Bluenote

Jag är så trött, så in i helvete trött och jag vill egentligen bara lägga mig ner och sova i 100 år. Orkar inte ens vända mig om och byta skiva i cd-spelaren, så trött är jag.

Tatuerade mig idag, Tatuerings-M ringde och jag åkte dit och blev tatuerade och masserade en annan M, en manlig. Det blev bra, både tatueringen och massagen, fast helvete vad jobbigt det var att massera en stor karl som jobbar för mkt statiskt med sin kropp och inte tränar och är ganska biffig i sig... Jag var helt genomsvettig efteråt, verkligen. Åkte iväg till SATS och tränade Sats-Dans, det var en skitgo instruktör och jag tror jag lyckades ta ut mig ganska ordentligt faktiskt. Hade inte orkat en låt till faktiskt. Det är ju så det ska vara...

Nu är jag dock död i kroppen OCH huvudet och håller på att somna framför skärmen... Hur ska detta gå, kan man undra... Kommer troligen bli askalas på typ en öl också, brukar inte vara så svårt för mig att bli det.

Nåja, dax att dra... Hej.

Sitter på Espresso House och äter scones och försöker intala mig att en scones med creme cheese och ost och en chai-latte inte kommer göra mig tjock(are) då jag dessutom ska träna i eftermiddag.

Matmonstret säger till mig att skita i träningen och vräka istället, men jag säger annorlunda. Jag orkar inte. Orkar inte med några fingar i halsen mer, inte idag. Det gör ont nog som det är.

Jag ska inte äta mer idag. Alls. No way. Jag ska kämpa, kämpa, kämpa mot sugen. Kanske dricka en smoothie om det krisar sig.

Det ska pratas några ord på radio om min klubb, det känns helt sjukt och det som känns ännu mer sjukt är att jag inte riktigt kan glädja mig åt det. Det är ungefär det största och coolaste jag gjort, och jag har gjort det alldeles själv men jag kan ändå inte känna annat än avsky och hat mot mig själv.

Jag borde åka snart, ska träffa M och ge tillbaka hennes kort som jag glömde i min plånbok då jag jobbade igår.

M är förövrigt väldigt underbar, hon var så fin mot mig igår och talade om att jag är bra, att jag förtjänar bra saker och att jag är älskad... Synd att jag vägrar tro det bara. Jag kan inte tro det, för om det vore så så skulle mitt liv se annorlunda ut. Definitivt.

Jag vill kräkas, inte på det där vanliga. bulimiska sättet utan mer av ett underligt illamående i kropp och själ. Jag känner igen känslan, jag har levt med det förut. Jag minns också hur glad jag var och hur stolt jag var när jag faktiskt la mig på sängen och grät hejdlöst istället för att hetsäta, istället för att döva allt.

Jag försöker med det idag också, fast jag vill inte gråta mer. Jag vill inte, vill inte, vill inte. 

Och jag vill inte ha ont mer, ont i själen och hjärtat är inte bra. Igår kändes det som att hela kroppen fick en elektrisk stöt, jag kunde inte röra mig på säkert en minut. Hjärtat slog så det var öronbedövande och ibland trodde jag det skulle stanna. Kall och varm på samma gång. Elstöt, pirrande, rivande, skrikande.

Det är underligt att man reagera så på något så enkelt som några radet text.

Jag vann, jag hetsade inte. Jag åkte hem istället och hade tänkt skratta lite för mig själv men det slutade med ångest, löjligt ytliga skärsår i armarna och ett gräl med min mor. 

Insåg även att jag redan hetsat upp typ alla mina pengar så nu har jag... Inte en enda krona! Grattis till mig! Inga mediciner, inget snus och inget spårvagnskort. Fan.

Fick dock veta att jag får rejält tillbaka på skatten och det känns bra, det känns som att min volontärresa till Indien inte är en omöjlighet längre faktiskt. Jag ska försöka lägga undan 1000 kr i månaden faktiskt, även om det kommer bli knapert och sen kanske åka i Juli eller något sånt. Då hinner jag spara ihop 15.000 kr och då kanske jag kommer ha råd...Men bara kanske.

Svårt ändå, med utgifter här hemma och så. Känns som en overklig dröm som aldrig kommer gå i uppfyllelse, men drömma måste man ju få. Kanske kan åka två veckor eller något istället, det är ju inte samma upplevelse men man gör ändå nytta på något sätt.

Nåja, vi får se.

Nu ska det sovas. Natt.

Jag ska plugga, men jag måste bara skriva av mig lite nu... Jag lyckas ALLTID träffa människor jag känner när jag ser ut som värst och/eller mår som värst, så även denna dag. Dock räcker det inte med en heller, utan jag ska dra till med tre. TRE!!! 

N och jag var och köpte mitt nya, fina, asgrymma, världsbästaste digitalpiano (Casio Privia 110) och eftersom det var så otympligt att bära så beslutade vi oss för att ta en taxi hem... Taxin svänger upp utanför 711 och jag står, med håret åt alla håll, en jacka som glidit upp över midjan, fula baggyjeans, osminkad och svettig-med ett piano i famnen som inte alls vill passa in i bakluckan på bilen när jag hör "Behöver du hjälp, C?"

T. Av alla jävla människor på denna jord (okej, i denna stad) så går T förbi, just då, när allt är som värst. Jag ville mest springa iväg men det vore dumt med tanke på pianot. Hur som helst så skulle han ju givetvis stå å shit-chatta en stund och jag önskade att jag kunde försvinna. Jag var nog inte speciellt trevlig utan snarare iskall och grinig, men men... Vad skulle jag vara då? Fejkat asglad medan jag försökte gömma mitt osminkade, röda svett-fejs bakom ett piano? Nä.

Senare, efter att ha lämnat pianot hemma, så satt N och jag i Nordstan för N skulle äta på BK där A jobbar. När vi satt där så tittade jag upp, och sen gömde jag snabbt samma osminkade, röda svett-fejs som tidigare så gott jag kunde... Piercing-J kom gåendes förbi, och honom kände jag verkligen inte för att träffa... Inte efter min påflugna, pinsamma fråga som följdes av en ganska självfallen diss. Nej tack! Han såg mig inte, som tur var.

Efter detta skulle jag upp till ABF för att träffa en annan T och prata om min klubb, och jag sa t.o.m. till N innan att "nu fattas bara att P är där" (P är en annan historia som nog inte ska berättas alltför noga här) och visst, givetvis så klampar jag rakt in i ett möte där P och ABF-T är med! Det bästa är att jag gick vilse på väg dit och ringde ABF-T ungefär massa gånger och frågade var i helvete jag skulle gå, eftersom jag gått vilse i korridoren... De skrattade åt mig när jag kom in.

Grattis till mig, helst vill jag inte ens visa mig ute mer idag men dessvärre är det sångkurs ikväll. Efter det ska jag åka hem och gömma mig.

Sa jag förresten att jag aldrig förut träffat någon av dessa tre på stan, bara sådär, innan? Grattis jag, som sagt. 

Jag sitter på Espresso House och har just ätit scones med creme cheese och ost och druckit soya-chai, nu gör jag mitt allra bästa för att inte hamna i klorna på Matmonstret. Den ruskpricken får fan hålla sig borta nu.

Idag har jag gjort en sak som är bra, en sak för min egen skull som faktiskt är nyttigt. Jag har tränat. Body Pump, och fy helvete vad underbart det var att få röra på fläsket igen! Underbart, underbart, underbart!

Jag har alltid älskat att träna, ändå sedan jag var liten och började dansa balett som fyraåring har jag tyckt om det, och jag har alltid tränat mycket. Jag har tränat mycket och jag har alltid jobbat med träning, fram tills nu. Nu är jag smärtsamt inaktiv och det känns i både kropp och själ. Som fan.

Well well, dessvärre hinns det inte med något mer pass innan fredag, men eftersom jag planerar att träna både lördag och söndag också så kommer jag ändå upp i mina 4 pass denna vecka och det är ju en 400%-ig förbättring mot förra veckan, om man nu vill se det på ett väldigt positivt sätt. Och det vill jag.

Man blir inte tjock av en scones, det blir man inte. Jag har gått upp 7 (!) kg på jättekort tid insåg jag nu när jag vägde mig på gymet men de ska bort, bort, bort nu. De och massa fler. 49 ska jag väga innan behandlingen, så det så.

Så, vad ska jag äta mer idag då? Jag måste nog planera in det för att detta ska fungera. Känns dock lockande att inte äta alls mer idag faktiskt. Ja, så får det bli. Och jag SKA KLARA det!!! Ikväll får det bli mitt älskade lakrits-thé iallafall, thé, rökelse och myspys. Ja.

Jag ska göra en till tatuering förresten, i nacken, tecknen för självständighet.

M var och tatuerade sig igår, och hennes tatuerare var verkligen världens goaste tjej! Vi bytte lite tjänster för hon har sjukt mkt problem med sin rygg och jag saknar ju att massera så varför inte... Känns bra att faktiskt göra något fint också i utbyte mot en tatuering, och inte bara slänga ut massa pengar på den.

Det kommer bli bra!

Helgen kan förövrigt också bli spännande tror jag, bortsett från allt pluggande och allt städande då. Jag hoppas det iallafall. Hoppas kan man alltid göra!

Tårarna höll sig borta ikväll, jag tror jag är bra på teater när det väl behövs. Bröt ihop på gården hemma istället och hade verkligen behövt en kram men det fanns ingen nära som kunde krama, såklart. Klockan är ju mitt i natten så vad hade jag väntat mig?

Nu ska jag sova. Allt som måste skrivas får skrivas imorn. Jag tänker på takstukatur, den är vackrast ur en viss vinkel.

Natt.

Jag har duschat och fixat, nu dricker jag thé, doftar på rökelse och försöker öppna skolböckerna.

Jag gjorde ett ryck och fick iväg mitt mail med 1000 frågor (nästan) till Folkhögskolorna iallafall, jag laddade hela tiden i duschen för att faktiskt våga ringa och sen så ringde jag men givetvis så var det inget svar... Fattar inte varför jag tycker det är så jobbigt att göra sådana saker, jag är helt slut i huvudet nu efter att ha skickat de där mailen men jag har varit duktig och duktiga saker har jag hört ska belönas. Därför ska jag köpa thékopp i present till mig själv som tack för duktigheterna. En stor, fin och tung thémugg ska det köpas. Så det så.

Om jag lyckas skriva mitt arbete och min hemtenta ska jag även belöna mig med nya sängkläder, inte för att jag har råd men det känns som att jag ändå kommer hetsa upp de där pengarna annars, och det vill jag inte.

Lakritsthé är förövrigt helt sjukt gott. Jag vill leva på lakritsthé och snus, går det?

Nu ska jag skissa på en låttext och sedan skriva arbete.

Hej.

Jag har bestämt mig för att morgondagen ska bli en riktigt fin dag. En underbart fin dag t.o.m. Tomheten äter mig inifrån och jag panikar över allt möjligt men jag ska se till att ha en fin dag iallafall. Skola först, sedan ska jag träffa A och vi ska gå en sväng på Myrorna på Järntorget (Tantvarning igen!!), L och N har varit där och de fyndade en hel massa grejjer. Kommer bli roligt att botanisera bland sakerna ett tag... Sen ska jag jobba på kvällen, och jobba tycker jag om. M är en underbar tjej och jag är så sjukt glad att jag får chansen att jobba hos henne, känns aldrig som att jag gör ett tillräckligt bra jobb bara... Idag fick jag löneförhöjning vilket jag verkligen inte kan förstå, kändes inte som att jag förtjänade det riktigt.

M och Elwah är iallafall så jäkla fantastiska, jag fattar inte riktigt hur de gör det, någon av dem. Är så glad för att jag lärt känna dem och för att de inspirerar mig så mycket.

Någon annan jag är glad att jag lärt känna är Jazz-E, först var jag lite rädd för henne men jag har insett att det nog är för att vi är lite för lika.. Vilket är bra egentligen. Igår drack vi öl och pratade förtroligt, det var ett sånt där guldögonblick som jag vill spara.

Jag måste förresten sluta att bestämma mitt värde efter vad jag tror att andra tycker, jag är ju inte mindre eller mer värd beroende på vem som tycker om mig eller inte...

Av någon anledning så tappar jag helt lusten att ta hand om mig själv så fort jag känner mig ensam, det är konstigt det där. Det känns som att det liksom inte är någon idé om ingen annan får glädje av det. Men, man kan ju vända på det också och se det som att det är bra att vara förberredd... Eller nått.

En annan sak jag insett är att jag alltid är omedveten om när något sker för sista gången, det är nog också både bra och dåligt iofs tror jag. Men, vissa saker vill man veta när det är sista gången, så att man liksom kan ta tillvara på det lite extra. Jag är duktig på att missa sånt.

Nej, nu är det för mkt osammanhängande svammel här... Det är sovdax nu.

Natt.

Det var fel att allt i mitt liv börjar eller tar slut på tisdagar, onsdagar verkar också ligga högt på listan. Ett jävla sms, några fjuttiga tecken på en mobildisplay och sen var det över. Borta. Förbi. Har aldrig hänt och snart är det glömt.

Som vanligt när jag ska spela cool och tuff och säker så klantar jag till det och så måste jag bara höra av mig igen trots att det var precis det jag skulle låta bli. Typiskt mig. 

Nu ska jag iallafall stå för det jag säger, hålla mig borta, vara kall, vara tuff, vara säker. Det ska inte gå att komma åt mig, läsa av mig och det ska definitivt inte gå att såra mig. Jag HATAR att du fick mig att gråta.

 Tårarna höll sig borta idag, förutom vid vissa tillfällen, på vagnen på väg hem kunde jag dock inte hålla mig längre utan lät de rinna och jag orkade inte ens tycka att det var pinsamt att sitta på spårvagnen och gråta som ett litet barn.

Jag orkar inte ens skriva nu.

N berättade igår (eller var det i förrgår?) att han fått en fin påskpresent av L, jag är så glad för deras skull. Jag tror att de är bra för varandra och jag hoppas att de kommer fortsätta ha det lika bra som de verkar ha det nu. De är fina tillsammans. Han hade fått en tavla med ett par dikter och bilder på, dikter som de skrivit själva.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att det inte ska låta fel och missunsamt (missunna dem lycka är det sista jag skulle göra, verkligen, detta handlar inte om det. Inte om dem.) men på något sätt gör det mig ledsen.

Jag vill också bli ett konstverk sådär.

Jag saknar så fruktansvärt mycket, saknar det jag inte får tala om men som jag måste tänka på för det går liksom inte att trycka undan. Igår på jobbet var det extra tydligt för varje gång jag gick förbi köksbordet så stod den där och liksom hånskrattade åt mig, den där grejen som påminner mig om allt som jag gått miste om och som jag aldrig kommer kunna vinna. Fan vad flummigt detta låter, men det skiter jag i. Huvudsaken är att jag får skriva.

Jag vet att det hade kunnat bli ett vackert konstverk, och precis som mina nya texter verkar bli mina bästa bara för att de är ärliga så hade vi blivit det bästa bara för att vi kunde vara ärliga men ärlighet finns inte hos mig just nu för jag ljuger, låtsas och hittar på bara för att passa in en liten kort sekund, bara för att få skapa ett litet, litet minne till.

Det är av minnena vi lever tror jag, utan minnen är vi ingenting. Jag är så rädd att jag ska glömma, glömma allt det vackra och allt det där jag ville stoppa undan i det hemliga rummet längst in i hjärtat. Tänk om jag glömmer, vad finns kvar då? Jag vet att minnen bleknar, att de försvinner tids nog och att man inte längre kan se konturerna och känna dofterna lika tydligt, MEN JAG VILL INTE ATT DET SKA VARA SÅ!

Jag vill minnas, jag vill minnas precis hur hår känns när det kittlar mot nästippen mitt i natten, hur långa minutrarna av längtan är innan du kommer ut ur duschen, jag vill minnas hur hud luktar efteråt och i vilken riktning fjärilarna i magen flög när du la handen på mitt huvud sådär som jag tycker om.

Jag vill minnas rulltrappsturer med eldiga kyssar och jag vill minnas hur kall väggen kan vara mot bar hud men att det inte spelar någon roll för att hjärtat är varmt, jag vill minnas att du sa att livet är som en tegelvägg och att du ritade mönster mellan stenarna.

Jag vill minnas lappar på kuddar och jag vill minnas att det går att känna saker igen fast man inte trodde det.

Jag vill minnas, jag vill aldrig glömma.

Jag har inte kunnat gråta på så jävla länge, det är över två år sedan jag kunde gråta på riktigt men nu kan jag det igen. Tårarna faller och oftast vid helt fel tillfälle. Typ på spårvagnar och så.

Tänk om jag glömmer? Jag är så jävla rädd för att glömma. Det är känslorna jag vill minnas, känslorna, dofterna, tonerna...

Jag hatar att jag är så feg, jag hatar att jag inte vågar stå för vem jag är och vad jag vill och jag hatar att jag inte kan berätta saker för den det berör. Jag håller det inom mig, och jag försvinner lite mer i takt med minnena.

Ikväll är det sånglektion, jag försöker ta mig samman och våga åka dit. Ska ta en öl med Jazz-E efteråt också, hon smsade förut och frågade. Jag blev glad för att hon hörde av sig, kan inte riktigt förstå varför hon vill umgås med mig.

Min hund är världens finaste, han sitter bredvid mig och vill trösta när jag gråter. Slickar bort tårarna och klappar mig på armen med tassen. Jag älskar honom.

Jag borde försöka göra mig iordning nu.

 

 

Ligger efter nått så sjukt mycket i skolan och imorgon blir det inget annat än att plugga för min del, måste kontakta mina lärare också och försöka be om mer tid, hur nu det ska gå.

Jag hade så mycket jag ville skriva ikväll men alla orden har försvunnit nu och jag vet inte vad jag ska säga, det finns fan inget alls som fungerar just nu. Pengar, skola, mat...allt är kaos.

Men det ska lösa sig, det ska det.

Nu ska jag koppla bort hjärnan och lägga mig och sova.

Jag ska kämpa nu, jag ska kämpa för allt jag är värd, eller allt jag vill vara värd iallafall. Jag har gett bort 12 år av mitt liv till Matmonstret, det är hälften av mina levnadsår och det får fan räcka nu. Jag vet att jag inte kan göra det utan hjälp men jag ska ju få behandling och då ska det bli ändring. Det är inte för sent, visst jag fyller snart 24 men jag kan iallafall få ett drägligt liv. Eller?

Jag ska bli smal och vacker, jag ska klara mig ur mina ekonomiska problem och jag ska hitta ett sätt att få hålla på med musiken. Jag ska dessutom börja träna igen, iallafall 3 pass/v.

Denna vecka på tisdag lunch, torsdag f.m. och fredag f.m. Fy fan vad skönt det ska bli!

Men nu, 2 h sömn innan jag ska upp och vara stark.

* Skicka in hemtentan

* Skriva klart arbetet till Kulturhistorian

* Möte om Öppen Scen-klubben

* Annonsera om Öppen Scen-klubben

* Annonsera om karaoken

* Ringa banken om höjning på lånet

* Söka Folkhögskola

* Ringa skolor (Folkis och grundskola) ang betygskopior

* Kolla med kurator vad som händer med mitt csn och min för höga frånvaro

* Kontakta kommunen ang Personligt Ombud

* Skriva drama-arbete

Klockan är mitt i natten, jag har inte städat och jag borde sova för länge sedan...Det enda positiva jag kan komma på är att jag imorgon vet att jag inte kommer hetsäta dels för att jag är pank, dels för att jag jobbar och dels för att jag bara inte orkar. Det senaste verkar dock inte vara någon ursäkt för det mesta.

Det känns som jag förlorar alla som jag bryr mig om, de bara försvinner från mig en efter en och längre och längre bort och jag hatar det. Jag vill inte ha det så. Bandet vet jag inte vart det är på väg och jag är rädd att förlora det också.

N känns så jävla långt bort och vår vänskap kanske inte alls går att rädda och det gör ont, han är och kommer alltid att vara min bästa vän. Fan, det känns precis som i grundskolan när min bästis övergav mig för att leka med de coola flickorna istället och jag hade kunnat göra ungefär vad som helst för att få henne tillbaka. Jag kände mig halv utan henne. Jag känner mig halv utan dig N, eller inte ens halv, fjärdedelig på sin höjd.

Helt ärligt så tror jag inte att jag kommer hitta någon underbarare vän någonsin och det är den där förlorar-paniken igen, den som höll mig vaken när det tog slut mellan mig och I, den där skrikande paniken i bröstet som säger åt mig att trycka på stoppknappen och rädda situationen men jag vet ju liksom inte hur...

Jag lekte vuxen efter kräkandet och räknade på min ekonomi, eller bristen på den snarare... Har mer utgifter än inkomster denna månad och jag orkar verkligen inte hålla på och krångla, skjuta upp, skjuta fram eller fuska mer.

Jag har räknat med att jag får pengar från csn nu men det kommer jag troligen inte få, men även om jag skulle få det kommer jag inte ha råd med alla mina utgifter. Varför? För att jag har hetsat upp pengar som jag inte har i förväg.

Det måste sluta nu, det går inte längre att ha det såhär. Jag sumpar allt jag verkligen vill, jag hade sett fram emot att plugga så jäkla mycket men nu verkar jag ha kastat bort det också. På något sätt ska det gå att lösa.

Veckan som kommer nu ska bli MIN vecka, en frisk och bra vecka. 

En vecka där saker och ting inte ska spolas ned i toaletten i form av kräk och helvete och där jag ska genomföra allt jag säger att jag ska göra. Ska skriva en lista på saker att göra i ett eget inlägg.

Jag kan. Jag är värd att spela. Jag är värd att sjunga och jag är värd att lyssnas till.

Det har aldrig gått så lätt som ikväll att skriva, det blir sånger av texterna och det känns bra.

Detta får inte rinna ut i sanden.

Jag funderar över framtiden, om sjukskrivning kanske är det enda rätta för min del och om jag kanske borde ta ett år där jag bara fokuserar på att bli frisk. Går i behandling och fokuserar på mig själv. Det känns lockande men jag vet inte om det går pga mina ekonomiska problem. Eller ja, problem och problem... Hade jag orkat fungera som jag ska så hade det inte varit några problem, men nu gör jag ju inte det.

Jag vet inte hur man går tillväga med sådant, jag vet inte vart jag ska vända mig och jag vet inte om jag ens är tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven. Och jag vet inte om pengarna man får som sjukskriven kommer räcka.

Med andra ord, jag har ingen aning om vad jag ska göra.

Inlagd med helgpermission hade varit skönt, men då offrar jag musiken och alla mina vänner och det klarar jag inte. Dagvård känns inte som ett alternativ heller och jag vill inte åka iväg på behandling och troligen kommer jag inte ens få det.

Fan, jag vet inte. Det enda jag vet är att jag har kunnat skriva på sistone och det är iallafall bra.

H fick läsa, det är gött med andra musikintresserade nattugglor på msn... Det konstiga var att han verkar tycka de var jättebra. Jag blev glad iallafall, och peppad. Jag vet inte om jag vågar göra något själv egentligen för oftast rinner det ut i sanden och jag har ingen att dela glädjen när det går bra med men vi får se hur det blir. Det är ju ingen brådska.

Jag är iallafall glad att han tyckte om dem, han sa t.o.m. att han blev berörd, och det var ju beröra jag ville... Önskar att jag kunde sätta mig vid pianot nu men det går ju inte för L och N ligger och sover. Jag borde också sova egentligen.

Jag ska klara morgondagen utan frossande. En enda dag ska jag klara, det är ett kortsiktigt och uppnåeligt mål och jag ska klara det. Bara thé imorn, inget annat.

Klarar jag det blir det femdagarsfastan efter det.

Nu jävlar.

Hoppas ångesten håller sig borta så jag får något gjort imorn och kan sova hos A på kvällen.

Tog min medicin nyss, Mirtazapin och Cola Light är ingen god kombination kan jag lova. Fy fan.

Ska skriva lite till och sedan sova.

Natt.

Jag är inget egoistiskt svin som sätter mina egna behov främst, inte MINA behov, men Matmonstrets.

Jag vill ju ge för i helvete, det finns inget jag tycker mer om än att ge och göra andra glada. Jag bryr mig inte om hur jag mår om de jag älskar har det bra, men när det är så här så spelar inte det någon roll för det enda som spelar roll är vad Matmonstret vill.

Tro mig, det är inte mina egna behov jag sätter främst när jag ställer in att träffa en vän för att istället sitta hemma och frossa, eller när jag åkte hem mitt i vad som var mitt finaste födelsedagsfirande någonsin bara för att spy eller när jag skiter i att svara i telefonen för att jag står med huvudet över toalettstolen. Det är inte MINA behov.

Och nu kan jag inte sluta gråta istället, men jag tror att det är bra. 

Jag har nog lyssnat på samma låt 20 ggr nu.

Jag hatar att drömvärlden bara är en jävla dröm, en låtsasvärld med en påhittad karaktär som är allt jag vill vara men som faller samman och försvinner om man skrapar lite på ytan. Jag önskar att den fanns på riktigt.

Det finns snart inga ord kvar och jag orkar inte låtsas att det kommer lösa sig. Det gör det inte.

Funderar över om jag borde sova eller om jag ska sätta mig och skriva istället, det känns som att det kan bli vackra texter inatt men jag vet inte heller om jag vågar och det kanske blir alldeles för enformigt eller alldeles för personligt...jag vet inte. Jag har aldrig varit rädd för att skriva förut, men nu är jag det. Jag vill göra mitt "soloprojekt", nakna visor med sång och piano och kanske lite, lite slagverk nånstans men jag vet inte hur det ska gå till för jag är inte tillräckligt bra och vem skulle vilja lyssna på mig? Det kommer göra ont om ingen lyssnar, för det är ju liksom det som är själva poängen, att bli hörd...att få beröra som sagt.

Jag kanske borde göra ett försök iallafall, om inte anant i utbildningssyfte...kan ju hända att jag lär mig något på kuppen. Dessvärre måste jag kräkas först för det ligger godis i magen.

A tror att han bara varit mitt tidsfördriv, han kunde inte ha mer fel. Han är inget tidsfördriv, han är någon som jag litar på och tycker om men jag är alldeles för dålig på att visa det, jag vet det. Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte hur jag ska få honom (eller någon annan) att förstå varför jag är som jag är. 

Jag hade velat vara där ikväll, jag hade velat vara normal och åka hem och städa och sen åka dit och sova och vara en vanlig jävla tjej med vanliga jävla problem men istället så sitter jag här och har ångest och nästan-gråter till minnesmusik.

"När som helst, hur som helst...bara vara du."

Det var precis så det kändes den där gången. Som att jag var okej. Som att jag var på riktigt och som att jag fick finnas just där, just då.

"Det spelet du spelar, det måste sluta nu. 

Tänk om du förlorar, när insatsen är du."

Jag vill minnas att jag inte riktigt kunde hålla tårarna tillbaka då heller, precis som nu.

Jag hatar att du fick mig att gråta.

Jag hatar att jag alltid ska tolka in massa grejjer i saker som jag vet inte stämmer, och jag hatar att det dyker upp situationer ibland som bara verkar vara självklara tecken till mig. Som när den där jävla lappen trillade ner från ingenstans mitt på St: Eriksbron med texten "Life is not a rehearsal" på. Vad ska man tro?

Jag vill tro vackra saker, jag vill tro att jag när som helst, hur som helst får vara bara jag, men jag vet alltför väl att det inte är så.

Jag brukar inte ångra saker, men jag ångrar att jag lät det bli så här. Jag ångrar att jag blev liten och svag igen och att jag blev genomskinlig framför din blick. Jag visste ju att det du såg därinne inte skulle duga.

Jag vill skriva låttexter men jag vet inte vad jag ska med dem till.

Oftast är mitt minne dåligt och jag glömmer bort saker men ibland minns jag alldeles för mycket.

Det finns så mycket jag vill skriva, men jag vågar inte för vissa saker ska inte läsas och misstolkas och jag har aldrig varit bra på att skriva saker som jag inte får dela med mig av.