Fin kväll... finare dag?
Det är en fin dag idag. På riktigt. Solen skiner och jag tog ett fint beslut imorse.
Jag vandrade genom stan och solens strålar träffade mig på ett sånt där vårigt sätt så att det liksom spritter lite i kroppen, trots all trötthet och bakfylla (igen...) så kände jag mig hyfsat stark och glad.
Hamnade tillslut på Espresso House i Vasastan, jag tycker om det stället, jag vet inte varför. Kanske är det för att det var där jag hade min första riktiga, officiella date som bisexuell, kanske är det för att jag helt enkelt bara tycker om den stadsdelen...
Åt frukost på övervåningen men kände Matmonstret gripa tag i mig från första tuggan, i vanliga fall hade det resulterat i en orgie av hetsande och kräkande men inte idag! Visst, jag spydde upp den stackars sconesen och chai-latten på soyamjölk men jag lät det stanna där! Inget mer. Och nu är jag hemma och dricker lakritsthé och mår helt okej.
Jag kan inte ha det såhär längre, det är det mitt beslut handlar om. Fr.o.m. idag så blir det andra bullar, inga fler missade lektioner, inga fler timslånga hetsattacker, inget mer skjuta saker på framtiden för att sedan aldrig få dem gjorda. Jag ska göra klart mina tentor idag, om det så ska ta hela natten. Sen ska jag bli klar med karaokelistorna och planera inför morgondagen. Städas ska också hinnas med eftersom det blir besiktining av lägenheten på måndag och då blir vi vräkta om det inte är ordning här.
Betala mina räkningar ska jag göra också, det behövs...
Jag är så glad och tacksam idag på ngt sätt, det känns konstigt men samtidigt bra på något sätt. Visst, matmonstret river i mig och säger åt mig att göra dumma saker men jag kämpar emot nu. Med näbbar och klor som det heter.
Jag och JL satt på Favoritstället och drack oss fulla igår (på hur lite som helst dessutom), jag hade lämnat blod och var nog om möjligt ännu mer lättpåverkad än vanligt... Det slutade med att T gjorde en sallad till mig för att jag inte skulle bli alldeles för full. 4 öl drack jag totalt, mellan klockan 19.30 och 01. Grattis till mig.
Blev glad för salladen dock, hade väntat mig en liten hög med grönsaker men det var fint upplagt och med hackad tofu till. Fint!
Iallafall så var det skönt att träffa JL igen för det var länge sedan och det har hänt så mkt i både hennes och mitt liv så det behövdes verkligen en riktig "ketchup" (som jag och M brukar säga). Det blev mkt förtroligt prat och mycket skratt och det var så jäkla gött att faktiskt umgås med en tjejkompis igen på det sättet.
Jag fick mig ett mindre ångestanfall under kvällen men en Stesolid och lite frisk luft gjorde det bättre...
Det sjukaste var detta: En kompis till JL dök upp, jag kände igen namnet på honom och det är ett ovanligt namn så jag tänkte att det bara måste vara samma person som jag tänkte på. Det var det.
Saken är den att han känner I sedan länge, länge tillbaka och denna kille jobbade som vakt på krogen som tillhörde hotellet jag jobbade på förut.
Då vi jobbade på samma ställe stötte han hejdlöst och hänsynslöst på mig på ett sätt som var riktigt obehagligt och blev ännu obehagligare eftersom han visste att jag var tillsammans med hans barndomskamrat...
Hur som helst så hälsade jag på honom igår med orden " Men hej E! Kommer du ihåg mig? Itchy's ex, Itchy som du känner?" Han förnekade allt. T.o.m. att vi hade jobbat på samma ställe men efter ett tag gav han med sig och erkände att det hade vi visst gjort. Under tiden vi hade den här diskussionen så stannade liksom alla gäster i lokalen upp och bara lyssnade, det blev hur pinsamt som helst trots att jag hela tiden visste att jag hade rätt...
När han och JL senare gick ut och tog sig en cigg så berättade han iallafall sanningen för henne... Hm...
Jag fick mig andra tankeställare också, mkt tack vare T. Ibland är det inte orden som spelar roll utan sättet man säger dem på. Vi pratade om en sak (eller rättare sagt så beklagade jag mig...) och så sa han "Och hur mår du själv då?" och spände ögonen i mig. "Jag mår bra!" var ju självklart det naturliga svaret.
"Jag ser det..." sa han och nickade mot de nyaste skärsåren på min vänsterarm.
Han dömde inte, frågade inte, predikade inte. Han konstaterade och på något sätt kändes det som att han förstod och som att han inte bara påpekade det för att han var tvungen utan för att han ville ha det sagt. Det kanske bara är vad jag vill tro iofs men det påverkade mig, på ett positivt sätt...
Det var en fin kväll igår. Idag ska bli en fin dag.
Nu: Betala räkningar.
Morgonpuss och Zoo-ask.
Hm...vaknade efter två timmars orolig sömn med huvudvärk och astma. Kan man få en bättre start på dagen?
Åkte in till stan med N och meningen var att vi skulle äta frukost och prata om viktiga saker men det där pratandet blev det inte mkt av eftersom jag hade så sjukt ont i huvet att jag knappt kunde tänka.
Efter att vi suttit på Espresso House en liten stund så råkade jag titta upp och såg Älsk komma gående.
"Jag ville bara komma in och ge dig en morgonpuss!"
Jag måste erkänna att det gjorde mig barnsligt glad!
Det är precis sådana saker som är viktiga för mig, jag är inte en sådan tjej som vill ha dyra presenter eller blommor (Om det inte är rosa tulpaner förstås!) och skämmas bort med glitter och glamour, jag vill ha det tvärtom. Det lilla och enkla men ärliga som man alltid kan komma ihåg.
Det finaste jag nånsin fått är tre handskrivna ord på en papperslapp. "Du är fantastisk." Det är det finaste, käraste och underbaraste jag äger faktiskt, och så kommer det fortsätta att vara. Men iallafall, jag blev sjukt glad av hans lilla påhälsning på morgonen och sedan när det var dax att åka ut till psykakuten kände jag mig löjligt uppåt...
Visste dock att jag skulle hetsa senare på dagen, så egentligen hade jag väl inget att vara glad över.
Fick träffa ung och snygg läkare som verkade bra och som tog mig på allvar. Jag tyckte om honom. Han ändrade min medicinering från 60 mg Fluoxetin/dag till 40 mg Fluoxetin och 30 mg Mirtazapin. Jag funderar på om det verkligen räcker... Jag väger så mkt nu igen så jag kan nog ta samma dos som en elefant, om elefanter nu tar antidepp?
Tydligen ska Mirtazapinet även vara ångestdämpande och göra en trött och det är bra... då kanske jag kan få sova normalt nån natt iallafall.
Atarax fick jag också, vilket skämt... De kunde lika gärna gett mig en zoo-ask eller något.
Jag höll precis på att hosta upp lungorna kändes det som, sån där riktigt elak och rosslande hosta som jag hade när jag rökte, fast värre. Något är fel, jag vet det. Lungcancer eller KOL, något av det är det. Jag går ständigt runt med en blodsmak i munnen och hostar slem, alltid. Spottar blod ibland på kvällarna. Är det normalt? Knappast...
Apropå blod så ska jag lämna blod ikväll, hoppas att det inte finns något alkohol kvar i min kropp från de tre ölen igår, det kan det väl knappast göra va?
Älsk ska iallafall följa med mig och lämna blod, han ska ju själv bli blodgivare nu (Me beeing stolt över Älsk!) så han ska hänga på å kolla hur det funkar.
J från mitt gamla jobb kanske skulle komma förbi Favoritstället ikväll och ta en öl med mig! Hoppas hon gör det... Det var såååå länge sedan jag träffade henne!
Ska vila lite nu, 2 h sömn är INTE mycket..
Och ifall...
...jag glömmer bort att säga det någon annan gång så säger jag det nu. Det finns två tjejer som förgyller mitt liv just nu.
Läste den enas blogg idag och grät, för första gången på så jävla länge kunde jag verkligen gråta.
Jag önskar er allt gott, och jag är så glad och tacksam över att våra vägar korsats. Jag hoppas att jag kan ge er åtminstone en liten liten gnutta av all den energi och inspiration som ni ger mig.
Ni ger mig perspektiv på saker och ting. Underbar människor.
Rajdidajdidaj, åsså lite jazz...
Kom just hem... fastnade på favoritstället, snackade skit med Mr M (Som han nu får heta eftersom jag har så jävla många "M" i mitt liv men han är en av de få som är av det manliga könet...) och drack 3 öl som jag givetvis blev full på.
Det var ganska skönt dock, det kändes som att jag behövde den avslappningen.
Hamnade mitt i ett gäng bi/homosexuella personer och däribland en transa som jag verkligen avgudar, tycker hon är helt fantastisk. Vi har aldrig pratat med varandra så mkt hon och jag, men nu ikväll blev det lite mer av den varan iallafall. Det blir mkt hetsiga diskussioner när det kommer till snack om att komma ut osv... Träffade en underbar, gift, bikille som dessutom älskade våran musik (Mr M spelade promon på högstaste volym!) och vi delade våra tankar om att vara bisexuell i ett förhållande med en straight. Det var på ngt sätt mysigt att få prata om det med någon som har det likadant (Nej Älsk, jag har inte pratat om några detaljer så oroa dig inte).
Innan jag hamnade på Favoritstället var jag på sånglektion. Jazzsång-äntligen! Helt underbar lärare och riktigt go grupp faktiskt, vilket jag starkt betvivlade när jag kom dit... Drabbades av jätteångest och låste in mig på toaletten i 10 min när jag kom dit, kände mig så otroligt fel, ful, fet och otäck att jag helst hade gått därifrån... Kärleken till Jazz vann dock och det är jag GLAD för nu!
Det visade sig att jag inte var sämst, det visade sig att folk ville lyssna på vad jag sa. Det visade sig att jag fick lära ut texten till Summertime och att folk lyssnade på mig. Det visade sig att jag kunde sjunga ordentligt även inför andra sångerskor/sångare. Det är stort för mig.
Det största är nog att jag VALDE, jag valde att inte bli offret utan att redan från början ta mig en roll som jag ansåg passade mig. En frontfigur, men med ödmjukheten i behåll... Det finns en tjej i klassen som gör detsamma men utan ödmjukheten, det är inte riktigt min stil.
Jag upplevde en annan sak också då vi körde masterclass, att jag verkligen kan bli uppriktigt glad och rörd över andras framsteg! Det var en tjej som verkligen tyckte det var jobbigt att sjunga inför hela gruppen och jag led verkligen med henne för jag vet precis hur det kan vara... Men, hon ställde sig där och hon gjorde det! Hon sjöng dessutom som en ängel (verkligen!) och jag blev inte avundsjuk utan bara glad för hennes skull! Riktigt och uppriktigt glad! Det var en skön känsla, och jag vet att det kommer bli en bra kurs... Jazz är min grej att sjunga, jag älskar det verkligen och jag kan inte ens beskriva vilka underliga känslor som bubblar upp inom mig när jag får sjunga jazz. Jag ska lyckas med detta.
Läraren, hädanefter Mr A, var verkligen en toppenlärare! Pedagogisk och duktig och ödmjuk. Förtroendeingivande och det var riktigt skönt faktiskt.... Givetvis kan han inte mäta sig med Vackraste men det är det ingeningeningen som kan så det är inte ens någon idé att försöka.
Fy fan vad jag saknar henne förresten. Sjukt mkt. Allt hon är och allt jag aldrig kommer få uppleva.
Men men, jag kommer troligen att ta privatlektioner med Mr A i just jazz, han verkade glad att jag frågade och jag känner att även om jag redan har en grym sångpedagog så vill jag verkligen satsa på jazzen nu. Lära mig mer. Bli jazzsångerska. Tänk att få sommarjobba som blues/jazzsångerska på ngt ställe i London eller så...underbara dröm!
Well well, jag lovade att komma på Mr A´s (Mr As? vad fan e det för namn??) spelning på trädgården och han lovade att komma på min karaoke på fredag... Hoppas vi bägge lyckas hålla det.
Nu ska jag stoppa fingrar i halsen (åt en macka och ett äpple) och sedan lägga mig. Vill dock inte sova för just nu känns allt lite bra och sova då känns onödigt...
Var på psykakuten idag btw, Älsk följde med... Han är underbarast som gör sådana saker och jag förstår inte hur han orkar. Jag måste bättra mig om han ska fortsätta orka... Jag borde hålla i hårt för han är fin. Sjukt fin. Tack.
Imorgon: Frukost med N, Dramalektion, Psykakuten, plugga, lämna blod, hämta pa, kanske dricka öl hos/med T.
Skolan hänger som ett svart moln över mig. Vill inte misslyckas.
Ska lyckas.
Natt.
Ibland undrar jag om jag är död?
Ingen skola för mig idag, var uppe så jävla sent och ångestade mig inatt att jag verkligen, verkligen inte orkade gå upp. Dock gick jag upp ändå, ungefär samtidigt som skolan drog igång också ångestade jag mig ännu mer med vräk och snusk och ont i kropp och hjärta. Detta håller inte längre.
Jag måste få nya mediciner, något direktverkande, något som hjälper mig på riktigt och som kan få bort den där ångesten som kommer så plötsligt. Jag håller på att döda mig själv och de senaste dagarna har det känts närmare och närmare att verkligen göra det. Jag tror att det är det jag vill...eller är det bara det sjukdomen vill? Jag vet inte.
Funderar över att åka till psykakuten men jag vet inte, vill inte gå ut. Är svullen av vräk och varm och otäck och jag hatar mig själv över allt annat på jorden just nu. Jag vill ha mediciner, inte för att bli frisk men för att SLUTA MÅ DÅLIGT!!! Vill inte må alls, vill bara glida omkring i ett rosa fluff och vara låtsasglad utan att veta att jag låtsas.
Mina fingrar är svullna som små korvar.
Jag trodde jag skulle dö igår, J fick en panikattack på jobbet och jag kunde inget göra. Kunde inte hjälpa henne.
Det slutade med att jag ringde H som hade Stesolid hemma och N fick ta taxi (1063 kr) och hämta dem. Jag lyckades trycka tillbaka min egen ångest men fick ju givetvis igen det senare.
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag sitter här och svullnar och vet inte vad jag ska göra.
Katten är rastlös och vill slåss med hundarna men det vill inte de så han börjar spinna och slåss med mitt ben istället. Lilla katten... han blev utlåst i trapphuset inatt. Han jamar roligt, drar ut på sina "u" i Mjau, fast det låter mer mja-ooooo-uuuuuuu när han pratar. Sötgrisen.
Ta dig i kragen nu tjejen. Gör ngt.
Nattsvammel
Har ätit massa godis och popcorn och choklad... Inte gjort ngt åt det men det får vara så nu ikväll, kan inte spy för jag har rivit upp hela jävla halsen och blöder så fort jag försöker. Jag borde fixa min andra blogg, min matdagbok, men jag tar och gör det imorn. Älsklingen är här och jag vill inte att han ska behöva vänta för länge på mig.
Imorgon är det buljong och thé, börjar med två dagar så får vi se hur det går sedan. Börjar litet helt enkelt... lättare så.
Känner mig så grymt besviken idag, som att jag är värd minst i världen och inte ens borde få finnas till. Osynlig.
Hoppas på finare dag imorgon. Denna vecka är det skola och fokus som gäller, ska träna tisdag, onsdag, torsdag också.
Nåja, natt. Tisdag ska bli fin förresten. Eller onsdag...eller bägge. Finast. Fantastiskast.
Natt, som sagt.
Kattkaos och kräkningar
Som vanligt borde jag plugga men sitter istället här framför datorn och känner mig mer eller mindre död. N och L är på djursjukhuset med Saskia, hennes brännskador har spritt sig men enligt senaste rapporten så verkar det ändå se förhållandevis bra ut.
Känns lite som när Milord gick bort, min fina, fina hund som blev överkörd av en bil bara för att jag var ouppmärksam och egoistisk. Precis som denna gång. Hade jag tänkt på Saskia istället för mina egna behov så hade detta aldrig hänt, men nejdå, egoist som jag är så var det viktigare för mig att ställa fram mitt jävla thé på bordet (thé som dessutom bara fyllde ett enda syfte, att göra det lättare att spy) än att se till att Saskia inte skadade sig. Jag såg ju för fan att sladden från vattenkokaren hängde ned och att Saskia satt där nyfiket och tittade upp på den. Givetvis så skulle hon ha tag i den! Både hon och James gör ju alltid så och det borde jag ha fattat, men nej...
Det blev inget rep idag i och med återbesöket på djursjukhuset, jag vaknade upp bakfull och trött i L's lägenhet efter att återigen fått i mig alltför mkt alkohol kvällen innan. Lyckades dock plugga igår trots detta och det var ju bra...
Skulle åka till favoritstället och lämna affischer till T, och givetvis så lät jag mig övertalas till att åtminstone ta EN öl... Det var Beatleskväll på stället och massa fina, spännande och inspirerande människor var där. Satte mig i baren med block och penna och kände mig som en tvättäkta kulturnörd när jag satt där och skrev underliga rader av ord samtidigt som jag smuttade på mitt glas med skummande porter...
Det var ett gäng folk som kom fram och frågade vad jag gjorde och som ville läsa texten. Det fick de, och de verkade tycka om den också. Frågade efter myspaceadress och så.
En kille var grymt trevlig och vi snackade musik ett tag, han hade själv ett band (eller ja, ett soloprojekt med kompband kan man väl säga) och vi bytte myspaceadresser och diskuterade inspirationskällor. Det var mysigt.
Dessutom visade det sig att han var riktigt, riktigt duktig också! Lyssnade lite på hans verk tidigare idag.
Min vän Tåg-L kom förbi för att ta en öl med mig och han var ju något i gasen så det blev till att komma ikapp för min del, inte mig emot dock... Det var mysigt att sitta där i ett hörn och snacka skit, det var länge sedan vi träffades, Tåg-L och jag, och det blev en hel del glada skratt. Bestämde oss för att åka hem till honom och jamma lite, han hade köpt en ny keybord som jag såklart var tvungen att testa... Han var mest full och det gick sådär med jammandet, men texten jag skrivit tidigare under kvällen fick sig en melodi och jag tycker faktiskt om den! Den påminner mkt om en av de andra låtarna jag skrivit men det gör inte så mkt, denna är softare, sorgligare och mycket mer ballad än den andra. Hatar ordet ballad förresten, låter så smörigt.
Efter musicerandet hos Tåg-L så vinglade jag hem till L för att plugga, det regnade och jag gick mer eller mindre vilse, trodde jag iallafall, men det visade sig att det var rätt väg jag vinglat in på. Hittade fram till lägenheten och lyckades faktiskt plugga.
Hade sjukt mkt ångest innan jag somnade, så mkt att det verkligen var risk för att det skulle bli för mkt för mig men eftersom jag var hemma hos L så fick jag lägga band på mig. Hade aldrig kunnat utsätta varken henne eller någon annan för ngt sådant.
Idag har bara varit kaos från början till slut. Eller ja, dagen är ju inte över ännu men än så länge är det väldigt kaosartat. L och N kommer nog hem snart och då ska de iväg på middag hos L´s föräldrar, jag vill inte vara ensam men jag vill heller inte ha någon nära. E frågade om jag ville med ut ikväll men jag hoppar över det, har varken råd eller tid egentligen och faktiskt ingen lust heller för den delen.
Ska sätta mig vid pianot lite nu.
Bakfull...igen
Sitter i köket och försöker att inte tänka alltför mkt. Har sovit dåligt, blev full som ett as igår (igen) och drömde otäcka, osammanhängande drömmar om saker som jag har glömt.
Ska snart åka iväg till M och dricka vin och ha mysigt, är nervös som vanligt eftersom det kommer vara folk där som jag inte känner. Har ingen lust egentligen men jag gör det ändå för det är bättre än att sitta här och uggla.
Vågen visade 67.7 imorse, vägen mot 49 har börjat. Synd bara att jag redan fuckat upp det idag.
Dock gör jag så gott jag kan för att inte låta det få alltför stora konsekvenser, imorgon finns dock inget mer som hindrar mig. På riktigt.
Kvällen igår var fin, riktigt fin. Var ute å käkade med N, Jobb-M och hennes väninna J på en thairestaurant i Linnéstaden, efter det ville tjejerna ta en öl och favoritstället är det enda stället jag känner till som är anpassat för funktionshindrade så det blev dit vi begav oss. N åkte bakpå permobilen hela vägen dit och vi skrattade så vi tjöt, de här två tjejerna förgyller mitt liv! På ett äkta och underbart sätt.
Hur som helst så var vi enda gästerna på Favoritstället och T kom ner och satte sig med oss, vi snackade massa skit och hade det hur mysigt som helst verkligen!
Jag fick ta plats i baren och blanda drinkar och givetvis blev jag otäckt nervös av T's kunnande och hans närvaro så jag var nära att fucka upp allt...
Blev dock ett par riktigt fina drinkar faktiskt.
Dagens fråga: Finns du (jag) på riktigt?
Svar: Jag tror det...
Jag svarade lite för fort för att det skulle vara sant.
Bajsdag
Jag förstår plötsligt ingenting längre, har varit så sugen hela dagen på att få sätta mig och skriva men nu när jag väl har chansen vet jag inte vilka ord jag ska plita ner...
Det känns som en bittergrön (finns det en sådan färg? sörja inom mig som växer och växer från mitten och utåt och som forsar fram med en sådan väldig kraft att jag inte har en chans att hindra den.
Jag känner igen den, jag vet vad det handlar om.
Illamåendet som liksom kommer från inre faktorer, inte mina egna inre utan snarare andras. Oförmågan att göra något åt det och den där känslan av att vara minst värd av alla på hela jorden, inget värd alls. En leksak, en sådan man kastar bort. Det är jag.
Jag trodde att jag hade förlorat alla dessa känslor, jag trodde att de försvann på en buss till Norge för något som känns som hundra miljarder år sedan men ändå som igår. Hur i helvete hittade de tillbaka till mig?
Jag sitter och stirrar på ett fotografi, ställer frågor precis som att jag hade väntat mig något svar. Brinnande ögon, så jävla långt bort och jag får inte nå dem. Får inte låta dessa ögon vila på min kropp, inte för att jag inte vill utan för att så mkt står i vägen. Jag gör samma misstag gång, på gång på gång, faller, snubblar, klantar mig på sätt som jag inte ens förstår själv och sedan så vet jag inte hur jag ska ta mig upp igen.
Jag har slarvat bort nyckeln till Drömvärlden-eller var det någon annan som tog den? Fick den, kanske?
Hur som helst så försöker jag att inte leta och jag både hoppas och inte hoppas att jag ska finna den igen.
Hur mycket längre kommer jag orka?
Skriver mer senare... tror jag.
Ensamhetstankar...
Jag borde sova. Klockan är massor men jag kan bara inte förmå mig att lägga mig.
Tankarna snurrar... jag förstår ingenting längre.
Jag vet att jag måste ändra på massa saker men jag vet bara inte vart jag ska börja. Och ibland hatar jag när jag har rätt dessutom, hatar det. Och det verkar som att jag har det den här gången.
Jag vill skriva musik inatt men jag är rädd att resultatet inte kommer göra inspirationskällan rättvisa... Vill skriva om drömmar, vill skriva om sanna osanningar och om gränser mellan vaken och sovande...mellan vaken och död?
Den vackraste sången jag någonsin skrivit vill jag skriva inatt, men jag kan bara inte börja för orden skrämmer mig. Mycket.
Ibland tror jag att jag är annorlunda mot alla andra, inte unik på ett bra sätt liksom, utan annorlunda. Passar inte in, spelar efter andra regler. Jag är en leksak.
När jag var yngre fann jag mig i detta, jag tog varje litet halmstrå jag kunde greppa och jag låtsades att jag var okej. Det kanske var fel, men jag förstår varför. Än idag förstår jag varför.
Jag trodde jag hade förlorat den förmågan också, men det hade jag inte. Och kanske borde jag vara glad att den där klumpen i magen har väckts till liv igen, kanske borde jag vara glad att jag faktiskt kan känna fortfarande och att jag inte är alldeles död och svart där längst inne... jag tror jag är glad, egentligen. Det är bara det att det är svårt att vara glad när allt man känner är ångest.
Kanske är det jag som tolkar allt fel? Kanske är jag alldeles asnojjig i onödan och kanske kommer allt att lösa sig till det allra bästa? Jag kanske överreagerar? Troligen... Fast det känns inte så.
Herregud vilken helvetesnatt detta blev.
Och det hoppade till i hela kroppen förut, ett sånt där riktigt jättepirr som jag trodde att jag inte heller kunde känna längre. Vad är det som händer med mig?
J sa idag att han tycker jag har blivit smal förresten... Ha! Sicket skämt!
Vänta bara säger jag...vänta bara.
Den där fastan som jag aldrig kommer mig för att börja med får faktiskt ta och börja imorn, det är en perfekt vecka eftersom jag absolut inte ska göra annat än att jobba och plugga...
Thé, buljong och 3 frukter per dag. That´s it... Har mkt att kompensera för nu.
Ska försöka skriva låt nu.
Natt.
Ensamnatt
N har åkt till L, jag är ensam hemma. Äntligen? Det känns skönt att vara här med bara djuren som sällskap, och jag ska alldeles strax sätta fart med alla mina måsten.
Det finns andra saker som jag hellre skulle göra, särskilt en sak då... men jag ska inte. Jag tror inte det är bra, jag tror jag ska låta bli. För all framtid? Kanske? Det kanske är bäst så...
Jag vet inte varför jag gång på gång lurar in mig i olika återvändsgränder, det verkar som att detta är ytterligare en. Historian återupprepar sig, gång på gång på gång. Jag saknar drömvärlden, längtar dit, till overkligheten där inget är på riktigt och allt som sägs är sanningar just då. Jag borde vara stark men i den här ekande tystnaden är det svårt, för tystnaden hörs så mycket mer när det inte finns några röster som kan kasta klanger på mig.
Jag undrar gång på gång om jag ska våga falla, det kan gå hur som helst. Kan bli bättre, kan bli värre, kan bli katastrof eller underbart. Jag vet inte. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, har aldrig vetat och jag kan inga spelregler eller lekar. Det lilla trollet är vilse igen.
Och älsklingen, jag vet att jag skriver mycket kryptiska saker här på bloggen och att jag ibland kan vara svår att förstå...men det kanske inte alltid är meningen att man ska förstå heller... Inte att någon annan än jag ska göra det iallafall.
Ikväll önskar jag att jag vore någon annan, åh vad jag önskar att jag vore den där tjejen som jag alltid drömt om att vara! Hon som kan ta rätt beslut, som är trevlig och social, som har självförtroendet och viljan att vara någon... Hon som hade vunnit det jag vill vinna. Men jag är inte hon, kommer aldrig att bli det heller. Aldrig någonsin.
Tystnaden ekar högst av allt.
Jag skulle aldrig ha gett mig in i det här från första början, vissa äventyr ska lämnas oupplevda och detta kanske var ett av dem. Men hur ska man veta det i förväg? Det går ju inte.
Jag förstår bara inte vad som hände.
Det är så lätt, en decimeters avstånd från frågan men flera, flera mil till svaret som jag inte ens vet om det finns. Jo, det finns, men är det ämnat för mig att höra det? Vill jag höra det?
Drömvärlden... Jag vill tillbaka dit.
Sätt fart!
Sitter i köket och borde verkligen sätta fart...om 45 min kommer J hit, vi ska äta middag han, jag och N. Måste städa innan han kommer och givetvis har jag inte ens börjat med varken mat eller städning. Hunden gnäller... Jag vet inte vad han vill.
Ikväll behöver jag vara ensam, vill kunna pyssla och fixa för mig själv. Städa, ordna, dona. Tänka.
Jag vet inte varför jag kände mig så tom när jag vaknade imorse, det är inte pga att releasen är över utan det var något annat. Jag vet iofs visst vad det är... jag vet bara inte om jag har rätt eller inte. Och jag kan inte göra något åt det, det är bara att vänta ut, rida ut stormen som det heter.
Jag vet att jag ibland har alldeles för höga tankar om mig själv, och jag vet också att varje gång det sker så faller jag dubbelt så hårt ner igen. Så även denna gång. Hur många gåner ska jag behöva resa mig? Är jag verkligen så hemsk att jag inte kan förtjäna bättre än detta? Tydligen så är det så...
"You're not a miracle, and I'm not a saint..." Eller något åt det hållet.
Jag längtar tillbaka till solfläcken på gatan och känslan jag hade då. Det finns bara en sak som kan ge mig den åter, en sak. Men, jag når den inte.
Det är för smalt att krypa in där, och jag är alldeles, alldeles för tjock,
En dag jag helst vill glömma...
Hinner inte skriva så mycket nu, ska snart åka iväg å repa. Jag vet inte varför men detta känns som en hemsk, hemsk dag. Det känns som att jag bara står utanför allting och tittar på, som att världen är full av hemligheter och att jag är den enda som inte får veta. Jag tror jag börjar bli paranoid, på riktigt. Känns som att de jag älskar mest (bandet) ser ner på mig och spottar på mig medan jag ligger, vet inte varför men det är så. Kalla det förakt, kalla det äcklande, kalla det vad du vill men jag tror bara inte att jag passar in längre. Kanske är det för att jag innerst inne är en så hemsk och elak och självisk människa? Charma... What goes around, comes around...
Längtar tillbaka till min drömvärld men något säger mig att jag besökt den för sista gången. Är det bara en känsla, eller grundar det sig på enkla, enkla fakta?
Jag vet inte. Jag vill bara tro att jag har fel.
Nåja, dax att leka människa igen.
Längtar tillbaka till min drömvärld men något säger mig att jag besökt den för sista gången. Är det bara en känsla, eller grundar det sig på enkla, enkla fakta?
Jag vet inte. Jag vill bara tro att jag har fel.
Nåja, dax att leka människa igen.
Massor med ord...
Skrev egentligen detta igår, 16/2, men bloggens server verkade krångla eller ngt så det gick inte att publicera det då... Nåja, här är det iallafall.
Igår hade vi releasen, jag tror helt ärligt att jag aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag minns inte så mkt av gårdagen faktiskt, nästan inget alls fram tills efter spelningen. Vet att jag svimmade i skolan och att jag var nära på att vända och åka hem igen när vi nästan var framme på favoritstället där festen skulle hållas.
T var inte där när jag kom och det gjorde mig om möjligt ännu mer nervös, utan honom kändes det som att jag inte hade någon koll och det hade jag ju faktiskt inte heller när man tänker efter... Hur som helst så kom han dit efter ett tag och vi fick ordning på ljus och ljud och allt som skulle fixas... Det började droppa in folk, jag vimsade omkring som en yr höna och har ingen aning om vad jag sa och till vem men jag hoppas att jag inte gjorde ngt dumt iallafall.
Själva spelningen gick underbart bra, det var sååå mycket mer folk än vi hade trott och publiken var helt underbar! De applåderade, skrek och bad t.o.m. om extranummer!! Jag vet att det troligen var för att vara snälla, men det är ändå en smått otrolig känsla att stå där och verkligen ha folk med sig. Jag blev så glad under spelningen när jag såg M och S stå i publiken och båda verkade gilla det de hörde! Deras åsikter betyder mycket, S är min sångpedagog och M är ju dramapedagog så de vet vad de talar om...
Snygg-M från skolan (en lärare) var där och var lika snygg som vanligt (eller snyggare kanske, eftersom själva grejjen med att ens fota är ganska het??) och plåtade spelningen. Det är jag också glad över! Jätteglad!!
Han skulle ta ett gäng provbilder så får vi se vad det blir av det sen.
Det sjukaste igår var att de ca 40 som jag hade trott skulle dyka upp, verkligen inte blev några 40 utan vi hade hela... 132 betalande gäster!! 132!!! Och sedan 28 stammisar som "bara" betalade garderob...
Det är sjukt, jag har aldrig blivit så glad i hela mitt liv faktiskt! Gårdagskvällen är lätt en av de finaste kvällarna jag någonsin haft och jag ÄLSKAR att stå på scen ihop med vårt underbara band! Tur att det bara dröjer ca 2 v tills nästa gång igen!
Det som gladde mig allra mest var dock M's och S's kommentarer till mig efter giget...
M: "Du är så vacker på scen!"
S: "Du har en given plats på scen, det syns att du ska vara där. Och du är en jätteduktig sångerska så du MÅSTE göra något bra av detta. Du är en stjärna!"
Jag brukar inte kunna ta komplimanger men dessa stoppar jag in någonstans långt in i hjärtat... Tack!
Senaste dagarna har varit fulla av underliga aha-upplevelser och starka ögonblick. Sådana där starka ögonblick då alla färger blir klarare, dofter starkare och ljud vackrare. Sådana ögonblick som jag trodde att jag förlorat förmågan att uppleva.
Ville sätta mig ned rakt upp och ned (vad är det för jävla uttryck egentligen) på gatan här om dagen, solen lös så vackert och det doftade vår. Alla människor såg så glada ut och inte sådär vintertrötta som alla oftast gör vid den här tiden på året... Jag ville skriva, jag ville bara sätta mig ned och skriva, bevara, ta till vara...både det ögonblicket och andra som redan flytt mig förbi. Eller har de? Kan jag spara dem? Jag vill spara dem iallafall.
Ibland tror jag att jag har fått en liten del av mig själv tillbaka, en liten, liten del som jag känner igen och välkomnar men samtidigt skräms av. Det är den där känsliga, naiva, drömmande lilla biten som gärna känner mer än hon tänker och som vet hur man uppskattar saker och ting.
Morgnar är fina förresten, de är finast. Vissa bättre än andra men dock alltid fina. En oförstörd dag, där jag själv kan välja. Idag har jag valt fel, imorn tänker jag välja rätt.
Jag vill inte vara sån här mer, en fet och ful kossa som troligen äcklar de flesta. Såg korten från igår. Fyyyy fan. Vågen visar några kg mindre men det syns fan inte. 10 kg till nu. 10 till. I can do it.
Jag fick en kommentar om ärren på armen. "Har du varit lite självdestruktiv?"
Jag hajjade till, hur fan såg han det? Och hur kunde han kommentera det och få det att låta lika naturligt som "Vill du ha en kaffe"? Jag mumlade fram ett "Ja" varpå han svarade; "Jag tänkte väl det, jag har sett dem du har däruppe också" och pekade på min överarm. Det är konstigt det där, ibland känns det som att jag är totalt genomskinlig. Transparant och obetydlig, Sådana dagar då folk tränger sig före på spårvagnen, när folk springer in i en på stan och när man helt enkelt inte spelar någon roll.
Sedan kommer någon och ser ärr man har på armen sedan massa, massa år tillbaka. Och de man har som är färskare. Underligt.
Jag borde sova nu, men jag vill inte för jag vill inte att denna dagen ska ta slut. Jag har levt i en drömvärld en liten stund men nu måste den ta slut. Eller måste den?
Jag längtar tillbaka till min låtsasvärld, där jag kan vara låtsastrygg och låtsasvacker.
Det finns låtsad lycka där och allt handlar om en kamp mot klockan, men det spelar ingen roll för jag kan stanna tiden när jag vill och stoppa ögonblick längst in i hjärtat.
Visst kan jag?
Igår hade vi releasen, jag tror helt ärligt att jag aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag minns inte så mkt av gårdagen faktiskt, nästan inget alls fram tills efter spelningen. Vet att jag svimmade i skolan och att jag var nära på att vända och åka hem igen när vi nästan var framme på favoritstället där festen skulle hållas.
T var inte där när jag kom och det gjorde mig om möjligt ännu mer nervös, utan honom kändes det som att jag inte hade någon koll och det hade jag ju faktiskt inte heller när man tänker efter... Hur som helst så kom han dit efter ett tag och vi fick ordning på ljus och ljud och allt som skulle fixas... Det började droppa in folk, jag vimsade omkring som en yr höna och har ingen aning om vad jag sa och till vem men jag hoppas att jag inte gjorde ngt dumt iallafall.
Själva spelningen gick underbart bra, det var sååå mycket mer folk än vi hade trott och publiken var helt underbar! De applåderade, skrek och bad t.o.m. om extranummer!! Jag vet att det troligen var för att vara snälla, men det är ändå en smått otrolig känsla att stå där och verkligen ha folk med sig. Jag blev så glad under spelningen när jag såg M och S stå i publiken och båda verkade gilla det de hörde! Deras åsikter betyder mycket, S är min sångpedagog och M är ju dramapedagog så de vet vad de talar om...
Snygg-M från skolan (en lärare) var där och var lika snygg som vanligt (eller snyggare kanske, eftersom själva grejjen med att ens fota är ganska het??) och plåtade spelningen. Det är jag också glad över! Jätteglad!!
Han skulle ta ett gäng provbilder så får vi se vad det blir av det sen.
Det sjukaste igår var att de ca 40 som jag hade trott skulle dyka upp, verkligen inte blev några 40 utan vi hade hela... 132 betalande gäster!! 132!!! Och sedan 28 stammisar som "bara" betalade garderob...
Det är sjukt, jag har aldrig blivit så glad i hela mitt liv faktiskt! Gårdagskvällen är lätt en av de finaste kvällarna jag någonsin haft och jag ÄLSKAR att stå på scen ihop med vårt underbara band! Tur att det bara dröjer ca 2 v tills nästa gång igen!
Det som gladde mig allra mest var dock M's och S's kommentarer till mig efter giget...
M: "Du är så vacker på scen!"
S: "Du har en given plats på scen, det syns att du ska vara där. Och du är en jätteduktig sångerska så du MÅSTE göra något bra av detta. Du är en stjärna!"
Jag brukar inte kunna ta komplimanger men dessa stoppar jag in någonstans långt in i hjärtat... Tack!
Senaste dagarna har varit fulla av underliga aha-upplevelser och starka ögonblick. Sådana där starka ögonblick då alla färger blir klarare, dofter starkare och ljud vackrare. Sådana ögonblick som jag trodde att jag förlorat förmågan att uppleva.
Ville sätta mig ned rakt upp och ned (vad är det för jävla uttryck egentligen) på gatan här om dagen, solen lös så vackert och det doftade vår. Alla människor såg så glada ut och inte sådär vintertrötta som alla oftast gör vid den här tiden på året... Jag ville skriva, jag ville bara sätta mig ned och skriva, bevara, ta till vara...både det ögonblicket och andra som redan flytt mig förbi. Eller har de? Kan jag spara dem? Jag vill spara dem iallafall.
Ibland tror jag att jag har fått en liten del av mig själv tillbaka, en liten, liten del som jag känner igen och välkomnar men samtidigt skräms av. Det är den där känsliga, naiva, drömmande lilla biten som gärna känner mer än hon tänker och som vet hur man uppskattar saker och ting.
Morgnar är fina förresten, de är finast. Vissa bättre än andra men dock alltid fina. En oförstörd dag, där jag själv kan välja. Idag har jag valt fel, imorn tänker jag välja rätt.
Jag vill inte vara sån här mer, en fet och ful kossa som troligen äcklar de flesta. Såg korten från igår. Fyyyy fan. Vågen visar några kg mindre men det syns fan inte. 10 kg till nu. 10 till. I can do it.
Jag fick en kommentar om ärren på armen. "Har du varit lite självdestruktiv?"
Jag hajjade till, hur fan såg han det? Och hur kunde han kommentera det och få det att låta lika naturligt som "Vill du ha en kaffe"? Jag mumlade fram ett "Ja" varpå han svarade; "Jag tänkte väl det, jag har sett dem du har däruppe också" och pekade på min överarm. Det är konstigt det där, ibland känns det som att jag är totalt genomskinlig. Transparant och obetydlig, Sådana dagar då folk tränger sig före på spårvagnen, när folk springer in i en på stan och när man helt enkelt inte spelar någon roll.
Sedan kommer någon och ser ärr man har på armen sedan massa, massa år tillbaka. Och de man har som är färskare. Underligt.
Jag borde sova nu, men jag vill inte för jag vill inte att denna dagen ska ta slut. Jag har levt i en drömvärld en liten stund men nu måste den ta slut. Eller måste den?
Jag längtar tillbaka till min låtsasvärld, där jag kan vara låtsastrygg och låtsasvacker.
Det finns låtsad lycka där och allt handlar om en kamp mot klockan, men det spelar ingen roll för jag kan stanna tiden när jag vill och stoppa ögonblick längst in i hjärtat.
Visst kan jag?
En förstörd dag och En Vacker Dröm
Har lyckats förstöra en hel dag på mindre än en timme...
Hetsat bröd och naturgodis och alla som vet ngt om bulimi vet att det givetvis är svårare att kräkas om man inte satt i sig jätteenorma mängder. Visserligen var detta enorma mängder, men inte ens i närheten av hur det kan vara när det är som värst...
Spydde det jag kunde iallafall men känner mig svullen och otäck sedan gårdagen iallafall och nu är hela dagen förstörd. Jag ville känna mig tom och fri på festen imorgon, för att det ska kunna hända krävs minst 48 h fasta och det är ju kört för länge sedan. Tänkte att det kanske kunde funkat med idag och imorn matfria iallafall, men även det sumpade jag...
Nu vet jag inte hur det kommer gå, men jag antar att jag får försöka stå ut ändå på ngt sätt...
Det är en så sjuk känsla att hålla i skivan med 9 alldeles egna (eller ja, bandets iallafall) låtar och veta att detta har vi fixat själva! När jag var liten så drömde jag om att bli sångerska, om att kunna beröra med mina egna texter och att kunna ge något till andra människor. Jag trodde inte att det skulle bli verklighet. Visst, vi har inget maffigt kontrakt, vi har inget avtal med Bert Karlsson (tack gode gud för det...) och vi har inte kommit ens hälften så lång som jag vill att vi ska göra... Men vi har kommit en bra bit!
På övervåningen ligger 100 st cdskivor med ettikett och inlaga som vi har fixat själva, imorgon kommer vi stå på scenen och spela dessa 9 låtar som skivan innehåller och det känns som en dröm. En Vacker Dröm, som även är namnet på skivan, passande nog.
Jag är fortfarande nervös, tror knappast att det kommer komma några gäster och är jätterädd för en flopp men det är ändå en cool känsla. En riktigt cool känsla faktiskt!
Ibland undrar jag om mina bandkolleger förstår hur mycket det vi gör betyder för mig, hur mycket DE betyder för mig.
Jag har aldrig nånsin trott att jag är kapabel till att göra något bra, men så kommer det tre stycken underbara människor som låter mig vara med och vara fantastisk och kreativ tillsammans med dem och de låter mig få ta del av all deras kunskap och allt det fina de gör. De låter mig få vara en av dem, de låter mitt namn stå med på skivomslaget och de låter mig få låtsas en stund att jag är värd något. De hjälper mig att förverkliga min dröm.
På riktigt.
Det är mer än bara ett fritidsintresse, mer än bara ett tidsfördriv. Det är något jag alltid velat, på just det här sättet. Att göra det själv. Jag vet att det är egoistiskt att tänka så, detta är knappast för min skull och jag borde vara tacksam av helt andra anledningar... jag vet det. Jag hatar min egoistiska sida men jag kan inte hjälpa att jag på något sätt känner egen glädje över detta trots att jag kanske inte borde. Jag vet ju som sagt att det knappast är min egen förtjänst, de hade kunnat göra det utan mig, men knappast tvärtom.
Så, tack! Tack L, N och A för att ni förverkligar min dröm, jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller göra för att visa min uppskattning nog mkt.
På ett sätt känns detta så slutgiltigt, som att det inte finns något kvar efter detta och att det var just det här som var meningen. På ett annat sätt känns det som att det finns så mkt mer...
Bra inför morgondagen känns det iallafall, trots att jag är så nervös att jag håller på att kremera (som L hade sagt :P)... Ska ta och fixa lite pynt inför festen nu.
Förlamning.
På insidan. Oförmögen att tänka, oförmögen att känna annat än ångest och sorg och oförmögen att ta mig för något över huvud taget. Det är INTE rätt tid.
Jag vill inte vara med just nu faktiskt, vill inte ha någon releasefest på fredag, vill inte stå på scen, vill inte ge ut nån skiva (vi är inte ens signade, vad är det för mening då??) och framförallt vill jag inte att nån ska se mig.
På många sätt har det ändå varit en fin dag, fina/roliga/bra/pirriga sms har jag fått och jag träffade J på väg till Konsum och han sa att han tyckte jag var snygg! Jag skrattade mest, han vet att den sidan jag visade upp idag inte direkt är mitt snyggaste jag men det var fint att han sa så ändå.
Vet inte varför men jag känner mig bara elak idag, som att jag tvingar alla jag tycker om till saker de inte vill egentligen. Jag är så jävla bossig och egoistisk jämt, kan aldrig se till andras bästa utan det är bara jag, jag, jag hela tiden, precis som mamma alltid sagt. Tänk att föräldrar alltid ska ha rätt...
Önskar att jag var starkare, att jag klarade mer, att jag hade ngt att ge. Känner mig som världens elakaste människa mot N, jag ser hur dåligt han mår och jag känner igen så mkt hos mig själv i honom men ändå så beter jag mig som en hänsynslös idiot mot honom. Måste sluta med det, vet bara inte hur...
Nåja, ska försöka göra lite nytta nu.
Hej.
Releasepanik...
Klockan är 9.30, jag sitter i N's rum (eftersom det bara går att surfa på grannens nät från detta rum) och väntar på att N ska vakna till liv så vi kan börja sätta fart med denna dag...
Det är mycket att göra och jag blir så arg på mig själv att jag aldrig kan göra ngt i tid!!! Varför i hela fridens namn kan jag inte göra ngt i tid? Nu är releasen i övermorgon, jag är sjuk med feber, halsont, snuva och ledvärk och det är inte bra förutsättningar för att klara en release. Känns som att allt jag gör blir fel, klarar inte av att planera något och det slutar alltid med besvikelse och ilska både från min och alla andras sida.
Tänk om fredagen blir en flopp? Tänk om favoritstället går back på att ha oss där? Tänk om det knappt kommer en enda gäst? Tänk om jag är så sjuk att jag inte kan sjunga? Tänk om det kommer folk men de tycker vi är så kassa att de går hem?
Jag vet inte om jag vill göra detta längre. Känns som att det bara kommer bli ytterligare ett kvitto på hur misslyckad jag är...
Igår var kaos med maten, idag måste bli bättre. Planerat: Frukost på Espresso House (inget nyttigt alls, grov scones, creme cheese, ost, chailatte på soyamjölk.), 2 frukter. Ska göra allt för att hålla det.
Hej.
Länge sedan...
Inte ofta jag skriver nu för tiden... Nätet strular och jag hinner sällan skriva nån annanstans för jag har så jäkla mkt annat för mig just nu.
Hade tänkt ta den här veckan för att komma ikapp, komma ikapp mig själv, skolan, ta hand om hemmet och kanske, framförallt, hinna andas.
Andas är bra, jag gör det för sällan faktiskt. Bara strular till det med allt och vräker i mig mat som jag spyr upp i kaskader (viktuppgången är numera ett faktum) och låtsas må bra framför de jag älskar.
Har haft några underbara men samtidigt ångestfyllda dagar, framförallt helgen var sådan och jag vet inte om det är skönt eller inte att den är över.
Skulle vilja skriva så mkt nu men jag hinner inte för jag har sjukt mkt att göra och måste åka in till studentbokhandeln och köpa mig en bok... Sen ska allt inför releasen fixas också. Mkt att göra som sagt.
Men men, ska åka in till stan nu och fixa bok iallafall. Kanske hörs senare.
Hej.
För små kläder och svulleångest
Hemma en kort stund och borde plugga innan nästa lektion men jag finner liksom ingen riktig ro.
Hade dramalektion imorse som faktiskt gick över förväntningarna bra trots förra veckans kaos och brist på uppmärksamhet vilket är en riktig katastrof för en sådan sucker for attention som jag är... Men men, idag gick det betydligt bättre och vi lyckades rädda det halvkassa skådespel som vi började gestalta förra veckan.
Läraren var nöjd, publiken (dvs övriga klasskamrater) tycktes förstå vad vi ville ha sagt. Lyckat helt enkelt.
Mötte upp Älsklingen efter lektionen och åt frukost på Espresso House, ett riktigt misstag men nu är det gjort... Misstaget var alltså frukosten, inte att träffa älsklingen för det är bara, bara mysigt...
Fyndade lite saker på rea på Gina Tricot också, iofs är jag tämligen säker på att inget av de vackra klädesplaggen kommer passa på min blekfeta lekamen, men å andra sidan...vem hade inte handlat om man får 3 klänningar, en blus, en fickspegel och 25 kr till Hjärtsjuka Barn för 151 kr??!
Nån gång kanske jag kommer i kläderna iallafall, eller troligen inte... De hamnar säkert längst bak i garderoben precis som alla andra snygga kläder jag köpt men inte kan komma i. Suck.
Jag ville egentligen hitta ngt snyggt till festen ikväll, E från Favoritstället fyller år och lilla obetydliga jag har fått den stora äran att komma på hennes kalas... Varför förstår jag inte faktiskt, och troligen kommer jag behöva vara packad redan innan jag går dit för att över huvudtaget våga umgås. Sicken looser jag är. Vad ser Älsklingen hos mig egentligen? Jag fattar inte...
Festen är förövrigt ett dilemma även utan min "jag-duger-inte-ångest". Jag är så rädd att jag ska såra älsklingen om jag går dit... Jag skulle aldrig göra ngt medvetet för att såra honom, och det vet nog han också, men jag är rädd att det ställer till det om jag ens går dit.
Dilemmat med att vara bisexuell och i ett förhållande med någon som är hetero. Bara för att jag som bi-tjej ska gå på en fest där det finns (eller troligen finns, t.o.m.) andra bi-tjejer så innebär inte det att jag kommer snuska loss med någon för det. Bara för att jag tycker att en tjej är fin innebär inte det att vi kommer hamna i säng! Jag tycker att det finns massamassa snygga killar också, förutom min pojkvän, men det innebär inte att jag kommer vilja ligga med dem för det...
Men, även om jag går på den här festen och ingenting överhuvudtaget händer mellan mig och snygg-tjejen så kommer Älskligen aldrig att kunna vara säker på att inget hände eftersom han själv inte var där (förlåt att jag pratar över huvudet på dig men detta har vi ju redan pratat om...eller hur?) och jag kommer hela tiden tänka på att han inte vet och undra vad han tror även om han säger att han litar på mig och jag säger att det gör han alldeles rätt i...
Herregud, detta låter ju enbart töntigt när man försöker förklara. Suck.
Jag kanske bara borde skita i kvällen? Lägga mig på sängen i min ensamhet och stirra mig blind på mina tre fina klänningar som jag aldrig kommer komma i.
Eller så gör jag som jag brukar, skiter i att jag sårar de jag älskar allra mest, går på den förbannade festen och super skallen av mig och vaknar till ett bakfyllehelvete som heter duga lagom till Onsdagens arbetspass... Fy fan.
Vi får se hur det blir, jag vet inte vad jag ska göra. Med ngt.
För övrigt så saknar jag Vackraste här hemma. Sitter faktiskt och lyssnar på hennes röst och minns hur underbart fin hon är. Var hon tvungen att åka?
Plötsligt har jag ingen lust med någonting längre. Har jag ens tagit min medicin idag? Ingen aning.
Borde göra mig klar och åka till skolan. "Göra mig klar", det var ett vackret uttryck för att stoppa fingrarna i halsen och spy upp den grågula geggan av ångest och kalorier så att jag kan låtsas vara normal i några sekunder igen.
Jag hatar det.
Jobb-M köpte ny, vass kniv igår. Jag kände en emorm, skön dragning till den och funderade starkt på att skära mig "av misstag" när jag hackade grönsaker men av respekt för M så lät jag bli.
Underbara kniv, man behövde knappt anstränga sig för att den skulle glida djupt. djupt in...
One day, maybe...
Hej.
Bara några rader...
Jag orkar inte skriva så mkt idag, måste hoppa in i duschen och klockan är massor.
Jag vill bara säga att jag är väldigt glad men samtidigt väldigt, väldigt ledsen.
Ledsen för att något hände med mig idag på det mer privata och intima planet och glad för att det kommer bli väldigt bra med de nya kopplingarna i bandet, eller vad man ska säga...
Grattis till er, mina söta små kålmårdar ;)
Mest glad är jag dock för att jag har världens underbaraste pojkvän... Fy fan vad fin du är!
Jag älskar dig, tack för allt!
Natt.
Massa, massa ord...
Jag är helt slut! Sitter i köket 01.25 och borde sova för länge sedan.
Det har varit hektiska dagar och helst av allt skulle jag bara gräva ner mig under täcket nu och sova men jag vill få ner några rader först. Sitter och dricker mitt underbart goda men ack så dyra Yogi-thé med lakritssmak och tittar ut genom fönstret och undrar vad som försiggår på andra sidan gatan i de lägenheter där det fortfarande lyser.
Är människorna där lyckliga? Har de haft en fin dag eller en dålig? Är de ensamma eller älskade? Lever de det liv de valt eller har deras liv på något sätt valt dem?
Det är skönt med sådana funderingar, man slipper liksom tänka så mkt själv då och kan lägga fokus på ngt annat.
Igår var en konstig dag, Älsklingen och jag avslutade ju det vi haft och det kändes verkligen som det enda rätta även om jag saknade honom i samma sekund som han gick.
Han åkte med mig till Angered på morgonen och jag försökte låtsas att allt var bra, dock gick det inte lika bra som jag ville. När vi skiljdes åt en bit från Angereds Centrum var det som att något borrade ett hål rakt igenom mig och kylan och regnet blåste rätt in, det hindrade mig dock inte från att anta att mitt beslut var rätt...
Under dagen blev det värre, på kvällen var det dax för min premiär som karaokevärdinna på Favoritstället och även om jag inte var så nervös egentligen så var tanken på att stå där utan Älsklingens stöd alldeles olidlig.
Han satt på Avenyen med en tjejkompis och det kändes som att han mer och mer struntade i mig och det gav mig verkligen panik, det kanske var precis den känslan som jag behövde för att fatta hur djupt vatten jag var ute på?
Det enda jag ville var att han skulle komma till min stora kväll och stötta mig så jag fick veta att allt han sagt var på riktigt.
Han kom dit.
Karaoken gick sjukt bra verkligen, över förväntan och boysen som har stället verkade nöjda de också.
Till en början var det lite segt och de enda som sjöng var Bartendern's polare som dessutom var musikalartister och sjukt duktiga... Men, när alla fått sig ett par järn innanför västen blev det en slappare stämning och tillslut hade jag 5-6 st på kö för att sjunga hela tiden! Publiken ställde sig upp, höll om varandra, gungade i takt och sjöng med... Det var drag, det var det.
Och stället drog in bra mkt mer pengar än de brukar på en fredag... En lyckad kväll och jag ser redan fram emot nästa tillfälle!
Dock avslutades kvällen på ett något oväntat sätt... Arbetsgivar-M ringde och var full och hunden sjuk och givetvis så vill jag kunna finnas där även om det inte var min arbetstid så efter karaoken var avslutad tog jag, N och Älsklingen en taxi ut till Djursjukhuset och mötte upp M och vovven... Han hade fått hjärnhinneinflammation igen, den stackars hunden har inget immunförsvar!
Han blev inlagd iallafall och vi andra fick åka hem, nu är hunden tillbaka hemma även han och det kommer ordna sig bra.
Älsklingen sov här igår och det var underbart att ha honom bredvid mig i sängen igen, jag sover så mkt bättre när han är nära och känner mig så liten och trygg i hans sällskap. Inatt sover han hemma och jag saknar honom bredvid mig, min säng känns så stor utan honom.
Vi är tillsammans igen och jag antar att jag måste försöka tro på det han säger, att han faktiskt vill ha mig och bara mig... det är svårt men jag måste.
Jag vill inse det och tro på det.
Nu är det sovdax faktiskt, hunden krafsar på N's dörr där N och L sover och de vaknar väl snart, jag får ta och göra ngt åt det där...
Natt.
