Massa pladder.
Så är klockan återigen mitt i natten och här sitter jag och hetsar. Ska sova sedan. Länge, länge, länge och faktiskt inte göra ett skit annat än att sova. Funderar på att inte gå upp ur sängen alls på hela dagen imorn, förutom för att ta ut hundarna då.
Ligga i sängen och plugga och sova och läsa om vartannat. Ja, det ska jag göra.
Sitter och funderar på vad jag vill ska spelas på min begravning. Jag vill ha Öppen Scen på min begravning, hur stört det än låter, och då menar jag inte att folk ska gå upp och spela massa saker för att "hedra mitt minne" på något sätt, nej nej... Jag vill att folk ska spela för att de vill spela, för att få ut sin musik. för att berätta sina historier.
Jag tror att själen lever vidare, därför tror jag också att jag kommer vara med på min egen begravning och se alltihop och jag tycker inte om när människor gråter och särskilt inte om det är mitt fel så därför så vill jag att det ska vara en ljus och vacker tillställning. Jag kommer sitta uppe i ett träd eller något och spana på alla och om någon mot förmodan skulle se ledsen ut skulle jag flyga (eller vad man nu gör som död) ned till honom eller henne och viska vackra och glada ord i örat och bara hålla om tills tårarna försvann igen.
Jag vill inte ha någon begravning där det pratas om allt bra jag gjort och hur duktig jag var och där folk måste överdriva och ljuga för att komma på något. Nej, jag vill att det ska vara en tillställning där människor jag har älskat möts och lär känna varandra. Umgås. Har trevligt. Äter mat och dricker gott och bara myser!
Jag vill se folk skratta, jag vill höra musik och vackra ord och jag vill känna glädle i luften. Inga tårar. Jag är ingen man gråter över.
Det enda jag vill ska ske för min egen skull så sett är att någon spelar och sjunger mina låtar.
Helst N på gitarr och Vackraste på sång faktiskt, det hade varit underbart. Jag vill bara se om någon ens rör en min, om det händer något inom någon alls när de hör mina sånger. Om det gör det så vet jag att jag har lyckats.
Och förresten, jag vill att Elwah ska sjunga Tvål för hon säger att hon tycker om den även om jag har svårt att tro henne när hon säger det.
Om jag ska ha nån gravsten så ska det inte stå mycket på den, "Liten och rufsig. Både på in- och utsidan." räcker gott och väl. Sen kan folk få undra bäst de vill.
Jag överlevde hos A förresten, somnade dock på hans soffa ett tag alldeles utmattad av ångest men jag tror inte att någon märkte något.
Jag vet inte hur jag ska klara den här natten utan att skära mig eller något i den stilen, jag försöker tänka på fina saker som gör mig glad men det skrämmer mig att jag inte kommer på några.
Jag vet vad jag behöver just nu, något som egentligen inte betyder något och som är en liten piss i havet egentligen men som kan lugna mig så jävla mycket.
Jag behöver ligga där mot ditt bröst med din hand på mitt huvud som ett skydd mot omvärlden, bara ligga där och låtsas en stund att det inte finns någon annan värld, inga hot, inget otäckt och inget elakt. Inga utmaningar jag inte klarar av eller situationer jag inte kan hantera. Inget annat, förutom din hand på mitt huvud och en påhittad låtsasvärld bakom rullgardinenrnas sömniga landskap.
Och den enda musiken som finns är de regelbundna slagen från ditt hjärta och jag förundras varje gång över att det slår så taktfast i jämförelse med mitt lilla och hysteriskt skuttande sådant.
I sa alltid att "du må ha ett litet hjärta men det får plats bra mycket i det iallafall". Mer än han trodde faktiskt för han finns kvar där men där finns också så mycket mer som har fyllts på och som kommer stanna kvar.
Jag har så mycket kärlek att ge. Ibland är det så mycket att det gör fysiskt ont när jag tänker på det för jag vet inte vart jag ska göra av den!
En gång i tiden var jag en bra flickvän. Jag var faktiskt det. Jag mådde lika skit som nu men jag var en bra flickvän iallafall. Jag fick ge. Jag älskade att ge. överraska, hitta på äventyr och skämma bort. Älskade att älska. Nu hatar jag att älska. Hatar det! Jag vill inte! Vidriga känsla försvinn!!!
Jag får inte älska, får inte ge, får inte skämma bort eller överraska eller vara flickvän överhuvudtaget. Vart ska jag då göra av all kärlek? Det finns nog ett bäst föredatum på sådant, det går inte att spara och plocka fram vid ett mer lämpligt tillfälle. Nej, det går inte.
Så därför känns det som att jag ska sprängas innifrån och jag kan inte riktigt andas när jag tänker på dig för det gör lite för ont och det är lite för mycket som vill ut.
Men kanske, kanske behöver man inte vara nära för att få ge? Kanske, kanske räcker det med att bara tänka för att en person ska känna sig älskad? Eller kanske räcker det att jag älskar dig när du sover ovetandes bredvid mig?
För när allting kommer omkring, så älskar jag dig inte på så sätt att jag vill ha dig till varje pris. Det är klart att jag vill ha dig men jag vet att vi inte riktigt spelar i samma liga du och jag och ibland måste jag tyvärr vara realist och inse att nej, du kommer aldrig vilja ha en sådan som jag. Inte en sådan som jag och inte på riktigt.
Så därför älskar jag dig på ett mer osjälviskt plan (om jag nu kan vara osjälvisk) och vill bara att du ska ha det bra, klyschigt men sant. Och kanske är det så då, att det räcker med att älska på avstånd för att det ska nå fram?
Jag vet inte. Jag undrar bara... Varför är inte jag en sådan som man kan älska tillbaka?
Varför blev jag "ingen sådan man behåller utan mer en sådan man drar över och glömmer bort"?
Rädd.
Vet inte varför, men jag vaknade och kände mig så jävla rädd. Messade N ang den iuteblivna inflyttningfesten pga avsaknad av gäster (jag har inga vänner kvar! Har jag verkligen sårat alla så djupt?) och när han ringde upp mig höll hjärtat på att flyga ur bröstet på mig. Vågade knappt svara, måste nog ha låtit väldigt ansträngd.
Nu sitter jag här med hetsätning och en halvtimme kvar tills jag måste göra mig klar för att åka hem till vännen A (Alltså inte A, utan en annan A) och se på Eurovision tillsammans med lite folk och N och A (de är också folk iofs).
Känns som jag inte vågar. Bara tanken på att umgås får mig att vilja sjunka genom jorden och försvinna och jag vill inte att någon ska se mig idag. Jag är svullen, fet, äcklig. Dessutom har jag inget schampoo hemma och håret ser ut som att jag gjort....ett och annat, med den frisyren, vilket för övrigt är sant. Jag vill inte sitta och le falskt och låtsas är allt är okej när jag verkligen känner att jag borde vara någon annanstans.
Jag vill dock verkligen träffa N och L, det var skitlänge sedan och jag saknar både dem och musiken så visst ska det bli kul, kul men så in i helvete jobbigt.
Känns som att jag antingen kommer vara riktigt tillbakadragen eller så kommer jag vara överenergisk och skitsocial och spela ngt jävla spel hela kvällen. Orkar inte med det!!! Inte konstigt att mina vänner försvinner från mig en efter en och att de alla plötsligt börjar kliva fram och berätta sanningen om mig. Några av sakerna tre av dem jag verkligen räknat som mina nära vänner har sagt till mig på sistone är:
*Maniplulativt svin
*Kronisk lögnare
*Egoistisk
*Gravt alkoholiserad
*Medvetet ute efter att såra
*Dålig att umgås med (dåligt inflytande, skadar)
Hur fan ska jag orka leva med mig själv när jag får sanningen kastad i ansiktet sådär?! Och tog det mina vänner 24 år att komma på hur äcklig och hemsk jag är?
A sa igår att jag inte KAN ha ett förhållande. Han har rätt, jag kommer aldrig kunna ha en fungerande relation för i en relation måste man tänka på andra människor och det klarar inte jag av. Det är bara jag, jag, jag som räknas. Hela tiden. Jag lovar att om jag var med om en båtolycka och vi höll på att drunkna skulle jag vara en sådan som tryckte ner andra under vattnet för att rädda mig själv. Garanterat.
Jag mår illa bara av tanken på mig själv!
Ska kräkas nu och sedan göra mig klar tror jag.
Oj! Detta blev väldigt underligt btw... Har lånat en telefon eftersom min inte funkar och nu skickade den iväg ett sms som inte jag skrivit till någon som jag inte känner fast från mitt nummer... Hm...
Borde sova...
Klockan är 11.56 och jag har ännu inte lagt mig efter karaokejobbande. Vet inte riktigt varför.
Efter en promenad tillsammans med T och Lill-T (vet inte vad jag ska kalla henne för annars...) piggnade jag till och eftersom Lill-T skulle med tåg till Alingsås så satte vi oss på Greenwich och pratade sex och relationer fram tills dess att hennes tåg skulle gå... Och nu sitter jag här och vet inte om jag ska lägga mig eller inte...
Träffade en gammal kollega som jag varken tänkt på eller sett på ca 2 år när vi satt på Greenwich, det var jättekonstigt för typ 2 min innan så hade jag berättat om honom för Lill-T av någon anledning. Mycket skum grej...
Jag blev lite förvirrad och fundersam efter allt pratande på kafé, jag hoppas att jag inte sagt saker som jag inte borde ha gjort... I mina klantiga försök att dikta upp någon form av skyddsnät (fiiiin svenska där....) så dejtar jag plötsligt en kille som heter Peter. Varför han heter just det har jag ingen aning om, det bara blev så och jag ler för mig själv och undrar vem han är? Undrar om han är trevlig, min ihopdiktade Peter-figurstäckmantelpojke.
Suck på mig ibland alltså. Suck. Hoppas jag minns att han heter Peter så han inte heter David nästa gång eller ngt i den stilen.
Min fasta sprack med råge nu på morgonen när jag hetsade hej vilt efter att ha vinkat hejdå till Lill-T, spydde men dock alldeles för sent så nu är allt slit till ingen nytta. Ska fasta fram tills på tisdag nu iallafall, det ska fanimej gå!
På tisdag är det klubb igen och det ska bli en fin dag, så det så.
Min katt ligger i en pizzakartong.
En tant fick flaskor av T idag och jag blev alldeles varm i hjärtat och fick tårar i ögonen, jag vet inte varför jag blivit så blödig på sistone. Jag älskar att se människor göra osjälviska saker för andra människor och det var utan tvekan det finaste på hela dagen. Utan tvekan.
Kanske är det för att jag själv är ett egoistiskt svin? Vad vet jag.
Min mage är fet och äcklig och förresten är det ju självklart fram tills på onsdag jag ska fasta, inte tisdag. Vill inte vara svullen och äcklig på klubb igen.
Lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag. 96 h. Kan lika gärna ta 100 h då så har jag det i jämna siffror och slipper noja över det... Jag SKA klara det. SKA SKA SKA!!! Kroppen kändes så mkt renare under det dygnet jag inte åt nu och mitt svulleri måste straffas.
Nej, jag måste krama kudde nån timme nu.
Fryser.
Jag fryser så jag skakar. Jag borde sova för länge sedan. Uteblivna svar ekar genom luften och skrattar som vildvittror kring mina uppdragna axlar. Jag sitter och försöker välja. Skära mig, spy en gång till, åka till akuten med astman eller sova. Jag vill välja det sista men risken är att jag försover mig till viktig lektion imorn om jag somnar nu... Om någon lektion nu är viktig efter katastrofen i Gamlestan.. Tror jag är körd för resten av livet faktiskt.
Jag orkar inte mycket till, uteblivna svar eller inte, det finns mycket annat som spelar roll och jag hatar att den här helvetessjukdomen äter upp mig inifrån och tar allt ifrån mig. Jag vill inte ha det så längre, inte en sekund till.
Jag önskar att jag bara kunde göra som med rökningen. "Nej, nu slutar jag" och sen är det halvjobbigt i några dagar men man blir starkare för varje dag. Åh vad jag önskar att det gick att göra så. Då skulle jag inte hamna i situationer som Gamlestads-dramat som kommer gå åt helvete som fan. Jag måste skärpa mig. Känner verkligen för att skita i precis allt och bara låta det gå åt helvete men det kanske inte heller är rätt väg? Kanske borde jag våga se situationen som den är och lyssna på min mor och ta hjälp av det där jävla ombudet som jag verkligen skräms av men kanske, kanske är allt inte så nattsvart som det faktiskt verkar just nu. Kanske kan jag reda upp situationen på något sätt iallafall. Kanske kan jag fortfarande studera till hösten som jag verkligen vill...även om det inte ser ut så just nu.
Jag hatar uteblivna svar. Varför får jag inget svar??! För att jag inte förtjänar det, för att jag är en sådan man kan skita i hur man vill utan att det spelar någon som helst roll. Jag vill inte ha det så längre.
Nu får det vara bra.
Ännu en dag (natt) med hets och helvete. Nu får det fan vara bra!
Jag tror att jag verkligen har lyckats rasera allt nu och att det inte finns någon återvändo och det gör så ont att tänka på konsekvenserna av mitt handlande att jag inte ens tänker nämna vad jag pratar om utan kommer istället försöka göra något åt det...om det går.
Jag har iallafall äntligen skickat in mitt arbete på Kultur och Idé-historian (eller kuKtur, som jag så fint råkade skriva till Elwah på msn...) och det känns sjukt gött. Inte för att det blev ens det minsta bra men förhoppningsvis så får jag ett G iallafall. Nu är det bara manusplugga, teaterrecension och bokrecension kvar... Till på onsdag. Grattis till mig!
Om tre timmar ska jag upp och iväg på pianolektion hos S, så jag borde nog sova lite nu... Ska iallafall försöka men jag tror knappast att det kommer gå så bra... Har ätit alldeles för mkt socker för det. Är inte trött alls. Men, eftersom jag kommer få vara vaken typ varenda natt denna vecka så borde jag sova iallafall. Jag har så in i helvete mkt att göra, bara för att jag alltid skjuter upp allting...
Imorgon SKA jag inte äta. Inte på onsdag, torsdag eller fredag heller. Nooo way. Var stark.
Det måste gå att lösa det jag ställt till med, måstemåstemåste gå!!!
Och jag längtar till takstukatur och världar bakom rullgardiner.
Fasta i fem dagar, ja tack.
Sådär, spytt. Och precis som jag trodde blev jag liiiite piggare.
Har sån jävla ångest över skolan att det inte är sant. Riktig ångest alltså, inte ångest som man kan slänga ur sig att man har "ångest över vad jag ska ha för skor på lördag".
Jag orkar dock inte vara vaken hela natten och skriva, och jag tror inte det skulle göra nån skillnad om jag var det heller.
Jag funderar på om jag bara ska ta och lägga mig i sängen och tänka på vackra saker, minnen, stunder som jag sparat. Det är sällan jag vågar plocka fram sådana stunder och uppleva dem igen, det gör för ont att veta att de kanske inte kommer tillbaka på riktigt igen.
Men hey, de kanske kan skapa lite lycka en stund innan John Blund kommer iallafall! Eller så kanske jag ska fantisera, dagdrömma, leka tankelekar med mig själv... Vill iallafall koppla bort hjärnan och sätta den i standby-läge en stund.
Gör så dumma saker när jag spytt duktigt, trycker alltid i mig lite igen då av någon anledning. Eller ja, lite och lite...en hel del snarare, som jag inte orkar spy upp för det mesta. Jag lovar och svär att jag ska fasta fram tills festen nu. Festen på lördag, alltså. Eventuellt kan jag äta lite nötter på onsdag men inte mer än så. Jag ska dricka thé och buljong och inte äta något med tuggmotstånd alls. Jag har vräkt så mkt idag att det verkligen är sanslöst. Nästan ett paket bröd nu på kvällen efter kräkningen också och jag orkar inte vispa hals en omgång till idag. Orkar inte.
Jag ber till alla högra makter att Matmonstret inte vaknar tillsammans med mig imorn utan att jag lyckas kväva honom med kudden i sömnen så jag får leva med leenden imorgon istället. Jag vill det.
Jag vet att världen är vackrare utan hetsande. Jag vet att allt jag tryckt i mgig idag ger en viktuppgång men jag vet också att fasta i fem dagar ger kroppen chansen att ge igen och det ska jag ta tillvara.
Men nu, nu ska jag sooooova i hela 6 h för en gångs skull. Fy faaaaan vad göttigt!
Natt.
Har sån jävla ångest över skolan att det inte är sant. Riktig ångest alltså, inte ångest som man kan slänga ur sig att man har "ångest över vad jag ska ha för skor på lördag".
Jag orkar dock inte vara vaken hela natten och skriva, och jag tror inte det skulle göra nån skillnad om jag var det heller.
Jag funderar på om jag bara ska ta och lägga mig i sängen och tänka på vackra saker, minnen, stunder som jag sparat. Det är sällan jag vågar plocka fram sådana stunder och uppleva dem igen, det gör för ont att veta att de kanske inte kommer tillbaka på riktigt igen.
Men hey, de kanske kan skapa lite lycka en stund innan John Blund kommer iallafall! Eller så kanske jag ska fantisera, dagdrömma, leka tankelekar med mig själv... Vill iallafall koppla bort hjärnan och sätta den i standby-läge en stund.
Gör så dumma saker när jag spytt duktigt, trycker alltid i mig lite igen då av någon anledning. Eller ja, lite och lite...en hel del snarare, som jag inte orkar spy upp för det mesta. Jag lovar och svär att jag ska fasta fram tills festen nu. Festen på lördag, alltså. Eventuellt kan jag äta lite nötter på onsdag men inte mer än så. Jag ska dricka thé och buljong och inte äta något med tuggmotstånd alls. Jag har vräkt så mkt idag att det verkligen är sanslöst. Nästan ett paket bröd nu på kvällen efter kräkningen också och jag orkar inte vispa hals en omgång till idag. Orkar inte.
Jag ber till alla högra makter att Matmonstret inte vaknar tillsammans med mig imorn utan att jag lyckas kväva honom med kudden i sömnen så jag får leva med leenden imorgon istället. Jag vill det.
Jag vet att världen är vackrare utan hetsande. Jag vet att allt jag tryckt i mgig idag ger en viktuppgång men jag vet också att fasta i fem dagar ger kroppen chansen att ge igen och det ska jag ta tillvara.
Men nu, nu ska jag sooooova i hela 6 h för en gångs skull. Fy faaaaan vad göttigt!
Natt.
Somna.
Ibland gör du mig så jävla ledsen...så har jag iallafall trott att det har varit men nu har jag insett att det nog är mitt eget fel. Jag gjorde fel igen. Du sa att jag fick en chans på mig att bevisa att jag är värd dig men jag sumpade den på ett par timmar bara. Fy fan vilken looser jag är!!! Hur i helvete kunde jag var så dum att jag gick ut med hundarna utan att höra av mig? Jag borde inte ha gjort det. Jag skulle ha ringt först och sagt vad jag tänkte göra och när jag tänkte vara tillbaka och när jag skulle ringa nästa gång. Det gjorde jag inte. Jag bara knatade rakt ut som att jag inte hade några som helst skyldigheter... Och en sådan tjej ska du orka med. Det kommer inte fungera.
Eller kommer det?
Jag har gjort bort mig nog, det räcker nu, jag måste skärpa till mig...jag vet bara inte hur.
Jag sitter här och har inte fått något alls skrivet på arbetena, hunden gnäller och jag har ont i magen och ögonen faller snart ihop av trötthet... Jag klarar inte länge till nu. Men jag måste, för jag måste kräkas och det är inget som går på fem minuter direkt utan det tar ju sin lilla tid...eller ja, långa tid med alla procedurer som hör till.
Jag vill bara sova.
Funderar på att kräkas redan nu så jag inte somnar ospydd, eller vad man ska säga. Det har hänt mig en gång och den ångesten var inte att leka med kan jag säga!!! Vaknade efter några timmar i ren panik och ville verkligen dö.
Jag blundar och skriver samtidigt, orkar inte ens hålla öginen öppna för fan!!!
Nej, kräkas nu och sedan bädda lite snabbt... Hej så länge.
Eller kommer det?
Jag har gjort bort mig nog, det räcker nu, jag måste skärpa till mig...jag vet bara inte hur.
Jag sitter här och har inte fått något alls skrivet på arbetena, hunden gnäller och jag har ont i magen och ögonen faller snart ihop av trötthet... Jag klarar inte länge till nu. Men jag måste, för jag måste kräkas och det är inget som går på fem minuter direkt utan det tar ju sin lilla tid...eller ja, långa tid med alla procedurer som hör till.
Jag vill bara sova.
Funderar på att kräkas redan nu så jag inte somnar ospydd, eller vad man ska säga. Det har hänt mig en gång och den ångesten var inte att leka med kan jag säga!!! Vaknade efter några timmar i ren panik och ville verkligen dö.
Jag blundar och skriver samtidigt, orkar inte ens hålla öginen öppna för fan!!!
Nej, kräkas nu och sedan bädda lite snabbt... Hej så länge.
Tre små ord och några tårar av glädje.
Jag har ångest över morgondagen. Massor.
Måste hämta min post och jag vet inte ens om jag kommer in där längre, i lägenheten alltså. Och jag vill inte veta vilka brev som ligger där och väntar på mig... jag vill inte veta vilka situationer jag lyckats hamna i denna gång. Nej, det vill jag verkligen inte göra.
Det var en delvis fin dag idag, trots att jag föll pladask för matmonstrets skrikande stämma nu på natten... Ett tag trodde jag t.o.m. att jag hade gjort något bra.
Jag stod där i hallen hos M med tårar i ögonen för att jag fick ett sms som gjorde mig så glad och rörd, på något sätt är det skönt att kunna bli berörd på det sättet nu igen när jag inte knaprar piller som gör mig likgiltig.
Iallafall, jag fick tre underbara ord. DE tre underbara orden. Nej, inte "jag älskar dig" utan tre ord som betyder mest av allt för MIG. Samma tre ord som landade på min kudde för massa år sedan och som blev kvar i mitt hjärta sedan dess. Jag vet att de inte hade samma betydelse nu, inte ens i närheten och troligen var de mer eller mindre tomma men de kändes ändå. Kändes rejält. Jag trodde att jag hade gjort något fint, hjälpt till, lyckats med något...
Jag ville skrika och skutta för att visa hur glad jag blev, solen sken plötsligt starkare och färgerna blev klarare... Allt omkring mig blev finare. Men, allt det där försvann sedan igen när jag kom hem och fann mig själv bland högar av tvätt och trasigt porslin på golvet (Nu sträckte min katt på sig. Han är minst 7 meter, jag lovar).
Jag är samma äckliga och egoistiska gris som jag alltid har varit, och jag plågar mig själv med drömmar om att allt ska bli annorlunda en dag. Hon den där allra första tjejen jag blev kär i skrev i ett brev att "jag vill att du ska vakna en dag och känna livet", jag kommer aldrig glömma den raden. Jag har inte lyckats med det än. Jag vaknar dag efter dag och känner ångesten, ångesten är inte livet.
Jag funderar på om jag ska våga följa hjärtat den här gången, stå för mina känslor och ta risken att jag äcklar någon stackare som jag egentligen vill väl. Vem fan skulle vilja vara omtyckt av mig?
MIG, för att jag är jag, inte för att jag är NÅGON, vem som helst.
Jag kanske borde försöka? Jag vet inte hur men det borde ju finnas något sätt?
Ett bra sätt är iallafall att gå ner i vikt. Vem fan kan älska den här klumpedunskroppen?!
Imorgon ska jag INTE äta. Absolut inte. Inte ett dugg, nonono. Till nästa klubbkväll ska jag ha tappat 5 kg, så det så.
Det är lite mer än en vecka tills dess.
Nu ska jag sova, jag håller på att avlida av trötthet... Somnade förut. Ståendes på toaletten. Då är man fan trött alltså!
Jag tror jag ska försöka stå för mitt hjärtas vilja den här gången, har jag råd att förlora? Jag tror inte det. Jag ska vara sjukt försiktig, riktigt försiktig... Min stolthet ska inte gå förlorad.
Jag tror inte på det själv, att det kommer fungera och att jag får som jag vill...men jag ska försöka våga iallafall.
Natt.
Och tack Du, för det vackra sms´et. Det kunde inte varit finare just nu.
Ego.
Han säger att jag är en dålig människa. Jag är egoistisk, hemsk, luras, förstör, belastar. Tänker bara på mig själv.
Jag vet inte vad jag ska säga längre, jag antar att han har rätt och att alla andra också tycker som han men är för fega för att säga något.
Visst, jag är ett egoistiskt svin. Allt som spelar roll är mina behov, säger han. Jag sätter alltid mina behov i centrum och skiter i alla andra. Jag har ingen medkänsla eller förståelse för någon och de som säger sig älska mig behandlar jag som luft.
Mina egna behov. Vet du vad jag har för behov egentligen? De är ganska enkla, jag ställer inte så höga krav på tillvaron. Ska man hårddra det så skulle jag kunna säga att det jag behöver är musik, inspiration och en kram då och då. Kanske att få lyssna till hjärtslag innan jag somnar någon gång ibland också, och en cola light mellan varven.
Är det för höga krav? Begär jag för mycket av min omgivning om jag vill ha allt det där? Kanske.
Egoistisk.
Jag vet inte om jag ser det som egoistiskt att jag inte tar ut lön från stället jag jobbar på för att jag inte vill tjäna pengar på min passion-musiken, att jag blir så otroligt glad att det känns i hela kroppen de dagar M har en bra dag med mindre smärta, att jag vill hoppa och skrika av glädje när Sång-N vågar belta utav bara helvete på lektionen för att jag vet hur svårt hon har att tro på sig själv, och jag vet inte om det är så egoistiskt att jag köper present till en vän för massa massa pengar när jag inte har några bara för att jag tycker synd om honom när han har ont. Är det fel av mig att tro att det inte är egoistiskt?
Men visst, jag förstår ändå till en viss gräns att jag uppfattas som ego, för när det där jävla matmonstret skriker till har jag inget annat val än att göra det han vill för att dämpa ångesten.
Ingenting spelar liksom någon roll och jag skulle kunna offra min högra hand för att dämpa det där jävla skrikandet i mitt bröst. Planer jag har gjort upp spelar ingen roll, att jag ligger nästintill minus på kontot och har kronofogden i hälarna spelar ingen roll, att jag sårar de jag älskar spelar ingen roll...bara jag får tyst på det där jävla skrikandet!
Annars dör jag. Så känns det.
Inget annat spelar roll, jag vet inte hur jag ska kunna beskriva den desperata känslan på annat sätt än att det känns som att det handlar om liv eller död, allting annat-det som vanligtvis brukar kallas för verklighet-bleknar och det enda som finns kvar är skriket.
Imorse skulle jag ha gått till skolan. Jag slog upp ögonen och hörde med ens det där skrikande, raffsande, kraffsande odjuret i mitt bröst. Odjuret som inte vill att jag ska klara av saker jag tar mig för, som inte vill att jag ska
få mina betyg, kunna betala mina räkningar, tillåta mig att bli älskad eller kunna älska någon tillbaka.
Jag gick inte till skolan. Jag handlade massa äcklig mat (helst av den sorten jag inte ens tål) och tryckte i mig för att sedan kräkas upp kaskader bara för att få tyst på idiotmonstret.
Jag ville gå till skolan idag. Det var den viktigaste lektionen på hela terminen och inlämning på filmhelvetet men jag missade den nästan, för ett jävla monsters skull. Tror du att jag VILLE ha det så? Tror du att det handlade om MINA BEHOV? Något jag väljer och prioriterar att göra för att det får mig att må bra och njuta av livet? Knappast.
Jag vet hur många liknande gånger som helst, gånger då jag verkligen sett fram emot att träffa någon eller hitta på något annat jag tycker om, men när monstret hunnit först och fått mig att bara ställa in hela skiten för att ångesten är för stark.
Jag vill inte vara sådan. Jag vill inte vara egoistisk. Ärligt talat så bryr jag mig fan så mkt mer om alla andra än om mig själv för som jag ser det är jag inte värd ens hälften av vad andra är.
Jag älskar att ge. Inte för själva känslan av att ha gjort en god gärning utan för att jag älskar att se glädjen i andra människors ögon. Den där äkta glädjen. Och jag HATAR när jag inte kan ge, och jag hatar mig själv mer och mer för varje gång jag missar chansen att ge p.g.a. det jävla monstret.
Vet du att jag drömmer om vardagliga saker som kanske verkar självklart för andra?
Jag drömmer om att kunna sitta ner utan att tänka på hur fettet väller över byxkanten, jag drömmer om att kunna äta frukost utan att förstöra minst tre dagar framåt och hamna i monstrets klor, drömmer om att kunna somna med någons hand på min mage utan att paniken snörper åt halsen så jag inte kan andas.
Jag drömmer om att kunna ha sex även om jag ätit under dagen. Drömmer om att kunna stå naken inför någon utan att önska livet ur mig själv. Drömmer om att kunna mötas upp efter en arbetsdag, komma hem, leva vardag en stund och somna till hjärtslag utan att behöva smita in på toaletten efter middagen och vispa runt i halsen för att bli av med allt som flyter runt i magen och som jag syndat med under dagen som gått.
Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här inlägget eller riktigt vem jag riktar det till heller om jag ska vara ärlig, jag har så mkt att säga men jag tror inte att jag kan skriva ned allt på en gång för det kommer bara bli en osammanhängande smörja som ingen förstår över huvud taget och då är det kanske inte så stor idé att skriva...
Därför slutar jag bara.
(Och förresten så hoppas jag att du blev glad för grejjerna, det var av ren välmeningen utan någon som helst baktanke, om du nu fått för dig det.)
Inte redo ännu.
Nej. Jag är inte redo ännu.
Jag vill inte sova ikväll för jag vill inte att det ska bli tisdag för jag vet att med tisdagen kommer känslor och situationer jag inte vet hur jag ska hantera och de säger att man glömmer med tiden men vissa saker sitter kvar. Känslan av att bli lämnad ensam och full vid en partbåt vid Slussen en sensommarnatt t.ex., och se sin sambo lulla iväg med Vacker Kvinna under armen på väg mot fina äventyr som egentligen skulle ha varit ämnade honom och mig. Man glömmer inte paniken och gråten i halsen, tårarna som bränner bakom ögonlocken och känslan av värdelöshet och skam. Man glömmer det inte, och man vill inte vara med om det igen.
Visst, jag vet att detta knappast går att jämföra men känslan är liksom alldeles för lik så jag kan inte undvika det, och det gör mig rädd.
Jag vill inte att mattan ska dras undan under mina fötter igen, jag vill inte känna mig fulast och mest värdelös på hela jorden.
Jag vill göra som hon tjejen i Grey's Anatomy. Vara stencool och säga "So why don't you pick me? Choose me. Love me." Sedan skulle jag också vilja vara en sådan som man faktiskt älskar mer än för en natt.
En sådan som man vill ha på riktigt. En sådan flickvänstjej vill jag vara. Trodde aldrig att jag skulle säga det men nu säger jag det, eller ja, skriver det iallafall... Jag önskar att jag vore en flickvänstjej.
Dock kommer det aldrig att hända.
Och därför så kommer det bli oj så jobbigt ett tag framöver... Jag är säker.
Jag har liksom lärt mig att ord inte är viktiga, vad man säger spelar ingen roll. Eller jo, fel... Vad andra säger till mig spelar ingen roll för jag är ändå inget värd. Lättlurad och enkel, en sådan man drar över och lurar gång på gång, medan man skrattar bakom hennes rygg och äcklas av hur smidigt det gick att få omkull henne. Usch.
Häromdagen fick jag erfara känslan av att sväva på små moln, jag tror de var rosa faktiskt och formade som takstukatur eller något liknande. Den känslan är dock som bortblåst nu.
Jag gör film till skolan och använder mig av bilder som en gång i tiden tillhörde mitt liv. Det gör ont att se.
Falla. Och lite klättra.
Denna dag gick åt skogen. Ångesten högg tag i mig nån gång under eftermiddagen och sen var hetsandet ett faktum.
Nu är klockan mitt i natten, jag är skittrött och har skola klockan 8 imorn bitti...Sedan ska jag jobba 10 h.
Vill sova nu men jag har massa mat att trycka i mig och spy upp först. Sjuka jävla sjukdom! Har inte varit hungrig på hela dagen, inte ens sugen faktiskt. Ändå så blir det såhär. Äcklas redan av första tuggan och sedan blir det liksom bara värre.
Inte gott, inte trevligt, inte roligt, inte njutningsfullt...ingenting. Bara ångest och fanskap.
Nu har det gått ett tag och jag har hunnit bli svarthårig... Spännande.
Insåg just att jag inte har råd att hämta ut min affisch, har inte råd med något alls. Det enda bra med det är att jag inte kan hetsäta (kan kan man alltid, men det blir svårare) och att jag då får mer tid till andra nyttiga saker som att öva piano och göra andra bra saker. Fixa i lägenheten t.ex.
Jag ska få det fint här hemma. Med små medel ska jag skaffa mig ett riktigt hem, detta är mitt kontrakt och min lägenhet. Inget andrahandstjafs och krångel. Min lägenhet. Eller ja, min hyresrätt iallafall...
Insåg när jag stod och handtvättade lite underkläder alldeles nyss hur mycket jag tycker om att göra sådana saker och hur lite jag tycker om att ha oreda omkring mig. Oredan är dessvärre vanligare än ordningen i mitt liv, jag tror att det är dags att ändra på det. Jag kan, det vet jag.
Jag kommer inte komma in på någon folkhögskola för jag har inte skickat in min ansökan komplett, det är en sådan sak som jag slarvat med för att jag inte orkar bry mig om hur det går för mig. Det är hemskt. Det ska bli slut med det nu. Ja, det ska det.
Denna dag gick åt helvete men nästa ska bannemej inte göra det. Det ska bli en fin dag, en fin arbetsdag och förhoppningsvis en riktigt, riktigt fin kväll. Förhoppningsvis.
Det får vara slut med misstagen nu.
Nu ska jag föna håret, plocka upp katten ur flyttlådan som han trillat ned i, smörja in mig med underbar bodylotion och krypa ned och läsa P.S. I Love You som jag är helt förälskad i och inte vill lägga ifrån mig. Sen ska jag sova ca 1 timme. Koffeintabletter is the shit!
Natt.
Elwah, en väldigt klok flicka.
Hemkommen och trött. Tröttheten är dock ganska befogad eftersom jag satt i hotellobby med Elwah hela natten fram till sju på morgonen... Just precis nu tog tröttheten över så totalt och jag vet inte vart jag ska göra av mig själv, jag borde bädda och fixa och städa innan jag somnar men jag vet inte hur det ska gå till riktigt.
Somnar kanske i fåtöljen inatt, vi får se.
Jag tycker om Elwah. Mycket. Hon är en sådan där klok tjej som man kan sitta och lyssna på hur länge som helst och förundras över hur mycket klokhet och vackerhet det kan finnas där inne i en annan människa. Hon sa en så himla fin sak igår, som jag hört säkert 1000 ggr innan förvisso men som alltid låtit klyshigt och krystat när det skrivits i böcker och rabblats på föreläsningar.
Hon sa att hon vaknat så många dagar och valt att må bra. VALT att må bra. Sen har det kanske gått åt skogen och slutat i katastrof vissa dagar men då har man iallafall gett det ett ärligt försök... Det fick mig liksom att tänka till lite extra det hon sa. Jag säger alltid att jag har försökr, för det är så det känns. Det känns som att jag har försökt, kämpat, slagits och envisats som en galning varenda dag så länge jag kan minnas, förutom de dagar jag redan från början bestämt mig för att ge upp. Självklart har jag velat må bra, men har jag verkligen försökt? Har jag VALT att må bra, som Elwah uttryckte det, eller har jag valt att VILJA må bra? Det är en jävla skillnad.
Jag ska prova det här med väljandet, kan hon så kan väl jag, Eller?
Så, därför ska jag börja med två bra saker för mig själv som jag kommit på nu under kvällen. Eller så är det någon som tipsat mig om detta också, vad vet jag...
Iallafall, jag ska börja ställa klockan 10 min tidigare om morgnarna. Sen ska jag ligga där i sängen och välja, det må låta flummigt men jag ska fan i mig göra det. Jag ska våga känna efter, känna hur kroppen känns. Vilken del av mig som behöver extra motivation, hur jag känner mig på insidan, varför jag känner mig som jag gör på insidan och så ska jag tänka på alla fina saker som kommer ur att faktiskt våga välja rätt för en gångs skull.
Sen ska jag ha en liten (rosa) bok bredvid sängen. Det är min "Things to do"-bok. Jag ska skriva ned 3 saker varje morgon som ska vara uträttade vid dagens slut. Det behöver inte vara stora saker, det SKA inte vara stora saker. Ingenting som ger mig prestationsångest eller får mig att känna mig otillräcklig, det ska tvärtom vara smååå saker som får mig att känna mig duktig. Sådana saker som jag vanligen skjuter upp och som ger mig ångest att missa.
Imorn t.ex;
*Betala räkningar (som är försenade...)
*Söka Komvux
*Boka tvättid
Det är inte stora saker, det är helt normala saker men som kan vara grymt jobbiga för mig att göra. Grymt jobbiga.
Förhoppningsvis så får jag energi av att tänka på det sättet, energi som får mig att göra fler bra saker per dag...men, oavsett om det blir så eller inte så kommer jag att kunna lägga mig varje kväll med en känsla av att vara nöjd med mig själv om jag bara lyckas med dessa tre saker... Tror det kan vara bra för mig att göra så ett tag.
Sen tror jag på mina 10 min av Val varje morgon också, en chans att låta det goda inom mig vinna över allt det onda.
Det borde kunna funka.
För övrigt så ska jag bli helt vegan och väldigt mkt frukterian nu ett tag framöver. Det behövs. Har ont som fan i magen efter Sthlm nu och allting jag åt och drack (både onyttigt och sådant som jag inte tål...)
Det är dags att rensa kroppen nu.
Rensa kroppen ska jag göra nu med, innan jag somnar på tangentbordet...
Ska spy en sista gång efter äckligt hetsande nu på kvällskvisten.
Well. Natt.
49 kg vackerhet. Ja tack.
Här sitter jag i en hotellobby och funderar över livet. M och Elwah sover och jag ska väcka dem om inte alltför lång tid.
Jag sitter och drömmer om storlek 34 och om vackra konturer och jag undrar om det nånsin kommer bli verklighet.
Elwah och jag var och tittade på kläder en sväng och hittade en klänning som vi bägge tyckte mkt om.
Den var vit och söt och somrig och samtidigt cool och jag ville ha den, men...det hade aldrig funkat för jag är så jävla fet och äcklig. Jag är dock övertygad ut att Elwah hade sett ut som en dröm i den!
Nu ska jag inte äta mer innan jag kommer till Gbg. Det skulle vara så jävla in i helvete asskönt om jag hade lyckats med det, så skönt att komma hem och vara tom och lätt och oångestig och fri...
Dricka thé och äta med ögonen, sådär som jag gjorde när jag var anorektisk. När jag faktiskt kunde bli fysiskt mätt genom att titta på och känna doften av mat. Jag har insett att jag inte tycker om mat. På riktigt. Mat och godis och annat sådant som räknas till livsmedel äcklar mig ngt fruktansvärt, det smakar inte gott, jag tycker inte om känslan av att tugga på saker, tycker inte om att svälja ned massa energi och jag tycker definitivt inte om känslan när skiten har hamnat i magen.
49 kg vackerhet. Det ska bli jag. Ska, ska, ska. På ngt sätt iallafall.
Har mått konstant illa sedan vi kom t Sthlm och jag vet verkligen inte varför. Det är konstigt.
Imorgon ska jag inte äta.
Känner att mitt blogginlägg blir väldigt osammanhängande och flummigt nu, kan inte riktigt finna ngn ro till att skriva. Kanske skriver mer inatt. Nu ska jag väcka M och Elwah.
Ingen ro alls.
Jag har ätit på restaurant och inte spytt (!). Utropstecknet hamnar inom parentes eftersom jag inte vet om jag ska tycka att det är bra eller anus, så ätt säga.
Vi var på Kellys och käkade, fisk/skaldjursgryta och massa, massa, maaaassa vitlöksbröd (3 skivor) och 1 3/4 Guinnes... Mätt som ett as. Förutom det blev det även en glas och en helvetes massa frukost.
Ska börja uppdatera matdagboken igen tror jag, kan behövas. Göra det varje dag så kanske jag blir lite mer motiverad till att inte vräka och hetsa så som jag gör nu.
Ångest, ljuva ångest...
M och Elwah är ute och röker och jag är trött och vill sova, känner mig underligt rastlös och har 1000 tankar i huvudet. Dock har jag mest en känsla av att vara smutsig, att inte duga och att inte vara bra.
Har verkligen känt mig som världens sämstaste assistent dessa dagar och det suger, framförallt sög det idag då jag var så in i helvete trött av allergi, sömnbrist och för mkt kolhydrater, det är INTE världens bästa kombination.
Nu mår jag dessutom illa, jag borde inte ätit fisk. Klarar inte av att äta ngt alls från djurriket längre, men det var dåligt med vegetariska alternativ på restaurangen.
Jag finner ingen ro till att skriva ikväll. Ingen ro alls.
Uppryckning.
Kom igen! Kavla upp ärmarna, ladda, ta dig i kragen, gör det du ska, sluta mesa, upp och hoppa...
Ja, det borde jag. Istället sitter jag här i äcklig lägenhet och vet att det kommer flytthjälp om två timmar men det spelar ingen roll för jag gör inget jag borde iallafall.
Det kommer en fin artist till min klubb för att spela. En oootroligt fin artist faktiskt. Uppenbarligen är det inte bara jag som tycker det utan fler med mig och det gör så jävla ont i mig att veta om det. Jag försöker vara proffesionell, försöker se det som en arrangör och inte som en människa men det är fruktansvärt svårt.
Vissa saker från gårdagen gjorde inte det hela lättare för mig heller precis. Fan!!!!
Nej, jag ska bli underbar. Jag ska klara detta. Jag ska ta mig i den där jävla kragen och bli snygg, älskvärd, åtrådd och allmänt jävla asläcker. Ja, det ska jag. Vacker ska jag bli, både på in- och utsida. Just nu är jag väldigt äcklig på bägge sidor.
Åt en glass och en Yalla Yoghurt nu på morgonen, mycket dumt gjort. Ska spy upp det snart.
Sen ska jag hitta någon konstig låtsasenergi här och verkligen, verkligen komma igång med min packning. Klockan är 11 och F kommer med bilen kl 14...
Jag vill aldrig mer hamna i en sån här situation!
Borderline?
Det var A som sa det, att jag borde få kontroll över min Borderline eller ngt sånt, och jag som inte har någon riktig koll på vad Borderline innebär var tvungen att googla... Jag har aldrig fått någon sådan diagnos men jag tror inte heller att det någonsin har utretts ifall det kan vara något sådant jag lider av... Men det verkar iallafall stämma in ruskigt bra på mig!
Fet stil är det som stämmer in på mig...vad jag kan se iallafall.
Diagnoskriterier
För att diagnosticeras med bordeline krävs att störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxen ålder.
Det finns också vissa kriterier som psykiatriker och psykologer använder för att diagnosticera borderline. Om en person uppvisar minst 5 av följande kriterier kan diagnosen borderline ställas:
gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer. (Observera att det suicidala/ självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) inte räknas in här.)
uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.
uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla.
visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera att det suicidala/ självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) inte räknas in här.
uppvisar upprepat suicidalt (själmordsbenäget) beteende, suicidala gester, hot om självmord eller självstympande handlingar.
är känslomässigt instabil, vilket beror en ökad benägenhet att reagera med förändrad sinnestämning (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar.
känner en kronisk tomhetskänsla.
uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex ofta återkommande
temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).
har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symtom (splittrad verklighetsuppfattning).
Alla utom ett kriterie stämmer alltså in. Måste nog ta upp det där med någon läkare, det hade nästan varit skönt om det var Borderline jag led av för då hade jag iallafall fått en diagnos på varför jag är så konstig...
Idag har varit en riktigt hemskhemskhemsk dag. Jag och min feber har varit på äventyr och träffat A och N, dock inte samtidigt, och nu vill jag egentligen bara sooooova. Kan inte det dock, jag ska istället knarka koffeintabletter och sätta fart här hemma så att skiten blir klar någon gång. Har ingen chaufför och vet inte alls hur jag ska kunna flytta på alla saker men på ngt sätt får det ta och lösa sig.
Jag har ett val nu, ett val där jag inte har råd att strula till mer saker för jag vill inte förlora fler vackra människor och jag vill inte leva på gränsen längre. Jag ska skriva ett långt inlägg om detta tänkte jag men eftersom de stänger ner bloggen om en kvart så får jag helt enkelt skriva i ett Word-dokument och klistra in det sen...
Spy ska jag göra också, för dum som jag är så åt jag falafel med mos och trodde att jag var hungrig. Nu är jag svullen istället.
Blä.
Fet stil är det som stämmer in på mig...vad jag kan se iallafall.
Diagnoskriterier
För att diagnosticeras med bordeline krävs att störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxen ålder.
Det finns också vissa kriterier som psykiatriker och psykologer använder för att diagnosticera borderline. Om en person uppvisar minst 5 av följande kriterier kan diagnosen borderline ställas:
gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer. (Observera att det suicidala/ självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) inte räknas in här.)
uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.
uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla.
visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera att det suicidala/ självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) inte räknas in här.
uppvisar upprepat suicidalt (själmordsbenäget) beteende, suicidala gester, hot om självmord eller självstympande handlingar.
är känslomässigt instabil, vilket beror en ökad benägenhet att reagera med förändrad sinnestämning (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar.
känner en kronisk tomhetskänsla.
uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex ofta återkommande
temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).
har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symtom (splittrad verklighetsuppfattning).
Alla utom ett kriterie stämmer alltså in. Måste nog ta upp det där med någon läkare, det hade nästan varit skönt om det var Borderline jag led av för då hade jag iallafall fått en diagnos på varför jag är så konstig...
Idag har varit en riktigt hemskhemskhemsk dag. Jag och min feber har varit på äventyr och träffat A och N, dock inte samtidigt, och nu vill jag egentligen bara sooooova. Kan inte det dock, jag ska istället knarka koffeintabletter och sätta fart här hemma så att skiten blir klar någon gång. Har ingen chaufför och vet inte alls hur jag ska kunna flytta på alla saker men på ngt sätt får det ta och lösa sig.
Jag har ett val nu, ett val där jag inte har råd att strula till mer saker för jag vill inte förlora fler vackra människor och jag vill inte leva på gränsen längre. Jag ska skriva ett långt inlägg om detta tänkte jag men eftersom de stänger ner bloggen om en kvart så får jag helt enkelt skriva i ett Word-dokument och klistra in det sen...
Spy ska jag göra också, för dum som jag är så åt jag falafel med mos och trodde att jag var hungrig. Nu är jag svullen istället.
Blä.
Blä.
Äter, svullar och vill dö.
På riktigt. Dö.
Är sjukt sjuk med halsont och feber som in i helvete och det är inte bra, ska ju till sthlm på onsdag för fan!
Igår var det först Gossip och sedan Gretas med J och L, inte N's L alltså utan den andra L. Det var trevligt men jag vet bara inte när jag blev så jävla full...åt en falafel på vägen hem som ställde till det och det är därför jag sitter här och svullar nu.
A vill inte prata med mig och jag förstår honom, jag önskar bara att jag kunde få en chans att förklara mig men det verkar jag inte få. Jag gör inte de saker jag berättat för dig att jag ska göra, för att jag vill det. Om jag kunde skulle jag låta bli, det finns nog ingen som frivilligt skulle låta sig utsättas för ngt sådant och faktiskt vara nöjd med det.
Igårkväll var fin, iallafall efter det att alkoholen hade kickat in och jag slappnade av. J frågade om ärren på armen och jag fattar inte varför jag aldrig kommer ihåg att sminka över dem på ngt sätt. Jag vill inte visa dem, jag vill inte ha något medlidande eller att någon ska tycka synd om mig, jag vill inte svara på frågor och jag vill inte behöva förklara mig. Jag vill mest vara ifred.
Det var dock roligt på Gretas igår iallafall, jag och L dansade som tokar och kramades en hel del och det var riktigt mysigt, tror jag behövde lite närhet av en flicka... Verkligen.
Nej. Dusch nu.
Fan.
Ska snart träffa Qx-N och gå på Liseberg. Jag har verkligen ingen lust över huvudtaget. Vill göra ungefär allt för att slippa gå dit och det känns elakt och hemskt att tänka så men det enda jag vill är att stanna här hemma och äta, äta, äta äckliga saker tills jag är så fet att hjärtat inte orkar längre.
Jag vet bara inte om jag klarar av att göra detta, om jag klarar av att träffa henne och om jag klarar av att vistas ute bland massa folk. Jag tror inte det faktiskt. Men herregud vad jag känner mig elak och hemsk när jag gör sånt här, hon kommer bli så sjukt besviken och jag vill inte utsätta henne för det.
Jag vet inte vad jag ska göra!!!!
Orkar inte ens gå upp ur sängen idag, huvudet bultar och kroppen är tung och svullen. Att göra mig iordning känns som ett projekt som aldrig kommer bli klart och jag orkar inte ens påbörja det.
Fan.
Usch.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Stressen och tröttheten har tagit över och jag vet att jag borde städa och packa men jag håller på att falla samman i bitar av sömnbrist och jag måstemåstemåste få sova några timmar.
Har haft karaoke ikväll, det gick sjukt bra men jag orkade inte ens känna någon glädje. När T visade mig kvittot med kvällens försäljning kände jag ingenting, jag såg siffrorna, såg att det var sjukt bra men jag kände inget.
Alla snälla ord från alla människor betydde ingenting.
Jag vann iallafall över matmonstret idag. Eller ja, det beror ju på hur man ser det iofs...
Har hetsätit men inte spytt eftersom att läkaren igår sa att det var pga bulimin som min röst är som den är. Därför blir det inget mer kräkande men däremot kommer jag inte sluta hetsäta, det är ingen idé.
Jag ska nog äta ihjäl mig, bli ännu tjockare och äckligare och bli så fet att ingen kan ens titta på mig, än mindre röra vid mig, utan att må illa. Ja, det ska jag bli. Plåga mig själv med att äta saker som jag inte ens tycker om och svälla upp som en tjock och äcklig gris. Äta, äta, äta.
Jag hatar egentligen att äta. Det finns väldigt få saker som jag egentligen tycker smakar bra (typ sushi och popcorn, thats's it), men det spelar ingen roll. Ska äta mig till otrolig snuskighet iallafall så att ingen någonsin kan se på mig med annat än avsky i blicken. Så det så.
Då har jag inget annat att skylla på sedan.
Jag önskar att jag var någon annanstans nu. Önskar att jag var i min vackra drömvärld bland takstukatur och fina fönster. Önskar och längtar och vill.
Det är över. Eller?
"Vi hörs".
Natt.
Ingenting gjort.
Jag har fortfarande inte fått någonting gjort. Jag surfar omkring på nätet och slötittar på tv istället. Och hetsäter, såklart.
Vill skriva för det bubblar i mig men det går liksom inte för det kommer inga ord. Jag vill skriva vackerheter idag, skriva ut allt det där som skriker inom mig och få ner det på papper och läsa upp det högt så alla får höra men ingen får förstå. Jag vet bara inte hur det skulle gå till.
På riktigt så vill jag bara försvinna nu, försvinna och inte finnas mer för att jag ändå inte tror att någon skulle sakna mig. Alla jag bryr mig om lyckas jag såra och jag betyder ingenting för någon egentligen. Jag har ingen energi kvar, ingen alls. Vill inte tänka mer, inte känna mer, inte veta mer. Och jag vill absolut inte att det ska bli imorgon för jag vill inte behöva känna allt det där som jag vet att jag kommer göra.
Jag försökte skriva en dikt men det gick inte det heller för det snurrar för mycket ord och tankar i huvudet och jag är varm av all hetsätning och trött alldeles utan anledning. Klockan är massor och jag har en lång natt framför mig.
SENARE:
Jag har fortfarande inte fått något gjort, förutom tagit en titt på min överjävliga ekonomi. Trots all hjälp från min underbara mor är jag tillbaka på ruta ett nu med skulder upp över öronen pga den här jävla sjukdomen. Jag vill inte ha det så längre! Jag vill inte!!! Jag kommer aldrig klara denna sommar om jag fortsätter såhär, det kommer aldrig att gå. Jag har inte tillräckligt med tider på jobbet och jag har alldeles för mycket utgifter för att det ska gå ihop, jag vet verkligen inte hur jag ska få detta att fungera.
Nästa månad får definitivt bli en fattig månad, det kommer inte hjälpa så mycket men det kanske hjälper lite. Jag ska betala mina räkningar i tid och inte hetsa upp alla pengarna som jag gjort nu. Det är inte det att jag är dum i huvudet på ngt sätt det är bara det att jag inte vet hur jag ska hantera det när denna hemska hetskänsla sveper över mig för konsekvenser existerar liksom inte och ingenting annat än denna jävla hetsätning spelar någon som helst roll!
Jag orkar inte mer nu! Jag vill leva, komma någonvart, klara av mitt liv. Inte hålla på som jag gör nu och ångesta ihjäl mig.
Jag funderar på att vara vaken hela natten faktiskt, sätta igång med städningen så jag kommer någonstans och käka koffeintabletter till förbannelse. Jag kan sova imorn kväll, jag ska inte göra något speciellt...även om jag hade hoppats på att jag skulle få göra det. Får se hur det blir. Ska knapra i mig några koffeintabletter iaf så får vi se sen, just nu är jag iaf sjukt trött och kanske borde sova egentligen...
Vet bara inte hur jag ska hinna med allt om jag inte sätter fart nu, det ligger som ett stort moln av ångest över mig och ger mig ingen ro överhuvudtaget.
Nu ska jag söka Komvux inför nästa termin iallafall, ifall jag inte kommer in på Folkis...
