis så underbar som han säger att hon är och hon är nog en sån person som jag skulle gilla men just därför klarar jag inte av att träffa henne. Jag hatar att känna mig ful, äcklig, korkad och otäck och jag gör det ändå utan hjälp av perfekta människor.
En annan anledning är att jag inte klarar av att träffa L heller, jag tycker jättemycket om henne och jag saknar henne (inte för att vi nånsin umgåtts jättemycket men iallafall mer än nu) men det är samma sak där, hon är så perfekt och underbar och älskvärd och jag smutsar bara ner deras perfekta värld med min närvaro.
Därför kan jag inte umgås som folk och vara trevlig och social.
Men, ikväll ska jag iallafall ta på mig den där masken.
Jsg ska gömma kroppen så gott det går i pösiga kläder och jag ska fixa håret så det är fluffigt och fint (då ser jag smalare ut) och jag ska sminka mig till porslinshy och glittrande ögon med svart kajal och blått glitter som matchar hårbandet jag ska ha, det är lysande blått och passar bra till mitt svarta hår.
Önskar jag kunde ha lädershortsen men det kan jag inte för jag har tjockat till mig alldeles för mycket.
Nåja, nu ska jag duscha och fixa så jag blir fin och fräsh.
Kanske, kanske vågar jag lyssna på låten först...den jag inte vågade höra igår.
Mitt i natten-kräk.
Mitt i natten igen och jag är precis klar med ytterligare en frosseriattack. Fattig, trött och svullen ligger jag här på soffan och läser andra bloggar om bulimi. Jag läste om en tjej som varit sjuk i 24 år. TJUGOFYRA ÅR!!! Jag som är nära att ge upp efter 12 år, hon har levt i detta helvete dubbelt så lång tid som jag. Jag vet iallafall en sak och det är att den tjejen måste vara bra mycket starkare än jag, jag hade aldrig orkat.
Jag hatar att matmonstret fick mig även denna dag, jag hatar att det som skulle bli en fin dag urartade precis som vanligt och jag orkade inte ens leka frisk. Jag och A skulle ju träffas förut men det som skulle bli en mysig stund på stan blev inget annat än ett idiotgräl om ingenting.
"Och en doft i mina lakan ska bli allt du lämnar kvar, för att påminna mig kalla nätter om att jag gjorde precis tvärtemot vad jag vill" sjunger Loke i en av sina låtar och det har han så rätt i. Jag gör tvärtemot vad jag vill.
A sa att han på något sätt ville att jag skulle bli jätteledsen när han sa att det kommer dröja länge innan vi ses igen, men jag visade ingen reaktion. Jag var tyst och likgiltig som att jag inte brydde mig. Så är det inte.
Dock är jag duktig på att inte visa något utåt. Innuti skrek jag av rädsla att förlora honom och jag ville inget annat än att be honom stanna kvar och jag ville lova att jag ska bättra mig och bli normal och värd att umgås med och att jag ska prioritera om och att jag lovar att göra allting bra. Egentligen var allt jag ville ha en klapp på huvudet och en varm kram så jag får känna att jag lever men jag klarar inte av att visa att det är de sakerna jag behöver. Jag klarar inte av att sänka garden, visa mig liten, visa mig svag. Svagast förlorar, har jag hört.
Idag blir skriverierna osammanhängande svammel, men det får vara så nu.
Jag köpte skivor idag, 4 st. Letade efter en låt som är minnen och vackerheter från något som aldrig egentligen funnits, men hittade den inte. Hittade däremot två andra skivor av samma band som jag köpte och även två skivor från en annan artist, även denna väldigt minnesframkallande och då särskilt en låt. Nu sitter jag här och vågar inte lyssna på dem för jag tror att jag kommer bryta ihop då och det orkar jag inte. Jag klarar inte av de tonerna inatt. Jag klarar inte av att känna minnena inatt.
Jag hade en trevlig kväll fram till matmonstret högg mig, vilket iofs var ganska tidigt på kvällen. Men iallafall, jag, M, Elwah, Jazz-E, Jazz-K och trubadur C var och lyssnade på Lärar-A och hans jazzband och efteråt så gick jag och Trubadur C till TinTin och fikade. Vi pratade massor och varje gång jag träffar honom kommer jag på hur mycket jag saknat honom. Vi har det alltid så jäkla mysigt ihop. Sen blev det hetshandling och jag missade sista vagnen och fick åka taxi med en chaufför som berättade hela sin livshistoria och alla sina kärleksproblem.
Suck. Som att jag har råd att åka taxi...Som att jag har råd att hetsäta förresten. Ha!
Nu får det iallafall vara nog, jag klarar inte detta längre. Jag har inga pengar kvar och ingen ork heller. Jag undrar hur mycket kroppen egentligen tagit skada av allt hetsande och kräkande.
Imorgon börjar fastan. På riktigt denna gång.
Men nu, sova.
Förresten, min mor är underbar. Jag säger det för sällan men jag älskar henne över allt annat.
Vräksnusk.
Den fina dagen jag skulle ha blev inte så fin. En smörgås satte käppar i hjulet för mig och jag blev fångad i matmonstrets klor innan jag ens hann blinka. Nu sitter jag på Espresso House och ska träffa A om en stund, innan dess ska jag dock göra mig av med vissa saker.
Jag försov mig i morse, igen, men hann ändå till skolan och lektionen som var inställd vilket jag hade missat... Fick iallafall pratat med läraren och fick veta att jag inte är lika körd som jag trott. Inte i det ämnet iallafall. Skönt.
Jag har chans att ta igen allt och jag SKA göra det för jag vill få bra betyg och jag vill komma in på Folkis.
Har även insett hur jävla illa jag tycker om mat. Jag gillar inte mat! Mat är inget annat än ett sätt att döva alt. framkalla ångest för min del, att man kan njuta av mat eller tycka att något är gott är helt främmande för mig.
Visst, jag talar samma språk som alla andra "Jag är hungrig", "Vad mätt jag är", "Vad gott det var", "Jag är sötsugen" osv men för mig är det bara termer. Jag vet inte vad det innebär. Jag vet inte hur det känns att vara hungrig och vilja döva sin hunger med mat, jag vet inte vad äkta mättnad är för jag blir aldrig mätt. jag äter för att...ja, varför egenligen?
Jag vet inte ens det längre. Det är bara ett invant beteende.
Så jävla trött på skiten är jag.
Nu ska jag pallra mig iväg och leka med fingrarna i halsen, tjohoo vilken torsdag!
Lördagstankar.
Lyssnar på Loke och förundras över hur mycket hans texter fortfarande berör mig. Jag undrar om mina texter någonsin berört någon. Hittat in i hjärtat hos någon jag inte känner. Jag vill att det ska vara så, jag vill beröra, framkalla känslor, jag vill sjunga mig in i folks inre och stanna kvar där för det är enda sättet jag kan bli odödlig på och det enda som kan göra allt mitt lidande värt besväret.
Jag var ute och drack öl igår med Loke och Jazz-E, vi satt på Sjuans ölhall och när E var på toa halkade samtalet in på musik. Han verkade på ngt konstigt sätt respektera mig som musiker och det kändes konstigt. Jag är ingen musiker, jag är en jävla wannabe-sångerska som inte ens vågar söka folkhögskola.
Jag skulle åkt till A ikväll egentligen, men det behövs städas här hemma och jag försöker hitta energi. Det måste bli gjort ikväll.
L och N är på nedervåningen och jag vågar inte gå ner till dem, jag vågar inte vara någonstans alls idag egentligen och allra minst vågar jag vara i min egen kropp.
Vi pratade mkt igår, Jazz-E och jag. Det är underligt hur jag alltid lyckas skrämmas av dem som visar sig vara som mest lika mig själv. Jag kände igen mig så mycket i det hon sa, och jag tror att det var ömsesidigt, att hon förstod vad jag menade också. Jag är glad att jag lärt känna henne, hon var inte lika farlig som jag först trodde.
Jag har så mycket tankar och funderingar inom mig idag att jag bara måste få ut dem, jag vet inte vad jag gör annars. Har jag tur blir det något vackert, har jag otur blir det bara terapiskriveri men då får det vara så. Ska städa också, och fortsätta med arbetet till skolan.
Det är så konstigt hur musik kan få en att minnas, en av Lokes låtar (den första jag någonsin hörde) är en sådan låt. Jag är tillbaka i Nacka när jag hör den, jag är en 18 årig rökare som inte vet vart hon hör hemma och som drömmer dagarna i ända om ett liv som någon gång kommer börja. Jag hade min drömvärld där, min tillflyktsort och mitt andningshål. Jag tror inte att jag förstod det då bara.
Ung och oerfaren fick jag veta vad en piercad manstunga kunde innebära och jag såg solen gå ner genom ett skitigt fönster på 4e (3e) våningen medan högen av cigarettfimpar växte sig större i askfatet som verkade alltför litet för sin uppgift.
Jag hörde Lokes röst, förundrades, beundrade och drömde. Levde? Ja, kanske lite.
Han sa aldrig något om skärsåren har jag för mig, och varje gång jag var där försökte jag göra mig så liten jag bara kunde för att han inte skulle se mig på riktigt. Jag vet inte om jag lyckades, men jag tror det.
Och varje gång han öppnade dörren var jag lika chockad över att det var jag som stod på andra sidan. Ja, jag var chockad över att det var jag som stod där, inte över att det var han som öppnade. Den där chocken har ännu inte lagt sig, även om det gått 6 år sedan dess. Chocken är kvar, återupplevs, slår ner mig gång på gång. Det är inte han längre, det är inte samma drömvärld. Ingenting är detsamma, men chocken lever kvar.
Jag har en ny låt också, en ny låt som liksom har letat sig in på något sätt. En låt som jag dessvärre inte hittar men som spelades under en underbar natt på en underbar plats där jag var precis sådär underbar som jag lyckades låtsas vara i Nacka för 6 år sedan. Som sagt så finns chocken kvar men situationen är ny.
Jag vill göra verklighet av mitt musikprojekt som jag funderar över, mina spoken word/visa/poesi-låtar men jag vet inte hur jag ska hitta tid till det och jag vet inte vem som skulle orka lyssna. Jag vet inte heller om jag är duktig nog för att göra det. Jag vet bara att inspirationen kastar sig över mig ibland utan att jag är beredd och att det känns som att jag inte vet vart jag ska göra av allt när det blir så.
Jag vill utvecklas, jag vill kunna, jag vill våga... Jag vill framförallt våga söka folkhögskolan men ansökningstiden är snart över och jag tror inte att jag är modig nog för att göra det. Varför skulle de ta in lilla mig? En fet 24-åring med bristande teorikunskaper som knappt kan spela piano och som sjunger hellre än bra... Verkligen en elev att satsa på. Antar att vilja inte spelar så stor roll i verkliga livet, och även om det gjorde det så skulle det gå åt skogen eftersom jag inte har orken att göra någonting.
Känner mig så jävla ensam, men det kanske är just det jag vill vara? Det vet jag inte. Jag vet bara att jag aldrig har varit ensammare än nu och jag vet att jag vill skriva en av mina spoken word/visa/poesi-låtar ikväll men jag vet inte hur för jag vill inte lämna ut någon och jag vill inte att någon ska förstå vad det egentligen handlar om.
Jag har ont i ryggen.
Arbetsterapeut och Thaimat.
Jag var så stark när jag vaknade imorse, det försvann. Jag har verkligen lyckats sumpa allt igen nu pga att jag mår som jag gör och det känns så jävla onödigt. Det är lätt att säga att det är självvalt, jag vet, men det är inte riktigt så.
Var hos arbetsterapeuten idag och hon är verkligen en originell kvinna, jag fick bita mig i läppen för att inte be henne stoppa remissen nånstans där solen inte skiner men det gjorde jag inte. Hon ska iallafall skicka remiss till AB-mottagningen på Östra och dit är det tre månaders väntetid och i min sjuka hjärna ger det mig tre månader att svälta mig till 49 kg. Jag SKA lyckas.
Dessvärre försvann ju som sagt min styrka efter besöket hos henne och jag gick och handlade två pkt kakor och 2 mackor som jag tryckte i mig. Köpte 2 portioner thaimat också men åt inte allt. Så spydde jag och nu sitter jag här och är svullen, äcklig och ångestig och ska snart iväg till jobbet.
Ser inte fram emot ikväll. Hade sett fram emot ikväll jättemycket men det är liksom grusat nu.
Massa ord...
Det är något speciellt med blockljus. De lyser inte på samma sätt som andra ljus och det går inte att sätta fingret på vad det är som är så speciellt med det där skenet. Jag sitter och stirrar på två blockljus och hör musiken strömma upp från nedervåningen där N sitter vid sin dator. Det är så skönt att ha honom där, han vet inte om det och jag hittar inga ord för att säga det men jag är så otroligt glad att han finns och ikväll är han nog viktigare än nånsin.
"Death is not the end" låter det från cd-spelaren och ironin talar sitt eget tydliga språk. Nej, det kanske är så.
Jag har ingen kontroll längre, och sakerna jag verkligen, verkligen älskar och bryr mig om försvinner längre och längre från mig. Jag hade lyckats ta mig ur skuldträsket men är tillbaka på botten igen efter att ha svullat över mina tillgångar, jag förstör relationer och sårar vackra människor. Det fanns en tid då det bara drabbade mig själv, när jag lyckades hålla mig ovanför vattenytan så att ingen såg djupet som fanns där under och när jag lyckades spela mitt spel ganska snyggt även för de som verkligen betydde något. Den tiden är förbi. Varför vet jag inte, men jag vet att A och N är två människor som betyder massor för mig för att jag på ngt sätt kan berätta allt för dem. Ibland behöver jag inte ens berätta för de ser ändå. Oftast är det så.
Ändå så driver jag dem längre och längre ifrån mig och det är klart att jag förstår att alla människor har gränser och så även de två. Jag vet bara inte om jag själv har några gränser längre, jag känner mig knappt mänsklig.
Och jag hatar det, jag hatar kvällarna med huvudet över toalettstolen och spyorna som kletar i håret och det eviga rivandet i halsen som inte leder till annat än sår, blod och mer ångest. Jag hatar likgiltigheten och självhatet och jag hatar att alltid känna sig mindre än alla andra (mindre, men större till kroppen), jag hatar att se siffrorna på vågen krypa uppåt sakta men säkert och jag hatar händer över min kropp, dömande och letande.
Men, det finns stunder jag älskar också. Stunder som inte går att beskriva, stunder när jag vill sätta mig på gatan mitt i stan och skriva, när solen lyser både utomhus och innuti mig och det känns som att inget kan stoppa mig alls. Stunder när det känns som att jag lever, betyder något, är något och finns på riktigt. De är inte många men de finns, dock blir de allt färre.
A är arg på mig för incidenten imorse och jag förstår honom, tydligen har han verkligen skällt på mig efter noter om att jag skulle kliva upp ur sängen men jag har inget minne av det alls, minns ingenting förutom att jag vaknade med ett ryck och då stod han redan påklädd vid dörren och jag hade ångest och klarade inte att gå upp när han såg på och bad honom gå ut ur lägenheten, vilket i sig är jävligt korkat eftersom han bor där och inte jag...
Jag förstår att han är arg, det hade jag också varit...
Jag måste sluta med det här nu.
