Ordbrist.
Ibland kliar det i mitt inre. Det kliar av saker som vill ut. Ord och sånt.
Det jobbiga är när jag inte vet hur jag ska gå tillväga för att få ut dem...
Jag hade låttexter i huvudet igår, vackra texter som hade kunnat bli bra men nu är de som bortblåsta och jag minns inte ens vad det var de skulle handla om...
Vill verkligen skriva nu, jag BEHÖVER skriva!! Behöver och vill och borde, som fan.
Vet bara inte om vad...Kom tillbaka ord, komkomkom tillbaka till mig.
Jag stod i trappan och sjöng, så kom de till mig. Men hur var de?
Vill vara glad och bra.
Jag tar en paus i mitt fixande fast jag inte borde. Hade fått ett mail från den fina artisten och jag antar att det är mer eller mindre bokat nu att hon kommer 13/5.
Jag vill också vara fin. Vill vara duktig, bra och underbar. Inte må som jag gör utan jag vill leva och vara vacker som jag skrev förut. Jag vet bara inte hur eller var jag ska börja.
Jag har kastat massa saker ur mitt badrumsskåp, saker som är gamla som gatan och som inte går att använda men som jag ändå hållit fast vid för att dofterna betyder så mkt. Det kändes ganska slutgiltigt och symboliskt att kasta grejjerna faktiskt, som att jag gjorde mig av med lite av det gamla och dåliga.
Jag ska skapa mig ett fint hem på Hisingen, ett hem där jag kan tänka, spela, vila, njuta och mysa. Vara. Utan ångest.
Ett hem där jag kan skapa, musik och texter och annat som jag tycker om. INTE ett hem där jag hetsar mig genom dagar och nätter och aldrig stannar upp och funderar. Det funkar inte längre. Den kommande veckan/veckorna kommer bli ett helvete när jag måste få ordning på allt och det känns verkligen som att den här Stockholmsresan kommer i vägen för det mesta men det är inte så mkt jag kan göra åt saken just nu faktiskt, det är bara att bita ihop och köra på. Kommer bli grymt roligt i Sthlm, det tvivlar jag inte en sekund på, men det känns bara som att timingen är urusel, som vanligt.
Men jag ska klara detta, det ska jag.
Och jag ska försöka att inte gå under av tanken på uteblivna sms och stora frågetecken som hänger över mig.
Jag ska bli en 49 kg's babe med rufsigt hår och massa energi, en som spelar vackra sånger och förtrollar med ord och toner. En som folk antingen vill ha eller vill vara som.
Det var väl det jag skulle blivit från början, eller?
Uppryckning.
Kom igen! Kavla upp ärmarna, ladda, ta dig i kragen, gör det du ska, sluta mesa, upp och hoppa...
Ja, det borde jag. Istället sitter jag här i äcklig lägenhet och vet att det kommer flytthjälp om två timmar men det spelar ingen roll för jag gör inget jag borde iallafall.
Det kommer en fin artist till min klubb för att spela. En oootroligt fin artist faktiskt. Uppenbarligen är det inte bara jag som tycker det utan fler med mig och det gör så jävla ont i mig att veta om det. Jag försöker vara proffesionell, försöker se det som en arrangör och inte som en människa men det är fruktansvärt svårt.
Vissa saker från gårdagen gjorde inte det hela lättare för mig heller precis. Fan!!!!
Nej, jag ska bli underbar. Jag ska klara detta. Jag ska ta mig i den där jävla kragen och bli snygg, älskvärd, åtrådd och allmänt jävla asläcker. Ja, det ska jag. Vacker ska jag bli, både på in- och utsida. Just nu är jag väldigt äcklig på bägge sidor.
Åt en glass och en Yalla Yoghurt nu på morgonen, mycket dumt gjort. Ska spy upp det snart.
Sen ska jag hitta någon konstig låtsasenergi här och verkligen, verkligen komma igång med min packning. Klockan är 11 och F kommer med bilen kl 14...
Jag vill aldrig mer hamna i en sån här situation!
Det går...
...inte så bra för mig. Kom just hem och inser att jag är fan så mkt mer onykter än jag borde vara. En bra sak är dock att jag inte känner av min höga feber längre. Det är ganska skönt.
Hittade svarttaxi hem för 60 kr efter att ha vinglat genom stan tillsammans med en nyfunnen bekantskap vid namn F. Tydligen var han inte så nyfunnen som jag trott men mitt minne är ju inte riktigt som det borde alla ggr...
Jag har haft trevligt. Jag och F har sjungit gamla fina visor i stämmor och jag fick läsa saker som P skrivit.
Jag har haft trevligt.
Dock finns det saker som ligger där under ytan och trycker, bubblar, spänner och vill ut.
Jag gör dumma saker ibland. Skriver dumma saker ibland. Jag måste sluta med det. Sms är jävulens påfund, bannemej!!!
Nu ska det sovas i jhela TRE timmar! Underbart... not.
Natt.
Affisch-köp och ingen sömn...
Jag borde sova nu. Klockan är som vanligt mitt i natten, eller ja, snarare mitt på morgonen... Antingen så blir det maaaassa koffeintabletter och sedan städa eller så blir det sömn.
Jag har iallafall beställt en vacker och underbar affisch, jag har velat ha den länge men inte kommit mig för att köpa den men nu äntligen har jag beställt den! Givetvis var den slut på lagret men den kommer väl så småningom...
Försökte ladda upp bilden på affischen här men det ville sig inte riktigt.
Nu ska jag sova en timme. Jippi.
Borderline?
Det var A som sa det, att jag borde få kontroll över min Borderline eller ngt sånt, och jag som inte har någon riktig koll på vad Borderline innebär var tvungen att googla... Jag har aldrig fått någon sådan diagnos men jag tror inte heller att det någonsin har utretts ifall det kan vara något sådant jag lider av... Men det verkar iallafall stämma in ruskigt bra på mig!
Fet stil är det som stämmer in på mig...vad jag kan se iallafall.
Diagnoskriterier
För att diagnosticeras med bordeline krävs att störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxen ålder.
Det finns också vissa kriterier som psykiatriker och psykologer använder för att diagnosticera borderline. Om en person uppvisar minst 5 av följande kriterier kan diagnosen borderline ställas:
gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer. (Observera att det suicidala/ självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) inte räknas in här.)
uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.
uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla.
visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera att det suicidala/ självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) inte räknas in här.
uppvisar upprepat suicidalt (själmordsbenäget) beteende, suicidala gester, hot om självmord eller självstympande handlingar.
är känslomässigt instabil, vilket beror en ökad benägenhet att reagera med förändrad sinnestämning (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar.
känner en kronisk tomhetskänsla.
uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex ofta återkommande
temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).
har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symtom (splittrad verklighetsuppfattning).
Alla utom ett kriterie stämmer alltså in. Måste nog ta upp det där med någon läkare, det hade nästan varit skönt om det var Borderline jag led av för då hade jag iallafall fått en diagnos på varför jag är så konstig...
Idag har varit en riktigt hemskhemskhemsk dag. Jag och min feber har varit på äventyr och träffat A och N, dock inte samtidigt, och nu vill jag egentligen bara sooooova. Kan inte det dock, jag ska istället knarka koffeintabletter och sätta fart här hemma så att skiten blir klar någon gång. Har ingen chaufför och vet inte alls hur jag ska kunna flytta på alla saker men på ngt sätt får det ta och lösa sig.
Jag har ett val nu, ett val där jag inte har råd att strula till mer saker för jag vill inte förlora fler vackra människor och jag vill inte leva på gränsen längre. Jag ska skriva ett långt inlägg om detta tänkte jag men eftersom de stänger ner bloggen om en kvart så får jag helt enkelt skriva i ett Word-dokument och klistra in det sen...
Spy ska jag göra också, för dum som jag är så åt jag falafel med mos och trodde att jag var hungrig. Nu är jag svullen istället.
Blä.
Fet stil är det som stämmer in på mig...vad jag kan se iallafall.
Diagnoskriterier
För att diagnosticeras med bordeline krävs att störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxen ålder.
Det finns också vissa kriterier som psykiatriker och psykologer använder för att diagnosticera borderline. Om en person uppvisar minst 5 av följande kriterier kan diagnosen borderline ställas:
gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer. (Observera att det suicidala/ självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) inte räknas in här.)
uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.
uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla.
visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera att det suicidala/ självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) inte räknas in här.
uppvisar upprepat suicidalt (själmordsbenäget) beteende, suicidala gester, hot om självmord eller självstympande handlingar.
är känslomässigt instabil, vilket beror en ökad benägenhet att reagera med förändrad sinnestämning (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar.
känner en kronisk tomhetskänsla.
uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex ofta återkommande
temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).
har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symtom (splittrad verklighetsuppfattning).
Alla utom ett kriterie stämmer alltså in. Måste nog ta upp det där med någon läkare, det hade nästan varit skönt om det var Borderline jag led av för då hade jag iallafall fått en diagnos på varför jag är så konstig...
Idag har varit en riktigt hemskhemskhemsk dag. Jag och min feber har varit på äventyr och träffat A och N, dock inte samtidigt, och nu vill jag egentligen bara sooooova. Kan inte det dock, jag ska istället knarka koffeintabletter och sätta fart här hemma så att skiten blir klar någon gång. Har ingen chaufför och vet inte alls hur jag ska kunna flytta på alla saker men på ngt sätt får det ta och lösa sig.
Jag har ett val nu, ett val där jag inte har råd att strula till mer saker för jag vill inte förlora fler vackra människor och jag vill inte leva på gränsen längre. Jag ska skriva ett långt inlägg om detta tänkte jag men eftersom de stänger ner bloggen om en kvart så får jag helt enkelt skriva i ett Word-dokument och klistra in det sen...
Spy ska jag göra också, för dum som jag är så åt jag falafel med mos och trodde att jag var hungrig. Nu är jag svullen istället.
Blä.
Blä.
Äter, svullar och vill dö.
På riktigt. Dö.
Är sjukt sjuk med halsont och feber som in i helvete och det är inte bra, ska ju till sthlm på onsdag för fan!
Igår var det först Gossip och sedan Gretas med J och L, inte N's L alltså utan den andra L. Det var trevligt men jag vet bara inte när jag blev så jävla full...åt en falafel på vägen hem som ställde till det och det är därför jag sitter här och svullar nu.
A vill inte prata med mig och jag förstår honom, jag önskar bara att jag kunde få en chans att förklara mig men det verkar jag inte få. Jag gör inte de saker jag berättat för dig att jag ska göra, för att jag vill det. Om jag kunde skulle jag låta bli, det finns nog ingen som frivilligt skulle låta sig utsättas för ngt sådant och faktiskt vara nöjd med det.
Igårkväll var fin, iallafall efter det att alkoholen hade kickat in och jag slappnade av. J frågade om ärren på armen och jag fattar inte varför jag aldrig kommer ihåg att sminka över dem på ngt sätt. Jag vill inte visa dem, jag vill inte ha något medlidande eller att någon ska tycka synd om mig, jag vill inte svara på frågor och jag vill inte behöva förklara mig. Jag vill mest vara ifred.
Det var dock roligt på Gretas igår iallafall, jag och L dansade som tokar och kramades en hel del och det var riktigt mysigt, tror jag behövde lite närhet av en flicka... Verkligen.
Nej. Dusch nu.
Fan.
Ska snart träffa Qx-N och gå på Liseberg. Jag har verkligen ingen lust över huvudtaget. Vill göra ungefär allt för att slippa gå dit och det känns elakt och hemskt att tänka så men det enda jag vill är att stanna här hemma och äta, äta, äta äckliga saker tills jag är så fet att hjärtat inte orkar längre.
Jag vet bara inte om jag klarar av att göra detta, om jag klarar av att träffa henne och om jag klarar av att vistas ute bland massa folk. Jag tror inte det faktiskt. Men herregud vad jag känner mig elak och hemsk när jag gör sånt här, hon kommer bli så sjukt besviken och jag vill inte utsätta henne för det.
Jag vet inte vad jag ska göra!!!!
Orkar inte ens gå upp ur sängen idag, huvudet bultar och kroppen är tung och svullen. Att göra mig iordning känns som ett projekt som aldrig kommer bli klart och jag orkar inte ens påbörja det.
Fan.
Usch.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Stressen och tröttheten har tagit över och jag vet att jag borde städa och packa men jag håller på att falla samman i bitar av sömnbrist och jag måstemåstemåste få sova några timmar.
Har haft karaoke ikväll, det gick sjukt bra men jag orkade inte ens känna någon glädje. När T visade mig kvittot med kvällens försäljning kände jag ingenting, jag såg siffrorna, såg att det var sjukt bra men jag kände inget.
Alla snälla ord från alla människor betydde ingenting.
Jag vann iallafall över matmonstret idag. Eller ja, det beror ju på hur man ser det iofs...
Har hetsätit men inte spytt eftersom att läkaren igår sa att det var pga bulimin som min röst är som den är. Därför blir det inget mer kräkande men däremot kommer jag inte sluta hetsäta, det är ingen idé.
Jag ska nog äta ihjäl mig, bli ännu tjockare och äckligare och bli så fet att ingen kan ens titta på mig, än mindre röra vid mig, utan att må illa. Ja, det ska jag bli. Plåga mig själv med att äta saker som jag inte ens tycker om och svälla upp som en tjock och äcklig gris. Äta, äta, äta.
Jag hatar egentligen att äta. Det finns väldigt få saker som jag egentligen tycker smakar bra (typ sushi och popcorn, thats's it), men det spelar ingen roll. Ska äta mig till otrolig snuskighet iallafall så att ingen någonsin kan se på mig med annat än avsky i blicken. Så det så.
Då har jag inget annat att skylla på sedan.
Jag önskar att jag var någon annanstans nu. Önskar att jag var i min vackra drömvärld bland takstukatur och fina fönster. Önskar och längtar och vill.
Det är över. Eller?
"Vi hörs".
Natt.
Underligt.
Underlig dag... Har kvar den konstiga bubbliga känslan från inatt men under den ligger någon underlig och odefinierbar ångest/oro/panik känsla som vill upp till ytan. MEN JAG TÄNKER TRYCKA UNDAN DEN!
Jag sitter och äter frukost (som ska behållas) på Espresso House och ska snart till läkaren och få en kamera uppkörd i näsan och nerpillad till stämbandet... Kind of disgusting men vad fan ska man göra :P Vill ju kunna sjunga som en normal människa igen utan att det smakar blod och skär sig.
Vi får se vad han säger, förhoppningsvis så är det inte knutar men om det är det så är det antingen lång vila eller operation som gäller.
Jag kollade mitt konto nyss också, av misstag hade det dragit pengar till F för hyran som jag inte ska betala eftersom jag ska flytta därifrån men han sa iaf att han skulle sätta tillbaka dem till mig nu.
Vad som mer är bra är att jag verkar ha lyckats tjäna ihop tillräckligt med pengar denna månad för att kunna betala allt jag ska trots att jag hetsat upp förra månadens pengar... DET är bra!! Verkligen en stor sten som lyftes från mina axlar när jag insåg att jag kommer klara det och jag skrek rakt ut och kände mig så jäkla bra!!
Jag kommer överleva! Jag kommer inte ha några stora ekonomiska bekymmer längre!
Jag kommer ha lägre utgifter än någonsin förut i mitt egenförsörjande liv och det är en seger. Ja det är det.
Och du Elwah... Tack för din fina kommentar. Jag ska försöka skriva såhär glatt oftare och jag hoppas att du också kan göra det. Vi kan ju alltid ge pepp till varandra :) Iofs så ger du mig massa pepp bara genom att vara du, men iallafall.
Nu ska jag börja röra mig bort mot läkaren... Måste köpa nässpray innan också, är lite allergisk och äcklig i nosen :P
Hej!
Vackert!
Jag tänker inte skriva frågan här men jag kan iaf skriva att jag ljög som svar... Du har redan fått ett par, fem stycken för att vara mer exakt, men du vet bara inte om det...
Det här har varit en vacker dag, en sådan dag som jag vill stoppa undan och spara för alltid någonstans där inne.
Jag hade kunnat skriva så mycket, men jag tror inte att det är läge nu riktigt...
Allt jag vet är bara att all den där saknaden, all den där ångesten och all den där närheten till tårar som jag haft de senaste dagarna kanske inte var befogad...troligtvis inte t.o.m. Och ja, jag väljer att se det positivt den här gången, jag väljer att se det vackra. Inte bara det vackra nu i slutet av dagen utan det vackra över huvudtaget. Jag väljer att se att jag hittade min position i gruppen i skolan idag genom att våga sätta mig vid pianot och lära ut trestämmig sång (eller ja, två ackord iaf...) och att våga ta för mig och stå för min musik, jag väljer att minnas känslan när jag såg M sjunga Burnin' Love idag på sångkursen och S ståendes bredvid spelandes på pianot, och all den härliga energin som flödade ut i rummet och som gjorde att jag fyllldes av en värme och en kärlek som jag hade glömt fanns. Jag väljer att minnas att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv för att det bubblade så mkt härlig lycka i mig när jag såg och hörde samspelet dem emellan och hur jag ville hoppa och skrika av glädje bara för att jag fick känna alla de där sakerna.
Jag väljer att minnas kommentarer och vackra ord från kvällen och vänner som kanske inneburit något annat än jag tidigare trott. Jag väljer att minnas samtal som kanske, kanske, kanske betyder något för någon mer än mig och jag väljer att minnas att någon sa att jag faktiskt betyder något.
Jag väljer att minnas att S var underbar idag och att jag kanske, kanske sådde ett litet. litet frö hos Sångkurs-N genom att berätta om mina egna erfarenheter.
Jag väljer att tro på det positiva och välja bort det jag inte vill höra.
Kanske kommer mörkret tillbaka imorgon, men just nu är det ljust och vackert och jag väljer att ha saker att se fram emot. Ja, det gör jag faktiskt. Mycket.
Tack. Jag log hela vägen hem. Tack.
Trött, tröttare, tröttast...
Det blev ingen sömn... Sitter på Espresso House och äter frukost och är snurrig. Det kommer nog bli en spännande dag detta eftersom det redan nu känns som att jag ska kollapsa av trötthet.
Klockan är halv 8 och jag har redan tagit 400 mg koffeintabletter, koffeintabletter är spännande för min kropp, mitt hjärtfel gör sig mer påmint när jag tar dem. Men men, det får vara så för jag måste överleva den här dagen i vaket tillstånd!!!
Troligtvis kommer hela dagen vara en enda lång minneslucka sedan men jag antar att det är sådant man får leva med.
Utmaningen blir dock att inte äta ngt mer än denna creme cheese och ost-scones och chailatten som jag trycker i mig nu. Brukar få för mig att det är okej att äta när jag är såhär trött för att hjärnan behöver energi, men det är INTE okej. Inteinteinte.
Det får bli mycket vatten och massa kaffe idag istället.
Tog en riktigt lång dusch förut och fixade med hårinpackning och grejjer så nu är jag iallafall fräsch och luktar gott...även om jag ser ut som ett as med ringar under ögonen och andra fina trötthetstecken...
Jag försökte iallafall bli så snygg jag kan, även om det inte är så värst snyggt. Idag är det viktigt att visa mig från min bästaste sida.
Nu ska jag ta mig iväg mot skolan och undvika att somna på dramalektionen...
Jag ger upp!
Det bli fan ingen sömn inatt. Ingen alls.
Jag har legat och vridit och vänt och försökt hur länge som helst nu och det går fan inte, så nu ger jag upp.
Ska ta och städa lite istället. Tog två koffeintabletter nyss så det ska nog gå att överleva detta också, även om jag kommer vara totalt dum i huvudet imorn.
Funderar på att äta frukost på Espresso House om några timmar, och att låta det vara den sista ickeveganska kosten och det enda jag stoppar i mig imorn (idag).
Ja. Det blir bra.
Ingen sömn.
Mitt i natten blir jag alltid så jävla hoppfull. Saknaden blir till något konstigt "jagskaalltvisadigvaddumissar"-tänkande och det känns som att jag kommer klara vad som helst. T.ex. att inte äta på hela dagen imorgon.
Jag ska upp om tre timmar, jag vet inte riktigt hur det kommer gå men det får bli mååånga koffeintabletter imorn... Har nog inget annat val.
Jag vet verkligen inte när jag ska hinna bli klar med allt här i lägenheten men jag längtar verkligen tills jag är ute härifrån och får börja om på Hisingen. Det känns verkligen helt överjävligt att A behöver flytta för min skull men jag kan verkligen inte hitta någon annan lösning.
Jag ska ta och följa min mors råd också och faktiskt ringa det där personliga ombudet, jag vill inte gärna erkänna det men jag behöver verkligen hjälp med att klara min vardag...
Ikväll vill jag verkligen inte sova, för jag vill inte bli av med den här ganska sköna känslan av hopp, jag vill liksom ligga här med katten som spinner på min arm och datorn i knäet och drömma om att allting kommer kunna bli bra en dag.
Ibland drömmer jag om alldeles sjukt vardagliga saker, som att vakna och äta frukost hemma i lugn och ro, utan att känna massa ångest och skit.
Drömmer om att kunna visa mig ute utan att fundera över hur många som tänker på hur fet jag är, om att kunna umgås med människor utan att alltid känna mig så sjukt underlägsen.
Jag drömmer om att en enda gång kunna se mig i spegeln och kunna se annat än dallrande fett, drömmer om att kunna äta som jag vill utan att det ger mig ångest och att kunna leva en enda dag utan att tänka Matmonstrets tankar.
Jag vet bara inte hur det ska gå till att nå alla de där sakerna.
Men en sak vet jag, och det är att jag ska få min 49kilos kropp, även om det tar tid.
För det första så är det endast vegankost som gäller numera, mest för att jag inte tål varken laktos eller gluten (inte för att gluten har med saken att göra egentligen, men iallafall.) och max 500 kcal/dygn. Inga undantag.
Jag måste hitta en matsedel som fungerar oavsett om jag jobbar eller går i skolan, jag vet bara inte hur fan det ska gå till...
Kanske:
Frukost: 1 frukt, 1 kopp thé
Lunch: 1 soyayoghurt, 1 frukt
Mellanmål: 1 frukt
Middag: Sallad med blandade grönsaker
Det borde faktiskt gå att få ihop. Lunchen är ju enkel att få med sig och middagen kan jag äta när jag kommer hem från jobbet även om jag jobbar sent, det är ju inte så mkt energi i den...
Jag måste börja springa nu också, varje dag faktiskt om jag ska klara Vårruset... Det är bara fem km men jag och löpning är inte såta vänner... Särskilt inte med den här vikten, hej överviktsont i knäna...
Jag känner för att skriva en novell. Vet inte om vad bara.
Det kommer nog inte bli någon sömn för mig inatt.
Ingenting gjort.
Jag har fortfarande inte fått någonting gjort. Jag surfar omkring på nätet och slötittar på tv istället. Och hetsäter, såklart.
Vill skriva för det bubblar i mig men det går liksom inte för det kommer inga ord. Jag vill skriva vackerheter idag, skriva ut allt det där som skriker inom mig och få ner det på papper och läsa upp det högt så alla får höra men ingen får förstå. Jag vet bara inte hur det skulle gå till.
På riktigt så vill jag bara försvinna nu, försvinna och inte finnas mer för att jag ändå inte tror att någon skulle sakna mig. Alla jag bryr mig om lyckas jag såra och jag betyder ingenting för någon egentligen. Jag har ingen energi kvar, ingen alls. Vill inte tänka mer, inte känna mer, inte veta mer. Och jag vill absolut inte att det ska bli imorgon för jag vill inte behöva känna allt det där som jag vet att jag kommer göra.
Jag försökte skriva en dikt men det gick inte det heller för det snurrar för mycket ord och tankar i huvudet och jag är varm av all hetsätning och trött alldeles utan anledning. Klockan är massor och jag har en lång natt framför mig.
SENARE:
Jag har fortfarande inte fått något gjort, förutom tagit en titt på min överjävliga ekonomi. Trots all hjälp från min underbara mor är jag tillbaka på ruta ett nu med skulder upp över öronen pga den här jävla sjukdomen. Jag vill inte ha det så längre! Jag vill inte!!! Jag kommer aldrig klara denna sommar om jag fortsätter såhär, det kommer aldrig att gå. Jag har inte tillräckligt med tider på jobbet och jag har alldeles för mycket utgifter för att det ska gå ihop, jag vet verkligen inte hur jag ska få detta att fungera.
Nästa månad får definitivt bli en fattig månad, det kommer inte hjälpa så mycket men det kanske hjälper lite. Jag ska betala mina räkningar i tid och inte hetsa upp alla pengarna som jag gjort nu. Det är inte det att jag är dum i huvudet på ngt sätt det är bara det att jag inte vet hur jag ska hantera det när denna hemska hetskänsla sveper över mig för konsekvenser existerar liksom inte och ingenting annat än denna jävla hetsätning spelar någon som helst roll!
Jag orkar inte mer nu! Jag vill leva, komma någonvart, klara av mitt liv. Inte hålla på som jag gör nu och ångesta ihjäl mig.
Jag funderar på att vara vaken hela natten faktiskt, sätta igång med städningen så jag kommer någonstans och käka koffeintabletter till förbannelse. Jag kan sova imorn kväll, jag ska inte göra något speciellt...även om jag hade hoppats på att jag skulle få göra det. Får se hur det blir. Ska knapra i mig några koffeintabletter iaf så får vi se sen, just nu är jag iaf sjukt trött och kanske borde sova egentligen...
Vet bara inte hur jag ska hinna med allt om jag inte sätter fart nu, det ligger som ett stort moln av ångest över mig och ger mig ingen ro överhuvudtaget.
Nu ska jag söka Komvux inför nästa termin iallafall, ifall jag inte kommer in på Folkis...
Vårdstrejk
Det har väl inte undgått någon att det är vårdstrejk... För min del så hade det verkligen inte kunnat komma mer olägligt dock, jag mår sämre än jag gjort på länge faktiskt.
Jag sov bort halva dagen och nu sitter jag och äter saker jag inte borde i väntan på att skolan ska börja, jag tog mig iallafall in till stan trots att det var ett helt projekt att bara ta sig upp ur sängen.
Det var länge sedan jag var såhär långt nere, länge sedan det var såhär mörkt omkring mig. Jag hade verkligen behövt ett besök på Psykakuten men de strejkar ju så det går inte precis... Jag tror att de gör det iallafall, sjuksköterskorna på Akuten skulle ju strejka på Östra och jag antar att det inbegriper även Psyk?
Härda ut, bit ihop, gå framåt. Härdautbitihopgåframåt.
Låter ju logiskt men jag vet bara inte hur.
Det blir fingrar i halsen på någon äcklig toalett i skolan tror jag.
Inget kräkande idag!!!
Det är sååå skönt att lägga sig utan att ha haft fingrarna nere i halsen en enda gång på en hel dag!
Tänker dock inte skriva ned allt jag ätit för det är åt helvete alldeles för mycket.
Ångesten är stark ikväll och därför tänker jag inte skriva mer utan jag ska försöka sova istället... Imorgon har jag hur mkt som helst att göra.
Natt.
Måla!!
Jag är så jävla, jävla, jääävla trött men ändå så kan jag inte sova. Kroppen strejkar, har stått i badrummet och kramats med toalettstol ett tag men det vill sig inte riktigt. Det vill inte komma upp och halsen och knogarna gör ont. jag orkar inte längre, för varje dag som går så kommer jag allt närmare punkten där allt blir för tungt. Jag vill inte att det ska bli så!
Jag vill ju leva, uppleva, skratta, bubbla, springa, hoppa-leka!! Jag vill samla på ögonblick och dansa inombords för att livet är vackert. För livet är vackert, det finns iallafall vissa ögonblick som är det.
Idag har vi målat i en garderob hos M. Det var helt underbart att måla, helt underbart att känna att jag faktiskt kan sådant även om jag trott att jag inte hade en chans, trott att jag var totalt värdelös.
Jag ska flytta till Hisingen igen, till min gamla lght. Jag trodde att det skulle kännas helt värdelöst att flytta dig men det gör det faktiskt inte... Det känns riktigt gött. Jag ska se till att göra riktigt fint där och imorn ska jag ringa bostadsbolaget och se om man kanske kan få sponsring för renovering på något sätt. Vill måla hela lägenheten och göra riktigt fint!
Men men, nu ska det sovas här.
En uppgivenhet och vetskapen om att något vackert har gott förlorat gnager i mig men det finns inget jag kan göra åt det. Jag har bara mig själv att skylla...bara mig.
Natt.
Saker jag skulle äta...
...om jag var normal.
Jag vill helst inte erkänna att jag skulle äta om jag vore normal, men jag antar att jag nog skulle göra det... Just därför tänker jag skriva ned en lista på saker som jag tror att jag skulle äta om jag var en frisk och kry människa, och en lista på saker som jag inte skulle äta... Varför vet jag inte, kanske för att jag drömmer om att en dag klara av att äta någorlunda normalt...
Frukost:
*Fruktsallad med laktosfri keso
*Soya-yoghurt
*Smoothie på olika frukter
Lunch/Middag:
*Vegetariska soppor
*Grillade grönsaker
*Tomat & Rödlökssallad med Avocado
*Quornbitar med råa grönsaker
*Vegetariska grytor
Mellanmål:
*Frukt
*Soyayoghurt
Snacks:
*Nötter
*Torkad frukt
*Frön
*Torkade bönor
En dag kanske...En dag.
Sen igen.
Det har varit ett riktigt helvete de senaste dagarna.
Ett ständigt önskande att jag vore "normal" och ett ständigt ätande som resulterat i svullen och äcklig kropp.
Jag försökte verkligen, jag försökte spela frisk och äta lite lagom men ångesten tog mig och det blev ett tvådygnsvräk utan kräkning och nu är jag mer svullen än någonsin innan.
Jag vill skriva så mycket, jag hade så många ord i huvudet alldeles nyss men det blev liksom alldeles tomt när jag väl satte mig ned för att skriva.
Snart ska jag iväg och jobba, vi ska måla om i en garderob och det kommer säkert bli jätteroligt.
Jag hoppas att det kan få mig att fokusera på annat än den värkande magen och all den här jävla saknaden!
Halvhjärtat hejdå.
Jag borde egentligen göra mig iordning nu. Ska hem till QX-N och dricka vin under massa filtar på hennes balkong.
Jag borde vara glad men jag kan inte. Tårarna vill inte sluta rinna och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag vill inte mer.
Häromdagen hörde jag någon annan säga samma sak, "jag vill orkar inte ha det såhär längre. Om det ska vara såhär vill jag inte leva längre". Det kändes ända in i själen och det skar i hjärtat.
Hon som sa det är så fin, hon är så underbar och så vacker både innuti och utanpå. Så stark. Fantastisk. Fantastisk är ett ord som inte många får av mig. Det är mitt vackraste ord.
Hon har så ont, fysiskt ont, och det kan jag aldrig föreställa mig hur det känns. Men, jag vill ta hennes smärta, jag vill dra den ur hennes kropp och in i min egen för jag vill att hon ska få må bra, hon som verkligen, verkligen förtjänar det.
Jag vill inte höra henne säga sådana saker, jag vill höra hennes skratt och se glädje i hennes ögon. Jag önskar att jag kunde, jag önskar att jag kunde ta över hennes smärta och att den skulle få förgöra mig istället.
Det är så jävla orättvist.
Jag minns en gång för ett par år sedan då jag skrev massa konstiga avskedsbrev till folk och det känns ungefär så nu igen. Som att det finns så mycket jag vill säga men som aldrig någonsin kommer komma fram till rätt person, så istället så skriver jag det också får den som vill läsa.
N, min vackre, vackre bästaste vän... Jag tror inte du vet eller någonsin kommer förstå hur mycket du betyder för mig. Vår vänskap är det allra finaste jag någonsin upplevt när det kommer till vänskap och jag älskar varje stund vi haft tillsammans. Senaste tiden har jag varit förvirrad och mitt minne sviker ganska ofta, men jag kommer alltid att minnas det vi haft. Jag minns alla kvällar vi haft med "bara ett soffbord" emellan, jag minns känslan när musiken kommer till oss och vi skapar magi med toner och text som passar bättre ihop än vi själva förstår. Jag minns hur ont det gjort i mig när du gråtit och jag minns hur skönt det var när du höll om mig när jag bröt ihop på väg hem från festen hos R.
Jag vet också att de månaderna vi bodde ihop är de bästa jag nånsin upplevt, de slår allt och även om vi inte var sambos på ett "riktigt" sätt så var det mer kärlek mellan dessa väggar än jag nånsin haft hemma innan. Iallafall från min sida sett. Jag älskar dig!
L, världens bästa cellist. Jag är ledsen om jag stött bort dig och inte pratat med dig men jag har bara inte vetat vad jag ska säga. Jag vill inte smutsa ner i din vackra värld och jag vill inte att du ska fundera över mig eller må dåligt för att jag gör det. Jag vill att du ska ha det bra! Vi är så otroligt olika du och jag, men trots detta så tycker jag om dig. Jag hoppas att du och N får det underbart tillsammans och jag är uppriktigt jävla skitglad för er skull! På riktigt!
A, jag kunde inte göra annorlunda. Jag kunde inte det. Jag kanske hade velat men det gick inte, jag kunde inte ta emot det du ville ge och allting blev liksom bara alldeles för mycket och jag ville både fly och stanna kvar på samma gång. Jag vill inte att vi aldrig mer ska höras, för du ger mig trygghet och värme som jag inte trodde var möjligt att någon ville ge mig. Jag vill spara det vi har, det kanske går att plocka fram det någon gång igen, vad vet jag?
Vackraste, det var länge sedan jag såg dig nu för du är fortfarande långt, långt borta och när du kommer hem så kommer jag inte vara kvar i Gbg så vem vet om jag kommer se dig igen?
Iallafall så är jag glad, jag är så jävla glad att jag lärt känna dig och att du kom in i mitt liv som en virvelvind och rufsade om i mitt inre så jag kände mig levande igen, även om det levande mest bestod av tårar...
Jag minns starka ögonblick, som säkert inte är starka för dig på samma sätt som för mig men jag hoppas att du minns mig iallafall litegrann. Du är och kommer alltid vara Vackraste, iallafall för mig.
Och Du, du som jag inte kan nämna vid namn för att jag bara inte kan med att smutsa ner dig på det sättet.
Du som väckte saker inom mig som jag trodde hade dött ut för länge sedan och fick mig att blomma igen, blomma på riktigt och känna så mycket att jag trodde att jag skulle sprängas. Du spelade musik för mig som tog sig rakt in i mitt hjärta och det gav mig mer än du anar. Orden som din hud viskade till min i mörkret kommer alltid att brinna inom mig och jag kommer alltid att minnas dofterna och när jag blundar ser jag takstukatur och kylskåpspoesi som jag tänkte skriva något vackert av men jag fick aldrig chansen.
Jag sa inte vad jag kände, jag spelade samma spel som vi pratade om den där vingliga promenaden genom ett regnigt Göteborg för vad som känns som 100 år sedan.
501 steg, och jag har sparat vartenda ett i mitt hjärta.
På ett sätt är jag glad att det blev såhär, för jag vet att jag aldrig hade kunnat ge dig vad du behöver. Men frågan är om du vet hur mycket alla de små sakerna du gjort betyder för mig? Jag har försökt att säga det men jag vet inte om det gått in riktigt. Du säger att jag är bra, du säger att jag gör bra saker, du säger att jag tänker för lite på mig själv och du ser saker som ingen annan hade vågat kommentera. Men vet du? Det var du som gjorde mig sådan.
Det var du som var inspirationen, du som gav mig den lilla energin jag haft och det var nog för dig jag överhuvudtaget andades vissa dagar.
Jag försökte skriva om dig, jag försökte verkligen. Om mitt soloprojekt blir klart någon gång ska jag i hemlighet dedikera det till dig, men bara i hemlighet för jag vill inte smutsa ned ditt namn så.
Men jag försöker fånga tonerna och melodierna som våra kroppar skrev utan våran vetskap, sångerna som våra blickar sjöng till varandra när både du och jag var upptagna med att tänka på annat.
Symfonierna som skapades mellan varje andetag, varje svettpärla och varje hjärtslag.
Det finns linjer hos dig som jag inte hittat ännu, men jag lämnar dem orörda för någon som har mer att ge än jag.
Du är speciell, DU är FANTASTISK. Jag önskar att jag haft modet att berätta det för dig.
Körkort och ond hals.
Här ligger jag och har ångest. Borde sova för länge, länge sedan som vanligt men tankarna snurrar runt, runt, runt och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Halsen värker och det gör hjärtat också. Den här jävla sjukdomen håller på att ta livet av mig. Egentligen vill jag vara vaken hela natten och sedan sova bort hela dagen men det går inte för jag har viktig lektion imorn och verkligen måste ta mig upp.
Jag funderar på massa saker, funderar på att jag återigen fuckat upp min ekonomi med att hetsäta upp alla mina pengar som skulle gå till räkningar och jag har så jävla dåligt samvete för det. Min mor ställde verkligen upp och litade på mig, trodde jag skulle klara det denna gång men jag svek både henne och mig själv och jag vill inte vara en så dålig dotter.
Funderar på körkortsutbildning också. Kanske borde mina skattepengar gå till körkort istället, det är ju verkligen en investering för livet... Jag har ju aldrig kört något alls och det lär ju behövas sjukt många lektioner för att det ska bli någon bilförare av mig. Dock hade det varit ett fint projekt i sommar eller så....
Får nog kolla vad intensivkurser kan tänkas kosta.
Jag vill skriva men jag hittar inga ord.
Sover lite istället.
Natt.
Sanningar.
Jag vaknade fylld av ångest och det blev ingen skola för mig idag heller. Ångesten äter mig innifrån och jag känner för att bara försvinna iväg, bort, långt långt till en plats där ingen känner mig och där kilon och känslor inte spelar någon roll.
Igår spelade de roll, både kilona och känslorna och jag hatade att sitta där med mitt breda arsle utpressat över bänken och fettvalkarna vällandes över bh-bandet så att alla kunde se mina valkar guppa under det tunna tyget på min tröja.
Jag förstår. Jag förstår att jag är motbjudande, jag förstår att jag är patetisk och jag förstår att jag är utbytbar.
Vad jag inte förstår är den andra sidan av det hela. Den sidan där jag är älskad, där någon vill ha mig, där någon t.o.m. kan gråta för min skull. Jag förstår det inte, och det ger mig panik, panik, panik!!!
Det känns nämligen så orättvist, som att alla känslor är missriktade och som att det borde stå en trafikpolis nånstans där i mitten och dirigera om alla känslor så de hamnar rätt. Kanske t.o.m. köra de till skroten om de är alldeles för missriktade och uttjatade.
Jag är så patetisk ibland, patetisk och egeoistisk och saker som egentligen borde vara alldeles logiska ter sig underliga och jag blir en mästare på konspirationsteorier riktade mot mig själv.
Jag hade kunnat göra ännu mer fel igår, jag hade kunnat följa med den nyfunne bekantskapen P hem och skrivit en egen variant av Loke's "Halvtimme i Himmelen" om jag hade velat. Eller ja, velat och velat...det vet jag ju att jag egentligen inte ville men det hade varit så jävla enkelt bara. Klä av sig, låna ut sin kropp, försvinna, låtsas att något faktiskt spelar någon roll och glömma att det finns en morgondag.
Nu gjorde jag inte så. Nu gick jag istället hem och lyckades somna på soffan med min nyinköpta ångestenärförstarkförattinteskäramig-kniv i handen. Hade tänkt inviga den igår men somnade tydligen ifrån den, vilket verkar smått livsfarligt såhär i efterhand.
Nu sitter jag här och känner mig dummare än någonsin, bredvid mig på borde ligger min rosa, spruckna mobiltelefon och jag tycker nästan mig se hur den hånskrattar åt mig. Formulerar meningar som jag inte vet om de borde skrivas eller inte men oavsett vilket så skaver de i huvudet och flimrar förbi framför ögonen ständigt, ständigt, ständigt.
Ur Lokes "Allt Du Är", som är den första låten jag hörde av honom och som är skrämmande träffande just nu. Eller ja, för det mesta i mitt liv faktiskt.
Du kom hit strax innan midnatt, ja du brukar ju göra så.
Som vanligt blev jag glad för att du kom.
Klev som vanligt in i lägenheten utan att knacka på
men du sa; ?Det är nåt jag vill prata om.?
?För det har liksom börjat svida, det dansar, snurrar runt.
Och jag vet inte riktigt vad det är.
Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt
men jag börjar nästan tro att jag är kär.
Och jag vet att det är helt ur fas med allt vi bestämt
om oberoende och distans.
Jag kanske fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt
men tror du inte att vi har en chans??
Och där stod du och såg på mig, så kall och underbar.
Och där satt jag och stamma fram mitt fruktansvärda svar.
Att jag älskar dina ögon, jag älskar din röst
Jag älskar dina nästan obefintliga bröst
Jag älskar när du vaknar och är tjurig och yr
I T-shirt och trosor och knullruffsfrisyr
Och dina barnsliga stölder av min uppmärksamhet
Din självdestruktiva generositet
Ditt kriminella, livsfarliga sätt att köra bil
Och jag älskar din "ungochsingeltjejistorstan"-stil
Att du slänger dig med talesätt och kända citat
Att cola light och popcorn är din favvodryck och mat
Att du svarar på nått annat när jag frågar hur du mår
Jag älskar att du skrattar när du går
Men trots all denna kärlek blir det aldrig dig och mig
Jag bara älskar allt du är...men inte dig.
Jag vet att det är töntigt, larvigt och patetiskt...men allt som är skrivit i fet stil och hela den första versen är så jävla rätt och rakt på att jag inte trodde det var möjligt.
Men jag älskar allt du är. Och hela dig.
Det skulle inte bli såhär.
Jag skulle kunna sitta här och skriva hela dagen men jag måste skynda mig nu för snart börjar jag jobba och jag måste spy och duscha först... Vilket jävla liv jag lever. Fy fan.
Igår spelade de roll, både kilona och känslorna och jag hatade att sitta där med mitt breda arsle utpressat över bänken och fettvalkarna vällandes över bh-bandet så att alla kunde se mina valkar guppa under det tunna tyget på min tröja.
Jag förstår. Jag förstår att jag är motbjudande, jag förstår att jag är patetisk och jag förstår att jag är utbytbar.
Vad jag inte förstår är den andra sidan av det hela. Den sidan där jag är älskad, där någon vill ha mig, där någon t.o.m. kan gråta för min skull. Jag förstår det inte, och det ger mig panik, panik, panik!!!
Det känns nämligen så orättvist, som att alla känslor är missriktade och som att det borde stå en trafikpolis nånstans där i mitten och dirigera om alla känslor så de hamnar rätt. Kanske t.o.m. köra de till skroten om de är alldeles för missriktade och uttjatade.
Jag är så patetisk ibland, patetisk och egeoistisk och saker som egentligen borde vara alldeles logiska ter sig underliga och jag blir en mästare på konspirationsteorier riktade mot mig själv.
Jag hade kunnat göra ännu mer fel igår, jag hade kunnat följa med den nyfunne bekantskapen P hem och skrivit en egen variant av Loke's "Halvtimme i Himmelen" om jag hade velat. Eller ja, velat och velat...det vet jag ju att jag egentligen inte ville men det hade varit så jävla enkelt bara. Klä av sig, låna ut sin kropp, försvinna, låtsas att något faktiskt spelar någon roll och glömma att det finns en morgondag.
Nu gjorde jag inte så. Nu gick jag istället hem och lyckades somna på soffan med min nyinköpta ångestenärförstarkförattinteskäramig-kniv i handen. Hade tänkt inviga den igår men somnade tydligen ifrån den, vilket verkar smått livsfarligt såhär i efterhand.
Nu sitter jag här och känner mig dummare än någonsin, bredvid mig på borde ligger min rosa, spruckna mobiltelefon och jag tycker nästan mig se hur den hånskrattar åt mig. Formulerar meningar som jag inte vet om de borde skrivas eller inte men oavsett vilket så skaver de i huvudet och flimrar förbi framför ögonen ständigt, ständigt, ständigt.
Ur Lokes "Allt Du Är", som är den första låten jag hörde av honom och som är skrämmande träffande just nu. Eller ja, för det mesta i mitt liv faktiskt.
Du kom hit strax innan midnatt, ja du brukar ju göra så.
Som vanligt blev jag glad för att du kom.
Klev som vanligt in i lägenheten utan att knacka på
men du sa; ?Det är nåt jag vill prata om.?
?För det har liksom börjat svida, det dansar, snurrar runt.
Och jag vet inte riktigt vad det är.
Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt
men jag börjar nästan tro att jag är kär.
Och jag vet att det är helt ur fas med allt vi bestämt
om oberoende och distans.
Jag kanske fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt
men tror du inte att vi har en chans??
Och där stod du och såg på mig, så kall och underbar.
Och där satt jag och stamma fram mitt fruktansvärda svar.
Att jag älskar dina ögon, jag älskar din röst
Jag älskar dina nästan obefintliga bröst
Jag älskar när du vaknar och är tjurig och yr
I T-shirt och trosor och knullruffsfrisyr
Och dina barnsliga stölder av min uppmärksamhet
Din självdestruktiva generositet
Ditt kriminella, livsfarliga sätt att köra bil
Och jag älskar din "ungochsingeltjejistorstan"-stil
Att du slänger dig med talesätt och kända citat
Att cola light och popcorn är din favvodryck och mat
Att du svarar på nått annat när jag frågar hur du mår
Jag älskar att du skrattar när du går
Men trots all denna kärlek blir det aldrig dig och mig
Jag bara älskar allt du är...men inte dig.
Jag vet att det är töntigt, larvigt och patetiskt...men allt som är skrivit i fet stil och hela den första versen är så jävla rätt och rakt på att jag inte trodde det var möjligt.
Men jag älskar allt du är. Och hela dig.
Det skulle inte bli såhär.
Jag skulle kunna sitta här och skriva hela dagen men jag måste skynda mig nu för snart börjar jag jobba och jag måste spy och duscha först... Vilket jävla liv jag lever. Fy fan.
VG.
Jag fick VG på hela kursen. Människan Socialt och Kulturellt alltså. Jag förstår inte varför det ger mig ångest när något faktiskt går bra? Jag hade blivit glad för ett G, trodde verkligen inte att jag skulle klara kursen alls, men så hade jag betygssamtal och läraren tyckte att jag presterat jätte, jättebra med tanke på mina omständigheter (hon vet om min ångest och mina ätstörningar) och att jag var duktig på att formulera mig och diskutera.
Jag borde vara nöjd, borde verkligen bli glad för jag har faktiskt äntligen klarat av något men jag får bara ångest av det. Det känns som att jag bara sätter massa press på mig själv när jag får ett bevis på att jag faktiskt klarar av något, att jag inte är totalt värdelös.
Idag ska ansökan till Folkhögskolan vara inne. Jag har inte sökt. Jag vågar verkligen inte, jag vill inte behöva få det kastat i ansiktet att jag inte duger, att jag inte kommer kunna hålla på med min musik och att skeppet redan har seglat iväg för min del eftersom jag redan är så jävla gammal.
Jag vill verkligen inte det, så därför gör jag som jag brukar.
Slutar bry mig, stoppar huvudet i sanden, hetsäter lite och glömmer att jag finns.
Ont.
Ont i huvudet och ångest i hela kroppen. Känns redan nu som att jag kommer falla imorn och hetsa men vi får se vad som händer.
Ibland kan småsaker göra så jävla ont och det är lite väl många sådana saker just nu.
Jag skiter i orden du gav mig igår, jag tror inte att de betyder något iallafall.
Det är väldigt lite jag förstår just nu, och jag kan inte finna svaren utan din hjälp.
Beslut.
Jag har hetsat bort ännu en dag. Ätit ett par chips och lite godis efter hetsandet. Ikväll ska jag dricka öl med QX-N och jag vill så gärna bli berusad, hur dumt och alkoholiserat det än låter. Bättre det än att fortsätta svulla iallafall.
Dock valde jag bra den här gången, jag ska till gymmet snart.
Jag kanske inte vann första slaget idag eftersom Matmonstret t.o.m. hade tagit sig in i mina drömmar och jag vaknade med hetsångest, men jag tänker iallafall vinna de kvarvarande slagen. Jag ska på Body Combat, och spöa det jävla Matmonstret till oigenkännlighet. Sedan ska jag sätta mig i favorithörnet och låtsas vara normal och titta på vacker flicka en stund. Det jävla monstret ska inte få sista ordet idag, inte en chans! Och jag ska köra hårt på passet, så hårt, hårt, hårt att jag är alldeles slut efteråt och kroppen värker av ansträngning. Då kan jag förhoppningsvis få en nystart till imorgon.
Nu ska jag iväg. Hej.
Shampoo, vax och dig.
Hittade detta i en mapp på datorn. Kom inte ens ihåg att jag skrivit det för det känns som att det tillhör en annan värld och skrevs för 100 år sedan ungefär. Starkt.
Jag är inte redo för att skriva om dig ännu, för jag är rädd att orden inte ska göra dig rättvisa. Jag vill skriva den vackraste sången jag någonsin sjungit, jag vill att du ska höra att det är mer än bara ord och jag vill att du ska förstå vad du gjort med mig på bara två, ynka nätter. Två underbara nätter.
Jag trodde att jag hade förlorat förmågan, förmågan att känna sådär flammande och brinnande, förmågan att känna hud som dras till hud med inget annat än pirr och fyrverkerier där emellan.
Jag trodde att jag sedan länge hade glömt hur längtan känns, längtan efter ett par andra läppar som trevande söker sig fram i mörkret, känslan av explosioner och trygghet bara genom en kram och ett par händer som rufsar runt i ett saknande hår.
Hur kan man förklara en sådan känsla? Hur kan man förklara en känsla av samhörighet och att vilja vara så näranäranära att man vill krypa in under skinnet? Under skinnet, där jag sa att jag inte hade plats för någon annan än mig själv... Jag börjar tro att jag ljög då jag sa det.
Och om allting slutar upp i jämförelser så vet jag att jag är ute på djupt vatten för jag har känt liknande en gång innan och då föll jag handlöst utan skyddsnät och jag kommer närmare och närmare kanten för varje minut som går... Faller. Igen. För dig.
Kanske borde jag hålla mig borta, kanske borde jag inse att jag redan är trygg och att det inte blir bättre än det jag har, inte med någon. Att jag redan dragit vinstlotten...
Men hur ska jag kunna hålla mig borta från dig när du upptar en allt större del av mina tankar.
Minnesbilder fladdrar förbi som en vacker dröm med våra sammanflätade andetag som musik till de underbara, glittrande vägarna vi fann på varandras kroppar.
Om jag blundar vet jag precis hur dina kyssar känns, och jag älskar att ligga bredvid dig och höra dig sova, ligga precis så nära att ditt hår kittlar mot min näsa och jag känner doften av shampoo, vax och dig. Din doft. Den finns kvar hos mig ännu.
Så hur ska jag kunna hålla mig borta när minnena av våra färgsprakande nätter och längtan efter nya äventyr håller mig uppe och jag vet att jag räknar minuterna till nästa gång jag får känna din värme mot min kropp.
Allting är som vanligt igen. Jag vill ha det jag inte kan få och inte förtjänar.
Jag vet att jag inte är mer än ett ligg för dig, en kropp som kan tillfredställa dina lustar, ett köttstycke att roa sig med efter en lång dags arbete. Skönt att slippa göra arbetet själv för en gångs skull... Men vet du vad? Jag har inget emot att göra det där arbetet. jag har inget emot att se dig njuta och att ge dig allt jag kan för att få höra dig njuta och resa bort för en stund.
Jag kommer ta det jag kan få, och spara alla minnen du ger mig någonstans där djupt djupt inne. Där inne där jag bara lägger det allra heligaste.
Så jag kan plocka fram dem när jag behöver vackerhet ocg undanstoppad låtsaslycka för att orka andas lite till, och när jag behöver känna doften av shampoo, vax och dig.
Jag är inte redo för att skriva om dig ännu, för jag är rädd att orden inte ska göra dig rättvisa. Jag vill skriva den vackraste sången jag någonsin sjungit, jag vill att du ska höra att det är mer än bara ord och jag vill att du ska förstå vad du gjort med mig på bara två, ynka nätter. Två underbara nätter.
Jag trodde att jag hade förlorat förmågan, förmågan att känna sådär flammande och brinnande, förmågan att känna hud som dras till hud med inget annat än pirr och fyrverkerier där emellan.
Jag trodde att jag sedan länge hade glömt hur längtan känns, längtan efter ett par andra läppar som trevande söker sig fram i mörkret, känslan av explosioner och trygghet bara genom en kram och ett par händer som rufsar runt i ett saknande hår.
Hur kan man förklara en sådan känsla? Hur kan man förklara en känsla av samhörighet och att vilja vara så näranäranära att man vill krypa in under skinnet? Under skinnet, där jag sa att jag inte hade plats för någon annan än mig själv... Jag börjar tro att jag ljög då jag sa det.
Och om allting slutar upp i jämförelser så vet jag att jag är ute på djupt vatten för jag har känt liknande en gång innan och då föll jag handlöst utan skyddsnät och jag kommer närmare och närmare kanten för varje minut som går... Faller. Igen. För dig.
Kanske borde jag hålla mig borta, kanske borde jag inse att jag redan är trygg och att det inte blir bättre än det jag har, inte med någon. Att jag redan dragit vinstlotten...
Men hur ska jag kunna hålla mig borta från dig när du upptar en allt större del av mina tankar.
Minnesbilder fladdrar förbi som en vacker dröm med våra sammanflätade andetag som musik till de underbara, glittrande vägarna vi fann på varandras kroppar.
Om jag blundar vet jag precis hur dina kyssar känns, och jag älskar att ligga bredvid dig och höra dig sova, ligga precis så nära att ditt hår kittlar mot min näsa och jag känner doften av shampoo, vax och dig. Din doft. Den finns kvar hos mig ännu.
Så hur ska jag kunna hålla mig borta när minnena av våra färgsprakande nätter och längtan efter nya äventyr håller mig uppe och jag vet att jag räknar minuterna till nästa gång jag får känna din värme mot min kropp.
Allting är som vanligt igen. Jag vill ha det jag inte kan få och inte förtjänar.
Jag vet att jag inte är mer än ett ligg för dig, en kropp som kan tillfredställa dina lustar, ett köttstycke att roa sig med efter en lång dags arbete. Skönt att slippa göra arbetet själv för en gångs skull... Men vet du vad? Jag har inget emot att göra det där arbetet. jag har inget emot att se dig njuta och att ge dig allt jag kan för att få höra dig njuta och resa bort för en stund.
Jag kommer ta det jag kan få, och spara alla minnen du ger mig någonstans där djupt djupt inne. Där inne där jag bara lägger det allra heligaste.
Så jag kan plocka fram dem när jag behöver vackerhet ocg undanstoppad låtsaslycka för att orka andas lite till, och när jag behöver känna doften av shampoo, vax och dig.
Det måste sluta nu!
Mitt i natten igen. Ångesten växer sig starkare i bröstet och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Klarar inte av att vara här längre, i den här jävla skitiga lägenheten, i min kropp.
Idag har varit en riktig jävla skitdag, jag har hatat min kropp och allt jag är och tagit underliga beslut som jag ångrar såhär i efterhand.
Vi spelade in musikvideo idag, det var hemskt att se mig själv på film! Så tjock! Så ful! Så äcklig! Jag fattar inte att någon någonsin har kunnat vilja röra vid mig, ingen alls.
Jag kan inte fatta att jag har haft äran att få ha de vackraste av händer över min kropp, hud mot hud. Hjärta mot hjärta? Nja, kanske inte. Inte på riktigt iallafall.
Varför gjorde jag sådär? Varför i HELVETE lämnade jag ut mig på det där sättet? Varför kan jag inte hålla fast vid den lilla stoltheten jag har?
Jag klarar inte detta längre. Ny diet nu, som jag måste hålla. Livet går inte ut på att sitta och svulla i ensamhet, kasta bort alla mina pengar på äcklig mat och kräkas kaskader tills knogar och hals blöder.
Det finns så mycket mer, jag är ganska säker på det. Jag är också ganska säker på att det inte är försent för mig att upptäcka dessa saker. Det finns ögonblick när jag faktiskt tror att jag lever på riktigt, ögonblick då det bubblar i magen och jag känner det som att jag faktiskt finns. Det finns sådana ögonblick, de är inte många men de finns. Och jag tror att de kan bli flera, många flera. Det bästa ögonblicket jag vet som är ett sådant är då jag sitter där i mitt favorithörn, sitter där och tittar och lyssnar. Dricker god öl och känner mig avslappnad och förväntansfull. Jag älskar det! Jag vet inte nu om det kommer ske igen men herregud vad jag hoppas, hoppas, hoppas!! Helst snart...mycket snart.
Jag ska försöka sova nu. Imorgon ska jag inte äta. Om jag ska äta något så får det bli sushi, det är jag sjukt sugen på... Sushi och inget mer på hela dagen. Men bara kanske, det är absolut inte säkert.
Ska jobba hela dagen så det kanske är bättre att låta bli?
Inte äta alls imorn och sen äta sushi på måndag och sedan äta 5 frukter/dag som mest?
Det kan vara en idé faktiskt.
Nu måste jag sova.
Höftben och den där huden precis under örat. En doft som dröjer sig kvar. En blick som är mer genomträngande än jag någonsin skådat.
Jag vill inte att den blicken ska möta någon annan än min, aldrig nånsin.
Minnen.
Ord.
Alltid när jag verkligen vill skriva så finns varken tid eller ork... Typ som nu.
Hela kvällen blev ett helvete och det slutade med att jag missade vagnen och hade glömt mitt kort hemma...grattis till mig. Dock hittade jag, eller han hittade mig rättare sagt, en taxichaufför som körde mig hem för de 40 kr jag hade i kontanter... det finns fina människor trots allt!
Resten av kvällen är inte ens värd att nämnas och nu ska jag och min svullmage sova.
Och jag vill inte ha nånting av dig. Dina ord och handlingar betyder inget när jag vet att inget du gör är av rätt anledning, eller...rätt anledning för mig då. Det som är rätt för dig verkar vara fel för mig och tvärtom och då anser jag att det är lika bra att låta bli. Eller hur?
Det kommer ändå aldrig bli som det hade kunnat bli om allt varit som det borde vara.
Hej.
Tankar.
Jag sitter här och vill så mycket. Har druckit några klunkar öl och trots denna dags frosserier så känner jag redan av alkoholen i min kropp.
Jag vill så mycket.
Jag vill så mycket som jag inte borde vilja och jag motar inte ens bort tankarna längre för det är lönlöst.
Helvetesdag!
Idag är en idiotdag. En sådan dag då jag känner för att skita i allt och istället stanna hemma och hetsa.
Vaknade med en svullen kropp fylld med ångest, kroppen känns och ser ut som att jag stannat uppe hela natten och hetsat men jag VET ju att det inte är så! Sitter nu och äter frukost, ögonen vill falla ihop och jag orkar inte med denna dag. Orkar inte gå i skolan, orkar inte träna... energin jag haft under ett par dagar är som bortblåst och det känns som den aldrig kommer komma tillbaka.
Dock vet jag att jag måste, jag måste ta mig i kragen och iallafall göra ett ärligt försök... Jag har ju så in i helvete mycket att göra idag! Lämna PA:t, träffa Hotell-T, lektion, träna, karaoke... Det är massor!!
Jag hade velat lämna PA:t, träffa Hotell-T och sen åka hem och hetsa fram tills karaoken. Döva ångesten som skriker, iallafall döva den för en liten stund...
Jag skulle kunna somna här och nu. Vet inte om jag skulle göra rätt i att strunta i träningen idag, träna imorn istället. Kommer bli fem pass denna vecka isf och det är okej.
Får se hur jag gör. Känns ruskigt lockande att hetsa iallafall, trots att jag verkligen, verkligen inte har råd...
Trött som fan.
Jag är trött. Klockan är 22.43 och jag har redan lagt mig. Inte hetsat idag, jag har tränat (höll dock på att dö på kuppen, träna med förkylning är inte bra) och nu måste jag acceptera att det är okej att jag är trött.
Det har varit hektiska dagar, hektiska men fantastiska, och nu ska det sovas. Ska upp tidigt som fan imorn.
Natt.
Alla känslor på en gång. Som Gessle sjöng, fast mer på riktigt.
Trött, mätt och förvirrad. Glad och ledsen på samma gång. Bubblig och ångestig i magen.
Drömde konstigt inatt, vaknade förvirrad och visste ingenting längre.
Är dock glad för L (inte N's L, en annan L), det verkar som att det går bättre för henne och att hon börjar hitta sig själv.
Det är fint. HON är fin, så jag vill att hon ska få må bra!
Nu, skola.
Blev förresten klar med alla inlämningsuppgifter för Människan Socialt och Kulturellt igår. Underbart! Hoppas jag får godkänt bara.
Bulimihysteri.
Bulimi är en spännande sjukdom på många sätt. Matmonstret skriker och jag faller för hans vrål (eller är det hennes? Nej, jag tror det är en han faktiskt. Känns så). Sen kan jag inte äta för att jag mår så jävla illa... Hur hetsäter man när man inte kan äta för att man mår illa?
Vill kräkas. Inte bara maten utan allt annat också. Klumpen av ångest och allt äckel och förakt.
Jag vill inte vara jag längre, jag vill vara nån annan. Jag orkar inte med allt, orkar inte misslyckas, orkar inte slåss, orkar inte tänka eller gråta.
Mat är äckligt, jag tycker inte om mat.
Jag vill lägga mig och sova igen men det kan jag inte trots feber å shit, jag har massor att göra med skolarbete och det kan verkligen inte vänta.
Känner mig äcklig innifrån och ut. Eller utifrån och in? Nej, innifrån ut är det nog vid närmare eftertanke.
Jag längtar till mitt favorithörn, det bästa hörnet i hela världen.
Vill sitta där och plugga och titta på människor. Undrar om jag kanske ska göra det sen? Här hemma blir det ju uppenbarligen inte mkt gjort iallafall.
Värdelös.
Sitter och borde verkligen skriva skolarbete men tankarna bara snurrar runt, runt, runtruntrunt. Jag får liksom inte grepp om nånting, all den positiva energi jag hade igår är som bortblåst och jag känner mig bara värdelös och trött. Klubben ikväll är inte rolig längre och jag tvivlar så in i helvete på att det kommer gå bra... Varför skulle det gå bra? Saker jag gör går inte bra! Jag kommer få stå där och skämmas när det inte dyker upp en jävel och jag står där som en idiot.
Jag fattar inte vad jag tänkte på när jag drog igång detta. Driva en klubb? Jag? Jag som inte kan nånting om sådant, jag lovar att folk skrattar bakom ryggen på mig och tycker att jag är ett naivt pucko. Det är jag.
Fet, naiv, äcklig och värdelös.
Jag vill inte göra nånting ikväll utan vill bara ligga hemma under ett täcke och vara bortglömd av världen.
Jag klarar ingenting själv. Min tatuering hånar mig. Självständighet, ha!
Ångest.
Som ett brev på posten kommer den. Tjock-ångesten. Hatet, föraktet och äcklet. I vanliga fall så dövar jag den genom att hetsäta men guess what? Jag vägrar! Byxorna är för små igen och valkarna hänger från ställen där jag inte ens trodde man kunde ha valkar. Jag kommer aldrig kunna visa mig naken igen känns det som, och det är tråkigt eftersom jag inte tänker sticka under stol med att jag tycker mycket om sex. Dock är sex inte roligt i den här kroppen, det är ett evigt hålla in-vrida-ändra-dra-snurra-dölja-projekt med andnöd och olustkänslor. Så ska det inte vara.
Tänd lampa i sovrummet? Tjena tjetjenien, kommer aldrig hända.
(Min katt har fått stora nippran, vad det nu är, men han springer iallafall runt, runt, runt i lägenheten och upp och ner för trappan så fort så att man bara ser honom som ett svart streck...)
Ikväll blir det nog någon öl eller två, men mer än så ska inte få landa i min kropp i energiväg. No fucking way, säger jag bara.
Längtar till träningen imorn, känns som jag gör något vettigt då iallafall...
Nu ska jag åka iväg och hämta PA hos ABF.
Hej.
Spara Vackra Dagar...
Det är mycket Ida Olsson nu. Hon har en låt som heter så, Spara Vackra Dagar alltså. Det här är en sådan dag, en sådan man sparar.
Är övertrött som en idiot och gick upp svintidigt och åkte till QX-N. Vi gjorde massa, massa mackor och thé och åkte in till stan... Insåg dock att det nog var lite tidigt att vara inne redan klockan 9 för det var helt folktomt, eller ja, hemlös-tomt iallafall. Efter det att systemet öppnade blev det dock fart på grejjerna, mackorna gick åt och blev tacksamt emottagna. Det var dock lite svårt att veta hur man skulle närma sig folk, vi ville inte såra någon eller säga något dumt. Inte tränga oss på. Några verkade faktiskt ta lite illa upp till en början men det löste sig ändå fint till slut. Mackorna tog slut och vi lyckades nog mätta några munnar och värma några själar iallafall... Hoppas jag.
Pratade lite med Abf-T och vi ska troligen göra det här till ett projekt och dra ihop fler frivilliga och dela ut mat två gånger i månaden eller något sånt. Jag och Qx-N var inne på samma spår där så det kommer bli toppen!
Klockan är bara 14.19 och jag har redan gjort bra saker! Delat ut frukost och tränat Body Pump, götte! Nu ska det städas också.
Måste bara säga att jag tycker så jättemycket om Qx-N, det känns som att vi känt varandra aslänge (vilket hon också sa) och hon gör mig glad, glad, glad! Nej, jag är inte kär eller så, bara glad. Glad för att en fin människa vill umgås med mig!
Nu, städa.
Mycket, mycket, MYCKET att göra!
Det arga inlägget får vänta. Jag fick utlopp för lite av min ilska i mitt skolarbete iallafall.
Jag borde verkligen sova men jag är så stressad att jag inte vet vart jag ska ta vägen, det är verkligen allt på en gång nu! Hinner egentligen inte träna imorgon men jag tänker göra det ändå för det gör inget bättre att låta bli faktiskt...
Blir bara mer stressad om jag tänker på allt jag har att göra, vill egentligen bara sätta mig med skolböckerna igen men det går inte för jag måste verkligen sova lite också.
6.00 Gå upp
7.30 Hos Qx-N
9.00 I stan och dela ut frulle
12.00 Body Pump
13.45 Hem och städa som fan
16.00 Hämta PA (Hur? Taxi? Dyrt!!!)
18.00 Hemma igen, repa lite med N (tror jag, om den tiden passar honom dvs)
Senare blir det spela på Jazzå och förhoppningsvis iallafall testa ljudet på Favoritstället inför tisdagen.
På tisdag blir det upp skittidigt och skriva arbeten, sen träna, sen skriva lite till och sedan lektion. Klubben på kvällen och jag är så in i helvete nervös!
Hoppas jag glömmer bort att äta imorn, verkar inte finnas så mycket tid över till sådant iallafall...
Nåja, två och en halv timmes sömn nu iallafall. Yeah.
(Vann över Matmonstret, fy fan vad bra jag är!)
Kämpa, kämpa, kämpa...
Kom nyss hem efter en tur till Bergsjön och QX-N, vi handlade på Lidl inför frukostbjudningen imorn.
Det blev en smått kaosartad resa faktiskt, men det berättar jag om sen. Är så arg att jag inte ens vet på vilket sätt jag ska berätta. Men, iallafall, till mina egna triviala problem. Är så jävla in i helvete hets-"sugen". Inte för att jag är sugen egentligen men Matmonstret skriker åt mig. Ät, gå och handla, ät, ät ÄÄÄÄT!!!
Men nej, jag vägrar, jag ska inte, jag står emot och jag är stark, stark, stark. Mod och självständighet, precis som mina tatueringar säger. Mod. Och självständighet.
Ja, jag har ätit för mycket, men ingenting blir bättre av att jag äter ännu mer. Ingenting.
Magen gör ont, ja det gör den... Men det GÅR ÖVER!! Jag har tränat Combat idag och jag ska träna Body Pump imorn, på tisdag blir det dansklass och på fredag också. Däremellan har jag tänkt vara hurtig nån dag och träna på morgonen men vissa planer sätter nog käppar i hjulet för det...
Iallafall så blev det tre träningspass denna vecka, och kommer bli minst 4 nästa. Det är okej, det är det. Jag har tränat hårt när jag har tränat och verkligen tagit i (svårt att inte göra det iofs).
Och ikväll har jag inte tid med någon hets, jag har inte det, jag MÅSTE (och vill) plugga och jag ska vara hos QX-N klockan 7.30 imorn och göra helvetiskt mycket mackor :P
Nu ska jag iallafall sätta fart med mitt pluggande. Inte, inte, inte hetsa. Inte.
Kommer ett argt inlägg senare. Hej.
And it's time, time, time...
Sjunger Tom Waits, och det ligger något i det. It's time.
Jag har chansen nu, chansen att reda ut allt, chansen att komma på fötter igen, chansen att må bra...Eller ja, må bättre iallafall.
Jag har rivit upp sår på insidan av halsen, det gör fruktansvärt ont. Kommer inte kunna spy imorn och det är nog bra.
Ska inhandla soyaprotein och funlight och dieta på tänkte jag, det är billigt och jag är pank så det är en mycket bra idé,
Trött är jag också, N ligger på soffan bredvid och snarkar och det låter så tryggt. Jag har saknat honom här hemma, nu är han här och har hjälpt mig städa. Underbara, älskade vännen.
Jag måste sova nu, vill skriva så mycket men det går bara inte. Tänkte skriva en dikt men det får vänta.
Imorn:
*Städa
*Jamma
*Body Combat
*Frukost-inköp för hemlös-frukost
*Plugga som fan.
Natt.
Fadderbarn och hemlöshets-frukost.
På måndag ska jag och QX-N dela dela ut frukost till hemlösa. Vi ska handla imorn och göra mackor till förbannelse.
Jag tycker om att göra sådana saker. Jag vet att de flesta tycker att jag är otroligt egoistisk och de har rätt men jag tycker ändå om att göra sådana saker.
Skaffade ett fadderbarn idag också, om jag tar mig råd att hetsäta och förstöra mitt eget liv så kan jag iallafall hjälpa till att göra någon annans liv mer drägligt. Hoppas jag.
Ibland vill jag bara bli kramad.
Jag vill att du håller om mig ibland. Jag vill luta mitt huvud mot ditt bröst och höra dina hjärtslag för det finns inget annat som lugnar mig så mycket. Jag vill få vara liten ibland, jag vill att du ska klappa mig på huvudet, stryka mig över håret och viska i mitt öra att allt kommer bli bra. Att jag inte behöver oroa mig och att vi kommer klara detta. Att jag kommer klara detta och att du kommer klara detta. Vi.
Jag vill att du ska förstå och att du ska se att jag inte skiter i allt, att jag försöker förstå dig också och att det ibland bara inte blir som jag vill för det finns krafter i mig som skriker högre och drar starkare än vad jag själv gör. Just nu iallafall.
Du säger att du inte orkar mycket längre, och jag förstår. Jag hade inte heller orkat.
Men ibland är allt jag behöver att du kramar mig, att du tvingar mig att låta dig hålla om mig och inte släpper taget även fast jag skriker och gråter och slår. Ibland vill jag att du tvingar mig att lugna mig, och det gör du bäst med dina hjärtslag.
Jag kommer radera det här snart, jag lämnar inte ut mig såhär mycket.
Jag vill att du ska förstå och att du ska se att jag inte skiter i allt, att jag försöker förstå dig också och att det ibland bara inte blir som jag vill för det finns krafter i mig som skriker högre och drar starkare än vad jag själv gör. Just nu iallafall.
Du säger att du inte orkar mycket längre, och jag förstår. Jag hade inte heller orkat.
Men ibland är allt jag behöver att du kramar mig, att du tvingar mig att låta dig hålla om mig och inte släpper taget även fast jag skriker och gråter och slår. Ibland vill jag att du tvingar mig att lugna mig, och det gör du bäst med dina hjärtslag.
Jag kommer radera det här snart, jag lämnar inte ut mig såhär mycket.
Läs detta! Ska du bara se en enda kortfilm i ditt liv så är det denna!
Jag fick en DVD av ABF-T häromdagen när jag var uppe på hans kontor. Det är en kortfilm om Hemlöshet som heter Ung och Hemlös: Mötet med Katrin och det är ABF-T själv och en kille till som gjort den.
Jag har aldrig, aldrig, aldrig sett något som berört mig så mycket, som känts så mycket på insidan, som gått raka vägen in och kramat hjärtat så in i helvete hårt.
Tårarna rann hejdlöst.
Ni måste se detta, smakprov finns på www.samma-gator.se, där kan man även beställa boken På Samma Gator.
Gör det, och sluta blunda.
Fy fan vad dåligt jag mår.
Jag har aldrig, aldrig, aldrig sett något som berört mig så mycket, som känts så mycket på insidan, som gått raka vägen in och kramat hjärtat så in i helvete hårt.
Tårarna rann hejdlöst.
Ni måste se detta, smakprov finns på www.samma-gator.se, där kan man även beställa boken På Samma Gator.
Gör det, och sluta blunda.
Fy fan vad dåligt jag mår.
Falafel=falla fel.
Ja. Jag äter falafel. Jag är dum i huvet och hatar mig själv för det.
Anyway... trevlig kväll! Mycket, mycket trevlig kväll! Först Bishops Arms där jag lyckades träffa på Internet-R och en annan N (inte N jag var där med alltså...fan vad alla ska heta N!) sen underbara Kafé Publik, därefter Skål och till sist Gretas... Jag är nöjd.
Det var roligt, mysigt, grymt på alla sätt. Dessvärre gick allt åt skogen när jag kom hem.
Somna med näsan i ölglaset?
Jag kanske borde vara glad, för hittills har det varit en bra dag. Jag har inte ätit mer än det jag skrev innan förutom 33 cl ananasjuice. Försöker dricka lite vin nu men det går verkligen inte bra. Ska snart iväg och träffa en N, känner verkligen inte för det just nu men eftersom jag sett fram emot det typ hela veckan så kanske jag egentligen tycker det ska bli kul... jag vet inte.
Jag är så trött, så in i helvete trött och jag vill egentligen bara lägga mig ner och sova i 100 år. Orkar inte ens vända mig om och byta skiva i cd-spelaren, så trött är jag.
Tatuerade mig idag, Tatuerings-M ringde och jag åkte dit och blev tatuerade och masserade en annan M, en manlig. Det blev bra, både tatueringen och massagen, fast helvete vad jobbigt det var att massera en stor karl som jobbar för mkt statiskt med sin kropp och inte tränar och är ganska biffig i sig... Jag var helt genomsvettig efteråt, verkligen. Åkte iväg till SATS och tränade Sats-Dans, det var en skitgo instruktör och jag tror jag lyckades ta ut mig ganska ordentligt faktiskt. Hade inte orkat en låt till faktiskt. Det är ju så det ska vara...
Nu är jag dock död i kroppen OCH huvudet och håller på att somna framför skärmen... Hur ska detta gå, kan man undra... Kommer troligen bli askalas på typ en öl också, brukar inte vara så svårt för mig att bli det.
Nåja, dax att dra... Hej.
Mår illa.
Fysiskt illa, för att det gör så ont i själen just nu.
Sitter på Espresso House och äter scones och försöker intala mig att en scones med creme cheese och ost och en chai-latte inte kommer göra mig tjock(are) då jag dessutom ska träna i eftermiddag.
Matmonstret säger till mig att skita i träningen och vräka istället, men jag säger annorlunda. Jag orkar inte. Orkar inte med några fingar i halsen mer, inte idag. Det gör ont nog som det är.
Jag ska inte äta mer idag. Alls. No way. Jag ska kämpa, kämpa, kämpa mot sugen. Kanske dricka en smoothie om det krisar sig.
Det ska pratas några ord på radio om min klubb, det känns helt sjukt och det som känns ännu mer sjukt är att jag inte riktigt kan glädja mig åt det. Det är ungefär det största och coolaste jag gjort, och jag har gjort det alldeles själv men jag kan ändå inte känna annat än avsky och hat mot mig själv.
Jag borde åka snart, ska träffa M och ge tillbaka hennes kort som jag glömde i min plånbok då jag jobbade igår.
M är förövrigt väldigt underbar, hon var så fin mot mig igår och talade om att jag är bra, att jag förtjänar bra saker och att jag är älskad... Synd att jag vägrar tro det bara. Jag kan inte tro det, för om det vore så så skulle mitt liv se annorlunda ut. Definitivt.
Jag vill kräkas, inte på det där vanliga. bulimiska sättet utan mer av ett underligt illamående i kropp och själ. Jag känner igen känslan, jag har levt med det förut. Jag minns också hur glad jag var och hur stolt jag var när jag faktiskt la mig på sängen och grät hejdlöst istället för att hetsäta, istället för att döva allt.
Jag försöker med det idag också, fast jag vill inte gråta mer. Jag vill inte, vill inte, vill inte.
Och jag vill inte ha ont mer, ont i själen och hjärtat är inte bra. Igår kändes det som att hela kroppen fick en elektrisk stöt, jag kunde inte röra mig på säkert en minut. Hjärtat slog så det var öronbedövande och ibland trodde jag det skulle stanna. Kall och varm på samma gång. Elstöt, pirrande, rivande, skrikande.
Det är underligt att man reagera så på något så enkelt som några radet text.
Så jävla lätt.
Jag är så jävla lätt, på många sätt. På många sätt förutom i kroppen vilket nog är det sättet jag helst vill vara lätt på.
Lätt att glömma, lätt att kasta bort. lätt att lura, lätt att utnyttja... Jag hatar det, hatar att det är så. Jag vill ändra, ändra på så mycket. På mig. På allt som är "jag". Helt ärligt så hatar jag verkligen mig själv.
Jag vet att jag inte borde klaga, jag har det ganska bra egentligen och det finns så många som har det värre osv-men det gör inte mindre ont i mig av mina problem för det!
Jag önskar att jag vore någon, någon som betydde något. Någon man tyckte om på riktigt och någon man respekterade. Ida Olsson sjunger något om "Han kramar mig på öppen gata, som att jag vore en av alla dem man älskar, på dagen." Hon är bra på att skriva mina tankar, jag vet inte varför. Men det är så, jag önskar att jag vore en av alla dem man älskar, på dagen. Inte någon man skäms över, gömmer undan, flyr ifrån. Äcklas av. För det måste väl vara så? Jag äcklar folk, jag är otäck och ful. Vissa dagar vill jag inte att någon ska se mig alls, idag är en sådan dag.
Jag vill skriva så mkt men det finns liksom inga ord kvar, eller jo, det finns nog för många förresten.
Jag är trött, har jobbat över (inte för att det gör nånting men iallafall) och borde sova för länge sedan.
Har suttit och mailat info om klubben till jag vet inte hur många tidningar och radiostationer, har nog aldrig skickat så många mail på en dag. Mailat ut till "kompisarna" på Myspace också och hoppas att S har satt upp affischerna på Artisten som hon lovade att göra. Jag ska affischera lite imorn också tänkte jag.
Jag är så jävla nervös, vet inte ens om jag vill göra detta längre. Det känns som att jag tagit mig vatten över huvudet och att jag kommer stå där utan en enda gäst och få skämmas ögonen ur mig...Hoppas det inte är så.
Maten idag var katastrof, det blev hets och vräk på kvällen trots att jag egentligen varken har tid eller råd, men jag föll iallafall. Imorgon ska det inte fallas, imorgon ska jag vara stark.
Jag vågar inte lägga mig inatt, är så rädd för alla tankar att det gör ont i hela mig. Eller ja, det gör ont även utan de tankarna.
Minnen som svider, gör ont, äter mig. Underliga mönster i taket som stirrar tillbaka på mig när jag slår upp ögonen, mjölkvit hud mot mina röda märken på armarna, underbar smärta blandat med ljuva smekningar som liksom går ända in i själen, en tung hand mot rufsigt hår, motvilliga steg på en regnig gata, ekande hjärtslag som spelar för mig men ändå inte. Hjärtslag som ska slå för någon annan.
Jag hatar sådana här nätter, nätter då jag vet att det kommer en trött dag av tårar då solen går upp och en dag när jag återigen vill gömma mig från omvärlden.
Det är så mycket som gör ont nu, så många olika saker.
Jag skulle aldrig ha vänt om. Jag skulle ha varit stark och gått precis som jag sa att jag skulle och inte varit så jävla naiv och trott att modet skulle räcka ända fram och att jag skulle våga säga som det är.
Jag vågade givetvis inte, och allt blev kaos och världen snurrade för fort som alltid. Alltid för fort, jag hinner aldrig med längre.
Hade jag gått åt vänster istället för höger bakom den där jävla pelaren hade jag mått så mycket bättre idag. Och imorn, och alla de kommande dagarna.
Jag är dum i huvet som längtar efter att se blod rinna från min trasiga arm, det är inte särskilt sunt att skära sig. Det vet jag. Har inget bra att skära med heller så jag vet inte vad jag ska göra.
Det är sovdax för länge sedan, jag ska upp klockan 9 och sen är det fullt ös hela dagen. Kanske är tur det iofs, då har jag mindre tid över för att tänka eller hetsa.
Jag måste lägga mig nu. Önskar jag fick sova en evighet.
Jag var så glad...
...men det gick över. Efter sångkursen blev det tjejsnack på Jazzå och givetvis så svullade jag i mig massa ost å shit. Trodde det skulle bli hetsätning men jag slogs som en riktig jävla fighter mot det otäcka matmonstret och jag vann!
Jag vann, jag hetsade inte. Jag åkte hem istället och hade tänkt skratta lite för mig själv men det slutade med ångest, löjligt ytliga skärsår i armarna och ett gräl med min mor.
Insåg även att jag redan hetsat upp typ alla mina pengar så nu har jag... Inte en enda krona! Grattis till mig! Inga mediciner, inget snus och inget spårvagnskort. Fan.
Fick dock veta att jag får rejält tillbaka på skatten och det känns bra, det känns som att min volontärresa till Indien inte är en omöjlighet längre faktiskt. Jag ska försöka lägga undan 1000 kr i månaden faktiskt, även om det kommer bli knapert och sen kanske åka i Juli eller något sånt. Då hinner jag spara ihop 15.000 kr och då kanske jag kommer ha råd...Men bara kanske.
Svårt ändå, med utgifter här hemma och så. Känns som en overklig dröm som aldrig kommer gå i uppfyllelse, men drömma måste man ju få. Kanske kan åka två veckor eller något istället, det är ju inte samma upplevelse men man gör ändå nytta på något sätt.
Nåja, vi får se.
Nu ska det sovas. Natt.
Allvarligt talat?!
Nu sitter jag på Condecco på Linnégatan. Jag älskar den här stadsdelen, det gör jag verkligen. Dock är det mindre bra att jag äter en jävla bran muffin, men så är det.
Jag ska plugga, men jag måste bara skriva av mig lite nu... Jag lyckas ALLTID träffa människor jag känner när jag ser ut som värst och/eller mår som värst, så även denna dag. Dock räcker det inte med en heller, utan jag ska dra till med tre. TRE!!!
N och jag var och köpte mitt nya, fina, asgrymma, världsbästaste digitalpiano (Casio Privia 110) och eftersom det var så otympligt att bära så beslutade vi oss för att ta en taxi hem... Taxin svänger upp utanför 711 och jag står, med håret åt alla håll, en jacka som glidit upp över midjan, fula baggyjeans, osminkad och svettig-med ett piano i famnen som inte alls vill passa in i bakluckan på bilen när jag hör "Behöver du hjälp, C?"
T. Av alla jävla människor på denna jord (okej, i denna stad) så går T förbi, just då, när allt är som värst. Jag ville mest springa iväg men det vore dumt med tanke på pianot. Hur som helst så skulle han ju givetvis stå å shit-chatta en stund och jag önskade att jag kunde försvinna. Jag var nog inte speciellt trevlig utan snarare iskall och grinig, men men... Vad skulle jag vara då? Fejkat asglad medan jag försökte gömma mitt osminkade, röda svett-fejs bakom ett piano? Nä.
Senare, efter att ha lämnat pianot hemma, så satt N och jag i Nordstan för N skulle äta på BK där A jobbar. När vi satt där så tittade jag upp, och sen gömde jag snabbt samma osminkade, röda svett-fejs som tidigare så gott jag kunde... Piercing-J kom gåendes förbi, och honom kände jag verkligen inte för att träffa... Inte efter min påflugna, pinsamma fråga som följdes av en ganska självfallen diss. Nej tack! Han såg mig inte, som tur var.
Efter detta skulle jag upp till ABF för att träffa en annan T och prata om min klubb, och jag sa t.o.m. till N innan att "nu fattas bara att P är där" (P är en annan historia som nog inte ska berättas alltför noga här) och visst, givetvis så klampar jag rakt in i ett möte där P och ABF-T är med! Det bästa är att jag gick vilse på väg dit och ringde ABF-T ungefär massa gånger och frågade var i helvete jag skulle gå, eftersom jag gått vilse i korridoren... De skrattade åt mig när jag kom in.
Grattis till mig, helst vill jag inte ens visa mig ute mer idag men dessvärre är det sångkurs ikväll. Efter det ska jag åka hem och gömma mig.
Sa jag förresten att jag aldrig förut träffat någon av dessa tre på stan, bara sådär, innan? Grattis jag, som sagt.
Jaaaaa! Bloggen funkar igen!!!!
Underbart! Jag har haft skrivlängtan så det räcker och blir över i några dagar nu och nu äntligen går det att skriva här igen!
Jag sitter på Espresso House och har just ätit scones med creme cheese och ost och druckit soya-chai, nu gör jag mitt allra bästa för att inte hamna i klorna på Matmonstret. Den ruskpricken får fan hålla sig borta nu.
Idag har jag gjort en sak som är bra, en sak för min egen skull som faktiskt är nyttigt. Jag har tränat. Body Pump, och fy helvete vad underbart det var att få röra på fläsket igen! Underbart, underbart, underbart!
Jag har alltid älskat att träna, ändå sedan jag var liten och började dansa balett som fyraåring har jag tyckt om det, och jag har alltid tränat mycket. Jag har tränat mycket och jag har alltid jobbat med träning, fram tills nu. Nu är jag smärtsamt inaktiv och det känns i både kropp och själ. Som fan.
Well well, dessvärre hinns det inte med något mer pass innan fredag, men eftersom jag planerar att träna både lördag och söndag också så kommer jag ändå upp i mina 4 pass denna vecka och det är ju en 400%-ig förbättring mot förra veckan, om man nu vill se det på ett väldigt positivt sätt. Och det vill jag.
Man blir inte tjock av en scones, det blir man inte. Jag har gått upp 7 (!) kg på jättekort tid insåg jag nu när jag vägde mig på gymet men de ska bort, bort, bort nu. De och massa fler. 49 ska jag väga innan behandlingen, så det så.
Så, vad ska jag äta mer idag då? Jag måste nog planera in det för att detta ska fungera. Känns dock lockande att inte äta alls mer idag faktiskt. Ja, så får det bli. Och jag SKA KLARA det!!! Ikväll får det bli mitt älskade lakrits-thé iallafall, thé, rökelse och myspys. Ja.
Jag ska göra en till tatuering förresten, i nacken, tecknen för självständighet.
M var och tatuerade sig igår, och hennes tatuerare var verkligen världens goaste tjej! Vi bytte lite tjänster för hon har sjukt mkt problem med sin rygg och jag saknar ju att massera så varför inte... Känns bra att faktiskt göra något fint också i utbyte mot en tatuering, och inte bara slänga ut massa pengar på den.
Det kommer bli bra!
Helgen kan förövrigt också bli spännande tror jag, bortsett från allt pluggande och allt städande då. Jag hoppas det iallafall. Hoppas kan man alltid göra!
