Ett öppet brev som jag raderar om du vill...
Jag sitter i köket och försöker hitta energi till att leva idag, snart ska jag gå till jobbet och sätta på mig masken av att vara den där omtänksamma igen. Hon som trivs med sig själv och älskar att ge till andra. Det där sista var ingen lögn iochförsig. Är det inte ironiskt att det spelas en låt på¨Lugna Favoriter som jag inte hört sedan någon gång för en evighet sedan när jag precis träffat I (För Din Skull-Niklas Strömstedt)? Ironi känns väldigt passande idag.
Jag saknar honom, saknar honom med både kropp och hjärta och jag önskar att allting var annorlunda, jag kan inte ens förklara för honom för jag kan inte sätta ord på vad det är som händer själv? Älsklingen alltså, inte I.
Älsklingen, jag menar inget ont.
Jag menar bara att även om ytan har förändrats så är jag fortfarande samma lilla förvirrade och trasiga troll som jag alltid har varit, jag är fortfarande ett gäng delar som jag inte kan sätta ihop och som inte heller räcker till för att älska.
Jag har redan lekt färdigt, jag orkar inte låtsas en gång till. Jag orkar inte se dig kasta bort en massa tid på något som jag vet inte kommer hålla.
Visst låter det motsägelsefullt när jag samtidigt kan säga att det tryggaste stället jag vet på jorden är precis mellan din bröstkorg och din mage, det mest avslappnande som finns är när du drar dina fingrar genom mitt hår och när du kramar mig sådär hårthårthårt som du gör ibland så känns det nästan som att jag lever igen.
Det finaste med dig är att du inte skäms för mig, och det är nog det som är det svåraste att förstå också.
Jag är ju ingen sådan som man visar upp! Jag är en sådan som man inte berättar att man träffar och som man gömmer undan, men leker med i hemlighet eftersom jag tar det jag kan få och är glad för det lilla. Jag antar att sådant här borde förändras med tiden, men tydligen så gör det inte det. Tiden läker inte alla sår och historier upprepar sig gång på gång på gång...det känns som att jag redan kan slutet på denna, jag har redan läst boken och jag vet hur det kommer gå. Huvudpersonerna får aldrig varandra, det blir inga lyckönskningar, solnedgångar och romantiska kyssar i månskenet. Det hade kunnat bli, men det blir det inte.
Jag är precis som alla andra, även om jag försöker övertala mig själv om att det inte är så.
Jag vill också vara älskad, vill må bra, vill känna omtanke. Kanske är det mig det beror på att jag inte kan, kanske är det dåliga erfarenheter, kanske är det ödet, jag vet inte. Jag vet bara att jag vill ha garantier som du inte kan ge mig. Vad händer när fjärilarna i magen dör, när pirret försvinner och ljuset bleknar? Vad händer när du slutar le för mig älskling? Vad händer när jag blir verklig? Vill du fortfarande ha mig då? Jag tror inte det.
Att jag ens skriver såhär visar hur mkt du berört mig, visar att du var på väg in under skinnet där jag inte vill ha dig. Inte vill ha någon.
Hur lyckades du ta dig igenom muren jag byggt upp? Hur kunde du riva ned skyddet jag haft senaste tiden? Jag gav dig aldrig min tillåtelse, det gjorde jag inte.
Och nu sitter jag här, söndergråten och sen till jobbet med din munkjacka på mig som luktar du ibland när jag rör på mig och jag saknar dig. Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig.
Om jag kunde skulle jag ta vagnen åt andra hållet och åka in till stan där jag vet att du finns, men det kan jag inte. Jag kan inte Älskling, jag kan inte.
Men jag glömmer aldrig hur du kändes.
Jag säger inte de där tre orden till vem som helst.
Jävla natt...
Jag måste vara dum i huvudet...
Saken är den att jag ser så väl vilket mönster detta följer och jag klarar verkligen inte av det. Jag är inte redo att ha någon så nära som han har kommit mig, nästan under skinnet och där är det fortfarande för trångt.
Vi pratade på msn nu på kvällen, länge och väl tills jag blev utkastad från nätet och han loggade ut. Får se om han loggar in igen.
Jag känner mig som ett svin, "ett svin av den värsta sort" för att citera Trubadurens låt. Dock är svinet i låten inget svin på riktigt men det lyckas jag ganska bra med att vara.
Älsklingen är det bästa och det värsta som har hänt mig någonsin. Jag var inte beredd på detta men jag försökte iallafall. Jag försökte för att jag ville att det skulle funka och allt det jag har sagt har kommit från hjärtat. Glöm inte det, älsklingen!
Allting slutar upp i jämförelser och så även detta. Jag vet hur det kommer sluta för att jag har sett det förut, det är bara det att rollerna är ombytta och det är ett spel jag inte kan reglerna till.
Jag kan inte tro på sakerna han säger, kan inte tro att han tycker om mig på ett sätt som han aldrig varit med om innan eller att han vill vara med mig så mkt han bara kan. Jag kan inte tro det.
Ibland känns det som att hela den här historian kom till för att visa mig hur det är från den andra sidan sett, det är dock smärtsamt och jag vill inte vara med om det längre.
Jag kommer inte att glömma, jag kommer inte att radera ur mitt minne att han fick mig att le igen, nästan fick mig att känna mig levande och nästan som en person som har ett värde. Sådant glömmer man inte.
Jag kommer inte glömma orden eller blickarna, viskningarna i mörkret och de sökande händerna under täcket strax innan solen vaknat.
Jag kommer inte att glömma.
Men, jag minns även smärtan jag har känt. Jag minns kniven i hjärtat som vrids om varv på varv allt eftersom man inser att livet man levde aldrig var på riktigt.
Jag vill inte lämna honom i den situationen, inte nu heller egentligen men definitivt inte då när allting redan gått för långt.
Jag är inte typen man håller fast vid, man knullar mig och kastar bort mig. Mer än så är det inte och så kommer det att förbli.
Jag ville inte såra dig älskling, men jag kanske måste.
Otillräcklig
Jag hade så mkt att skriva idag, men nu när jag kom hem och äntligen fick träffa min kära dator igen var allt som bortblåst... Varför blir det alltid så?
Idag har varit en bra dag till en början, men som sedan slutade i ett känslomässigt äckelkaos där jag inte vet vart jag har varken mig själv eller andra.
Det är i sådana här lägen jag vet att jag sårar de som betyder mest för mig men det är inte av elakhet utan av osäkerhet...
Jag känner mig så jävla otillräcklig, framförallt som vän och flickvän men även som allt annat jag kan titulera mig dom, dvs dotter, syster, sångerska, assistent, student... osv.
Häromdagen gjorde vi en övning i skolan, halva gruppen låg blundandes på golvet och slappnade av medan andra halvan smög omkring och rörde vid de liggande eleverna (det blev ju en fin mening men jag bjuder på det...). Det var en tjej som satte sig hos mig där jag låg på golvet också tog hon mig i sin famn och bara klappade på mig som att jag var en liten bebis, höll om mig och omfamnade mig. Det är något sådant jag hade behövt idag tror jag.
Inte sex, inte ord, inte vänskap... bara närhet. Hade så gärna spenderat kvällen och natten under täcket med Älsklingen och bara försvunnit bort i hans famn, han hade fått hålla om mig så hårt för att jag inte skulle försvinna och jag skulle ha känt mig lugn och trygg. Det är sådant som inte händer mig.
"Du är en sån man knullar och sen kastar bort". Det stämmer fortfarande.
Jag är en sån, jag vet det och jag vill nog innerst inne vara det. Jag har inget att erbjuda förutom min feta fula kropp, ingenting alls.
Ibland tror jag att allting är på riktigt, att saker och ting faktiskt händer och är fina och bra. Sedan inser jag gång på gång att jag bara lurar mig själv att blunda för sanningen.
Eller så är det helt enkelt så att jag inte ens kan se sanningen?
Jag känner mig så dubbel, det finns den glada och levande varianten av mig som är driftig och positiv, sprudlande och social... Det är hon som har fångat Älsklingen och som vågar tro att det kommer att bli bra.... Hon som glömmer bort att äta och som går ner i vikt.
Sen finns det den där andra, hon som helst skulle vilja försvinna för alltid, hon som vill skära sig i armarna för att döva smärtan och hon som plågar sig själv med mat som hon inte vill ha. Hon som alltid snubblar fram och faller precis på mållinjen för att hon vet att hon inte förtjänar bättre.
Jag vet inte vem av dem som är den riktiga!
Förut tänkte jag att " det är okej att jag faller, alla ramlar någon gång men det viktigaste är att man tar sig upp...".
Så kan jag inte tänka längre, för hur många gånger ska det vara okej att falla?
Inte så här många.
Jag orkar inte med pressen, stressen, avundsjukan, svartsjukan, otillräckligheten, att inte duga till, att aldrig vara finast, att aldrig vara äkta... Jag borde leva ensam.
Varför ska jag ge mig in i ngt en gång till när jag redan provat och vet att det inte fungerar?
Att hitta tillbaka till det där hårda, kalla och starka vore bra...
Jag ska försöka.
Jävla nät som är nere!
Oj... jag har inte skrivit på jättelänge för nätet här hemma har legat nere... Det är svårt att plugga på distans när man inte har något internet.
Iallafall så har det hänt massor, massor och åter massor men det är inget jag orkar skriva om idag.
Jag har iallafall börjat skolan, varit i sthlm, gått från singel till...osingel och...ja, massa annat.
Är sjukt trött idag och har fuckat upp det med maten, verkligen. Ljugit för mig själv och för de jag älskar och sårat fler än vanligt.
Jag har klarat mig ganska bra ett bra tag med maten, jag har inte gått ner i vikt så att det syns men jag har iallafall inte strulat så mkt... Det har varit så skönt... Nu ska jag fasta ett par dagar faktiskt, på riktigt, och bara dricka teér och juicer en månad bortsett från en dag i veckan när jag får äta litegrann. Det kommer göra mig gott och jag slipper tänka och ångesta massor.
Snart kommer A hit, A som hädanefter kommer att refereras till som Älsklingen här i bloggen eftersom det är just det han är numera. Min älskling.
Jag vet inte vad som hände men ngt var det, något som hände med mig och plötsligt så var jag...kär, tror jag.
Det känns underligt men bra på samma gång, men jag är också rädd måste jag erkänna. Jag vet inte om jag är redo ännu, redo att släppa allt som har med mitt förflutna att göra... Ingen aning om jag är redo men jag vill iallafall få ta det i min egen takt för att inte rusa in i ngt för fort.
Saken är att han, Älsklingen, behandlar mig verkligen precis så som jag alltid har drömt om att bli behandlad, på alla plan faktiskt... Dock är det ngt som håller mig tillbaka, ngt som är större ibland och mindre ibland och vissa gånger är det helt obefintligt. Jag vill veta vad det är.
Just nu saknar jag honom iallafall ngt fruktansvärt, och om en timme är han här och håller om mig.
Förlåt mig I, men jag måste gå vidare nu.
Bara massa ord
Varför gör jag alltid tvärtemot vad jag vill? Eller snarare, när jag gör ngt, varför börjar jag alltid vilja motsatsen direkt efteråt?
Det känns som att hela mitt liv går i repris, i cirklar hela tiden där allting upprepas och det enda som förändras är rollfigurerna. Birollerna, jag är ju densamma gamla tråkiga huvudrollen.
Ju äldre man blir desto mer förstörd blir man, det är nog så det är. Ingenting är längre nytt, inga känslor, inga upplevelser, igenting över huvudtaget. Allting har upplevts innan men på andra scener med andra motspelare, eller medspelare om man har tur.
Kan man påverka det själv eller är det bara så det ska vara?
Min vän P tror att jag vill lida för texternas skull, för att myten om den plågade konstnären är sann, och hon har nog delvis rätt. Jag kan inte skriva när saker och ting är bra, och jag kan särskilt inte skriva djupa låttexter och sjunga dem i bandet om jag har någon från bandet så nära inpå som A vill vara.
Jag vet att jag är dum i huvet och kastar bort ngt fint nu, kanske ngt av det finaste. Någon av de finaste. Har jag något val?
Idag har jag sagt så många saker till A, att jag undrar om jag inte rentav är rakt igenom elak? Dock har jag ju bara varit ärlig men vad fan, det kanske inte är det allra bästa?
Nu sitter jag här och är mer förvirrad än innan, vilket jag inte trodde var möjligt. Varför?
Jag tar för givet att han ska vara otrogen, jag tar för givet att han snart kommer tröttna på mig och hitta någon annan, jag tar för givet att han skäms för mig, jag tar för givet att jag är den värsta han haft i sängen... Jag tar allt negativt för givet och det är ju inget jag har skapat själv utan det är så det är!!! Så har det alltid varit. Saker och ting går igen, som sagt.
En gång har jag hört att "jag tycker om dig men jag vill inte komma nära den inre skit som du bär på". Sedan hittade han en annan tjej utan inre skit. Sedan fick jag höra av han som jag verkligen, verkligen älskat att "jag kommer aldrig göra så mot dig", sen åkte han utomlands med en kvinnlig kurskamrat och svarade inte i tfn på 4 dagar. Och min "inre skit" blev för mkt även för den som sa att han tyckte om mig vad jag än bar på.
Varför skulle det vara annorlunda nu?
Varför skulle A behandla mig på annat sätt? Jag menar inte att han inte är en fin människa, tvärtom, han är underbar... men jag är ju fortfarande den samma. "Du är inte en sån man blir tillsammans med och visar upp för mamma, du är en sån man drar över och glömmer bort". Eller var det slänger bort, han sa? "Drar över och slänger bort"? Det var nog samma dag som han sa att jag borde börja cykla på jobbet, och nöp tag i valkarna. Jag tränade 8 pass/v då.
Varför skulle ngt vara annorlunda nu?
Hittar jag på allt detta för att det egentligen är ngt annat som håller mig tillbaka? Jag tror inte det, jag tror att det är detta det hänger på...eller?
Jag skulle egentligen ha träffat A imorn men eftersom jag betett mig som en idiot så ska vi inte ses utan han ska åka hem till en tjejkompis istället. Jag hoppas att han sover över där. Jag hoppas att de knullar och att han berättar det för mig sedan, bara för att få mina misstankar bekräftade. Stört va?
Det kanske blir så, vad vet jag? Då behöver jag inte fundera mer.
Helst av allt vill jag dock kasta bort alla tvivel och bara krypa in i A's famn imorn och bara våga litegrann men jag vet inte hur det skulle gå till... Tänk om jag skulle våga bli kär? Jag är inte redo för ngt sådant!!!
Det har gått alldeles för kort tid sedan...eh, ja, och det känns som att jag inte är riktigt klar ännu.
Jag vill dock vara det, men jag vet inte om jag kan...också fortsätter velandet i all oändlighet.
Det finns ju ingen som kan orka med en flickvän som jag. Fet, kan inte ha sex om det inte är helt mörkt i rummet och jag är packad, jättenojjig över att bli lämnad och övertygad om att jag kommer bli bedragen... Vilken svärmorsdröm jag är, eller hur?
Jag tror jag ska köpa mig en flaska vin imorn och dra i mig, tänker nog bättre då faktiskt.
Ja, det får bli alkohol istället för närhet imorn. Det näst bästa? Det bästa har jag ju kastat bort ikväll.
Jävla helvetes skit... Mer passande titel finns inte.
Sitter och pöser i soffan, kom hem från jobb för ett par timmar sedan. Det var en rolig dag på jobbet, dock kände jag mig stundtals som världens sämsta assistent. Vi höll på att missa färdtjänsten till veterinären och lunchen glömdes bort i all hast...
Nu sitter jag och pratar med A på msn, till vilken nytta undrar jag?
Vi diskuterar ifall vi ska fortsätta ses eller inte, jag vet inte vad jag vill.
Är jag redo att ta emot allt detta? Alla söta sms, de mysiga kramarna, att vara omtyckt?
Jag vet inte hur man gör sådant!
Jag är rädd och jag vet inte ens om jag vill.
När vi bestämde att vi skulle sluta träffas så längtade jag ihjäl mig efter honom dagen efter, nästan så att jag trodde attjag faktiskt kunde bli kär igen. Men hur vet jag om det är äkta?
Jag vill inte bli sårad igen, därför vill jag inte ge mig in i ngt.
Jag är inte värd att älskas, eller att ens vara omtyckt. Jag är en fet och äcklig gris som inte ens kan hålla mig borta från att äta massa mat fast jag vet att jag inte borde. Jag saknar min anorektiska 39kilosperiod när det kunde gå över 8 dagar utan en enda kalori. Nu svullas det för jämnan.
Maten idag:
* 1 äpple
* En 2 cm crabstickbit
* Ingefärsdryck (73 kcal)
* 10 Bitar sushi
Maten igår:
* 2 öl
Jävla helvetes skit.
Jag vill nog bara sova, sova och sova.
Orkar inte förklara ngt, inte för A och inte här.
Kräktips?
Nyss hemkommen från lägenhetsvisning och fikamys hos M. Det verkar som att A kommer ta lägenheten om allt funkar ekonomiskt, det känns faktiskt bra. Vill ju ha ngn där som jag känner, det är tryggare.
Sitter och pratar med en vän på msn, hon har tydligen också ätstörningar. Finns det nån som inte har det kan man undra? Konstigt att man kan finna att man är så lik en människa på ngt vis, utan att ha haft en aning om det.
Jag känner en oerhörd lust att plötsligt väga mig, vet dock inte var i helvete vågen är... Minns inte ens om jag hade med den hit när jag flyttade in eller om den lämnades kvar i gamla lägenheten. Gick ju upp så in i helsike i vikt och ville verkligen inte väga mig på väldigt länge. Nu däremot, måste jag få veta. Har det hänt ngt?
Ingen har ju sagt ngt, så det kanske inte syns... Dock känns det lite på kläderna, så ngt borde ju ha hänt...
Maten idag:
* Latte på soyamjölk
* 3 äpplen
* 3 morötter (kokta)
* 150 g majs (olivolja, salt)
* Thé med soyamjölk
* Halstabletter
Känns otäckt mycket faktiskt. Vill träna men är inte frisk nog ännu.
Vännen jag pratar med berättade att hon inte kan spy. Jag vet inte vad jag skulle göra om detsamma hände mig. Jag känner mig trygg med att alltid ha den utvägen om det skulle krisa, även om jag numera helst inte gör det eftersom jag verkligen hatar det där rotandet i halsen.
Jag känner mig förvirrad, hon ber mig om spytips... Ska jag? Jag vill inte hjälpa henne att förstöra sig själv mer än hon redan gör, men jag vill heller inte att hon ska behöva lida för att hon inte kan...
Sicket dilemma.
Idag har förövrigt varit en konstig dag.
Jag och A avslutade ju det vi eventuellt hade nu inatt, men när vi träffades på kvällen kunde jag bara inte hålla mig borta...
Jag vet inte vad jag ska göra. Vad vill jag? Vad känner jag?
Ingen aning...
Blääää
Nu är man alltså student...
Imorse började kursen i Scenisk Gestaltning och nu på eftermiddagen Kultur och Idé-historia. Det kommer bli så grymt kul, gillade klassen på Kultur och Idé-historian bättre tror jag. Lite äldre folk, verkade lite mognare... Kommer bli kul som sagt.
Trött är jag dock, det blev inte mkt sömn mellan tårarna inatt och när jag väl somnat så väcktes jag igen på ett...trevligt sätt... När klockan ringde trodde jag att det var ett skämt... så jäkla trött.
Åkte hem efter första kursstarten och la mig igen, A var kvar hemma och det var mysigt att krypa ner i värmen under täcket. Kan man bli mer förvirrad än så här?
Nu sitter jag här och borde massa saker, men orkar ingenting.
Ikväll ska jag och A iväg till M för att kolla på lägenheten. A kanske ska hyra den när M pluggar i Skåne.
Förlåt
Klockan är 02.40. Klockan 6 ska jag upp och då är det skolstart som gäller... Jag hatar den här natten.
A ligger i min säng och är underbar mot mig och jag klarar inte av det.
Jag hatar den här natten, som sagt. Jag vill fly, långt, långt bort från allt jag är. Långt bort från allt jag känner och allt det där jag inte känner eller inte vågar känna eller kanske inte vill känna.
Jag vet inte. Jag vet ingenting längre.
Vinden viner utanför, det drar genom fönstret litegrann. Det känns passande på ngt sätt.
Förlåt.
Mötesdax och tjockisångest
Kunde inte skriva igår, bloggen verkade ligga nere och jag orkade inte skriva ngt i Word och lägga upp sen.
Vi spelade in Cello igår, nu är det bara sång och mixning/mastring kvar så har vi våran skiva sen!
Jag ska snart ge mig av på möte på Favoritstället och diskutera min "karriär" som karaokevärdinna, kommer bli spännande. Känner mig inte så förberedd men det är ju tur att jag är bra på att improvisera....
Har på mig baggyjeans och en ganska tunn stickad tröja, känner mig som en gris... N sa visserligen att det såg bra ut och jag litar ju på honom, men iallafall... Kunde inte ha varken byxorna eller tröjan för ett par veckor sedan, eller ja, de satt inte snyggt iallafall... Såg bara hemskt ut. Nu glappar byxorna lite i midjan, antar att det är ett gott tecken.
Maten idag:
* 1 äpple
* 4 vindruvor
* 3 morötter (kokta)
* 150 g majs (en skvätt olivolja, salt)
Samma sak åt jag igår, fast två äpplen mer.
Ska förhoppningsvis inte äta mer idag, kanske blir en öl eller tre på favoritstället.
Vore trevligt med en minifylla dagen innan skolstart...or not.
A kommer hit sedan och sover med mig. Mysigt.
Ännu en sen kväll...
...går mot sitt slut.
Har varit i studion hela dagen och hunnit med att lägga både trummor, gitarr och "slasksång" på 5 låtar!
Imorgon är det dax att lägga cello och när jag blir frisk i halsen så är det dax för sång.
Det har varit en rolig dag, och stundtals har jag nästan känt mig normal och levande...
Dock blir jag arg på mig själv för att jag alltid ska lyckas falla för idiotiska frestelser, vad det än är för ngt.
Idag var det mat, vilket det oftast är. Köpte en sallad för lånade pengar, vilket var alldeles onödigt.
Åt så mkt att jag kände mig som en ballong, sedan gav jag bort resten till Niklas.
Nåja, imorn får det minsann bli en bättre dag... definitivt.
Maten idag:
*2 äpplen
*Massa vindruvor
*Sallad (sallad, gurka, majs, rödlök, paprika, kyckling, kräftstjärtar, fetaost)
*2 halstabletter
Usch å fy, imorn ska det gå bättre.
Känner mig otroligt rik som äger 47 kr, nåja, det räcker till lite frukt iallafall.
Godnatt.
Massa slask och ett stycke missad sömn...
Klockan är nu 03.57, jag sitter på N´s rum och laddar upp låtarna vi ska spela in nu i helgen. Ska skicka det till Ljudteknikern.
A ligger och sover i min säng och jag har precis spelat in det sista på sången med en riktigt trasig hals.
Jag borde verkligen inte sjunga idag, jag har jättemycket astma och dessutom ont i halsen och otäck hosta.
Fy fan. Men men, nu är slaskarna klara iallafall och imorn blir det inspelning av trummor på fem låtar.
Kommer bli grymt!
Jag har jobbat 10h idag, varav 2.5 av de timmarna bestod av att rasta hundar och 1h av dem av att sjunga singstar...Även det med trasig hals...
Jag har jättemkt jag vill skriva, men har också en vääääldig lust att sova också. Ont i ryggen har jag också. Fy vad jag klagar.
Maten idag:
*1 banan
*2 päron
*2 äpplen
*2 mandariner
*1 apelsin
* Ett gäng vindruvor
* 2 ingefärsgodisar
Känns som att jag har ätit hela dagen....
Idag är en tjockdag.
Nu ska jag ta en dusch och sen sova, ska upp om 4h...
Vårtermin och tidsbrist
A och L gick för ett tag sedan, vi har planerat releasefesten litegrann. Det kommer bli en bra fest med många gäster och en grym spelning!
Har ätit massor och åter massor av fruktsalladen och typ sjuka mängder av cashewnötter. Känns sådär och magen gör ont.
Hunden sitter och gnäller och jag vet inte vad han vill riktigt.
Jag längtar efter träning, verkligen. Läste en blogg förut av en tjej som tränar mkt och det fick mig att längta ännu mer.
Lite orolig är jag dock inför våren, hur det ska gå med tid till allt. Träningen framförallt. Jag vet ju att det absolut går att hitta tid om man bara vill, men jag vill helst kunna prioritera träningen. Jag vill kunna träna mina 5 pass i veckan som jag är van vid men jag tror knappast att det kommer gå... Är jag inte i skolan så jobbar jag ju som sagt, och det är inte bra. Sen ska jag dessutom hinna med att göra mina läxor också...
Är jag tillräckligt frisk för ett sånt här liv?
Måndag: Jobb 11-22
Tisdag: Skola 8-13, skola 15-17, sångkurs 19.30-21-45
Onsdag: Jobba eller ledig
Torsdag: Jobba eller ledig
Fredag: Skola 8-13, karaoke 19-01
Lördag: Repa
Söndag: Repa
Sen ska det in en distanskurs på halvtakt och en sångkurs till, samt privatlektioner i sång... Jäkligt spännande.
Känns som att jag inte kommer ha råd med allt heller, med alla kurser menar jag. Kan ju knappast ta fler pass på jobbet heller för det har jag inte tid med och dessutom får jag inte tjäna mer för CSN.
Det måste funka, det SKA funka. Jag vet att jag inte mår tillräckligt bra för att ha ett sådant schema, men det ska gå iallafall. Jag gör ju bara saker jag tycker om...
Träningen ska jag få in också, innan jobbet på måndagar får det bli styrketräning, likaså i något av "hålen" på tisdagen. Sedan träning onsdag eller torsdag beroende på hur jag jobbar och hur den andra sångkursen ligger, jag kan ju även träna på fredagen efter skolan och även på helgen. Det GÅR ju att få in ett helt gäng pass per vecka, bara man pusslar lite...
Det ska gå detta, det ska det bannemej!
Kommer ju inte ha så värst mkt fritid, men det får gå iallafall...
Nu ska jag ta å göra ngt annat en stund...
Choklad och trasiga rör
Ligger på soffan med darrande händer och bultande hjärta, jag vet inte varför men plötsligt drabbades jag av en våg med illamående. Kan inte se klart, och det känns lite som att ögonen är på väg att tryckas ur sina hålor.
Jag är törstig, men orkar inte resa på mig och dricka.
N står i köket och diskar och städar, jag borde hjälpa till. Jag kan inte, så fort jag reser på mig känns det som att jag ska falla ihop. Det är en konstig dag idag.
Grannen nedanför kom och knackade på, det har runnit vatten från vårt kök och ned till deras. Nu är rörjouren på väg och det ser ut som ett helvete här hemma. Jag har ont i magen.
A och L kommer hit lite senare också och vi ska planera releasen som sagt, jag har lovat att fixa fika, hoppas att orken räcker till bara. L sa att hon var sjukt sötsugen men ville äta nyttigt, så jag tänkte göra fruktsallad med vaniljfraiché och riven mörk (72%) choklad och cashewnötter ovanpå.
Inte jättenyttigt, men bra mkt nyttigare än godis iallafall! De kanske t.o.m. har choklad med ännu högre kakaohalt i affären. Själv kan jag inte äta vaniljfraichén eftersom jag inte tål laktos.
Borde vid närmare eftertanke inte äta nånting eftersom jag har så jävla ont i magen.
Vi får se hur det blir.
Nyvaken och panikslagen
Klockan är 13.33 och jag vaknade nyss ur förvirrade drömmar som jag inte riktigt minns.
N sover på andra sidan bordet och jag blir lite avundsjuk, jag vill också sova mer. Jag vill sova och sedan vakna igen när paniken gett sig.
Känner mig orkeslös och svullen, kolhydratsbakfylla av högsta grad och magen känns ihålig men stor. Mest stor, när jag tänker efter.
A messade och hade slutat jobbet tidigt, han ville komma hit men jag orkar bara inte just nu. Jag behöver vara ensam en liten stund till.
Gårdagens matorgier dröjer sig kvar och jag är grymt besviken på mig själv för att jag lät det ske. Jag hade ju klarat det så länge!
Nu slåss jag mot matmonstret, jag vill ju verkligen fasta idag och resterande dagar denna vecka men monstret säger till mig att äta upp resten av godiset jag köpte igår. Det är lockande, men jag tänker vägra.
Imorgon är första heldagen på jobbet, 11-21.45. Jag är lite nervös för hur det kommer kännas även om jag tror att det säkert kommer bli bra, det är bara det att jag vant mig vid att kunna göra det jag vill på något sätt.
Eller det jag behöver, snarare. Men jag måste ju lära mig nångång, det är kanske dax nu.
Jag funderar på att försöka sova lite till. Ont som fan i halsen och snuvig som en gnu så det är nog en bra idé...
10 saker att uppnå 2008
1. Nå 57 kg
2. Vara hets/spy-fri över 2 månader
3. Få minst VG på alla kurser
4. Åka till London med bandet
5. Åka till Spanien med L.
6. Komma in på Folkhögskolan
7. Bli bättre på piano (lite luddigt mål men jag vet vad jag menar iallafall...)
8. Börja träna yoga
9. Träna MINST 3 pass/vecka
10. Lära mig njuta av livet istället för att hata det
Fasta och gamla löften...
Jag överlevde dagen! Hade en ganska mysig dag på jobbet faktiskt, var ute och gick med min och M´s hundar och så.
Min lilla terrier var faktiskt ovanligt snäll mot den stora, okände hanhunden. Han morrade bara lite grann men förutom det så var han sitt vanliga fega jag. Min ruffsige lille älskling.
Hittade två gamla dagböcker förut, och råkade slå upp dagen innan nyårsafton 2006. Det var en lista på saker jag skulle uppnå och jag insåg till min stora förvåning att jag faktiskt uppnått tre av sex saker!
1. Gå ner till trivselvikten
2. Sluta röka
3. Sluta hetsäta
4. Få ordning på ekonomin
5. Bli gruppchef på jobbet
6.Kommer jag inte ihåg, men det var en av sakerna jag inte klarade iallafall.
Men, jag BLEV GRUPPCHEF under året, jag HAR KOLL PÅ EKONOMIN nu, och framförallt så har jag SLUTAT RÖKA!!! Något bra kan man ju säga att jag har gjort iallafall...
Kanske borde göra en sådan lista för i år också, det kan vara en bra idé...
Får fundera lite på vad den kan innehålla, den där listan.
Idag var ingen bra matdag, tröttheten och kaoset från igår fick mig att äta pizza och godis. Spydde innan jag duschade, såklart. Skriver det här trots att jag vet att N kommer läsa detta och han sitter i soffan mitt emot mig nu, men det spelar ingen roll. Han vet ju redan och han dömer mig inte för det, hoppas jag.
Kommer säkert vara svullen och otäck imorn men då får det vara så. Jag tänkte fasta 4 dagar nu, tors-sön. Pilla i mig lite frukt på sin höjd om det krisar. Skulle vilja träna imorn men jag tror att det bara vore dumt eftersom jag verkligen inte är frisk nog, då är det bättre att vänta faktiskt.
Imorgon ska det planeras releasefest, skrivas ned vilka karaokeskivor jag vill ha och sen ska N's kostprogram skrivas klart också. Måste skriva mitt eget träningsprogram också, shit... jag kommer verkligen ha ett späckat schema i vår... Bara roliga saker dock, men iallafall... Måste sköta skolan perfekt, vill få bra betyg!
Bara jag lär mig att lägga mig i tid så kommer det gå bra, då kan jag träna innan jobbet de dagarna jag jobbar.
Jag vill må bra i vår, och ta igen allt det som det känns som att jag missade förra året.
En annan sak jag hittade i min dagbok var också att jag ville ha kommit nånstans med musiken. Jag ville utvecklas och jag ville framförallt ha gjort egen musik. Det har jag! Jag har skrivit tre alldeles egna låtar och ett helt gäng texer och melodier! Det är underbart! Jag har ju bandet också, det bästa bandet man kan ha!
Nåja, nu blir det filmtittande och mysande med katten. Ska skriva en lista över året som kommer också.
Natt.
Akuten och mera feber
Kom nyss hem från sjukhuset, vi satt på akuten från 22.30 igår kväll fram till 13.00 idag... Vad är det som har hänt med den svenska vården, undrar jag.
Jag tog för många tabletter igår, en massa Atarax för att ta död på odjuret som levde om i mitt bröst. Ingenting annat hjälpte ju. Jag försökte med andra saker också, det blev några märken i armarna bl.a.
Hur som helst så ringde A sjukvårdsupplysningen som tyckte att vi skulle ringa ambulansen och åka in till sjukan, i mina ögon var det alldeles onödigt men A insisterade. Hur som helst kom vi in till sjukan, de tog massa prover, allt var normalt, men ändå så fick jag sitta där och vänta hur länge som helst. A var med mig hela tiden. Jag vet inte om det var bra eller dåligt.
Jag vet inte hur många gången igår jag svarade på frågan "Försökte du ta ditt liv?". Nej.
Eller jag tror inte det iallafall. Visst, jag tänkte att "om jag dör nu skulle det inte spela någon roll" men det var ju inte direkt ett självmordsförsök. Hade självmord varit målet hade jag säkerligen inte använt mig av ett gäng Atarax.
Snart ska jag gå och jobba, känner mig omotiverad och framförallt fortfarande sjuk, febern blossade upp igen under natten och halsen plågar mig men det finns ju verkligen inte en chans att jag ska kunna få tag i en vikarie med så här kort varsel så jag får helt enkelt gå dit. Ska ju inte jobba så länge idag heller, 16.15-21.45. Hunden ska följa med dessutom, det kommer säkert bli trevligt.
Jag är så jävla trött på allt, och förkylningen gör det knappast bättre.
Jag vill bort härifrån, börja om på nytt. Jag vet inte vart jag har mina vänner, vilka som är mina vänner på riktigt eller vilka jag ens vill ska vara det.
Jag vet ingenting.
Jag hatar att oroa folk så som jag tydligen lyckas göra hela tiden, jag vill inte att någon ska behöva sitta där på akuten med mig en hel natt eller oroa sig på annat sätt.
Jag borde som sagt vara ensam.
Trött och tröttare...
Missade terapeut-tiden idag, vaknade klockan 14 och var fortfarande helt väck. Tog 4 atarax igår och lyckades tillslut somna på dem, det tog sin lilla tid. Jag kan knappt andas idag, känner mig konstig i halsen och jag vill hosta upp en hel massa slem men det går inte för det gör så jävla ont.
Om 20 minuter har jag tvättid, idag är en sådan dag när jag faktiskt skiter i allt.
Jag vill glömma idag och vakna igen någon annan gång. Hur kunde allt bli så fel?
Trött men sömnlös-igen.
Har gjort ett tafatt försök att sova men det kryper i hela kroppen och jag vill krypa ur mitt eget skinn känns det som.
Täppt i näsan, varm som fan, ont i halsen, hosta, astma.... också en hög med ångest ovanpå allt det.
Känns som att jag skriver för mkt i den här bloggen, tre långa inlägg bara idag, det är inte bra... Ska kanske börja med att skriva endast då jag har ngt vettigt att säga, men då blir det nog inte mkt skrivet alls tror jag...
Jag är verkligen astrött, klockan är 04.04 och jag ska upp kl 10.00, det känns ju kul. Mina händer skakar, har inte tagit så mkt bricanyl så jag vet inte riktigt vad det beror på.
Det är en underlig känsla att inte ha spytt sedan juldagen, det är 13 dagar sedan nu. Eller ja, spytt har jag ju gjort en gång men ångesten och kämpandet var inte detsamma som vid en riktig hetsätning. Jag vet inte vad jag tycker om det, jag vet inte vad jag ska ersätta det med, jag vet inte vad jag borde känna.
Jag vet bara att det är skönt att vakna utan den där äckliga svullna känslan som jag annars har dagen efter en hetsning, jag vet att jag kan ha ett par av mina jeans igen (som började bli lite små) och jag tror att jag gått ned 4 kg som sagt. Har inte vägt mig sedan senast på gymet, ska ta och göra det nästa gång jag tränar igen, förhoppningsvis blir det träning på onsdag innan jobbet.
13 kräkfria dagar, jag vet inte om det ens har hänt förut sedan jag blev sjuk. Jag kommer säkert falla igen, ingen idé att tänka "aldrig mer" och sedan bli besviken på sig själv...
Fy fan vad jag är trött.
Jag kommer inte orka med någon arbetsterapeut imorn tror jag, det kommer verkligen inte funka om jag inte får sova. Ska ju tvätta imorn också, och sedan träffa A en stund när han slutat jobbet för att sedan avsluta dagen med en nattlig fika med vännen M. Känns alldeles övermäktigt alla de där sakerna, hur ska jag orka?
Hur ska jag orka i vår? Har jag tagit mig vatten över huvudet som det heter?
Kommer ju knappt ha någon fritid alls, dvs tid över till musiken... Jag antar att jag får planera bra. Känns som att distanskursen kan bli lidande dock. Shit, kom just på att jag glömt bekräfta den också. Eller skulle man det? Jag minns inte. Borde kolla, men kommer bara bli mer orolig om jag ser att jag missat det... Fan, fan, fan...
Vet inte ens vart papperet är.
Borde ta två atarax och försöka somna.
Två, eller kanske tjugotvå.
Godnatt.
Komplicerat var ordet...
Det kändes inte som jag hade skrivit färdigt förut, så därför skriver jag igen. Tror dock inte att nån orkar läsa förutom möjligen N, A och L då, men skitsamma. Jag skriver ändå mest för min egen skull.
Ibland ångrar jag att jag ens gav ut adressen till den här bloggen, det känns lite som att jag måste censurera mig.
N frågade just om det var något jag vill prata om men jag har aldrig varit mkt för att prata, jag skriver hellre. Och dessutom så har jag nog inget att prata om.
Jag tänker på A. Jag tänker på att det känns som att jag alltid sårar honom även om det verkligen inte är meningen.
Det är så svårt, det är så svårt att ta hans omtanke och fina ord även om jag önskar att jag kunde. Varför känns det som att jag är död på insidan? Ibland tror jag inte att livet är på riktigt, att saker som jag gör och säger inte har några konsekvenser men det har de. N frågade även, med anledning av mitt förra inlägg, om han behövde lära sig hjärt/lungräddning. Nej.
Läser A´s blogg om och om igen, de fina orden han skrivit som jag bara inte kan förstå handlar om mig. Det känns främmande och konstigt. Troligen blir jag hatad för de här orden också men det får jag ta isåfall.
Sådana ord skriver man om andra människor, jag har skrivit sådant om andra, men man skriver det inte om mig. Jag är ingen sådan person.
Allting fint han har gjort för mig, på bara några dagar. Sedan nyår. Tänker på när vi var uppe vid Skansen Kronan och tittade ned på alla de glittrande ljusen som bildar våran stad, tänker på allt det fina han sagt och skrivit till mig, tänker på chokladen jag fick och hur nära han verkar vilja vara.
Är inte detta allt jag egentligen någonsin velat ha?
Varför är jag så jävla rädd och oförmögen att känna något då?
Jag har släppt för många för nära, och det ger mig panik. Jag har inte min fasad kvar, jag har inget skal att skydda mig bakom. Jag kan inte längre vara den jag vill utan måste vara mig själv. Det vill jag inte.
Hur fan kunde allt bli såhär komplicerat?
The Great Escape...
Fan. Jag hade skrivit ett sjukt långt blogginlägg men sen så blev jag tydligen utloggad och kunde inte publicera det och skiten försvann...
Sitter och är mätt efter en jävla massa grönsaker, har iallafall lyckats hålla mig ifrån godisskålen som står här bredvid mig och jag är nog inte ens sugen vid närmare eftertanke. Att inte vara sugen känns som en ny upplevelse för mig.
A gick för en stund sedan och vi har kollat på film ikväll också, Lady in the Water, en film som Ljud-H rekomenderade och den var verkligen jättefin. Iofs såg N och jag den igår men A hade inte sett den så han såg den här idag.
Jag känner mig så olustig, allting känns bara tomt och konstigt och egentligen vill jag bara fly iväg. Hade jag inte haft så mkt astma som jag alltid får när jag är sjuk så hade jag gått ut i skogen med hunden och bara gått, gått och gått...
Jag vet inte varför det känns så heller, jag vet ingenting längre och det känns precis som förut fast minus kräkningarna. Nu har jag inte ens hetsandet att gömma mig bakom så nu måste jag se allting i vitögat (kan man ens säga så?) och konfrontera problemen.
A frågade om något var fel. Jag visste inte vad jag skulle svara, hur ska jag kunna svara när jag inte ens vet själv?
Jag tyckte att jag kände igen mig själv idag, och igår. Kände igen min pyssliga sida, lagade mat till N och A och ville skämma bort och ta hand om. Igår lagade jag köttfärssås och spagetthi och idag blev det entrecôte med ris, bönor i tomatsås, ungsbakade grönsaker och wokad rödlök och champinioner. Hoppas de tyckte det var gott.
Jag tycker om att känna igen mig själv, men samtidigt så vet jag ju att det bara är fejkat. Hade det inte varit för fluoxetinet hade jag fortfarande varit på botten. Kemisk lycka på recept, tack så mycket.
Egentligen kanske jag bara borde sluta med medicinerna, lägga mig ned och tyna bort. Jag vet ju ändå inte vad som väntar mig i den här världen så vad har jag att förlora? Vill inte ha någon nära, vill vara ensam. Alltid.
En koja i skogen, min hund, en filt och en kudde. Ja tack.
Det känns som att dumheterna från förr är nära nu, inte kräkningarna, men det andra.
Vi får se hur det går.
Konstiga drömmar och bakfylla
Vaknade nyss, klockan är 14.00 och jag har sovit bort ytterligare en halv dag. Känner mig bakfull, det är ytterligare ett bevis på att jag inte ska äta så mkt kolhydrater. Har ont i magen också, antar att det beror på att det var gluten i kexen jag åt. Åt en till bit chili-choklad igår också och det var ju kanske lite onödigt.
Jag har verkligen sovit jättekonstigt inatt, och drömt ännu underligare än igår. Har ingen aning om vad det kan betyda men det känns som att jag var på väg att få massa svar från mitt undermedvetna men givetvis så ringde telefonen och jag vaknade...
Iallafall så var jag ute och gick, det var sommar eller vår eller något åt det hållet så jag var barfota. Dessutom var jag smal och vacker om jag inte minns fel. I var med mig, och vi gick längs spåret som leder mot centralen från Angered. Vi mötte några killar som nog inte var mer än 15 som frågade om vi hade cigg och vi både gick och rökte men sa att vi inte hade några, att vi bara fest rökte (jag röker bara på fyllan och I skulle aldrig i sitt liv röka över huvud taget).
Så gick vi vidare och kom fram dit där Radisson-hotellet vid centralen ligger, där var det några andra byggnader och I tyckte att jag skulle passa mig från att synas från fönstren där eftersom gamla jobbet och någon annan jag inte ville träffa höll till där uppe på någon av våningarna.
På något underligt sätt så fick vi tag i en liten ful och rostig röd bil, och plötsligt var A med oss också. Vi skulle alla tre åka iväg till något läkarhus för att jag skulle undersöka mig för ngt som jag inte minns vad det var.
Jag vet att jag satt i baksätet och A körde med I bredvid. A körde ganska...vilt och jag kom på att han ju inte har ngt körkort men han sa att han var van vid att köra iallafall och vi kom fram helskinnade.
Så gick vi in i på det där underliga sjukhuset och det var hur stort som helst och med massa underliga människor överallt, jag gick och höll om I hela tiden och tyckte att det var underligt att jag gjorde det eftersom jag var tillsammans med A.
Iallafall så hittade vi inte informationsdisken där man skulle anmäla sig om man hade bokat en tid, och vi frågade massa människor som var där inne men alla var jättestressade och ingen hade tid att svara.
Det var några som satt i ett rum där man var tvungen att vara tyst och när jag gick in dit och de bad mig att vara just det när jag frågade om de visste vart informationen låg så blev jag jättearg och började skrika på dem att det var så sjukt dålig service. Jag skrek massa hemska saker och massa svordomar och könsord och jag kollade på klockan och såg att jag hade missat min tid. Då var det någon som sa att jag var tvungen att betala en straffavgift.
Jag blev ännu argare och I och A försökte lugna ner mig. Vi gick därifrån och satte oss i bilen igen och skulle åka iväg och sen vet jag inte vad som hände för att min telefon ringde och jag vaknade...
Jag har aldrig drömt att jag blivit så arg innan som dessa två nätter, jag undrar vad det betyder? Och allt detta med I och A. Det är underligt... Jag förstår inte.
Nu ska jag skriva lite mer på kostprogrammet och sedan lämna studieförsäkran hos CSN så jag får mina pengar nån gång...
Idag blir det nog fasta tror jag, med tanke på allt skit jag åt igår. Dock känner jag för att skita i allt idag och bara vara äcklig och äta godis och ta tag i allt när jag är frisk igen. Ingen bra idé, tror jag.
Kexfrossa och kramsticks
Vi har precis kollat på en Wallanderfilm, A åkte precis hem och N sitter och skriver något på sin dator, troligen skriver han i sin blogg skulle jag tro.
Jag känner mig så underligt tom, som att jag hela tiden blir mer och mer förvirrad. Jag vet varken in eller ut och det är så mkt som pågår inom mig hela tiden att jag inte får en enda chans att reda ut det.
Äter massa jävla kex som jag verkligen inte borde men har man tagit ett så går det fan inte att sluta... det är sånna där små kex som man köper i plastförpackningar och ställer fram på bordet, de är farligt goda... Jag tål dem inte heller så det är bara korkat av mig att äta dem, men iallafall...
Maten idag:
* 9 bitar sushi
* 1 ruta chili-choklad
* En jävla massa kex
Inbillar mig att det är okej att äta skit när man är sjuk, vad är det för jävla ursäkt??!
Längtar till gymmet, längtar efter att få pressa musklerna till max så att det verkligen gör ont och längtar efter att vara alldeles utmattad efter ett skönt träningspass...
Ska byta gym nu i slutet av Januari faktiskt, börja träna på SATS istället för på Sportlife. De har ett schema som passar mig mkt bättre.
Helt plötsligt fick jag sån jäkla ångest över mina pengar... jag har ännu inte fått tummen ur och skickat in sjukintyget till försäkringskassan, tänk om jag inte får någon sjukpenning för den sista tiden?? Då får jag bara CSN och då kommer mina pengar verkligen inte räcka till... Fy fan, har hur mkt som helst att betala som jag bara vill bli av med.
Sen ska vi ju till Sthlm och se Rockbjörnen också, jag och N, och vi har inte köpt biljetterna än... Hur ska detta gå?
Förövrigt så håller jag på och skriver ett kostprogram till N, och när jag kikade i kaloritabellen så hade de skrivit "kramsticks" istället för "crabsticks", ganska spännande... Vad är kramsticks liksom?
Nej, nu ska jag ta å kolla om det går att få igång min mobil som tvärdog alldeles nyss och sedan skriva lite mer på kostprogrammet...
Rädsla och förvirrade drömmar
Jag vet verkligen inte hur jag mår.
Fysiskt vet jag att jag mår influensigt (vad fan är det för ord??) men psykiskt har jag ingen aning.
Jag drömde förvirrade drömmar om London och en tjej från gamla jobbet som jag gick omkring med i tidigare nämnda stad. Sen skulle vi åka rollerblades och jag hade mina lila och gula rullskridskor som jag hade när jag var liten. Vi skulle ta oss upp för en jätteotäck, brant backe och jag var nära på att ge upp eftersom jag är så höjdrädd...
Sedan drömde jag att vi var på restaurant, jag och några till som jag inte ens känner utan bara vet vilka de är.
Vi beställde mat och sedan sa servitören att vi var tvungna att byta bord och då flippade jag totalt, jag skrek och vrålade, låg på golvet och betedde mig som ett litet barn. Kunde verkligen inte kontrollera min ilska och det slutade med att jag bitch-slap'ade den stackars servitören.
Plötsligt var vi istället ombord på en båt, typ en Stena Line-färja, och den första tjejen jag nånsin blev kär i var med, Helt oväntat dök hon ned i vattnet, och de andra följde efter, jag satt ensam kvar på nån svajande grej högt över vattnet och var livrädd. Hela drömmen slutade med samma typ av dröm som jag ofta drömde när jag var anorektisk, att jag hetsåt en jäkla massa och jag kände verkligen ångesten efter att ha misslyckats ännu en gång.
När jag vaknade trodde jag att jag faktiskt hade hetsätit och jag var så jäkla besviken på mig själv innan jag kom på att det bara var en dröm...
Vad betyder allt detta?
Känner mig smått rädd och förvirrad även idag, alla rädslor jag kände under hela mitt och I's förhållande kommer tillbaka och jag tycker inte om det. Det är odefinierbara, underliga rädslor som jag tror handlar om att inte duga till och om att bli lämnad ensam. Jag är rädd att förlora dem som betyder mest för mig, rädd att N inte längre ska vilja vara min allra bästa vän (sanningen är att jag aldrig haft en närmare eller finare vän och jag klarar inte ens av tanken på att inte ha honom kvar.) och att det ska skita sig ordentligt med A. Jag vet ju inte ens varför jag är så osäker på det där och det är ju knappast rättvist.
Ibland känns det som att hela historien med I återupprepar sig, bara det att jag i detta fallet är I och A är jag på ngt sätt. Det kanske är fel att skriva detta här och jag ber om ursäkt om någon tar illa vid sig, det är inte min mening...
På något sätt förstår jag saker i I´s beteende som jag inte kunnat förstå och framför allt inte velat förstå och det gör ont och jag vill inte se det.
Jag måste våga se saker med nya ögon... Detta kanske är precis vad jag behöver?
Äckelsmak och ont i hela kroppen
A har åkt hem, jag tycker det är så jävla jobbigt att inte sova ensam när jag är sjuk. Ju mer feber jag har desto otäckare tycker jag att det är att någon rör vid mig eller ens är nära så jag behöver nog vara ensam.
Det känns som att det är influensa jag fått, lederna värker, jag skakar, ser dåligt, har feber.... fy fan vad detta suger.
Ska egentligen repa och jobba imorn men det känns inte riktigt som att det kommer hända, mår jag såhär så låser jag in mig i ett mörkt rum och tar ett gäng sömntabletter så jag får sova hela dagen, tror det skulle behövas...
Skrev jag upp maten för igår?
Jag tror inte det... den kommer här:
*Sallad från Paprika (sallad, gurka, purjolök, rödlök, bönor, majs, en ananasring, kyckling, kräftstjärtar, keso och tzatziki) (Spydde)
* 1 flaska Double Chocolate Stout
*En jävla massa glas vitt vin...
*6 gurkstavar
*1 liten näve chips (för att dämpa den extrema fyllan).
Rökte en cigg också på festen, den smakade verkligen skit på alla sätt och vis.
Maten idag:
* 9 bitar sushi (lax och insideout)
* En ruta av Chili-chokladen
* 2 koppar thé med honung
* Ett gäng halstabletter
Mår bara jävligt illa, och att jag inte är sugen på chokladen är bara för konstigt... Jag brukar aldrig säga nej till choklad (eller ja, jag kanske gör det men "ha-begäret" gör det då inte.) och särskilt inte den sorten men nu vill jag verkligen inte ha... det vänder sig i magen av blotta tanken på att äta och jag klarar knappt av att dricka Cola Zero som jag annars är sjukt beroende av.
Kanske borde glädjas åt denna brist på matlust men eftersom jag istället mår jävligt illa och skit på alla sätt som går ungefär så tycker jag mest att det är jobbigt.
Tror för övrigt att jag har tappat 4 kg sedan jag hetsade sist, det är verkligen skönt det! Mer ska det bli, ska ned till 57, så det så!
Jag som verkligen hittat min motivation till träningen nu också... så blir jag sjuk. Det är ju snyggt... Usch.
Så ont i ryggen har jag också, har ju en kronisk inflammation (från slitage pga överträning) och den gör sig alltid väldigt påmind när jag är sjuk...
Jag känner mig som när jag var liten, när jag hade min loftsäng och låg där nedbäddad med feber. Mamma kom med Ghostbusterstidningar, Piggelinglass och Coca Cola åt mig också brukade hon alltid krypa upp hos mig och läsa högt ur någon bok. Fy fan vad jag saknar henne ibland, önskar hon bodde närmare mig.
Jag saknar färgerna och dofterna från när jag var liten, jag minns allting i ett speciellt ljus. Sådär pastelligt som det är i vissa amerikanska såpor, där alla färger är softa och det liksom ser lite drömskt ut.
Så kändes det. Och jag saknar att jag alltid var så påhittig och kunde glädjas åt det lilla. Jag hittade på hela fantasivärldar och jag lekte så mkt i dem att jag ibland trodde att de var på riktigt.
Jag skulle bli astronaut och målade stora rymdvarelser på papper som var lika stora som jag själv, sen fick de bo i garderoben... Jag saknar att kunna leka med lego i timmar och bygga rymdstationer och jag saknar känslan av att för första gången bli förälskad. Allting var så nytt och oförstört. Det kommer aldrig tillbaka.
Vad nostalgisk jag blev nu... måste vara febern, kanske borde sova? Ja, så får det bli.
Ett litet ljus....
Jag ligger på soffan med hunden vilandes som en liten bebis på min arm. Han är så fin, min lilla terrier! Trodde inte man kunde älska ett djur så mkt som jag älskar honom, men det kan man tydligen.
A och N åkte precis in till stan, de ska fika och jag ligger på soffan och har ont i halsen.
Jag läste N´s fina ord i bloggen förut och jag hoppas verkligen att det han skrivit om där är sanningen, isåfall låter det som att han är på väg att börja acceptera att A och jag ger detta ett försök.
A är verkligen så otroligt snäll mot mig, jag har så svårt att vänja mig eftersom detta verkligen inte är en situation jag är van vid.
För det första så vet han så mycket om mig, han vet allt om min bulimi, han har adressen till den här bloggen och han vet så mycket om allt eftersom han var min vän innan allt detta började. En riktigt bra och nära vän.
Han kom ju hit med sushi till mig förut, och förutom det så hade han handlat Cola Zero och min favoritchoklad, Lindt Exellence Chili. Så jäkla gulligt att jag blir alldeles rörd!
Jag fattar inte vad jag gjort för att förtjäna detta...
Ikväll ska N ut å dricka fulvodka med en polare och jag och min halsfluss ska hyra film tillsammans med A.
Är det sant att mitt liv börjar reda upp sig? Det känns som att jag bara går runt och väntar på nästa stora smäll men det kanske är så att det ska få gå bra nu äntligen? Jag hoppas verkligen det...
Skolan kommer bli rolig, jag kommer överleva ekonomiskt, det går framåt med bandet... Jag tror minsann jag är lite hoppfull faktiskt!
Det beror säkerligen på Fluoxetinen som jag äter, det var ju efter att läkaren höjde dosen från 20 mg till 60 mg/dag som jag började må bättre...
Jag tror jag ska äta lite choklad nu, och jag tänker inte få dåligt samvete!
Halsfluss och b(r)akfylla
Kom precis hem och mår verkligen skit. Förvirringen är stor fortfarande och jag vet inte riktigt vad jag håller på med.
Har ont i halsen och är alldeles skakig också, feber och snurrig och ont i hela kroppen.
Igår föll jag för frestelsen att kräkas, det var nog inte så jättemycket ångest över själva ätandet utan mer att jag fick jävligt ont i magen eftersom jag dumt nog åt en sallad med keso i, riktig keso dvs och laktos är ju inte min mages bästa vän. Kräktes inte upp allt så idag har jag jävligt ont i magen också...
Var på fest i Majorna igår, det var riktigt roligt och jag fick världens sötaste sms av L under kvällen, trots att vi satt precis bredvid varandra :) "Om jag hade varit bi hade jag lätt blivit kär i dig ikväll! Du är alldeles underbar!" Det värmde verkligen, fina L :)
A är på väg hit och han tar med sig sushi till mig. Han behandlar mig så fint och jag känner mig fortfarande smått svinaktig som inte är säker på mina känslor. Jag vet bara att jag vill få det att funka mellan oss och nu när det verkar vara ok med N också så kommer vi ge det ett försök. Jag hoppas det kommer gå bra...
N och A ska fika senare idag, det tycker jag är bra. Skönt att de umgås, jag hade verkligen hatat mig själv om de hade blivit ovänner pga mig.
Nåja, jag ska vila lite innan A kommer hit.
Nattkaos och förvirring
Gårdagen var verkligen något av det underligaste jag har varit med om, och redan innan jag börjar skriva detta så vill jag be om ursäkt till er som läser detta och som är berörda av texten, min mening är verkligen inte att såra någon alls utan jag vill bara uttrycka mig för att själv få klarhet i saker och ting.
Jag var och tränade igår, med N på SATS. Skulle köra en dansaerobic men av någon anledning så fick jag så sjukt mkt astma och jag överdoserade bricanyl så hela jag skakade och mådde illa men det hjälpte inte det heller. Fick gå ut efter en halvtimme och körde ben istället. Borde kanske inte ha gjort det eftersom jag mådde så kasst men jag är så jävla envis ibland...
Jag skulle ju ha åkt hem till L efter passet men min darrande kropp ville inte riktigt det så det blev till att handla sushi och åka hem med N istället. L kom över lite senare och tanken var väl att jag skulle få prata av mig litegrann men det hanns inte riktigt med och dessutom så kunde vi knappast prata ostört med varandra någonstans heller. Jag tror iofs att det hjälpte bara det att hon kom hit faktiskt, det betyder mkt med sådan omtanke.
Iallafall så smsade jag och A lite, eller det hade vi ju iofs gjort precis hela dagen, och vi kom tillslut fram till att han skulle komma över och att han skulle sova kvar. Jag känner mig så jävla förvirrad när det gäller det där, jag kan verkligen inte reda ut vad det är jag känner eller inte känner för honom, eller för situationen i sig för all del.
Ena sekunden är jag glad och saknar honom när han inte är nära och nästa sekund känns det som att jag bara vill fly från hela grejjen. Han är så fin mot mig, säger alla de rätta sakerna och rör vid mig precis på det sättet som jag tycker om. Han gör allt rätt, så varför känns det så konstigt då?
Är det för att jag behöver tid för mig själv, är det för att jag är rädd för att han ska komma för nära, är det för att han redan vet alldeles för mkt om mig (adressen till den här bloggen t.ex.) eller är det för att jag helt enkelt inte har kommit över I ännu?
Jag vet inte, men jag vet iallafall att jag har så svårt att ta att någon faktiskt tycker om mig och det skrämmer mig samtidigt som det är skönt. Underligt, det där.
Hur som helst så kom A hit, och jag sa det till N precis när det hade bestämts och jag såg ju redan då på honom att det inte skulle bli populärt. Det värsta är att jag inte vet hur pass mkt hänsyn jag måste ta, det kanske var jättefel av mig att bjuda hit A men har jag inte rätt att göra det då när detta är mitt hem också?
Jag känner mig som ett svin.
Iallafall så satt vi och kollade på tv, jag la mig i A's famn utan att tänka på det och för att det kändes naturligt på ngt sätt men det kanske var jävligt dumt gjort av mig.
Iallafall så gick N ner till nedervåningen, han sa att det var för att läsa men jag såg på honom att det definitivt handlade om andra saker. Jag kanske skulle ha gått efter honom men det gjorde jag inte, just då kändes det som att han bara ville vara ifred.
Vi låg kvar på soffan och en stund senare så tyckte jag mig höra ytterdörren slå igen men jag trodde att jag hörde alldeles fel men det visade sig att det gjorde jag inte.
Jag fick ett sms senare från N, han var inne i stan och lallade runt i sin ensamhet. Återigen kände jag mig som ett svin. "Jag kommer inte hem så länge han är där".
Tillslut kom han hem iallafall, och jag har ingen aning om vad jag kände när han väl kom innanför dörren. Trötthet mest tror jag, och en del oro också.
Vi satte oss i köket och drack thé, alla tre tysta och man hade kunnat skära i spänningen med kniv. Jag försökte verkligen få igång en konversation men det gick trögt. Tillslut gick vi upp på övervåningen för att kolla på film men även det gick trögt och när jag gick ned för att duscha följde A med mig ner.
En stund senare innan jag ens kommit in i duschen så stormade N ner för trappan och började ta på sig skorna.
Han vill ut och han skakade i hela kroppen, darrade som ett asplöv och jag kände mig alldeles hjälplös. Det enda jag kunde komma på att göra var att krama om honom så det gjorde jag, jag ville verkligen att han skulle känna att det var en äkta kram och det hoppas jag att han gjorde också.
Jag ville inte släppa iväg honom ensam i det skicket han var, han verkade så instabil och jag blev rädd att han skulle få för sig ngt dumt.
Jag gick med honom ut och lämnade A ensam i köket.
Jag minns knappt vad vi pratade om på promenaden mer än att det var massa ärliga ord från oss båda.
Jag borde kanske ha blivit arg egentligen, men jag kan bara inte bli det.
Han lugnade ned sig så småningom och vi gick in igen. N gick direkt upp på övervåningen och A och jag gick och la oss.
Det var mysigt att ligga där, riktigt mysigt. Men jag är fortfarande lika jävla osäker på vad jag vill.
Kan jag inte bara få ett tecken?
Jag har aldrig varit såhär velig förut, jag brukar veta om jag vill eller inte men nu är det verkligen olika från stund till stund och det svänger så fort att jag inte hinner med själv.
Jag vet inte ens vart jag ska börja rota för att reda ut det.
Jag skulle ju för det första inte ha någon partner just nu, det händer så himla mkt annat nu att jag knappt kommer ha någon tid över i vår. Skola, jobb, sång, träning, bandet, djuren... Jag vet inte ens om jag mår tillräckligt bra för att ens orka med de sakerna ju!
Herregud, detta är svårt...
Ikväll blir det fest iallafall hos en kompis i Majorna, L och Gitarr-C ska med också och det kommer säkert bli roligt.
Ska försöka att inte tänka så mycket, bara känna och slappna av.
Den här morgonen har iallafall varit fin, jag och N har pratat en del, han fick adressen till den här bloggen bl.a. och han kanske förstår mig lite bättre nu hoppas jag.
Nu ska jag göra ngt vettigt.
Hej.
Uppsägning (och hopp?)
Jag borde verkligen ha skrivit igår, men det fanns inte riktigt tid till det eftersom att hela dagen urartade till ett känslosamt kaos.
Vaknade på morgonen och kände mig äckligt nere och förvirrad, hade drömt konstiga saker hela natten och vaknat titt som tätt med skallen full av tankar på A. Jag drog iväg ett sms till honom om det för jag tyckte att han förtjänade att höra det... Jag tror han blev glad, jag hoppas det iallafall.
Jag kom knappt upp ur sängen (soffan) på morgonen och det var väl inte föränn klockan närmade sig 14 som jag tog mig upp, skulle iväg och träffa cheferna på gamla jobbet och säga upp mig. Vet inte varför men jag mådde bara så skitdåligt när jag åkte in till stan. A smsade söta saker till mig hela tiden och jag satt på vagnen med tårarna rinnandes längs kinderna och kände mig minst i världen. Tror det hade med hon som gått bort att göra också, och påminnelsen om hur bräckliga vi är. Ringde L i panik och frågade om jag fick komma hem till henne på kvällen, hon skulle egentligen hem till sina föräldrar och sova där men söt som hon är så sa hon att hon givetvis skulle stanna hemma och trösta mig... Dock blev det inte riktigt så...
Iallafall så kom jag upp på kontoret och det kändes så jävla konstigt att vara där och se alla. Speciellt att se tavlan med alla försäljningssiffror på, det knöt sig lite i magen bara av att se det.
Satte mig ned för att prata med cheferna, jag kunde verkligen känna hur hårt hjärtat dunkade i bröstet och tårarna tryckte på hela tiden men jag har någon konstig förmåga att kunna hålla sådant tillbaka när det väl gäller. Vi snackade lite allmänt till att börja med men sen sa jag det iallafall; "med tanke på hur jag mår så har jag bestämt mig för att sluta här".
Jag var beredd på ett enormt motstånd, men det kom ingen sådant. Tvärtom så möttes jag av förståelse och lyckönskningar. Jag fick t.o.m. en stor, varm kram av vd:n och det kändes som att han verkligen ville mig väl.
Jag tog ett varv och kramade om alla gamla kolleger också, lite känslosamt med tanke på att jag faktiskt jobbat där i nästan två år men det gick bra. Lyckönskningar och frågor till höger och vänster och sedan var det tack och adjö.
På något sätt känns det skönt, eller ja, inte bara på något sätt utan faktiskt på väldigt många sätt. Det känns som att jag påbörjar en ny del i mitt liv, som att det gamla är avslutat och jag får möjligheten att börja om utan massa äckligt bagage. Det enda äckliga bagaget jag har är ekonomin som fortfarande släpar efter men nu vet jag att om jag spelar mina kort rätt så kommer även det att lösa sig!
Jag är livrädd, men samitidigt hoppfull, på något underligt sätt.
Hon är borta
Död.
Jag kände henne inte väl, det kan jag inte påstå, men vi jobbade tillsammans en sommar.
Alltid glad, alltid uppåt, fylld av energi och skratt och hon var ordets mästare.
Jag tyckte att jag såg något i hennes ögon som inte borde varit där, men jag reagerade inte eftersom vi som sagt inte kände varandra så väl.
J ringde igår och frågade om jag visste vad som hade hänt, jag hade ju inte hört ett dugg men han hade tydligen fått höra det från en annan fd kollega. "Hon är död".
Det stämmer bara inte, hon kan inte vara borta.
Läste alla de hälsningar till henne som finns på Facebook, hon var älskad av så många och hade så många vänner.
Jag vet fortfarande inte vad som har hänt, jag antar att det antingen var en olycka eller så valde hon att dö och jag vet inte vilket av det som är det bästa. Kanske är det mer orättvist om det var en olycka, ett eget val är alltid ett eget val och det valet får man på något sätt respektera.
Det sätter saker och ting i perspektiv iallafall, vad är det vi kastar bort våra liv på?
Om jag får vara egoistisk ett tag, så kan jag erkänna att det är klart att man drar paraleller till sitt eget liv på något sätt.
Vad har jag gjort i mitt liv som är bra? Jag har kastat bort mina dagar på att vara otacksam och nere, jag har hatat mig igenom 23 långa år och sårat alla de människor som någonsin betytt något för mig. Jag har betett mig egoistiskt och alltid bara tänkt på mig själv. Spytt, hetsat, skurit, skrikit... vad är det för idé?
Förtjänar människor som jag att leva färdigt när sådana som hon får lämna oss så tidigt?
Jag har trott att jag är på väg att må bättre, men frågan är ju om jag verkligen klarar det?
Och till vilken nytta?
Jag vet ingenting längre. Ingenting.
JAAAAAAAAAAA!
JAG KOM IN PÅ SKOLAN!!!! TJOHO!
Fy fan vilken bra vår detta ska bli!
Ojojojojoj....
Speglar de första timmarna på det nya året hur året kommer bli fortsättningsvis?
Jag hoppas inte det, för om det är så så kommer det bli ett år fullt av kaos för mig...
Men, för att ta det från början...
Spelningen gick sjukt jävla asbra och jag är så nöjd, glad och stolt över hur duktiga vi var! Publiken var grymt tacksam och applåderade och skrek som att vi vore värsta superstjärnorna. Det var verkligen en grym känsla att stå där och A's kompis gjorde verkligen ett kanonjobb med ljuset.
Fler sådana spelningar vill vi ha!
Vi har ju releasen 15/2 och sedan har L fixat ett gig 1/3 också. Grymt bra!
Efter spelningen spårade dock saker och ting ur litegrann, och nu vet jag varken ut eller in faktiskt.
Förvirrad till tusen och jag vill helst av allt bara försvinna ett tag och gömma mig. Jag fattar inte hur jag lyckats hamna i den här soppan! Det handlar om "kärlek" förstås, eller ja, jag vet inte om jag ens tror att det finns något som heter så men det handlar om intima saker på tu man hand iallafall.
Jag har aldrig varit den där populära tjejen som flera vill ha, men nu helt plötsligt befinner jag mig mitt i något underligt drama där jag på något sätt lyckas spela huvudrollen.
Jag vet inte vad jag ska göra... Detta skulle bli mitt eget år, där jag lär känna mig själv och får tid till att tycka om mig själv för första gången någonsin. Kan jag göra det om jag tycker om nån annan? Och har jag verkligen ork att ge mig in i något sådant? Och är det det jag vill?
Jag har 1000 frågor att ställa mig själv men hur många gånger jag än frågar så får jag inget intelligent svar tillbaka...
Jag tror jag ska sova nu... trött.
Inget kräkande varken idag eller igår! Känns bra!
Mat igår:
*1 äpple
* Ett stort gäng jordnötter
* Förbannat mycket alkohol
Mat idag:
*En jävla massa salta kex
*Massa godis (choklad)
*Kycklingsallad med currydressing, ljus baguette med lite smör
Tänker inte ens ha dåligt samvete, dessa två dagar hade jag verkligen tänkt unna mig att äta lite extra och det ska jag hålla! Imorn blir det nya tag minsann!
Ska träna imorn också, efter det att jag sovit ut för just nu är jag sjuuukt trött. Sov inte så mycket inatt, var ju inte ensam i sängen...
Nu somnar jag snart.
Natti.
