Du.
Något är förändrat. Jag känner det. Något försvann i början av veckan och jag tror inte att det går att hitta igen. Frågan är vem som tappade bort det? Du eller jag?
Ibland önskar jag att jag vore modig, att jag var en sådan som kunde säga som det är och att jag vågade visa dig sanningen men jag vågar inte, jag vågar inte av samma jävla anledning som alltid. Jag vill inte smutsa ner dig.
Men vet du en sak? Jag har aldrig gråtit så mycket över någon som över dig. Eller jo, I förstås men jag måste faktiskt poängtera skillnaden där. Vi var tillsammans i 2.5 år han och jag, det är en viss skillnad. Men nu kommer tårarna när jag minst anar det och det är för dig de faller, Jag kanske borde dra härifrån, bara sticka, långt långt bort tills du har försvunnit ur mitt system och ur mitt minne. Jag kanske borde sluta leta efter låtsasstunder som egentligen bara finns i fantasin och jag kanske borde sluta låta tankarna sväva iväg när jag ligger där och lyssnar till dina andetag bakom rullgardinernas skyddande omfamningar.
Jag hittade av en ren slump saker om dig på nätet, saker du verkar ha skrivit själv, men jag läste dem inte för jag vill inte snoka. Jag vill vara en del av ditt liv så mycket det bara går, det vill jag verkligen, men jag vill att du själv ska släppa in mig där så därför känns det inte riktigt okej att snoka på det sättet och läsa saker om dig utan att du gett mig tillåtelse. Varför skrev jag det förresten? Det är knappast relevant.
Men iallafall, jag vet inte hur länge till jag orkar med att inte finnas på riktigt för dig.
Du finns på riktigt för mig, lite för mycket och jag vet att det är fel och att jag borde skämmas för att jag låter det vara så men jag kan faktiskt inte hjälpa det, om jag kunde göra något åt det så hade jag gjort det. Jag har kämpat, jag har försökt, jag har klamrat mig krampaktigt fast vid min sida av den där osynliga muren som vi har emellan oss varje gång vi sover bredvid varandra, klamrat mig fast för att inte hoppa över och ramla rakt in på ditt territoium. Jag har misslyckats för plötsligt fanns inte den där muren där längre och jag fann mig själv så nära, nära, nära dig att det redan var försent för att känna det. Nu hänger uteblivna svar i luften och de skär i mig för varje andetag jag tar för jag vet så väl att tystnad ibland talar mer än 1000 ord och betydelsen av den sortens tystnad du ger mig känner jag alltför väl och det får det att vända sig i magen på mig.
Jag vill inte erkänna att jag tycker om dig. Nej, det vill jag inte. Jag vill inte behöva få det kastat i ansiktet en dag att du aldrig mer vill se mig eftersom du minsann träffat någon att tycka om på riktigt. Någon som är en flicka man kan älska, en sådan som du vill ta hand om, visa upp och kan vara stolt över. En vacker flicka. Inte en sådan som jag.
Men vet du vad? Mest av allt är jag trots allt tacksam. Jag vet inte hur det över huvudtaget är möjligt att du har gett mig så pass mkt som du faktiskt har gjort. Tänk att jag, fula, skruttiga jag, har fått vakna upp bredvid dig inte bara en gång utan hur många gånger som helst. Det kanske är över nu, jag tror faktiskt det, men jag ska spara alla minnen iallafall. Spara och lägga undan.
Jag kommer inte glömma känslan av dina händer över min hud eller den där alldeles speciella doften av ditt hår. Jag kommer inte glömma hur den där allra första kyssen kändes och att jag redan då tänkte att "det går nog inte att kyssa bättre än såhär" och hur jag tänkte att det faktum att vi lekte lite med varandras kroppar inte skulle betyda något för mig egentligen. Du skulle bara vara en tillfällig besökare. Jag var en nattlig gäst i din säng och du en nattlig gäst i mitt inre. Lika fort som jag gick på morgonen, lika fort skulle du ha lämnat mig också.
Det blev inte så för du stannade kvar, byggde bo, slog dig ned. Och där är du kvar. Jag kommer aldrig glömma att du är kvar.
Egentligen vill jag bara vara patetisk. Jag vill ställa mig framför dig och skrika rakt ut; Hallå! Här är jag! Det är mig du ska älska! Det är jag som kan göra dig lycklig och jag gör nog nästan vad som helst för att få en chans!
Som tur är så är jag inte så patetisk, och jag vet att även om jag vore det så skulle du aldrig ta emot mig med öppna armar, du skulle snarare springa åt motsatt håll.
Istället fortsätter jag att leva på minnen, och även om jag är rädd att glömma så tror jag att känslan aldrig kommer försvinna.
Du...är...fantastisk.
Tänk.
Tänk om jag hade passat in i din värld. Hur hade allting varit då?
Till Anonym.
Jag vet inte vem du är eller hur vi känner varandra. Jag vet inte ens OM vi känner varandra eller om vi bara vet vem den andra är. Men, jag vill ändå tacka för kommentaren och även reda ut ett par saker.
Du skriver att det handlar om att ställa för höga krav på sig själv och att det kan underlätta ens välmående om man sänker de här kraven, och ja, jag håller med men jag tror också att det är väldigt olika från person till person. Jag har varit en sådan som ställt alltför höga krav på mig själv men jag är inte det längre, när jag hade anorexi var jag sådan. Jag begärde att jag skulle klara allt ensam, nu vet jag att det inte går. De kraven jag ställer på mig själv är simpla, vardagliga. Ta sig upp ur sängen och göra det som står i kalendern för dagen. Gå till skolan, gå till jobbet. Det är inte alltid jag lyckas ens med dessa riktigt simpla saker, och då känner man sig tämligen värdelös.
Det är inte höga krav att ställa på sig själv. Att då få höra av någon annan att kraven jag ställer på mig själv är för höga känns därför mer eller mindre som en spark i magen, som ett bevis på att det inte bara är jag själv som tycker att jag är värdelös utan att även mina medmänniskor håller med eftersom de/ni/du inte tror på att jag klarar av det jag tar mig för. Nu vet jag inte om det var så du menade men så tar jag det iallafall och eftersom jag inte vet vem du är så kan jag heller inte fråga dig hur du faktiskt menade.
Nu vet jag heller inte om du besökt min klubb men jag utgår från att du gjort det med tanke på hur du utformat din kommentar, och om du har gjort det så vet du att det trots allt inte blivit något fiasko av klubben utan att den faktiskt nått iallafall hyfsade resultat för att precis ha startat. Det är en lång väg kvar men det kommer gå.
När det gäller att lyckas med musiken och att beröra människor så tror jag att du har missförstått mig lite och det om något gör mig ledsen. Ja, jag vill beröra och självklart vill jag "lyckas", men definitionen av att lyckas är nog kanske inte riktigt densamma från person till person den heller.
Jag känner ingen behov av att sälja 10.000 ex av någon skiva, jag vill inte ut på världsturné med mitt band och jag vill inte ha något fett kontrakt och tjäna massor med pengar och sälja alla mina rättigheter till något stort bolag.
Jag vill bara beröra, jag vill att någon ska känna något när denna person hör min musik. Sedan spelar det ingen roll om det är en 15 årig flicka i gbg, ett gäng pensionärer i sthlm eller en hel jävla by i Finland-bara det är någon.
Om någon enstaka stackare hör min musik och känner sig träffad och får den där magiska, bubblande, härliga känslan i magen som man får när något träffar en längst in i hjärtat-då har jag lyckats.
Jag kanske är naiv och korkad men jag vill tro att jag har något att säga och därför vill jag att någon lyssnar. Det har ingenting med pengar eller berömmelse att göra, ska jag vara ärlig vill jag inte ha något av det faktiskt och att tjäna pengar på min musik är faktiskt det sista jag vill göra. Det enda jag vill är att skapa en reaktion, väcka en känsla. Hos någon, någonstans, någon gång. Då är jag nöjd.
Jag är noga med att tala om detta eftersom det är viktigt för mig att folk omkring mig förstår vad jag vill med min musik.
Det är samma sak med klubben, jag gör det inte för min egen skull, för att jag ska tjäna något på det eller dra nytta av det på något sätt. Jag gör det för att jag älskar musik och kultur och jag vill dra mitt strå till stacken för att främja kulturlivet i vår stad, jag vill ge människor en chans att träffas och umgås på ett ställe som är fyllt av värme och gläde och där alla delar samma passion-musik. För mig är det äkta lycka att se och höra människor mötas och skaffa nya bekantskaper på klubben som jag har startat. Äkta lycka.
Och ja, jag vet att man behöver hjälp för att ta sig ur ätstörningar och det är inte som att jag på något sätt inte vill ha hjälp. Jag väntar på behandling men det är bara att inse att som 24årig, överviktig bulimiker är man inte ens i närheten av att vara lika mkt värd som en 15 årig anorektiker. Jag förstår detta, och jag har ingenting emot att vänta lite extra om det kan rädda någon annan.
Och visst, jag skriver att jag inte vill leva längre och att jag mår skit på alla sätt och det är nog så att det jag skriver i min blogg är sanningar och inget annat än sanningar, men-jag är inte den som ger upp. Jag har inte gett upp ännu trots att jag mått skit så länge jag kan minnas och jag kan nog kämpa en stund till för någon gång kanske livet börjar på riktigt. Under tiden kan det iallafall bli vackra sånger av skiten, eller hur?
En annan sak är att jag gärna vill veta vem du är, jag kommer inte döma på något sätt eller bli arg för att du följt min blogg. Tvärtom, det är smickrande att du ens tycker att det är läsvärt det jag skriver.
Dock känns det inte helt okej att gå omkring och inte veta vem du är som har skrivit en så lång och ärlig kommentar till mig, detta hoppas jag att du förstår och att du kan berätta för mig vem du är. Du kan maila eller messa, jag antar att du har både min mail och mitt telefonnummer om vi nu känner varandra?
Vem du än är så hoppas jag att du kommer få bukt med dina egna spöken och monster och att du får må bra.
Kram
C.
Idag.
Helvetesdag. Ångestade hela natten så att jag försov mig (eller ja, trodde jag ställt klockan men eftersom jag inte förstår mig på den här jäkla lånade telefonen så gick det sådär bra kan man säga...) till jobbet och stackars M fick vänta.
Satte på mig megamasken och spelade jävligt glad hela dagen, tror det gick sådär det med faktiskt...
Så nu är jag äntligen hemma ensam igen, sitter och svullar och vräker och ska snart spy och allt är som vanligt. Som det ska.
Jag vet att vissa tror att jag skriver i den här bloggen för att få medömkan och få höra att det jag skriver inte stämmer och att jag visst är bra, att jag duger, att jag är värd bättre osv. Det är inte så. Jag skriver hur jag mår för att jag faktiskt mår så. Jag har aldrig varit en pratare, jag är mer en skrivare och jag skriver hellre så att folk kan läsa det än skriver för mig själv i nån bok. Jag tvingar ingen att läsa, inte heller tvingar jag någon att lämna kommentarer eller tycka synd om mig och ska jag vara ärlig så skiter jag i vilket.Folk får tycka och göra precis vad de vill, jag tänker fortsätta skriva mina sanningar här iallafall.
L messade mig idag och frågade om jag ville hjälpa henne med låten som hon skrivit tillsammans med N. Jag tackade nej.
Av flera anledningar. Dels av den enkla anledningen att jag inte har något att tillföra, hon och jag ligger på mer eller mindre samma nivå när det gäller sången. Dels var det faktiskt också av rent egoistiska skäl. Jag är avundsjuk.
Jag är så in i helvete avundsjuk på både henne och N för att de kan skapa så fin musik tillsammans, för att de kan föra bandet vidare och för att de kommer kunna hålla det som jag var med och startade vid liv.
Det där bandet som vi hade en gång. Ja, jag hade också velat fortsätta men det kommer aldrig att bli detsamma och då kan det lika gärna vara. Jag har inget att komma med där längre, inget att tillföra.
Men jag är avundsjuk iallafall, för att den texten som L har skrivit verkligen gick rakt in i hjärtat på mig, för att hennes röst passade så oförskämt bra och för att kompet på något sätt lyckades förstärka allt det där som texten ville ha sagt. Eller om det var tvärtom. De lyckades beröra.
De lyckas med den enda sak som jag verkligen, verkligen vill men aldrig kommer att klara av (jaja Elwah, du säger att Tvål är bra men det är den verkligen inte, den är inte det).
Jag är avundsjuk men jag missunnar dem det inte, därför vill jag heller inte blanda mig i och förstöra.
Nästa gång på Öppen Scen kanske de ska spela den och jag vet inte om jag vill vara där då. Klart jag vill höra men det kommer troligen göra alltför ont tror jag. Jag är inte en del av det där längre. Inte en del av dem, musiken eller vänskapen. Jag vet inte exakt när det blev så men så är det iallafall.
Imorn är det klubb igen och jag har verkligen ingen lust. Jag pallar inte! Jag vill inte stå på nån jävla scen och se glad ut och presentera folk och låtsas som att allt är tiptop, jag vill inte sitta och lyssna på överduktiga musiker och önska att jag kunde sjunga som dem och jag vill inte gripas av panik över att kvällen trots allt går mot sitt slut alldeles för fort.
Jag vill inte ramla hem genom natten efter alldeles för många öl och vara ensammast i stan och känna mig som den bortglömda clownen som skrattade föreställningen igenom men grät stora tårar så fort strålkastarna släckts.
Jag vill verkligen inte det.
Jag somnade förut och tappade liksom tråden lite på vad det var jag skrev om så därför publicerar jag detta nu och sen ska jag sova vidare.
Hej.
Jag förstår inte...
Jag förstår inte vad som har hänt. Jag sitter och försöker skriva skolarbete men det går inte för det är för mkt som snurrar i skallen och jag mår bara dåligt.
Jag har alltid varit hon som brytt sig om andra, hon som folk faktiskt tyckt om (iallafall lite grann) och hon som fått folk att må bra. Nu är typ alla jag känner arga på mig och jag har förvandlats till ett egoistiskt monster som inte kan tänka på någon annan än mig själv. Egoistisk och arrogant, så är det.
A sitter och berättar för mig hur det ligger till och hur hemskt jag behandlar andra människor och jag inser att han har rätt. Jag vill inte att det ska vara så men jag vet bara inte hur jag ska ändra på det.
Alla jag älskat försvinner från mig en efter en, N och L ville tydligen hitta på ngt ikväll med mig men jag tackade nej för jag behöver inte deras välgörenhetsumgänge. De ska inte behöva umgås med mig bara för att ingen annan vill, jag tycker att de kan lägga sin tid på ngt finare istället faktiskt. Typ ta hand om varandra, de har faktiskt lyckats skapa ett "vi" och det är så fint att det verkligen borde tas om hand och vårdas och då tänker inte jag komma klampandes och förstöra för dem. Inte en chans.
Dock vill jag inte vara ensam inatt. Jag känner mig inte levande längre och skulle kunna göra vad som helst för att få somna bredvid en annan människa. Någon som kan andas bredvid mig, bara finnas i närheten.
Vardagsljud. Jag längtar efter vardagsljud.
Någon som spolar på toaletten, någon som skramlar i köket, någon som packar sin väska inför morgondagen eller tar en snabb kvällsdusch. Vardagsljud, Jag älskar det.
Och jag vill ligga där i sängen under täcket och bara lyssna, alldeles stilla för att inte missa något ljud.
Men det finns ingen som kan erbjuda mig det. Det finns ingen kvar. Jag är ensam.
Jag har ingen jag kan ringa till, ingen som är villig att finnas där med en axel att gråta ut mot och ingen som jag kan få vara liten hos. Ingen.
Det finns ingen kvar som bryr sig på riktigt, bara några enstaka stackare som är för snälla för att vända ryggen till och då antar jag att jag får hjälpa dem för att de ska slippa ha mig i deras närhet.
Jag tror verkligen inte att det är meningen att jag ska leva längre. På riktigt.
Kanske borde jag åka in till psykakuten när jag mår så här men jag orkar inte ta mig dit, jag orkar ingenting.
Jag vill bara spola tillbaka bandet och börja om. Bli någon annan. Någon fin.
Någon som KAN. Som kan göra musik, som kan bli älskad, som kan älska.
Någon man kan visa upp och stolt säga att "det här är min flickvän", eller vän, eller vad fan som helst.
Jag vill inte vara någon man skäms över och gömmer undan längre. Det vill jag verkligen inte.
Men jag vet inte vad jag ska göra för att bli annorlunda, för att bli bra. Sitta hemma i mörkret och skära i armarna hjälper inte, inte heller hjälper det att svulla i äckelmat och spy upp den i kaskader.
Jag vill bara känna mig levande en stund. Som i torsdags. I torsdags levde jag hela dagen och hela natten, och jag tror att jag faktiskt levde på riktigt. Jag vet inte varför, men det blev så och det var så in i helvete underbart.
Dock blir det nog inte så igen. Aldrig.
Jag har förlorat allt.
Jag glömde...
...arrogant har jag blivit kallad för en hel massa gånger senaste tiden av mina f.d. vänner också.
Fy fan vilken äcklig människa jag är.
Nu ska jag hämta vräkkäk och sen spy som en gris.
Tjing!
Massa pladder.
Så är klockan återigen mitt i natten och här sitter jag och hetsar. Ska sova sedan. Länge, länge, länge och faktiskt inte göra ett skit annat än att sova. Funderar på att inte gå upp ur sängen alls på hela dagen imorn, förutom för att ta ut hundarna då.
Ligga i sängen och plugga och sova och läsa om vartannat. Ja, det ska jag göra.
Sitter och funderar på vad jag vill ska spelas på min begravning. Jag vill ha Öppen Scen på min begravning, hur stört det än låter, och då menar jag inte att folk ska gå upp och spela massa saker för att "hedra mitt minne" på något sätt, nej nej... Jag vill att folk ska spela för att de vill spela, för att få ut sin musik. för att berätta sina historier.
Jag tror att själen lever vidare, därför tror jag också att jag kommer vara med på min egen begravning och se alltihop och jag tycker inte om när människor gråter och särskilt inte om det är mitt fel så därför så vill jag att det ska vara en ljus och vacker tillställning. Jag kommer sitta uppe i ett träd eller något och spana på alla och om någon mot förmodan skulle se ledsen ut skulle jag flyga (eller vad man nu gör som död) ned till honom eller henne och viska vackra och glada ord i örat och bara hålla om tills tårarna försvann igen.
Jag vill inte ha någon begravning där det pratas om allt bra jag gjort och hur duktig jag var och där folk måste överdriva och ljuga för att komma på något. Nej, jag vill att det ska vara en tillställning där människor jag har älskat möts och lär känna varandra. Umgås. Har trevligt. Äter mat och dricker gott och bara myser!
Jag vill se folk skratta, jag vill höra musik och vackra ord och jag vill känna glädle i luften. Inga tårar. Jag är ingen man gråter över.
Det enda jag vill ska ske för min egen skull så sett är att någon spelar och sjunger mina låtar.
Helst N på gitarr och Vackraste på sång faktiskt, det hade varit underbart. Jag vill bara se om någon ens rör en min, om det händer något inom någon alls när de hör mina sånger. Om det gör det så vet jag att jag har lyckats.
Och förresten, jag vill att Elwah ska sjunga Tvål för hon säger att hon tycker om den även om jag har svårt att tro henne när hon säger det.
Om jag ska ha nån gravsten så ska det inte stå mycket på den, "Liten och rufsig. Både på in- och utsidan." räcker gott och väl. Sen kan folk få undra bäst de vill.
Jag överlevde hos A förresten, somnade dock på hans soffa ett tag alldeles utmattad av ångest men jag tror inte att någon märkte något.
Jag vet inte hur jag ska klara den här natten utan att skära mig eller något i den stilen, jag försöker tänka på fina saker som gör mig glad men det skrämmer mig att jag inte kommer på några.
Jag vet vad jag behöver just nu, något som egentligen inte betyder något och som är en liten piss i havet egentligen men som kan lugna mig så jävla mycket.
Jag behöver ligga där mot ditt bröst med din hand på mitt huvud som ett skydd mot omvärlden, bara ligga där och låtsas en stund att det inte finns någon annan värld, inga hot, inget otäckt och inget elakt. Inga utmaningar jag inte klarar av eller situationer jag inte kan hantera. Inget annat, förutom din hand på mitt huvud och en påhittad låtsasvärld bakom rullgardinenrnas sömniga landskap.
Och den enda musiken som finns är de regelbundna slagen från ditt hjärta och jag förundras varje gång över att det slår så taktfast i jämförelse med mitt lilla och hysteriskt skuttande sådant.
I sa alltid att "du må ha ett litet hjärta men det får plats bra mycket i det iallafall". Mer än han trodde faktiskt för han finns kvar där men där finns också så mycket mer som har fyllts på och som kommer stanna kvar.
Jag har så mycket kärlek att ge. Ibland är det så mycket att det gör fysiskt ont när jag tänker på det för jag vet inte vart jag ska göra av den!
En gång i tiden var jag en bra flickvän. Jag var faktiskt det. Jag mådde lika skit som nu men jag var en bra flickvän iallafall. Jag fick ge. Jag älskade att ge. överraska, hitta på äventyr och skämma bort. Älskade att älska. Nu hatar jag att älska. Hatar det! Jag vill inte! Vidriga känsla försvinn!!!
Jag får inte älska, får inte ge, får inte skämma bort eller överraska eller vara flickvän överhuvudtaget. Vart ska jag då göra av all kärlek? Det finns nog ett bäst föredatum på sådant, det går inte att spara och plocka fram vid ett mer lämpligt tillfälle. Nej, det går inte.
Så därför känns det som att jag ska sprängas innifrån och jag kan inte riktigt andas när jag tänker på dig för det gör lite för ont och det är lite för mycket som vill ut.
Men kanske, kanske behöver man inte vara nära för att få ge? Kanske, kanske räcker det med att bara tänka för att en person ska känna sig älskad? Eller kanske räcker det att jag älskar dig när du sover ovetandes bredvid mig?
För när allting kommer omkring, så älskar jag dig inte på så sätt att jag vill ha dig till varje pris. Det är klart att jag vill ha dig men jag vet att vi inte riktigt spelar i samma liga du och jag och ibland måste jag tyvärr vara realist och inse att nej, du kommer aldrig vilja ha en sådan som jag. Inte en sådan som jag och inte på riktigt.
Så därför älskar jag dig på ett mer osjälviskt plan (om jag nu kan vara osjälvisk) och vill bara att du ska ha det bra, klyschigt men sant. Och kanske är det så då, att det räcker med att älska på avstånd för att det ska nå fram?
Jag vet inte. Jag undrar bara... Varför är inte jag en sådan som man kan älska tillbaka?
Varför blev jag "ingen sådan man behåller utan mer en sådan man drar över och glömmer bort"?
Rädd.
Vet inte varför, men jag vaknade och kände mig så jävla rädd. Messade N ang den iuteblivna inflyttningfesten pga avsaknad av gäster (jag har inga vänner kvar! Har jag verkligen sårat alla så djupt?) och när han ringde upp mig höll hjärtat på att flyga ur bröstet på mig. Vågade knappt svara, måste nog ha låtit väldigt ansträngd.
Nu sitter jag här med hetsätning och en halvtimme kvar tills jag måste göra mig klar för att åka hem till vännen A (Alltså inte A, utan en annan A) och se på Eurovision tillsammans med lite folk och N och A (de är också folk iofs).
Känns som jag inte vågar. Bara tanken på att umgås får mig att vilja sjunka genom jorden och försvinna och jag vill inte att någon ska se mig idag. Jag är svullen, fet, äcklig. Dessutom har jag inget schampoo hemma och håret ser ut som att jag gjort....ett och annat, med den frisyren, vilket för övrigt är sant. Jag vill inte sitta och le falskt och låtsas är allt är okej när jag verkligen känner att jag borde vara någon annanstans.
Jag vill dock verkligen träffa N och L, det var skitlänge sedan och jag saknar både dem och musiken så visst ska det bli kul, kul men så in i helvete jobbigt.
Känns som att jag antingen kommer vara riktigt tillbakadragen eller så kommer jag vara överenergisk och skitsocial och spela ngt jävla spel hela kvällen. Orkar inte med det!!! Inte konstigt att mina vänner försvinner från mig en efter en och att de alla plötsligt börjar kliva fram och berätta sanningen om mig. Några av sakerna tre av dem jag verkligen räknat som mina nära vänner har sagt till mig på sistone är:
*Maniplulativt svin
*Kronisk lögnare
*Egoistisk
*Gravt alkoholiserad
*Medvetet ute efter att såra
*Dålig att umgås med (dåligt inflytande, skadar)
Hur fan ska jag orka leva med mig själv när jag får sanningen kastad i ansiktet sådär?! Och tog det mina vänner 24 år att komma på hur äcklig och hemsk jag är?
A sa igår att jag inte KAN ha ett förhållande. Han har rätt, jag kommer aldrig kunna ha en fungerande relation för i en relation måste man tänka på andra människor och det klarar inte jag av. Det är bara jag, jag, jag som räknas. Hela tiden. Jag lovar att om jag var med om en båtolycka och vi höll på att drunkna skulle jag vara en sådan som tryckte ner andra under vattnet för att rädda mig själv. Garanterat.
Jag mår illa bara av tanken på mig själv!
Ska kräkas nu och sedan göra mig klar tror jag.
Oj! Detta blev väldigt underligt btw... Har lånat en telefon eftersom min inte funkar och nu skickade den iväg ett sms som inte jag skrivit till någon som jag inte känner fast från mitt nummer... Hm...
Borde sova...
Klockan är 11.56 och jag har ännu inte lagt mig efter karaokejobbande. Vet inte riktigt varför.
Efter en promenad tillsammans med T och Lill-T (vet inte vad jag ska kalla henne för annars...) piggnade jag till och eftersom Lill-T skulle med tåg till Alingsås så satte vi oss på Greenwich och pratade sex och relationer fram tills dess att hennes tåg skulle gå... Och nu sitter jag här och vet inte om jag ska lägga mig eller inte...
Träffade en gammal kollega som jag varken tänkt på eller sett på ca 2 år när vi satt på Greenwich, det var jättekonstigt för typ 2 min innan så hade jag berättat om honom för Lill-T av någon anledning. Mycket skum grej...
Jag blev lite förvirrad och fundersam efter allt pratande på kafé, jag hoppas att jag inte sagt saker som jag inte borde ha gjort... I mina klantiga försök att dikta upp någon form av skyddsnät (fiiiin svenska där....) så dejtar jag plötsligt en kille som heter Peter. Varför han heter just det har jag ingen aning om, det bara blev så och jag ler för mig själv och undrar vem han är? Undrar om han är trevlig, min ihopdiktade Peter-figurstäckmantelpojke.
Suck på mig ibland alltså. Suck. Hoppas jag minns att han heter Peter så han inte heter David nästa gång eller ngt i den stilen.
Min fasta sprack med råge nu på morgonen när jag hetsade hej vilt efter att ha vinkat hejdå till Lill-T, spydde men dock alldeles för sent så nu är allt slit till ingen nytta. Ska fasta fram tills på tisdag nu iallafall, det ska fanimej gå!
På tisdag är det klubb igen och det ska bli en fin dag, så det så.
Min katt ligger i en pizzakartong.
En tant fick flaskor av T idag och jag blev alldeles varm i hjärtat och fick tårar i ögonen, jag vet inte varför jag blivit så blödig på sistone. Jag älskar att se människor göra osjälviska saker för andra människor och det var utan tvekan det finaste på hela dagen. Utan tvekan.
Kanske är det för att jag själv är ett egoistiskt svin? Vad vet jag.
Min mage är fet och äcklig och förresten är det ju självklart fram tills på onsdag jag ska fasta, inte tisdag. Vill inte vara svullen och äcklig på klubb igen.
Lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag. 96 h. Kan lika gärna ta 100 h då så har jag det i jämna siffror och slipper noja över det... Jag SKA klara det. SKA SKA SKA!!! Kroppen kändes så mkt renare under det dygnet jag inte åt nu och mitt svulleri måste straffas.
Nej, jag måste krama kudde nån timme nu.
Ett snabbt...
...inägg blir det idag.
Ingen mat sedan natten till idag (igår, torsdagen iallafall) och så ska det fanimej fortsätta fram tills lördag iaf.
Dock vet jag att detta är den enklaste dagen, utan tvekan... Men lev på känslan! Lev på känslan!
Natt/Morgon.
Kanske går det, kanske inte... Jag har äntligen skickat in referat, reflektion, övningsexempel samt teateranalys till Scenisk Gestaltning och nu håller jag tummarna för att jag ska få iallafall ett G eftersom jag varit borta så mycket...
Jag ansträngde mig iallafall verkligen med arbetena, det gjorde jag och jag hoppas att det räcker.
Klockan är mitt på ljusa morgonen och jag ska sova en stund. Troligtvis ringer mor snart och väcker mig igen...
Detta ska hur som helst bli en fin dag. Fin förmiddag, fin kväll. Fin dag. Inget hets.
Det är något jag bär med mig just nu som är underligt, just for the record.
Natt/Morgon.
Fryser.
Jag fryser så jag skakar. Jag borde sova för länge sedan. Uteblivna svar ekar genom luften och skrattar som vildvittror kring mina uppdragna axlar. Jag sitter och försöker välja. Skära mig, spy en gång till, åka till akuten med astman eller sova. Jag vill välja det sista men risken är att jag försover mig till viktig lektion imorn om jag somnar nu... Om någon lektion nu är viktig efter katastrofen i Gamlestan.. Tror jag är körd för resten av livet faktiskt.
Jag orkar inte mycket till, uteblivna svar eller inte, det finns mycket annat som spelar roll och jag hatar att den här helvetessjukdomen äter upp mig inifrån och tar allt ifrån mig. Jag vill inte ha det så längre, inte en sekund till.
Jag önskar att jag bara kunde göra som med rökningen. "Nej, nu slutar jag" och sen är det halvjobbigt i några dagar men man blir starkare för varje dag. Åh vad jag önskar att det gick att göra så. Då skulle jag inte hamna i situationer som Gamlestads-dramat som kommer gå åt helvete som fan. Jag måste skärpa mig. Känner verkligen för att skita i precis allt och bara låta det gå åt helvete men det kanske inte heller är rätt väg? Kanske borde jag våga se situationen som den är och lyssna på min mor och ta hjälp av det där jävla ombudet som jag verkligen skräms av men kanske, kanske är allt inte så nattsvart som det faktiskt verkar just nu. Kanske kan jag reda upp situationen på något sätt iallafall. Kanske kan jag fortfarande studera till hösten som jag verkligen vill...även om det inte ser ut så just nu.
Jag hatar uteblivna svar. Varför får jag inget svar??! För att jag inte förtjänar det, för att jag är en sådan man kan skita i hur man vill utan att det spelar någon som helst roll. Jag vill inte ha det så längre.
Saknad.
Helvete vad jag saknar dig ikväll. Jag villvillvill ligga där mellan de där sträva lakanen och höra dig andas så nära mitt öra att jag kan känna din varma andedräkt mot min kind. Jag vill ligga där och låtsas att det inte finns någon morgondag och att allt som spelar roll är där och då. Jag vill se dina höftben i månljuset som smiter genom springan mellan rullgardin och fönsterkarm och jag vill leta med kalla fingrar längs din brinnande varma hud för att hitta fler och fler egenheter på din kropp att älska.
Jag vill låtsas. Jag vill låtsas vara din och låtsas vara någon som man tycker om, någon som DU tycker om.
Världen känns så stor och farlig ibland, och jag är så liten och dum. Då hjälper din arm runt mig och din hand mot mitt hår sådär som du brukar lägga den, hjärtat slår starkare men lugnare när du har handen där. Ibland tror jag nästan att jag lever, när du har din hand där.
Och dum som jag är, så frågar jag om du vill. Om du vill ha mig där, nära. Jag säger det inte rakt ut men jag vet att du vet vad jag menar för det enda du och jag någonsin haft eller kommer att ha gemensamt är delad nakenhet på utsatta tider och jag hatar det lika mycket som jag älskar det och jag hatar det för att jag låter dig bekräfta för mig det jag fick höra för så länge sedan. "Du är ingen sådan man blir kär i, du är en sådan man drar över och sen lämnar". Han hade rätt, han som sa det, och du har rätt. Ändå så älskar jag att ligga där bredvid dig och titta upp i det fina taket och drömma abstrakta saker och känna mig fri och lätt när jag glider in i sömnens värld efter det att du redan har somnat.
Jag skulle aldrig begärna något av dig. Aldrig någonsin. Jag är så glad för varje liten sekund som du ger mig, så glad för att jag faktiskt känner något äkta när jag ser dig och för att du låtit mig komma iallafall fysiskt nära. Så glad. Jag skulle aldrig begära mer av dig. Och även om det ibland känns som att jag vill springa hela vägen hem till dig och sedan göra precis som Loke sjunger; "Du kom hit strax innan midnatt, ja du brukar ju göra så. Som vanligt blev jag glad för att du kom. Du klev som vanligt in i lägenheten utan att knacka på men du sa det är nått jag vill prata om... Det har liksom börjat svida, ja det dansar, snurrar runt, jag vet inte riktigt vad det är... Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt, men jag börjar nästan tro att jag är kär. Och jag vet att det är helt ur fas med allt som vi bestämt, om oberoende och distans... Ja jag kanske fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt, men tror du inte att vi har en chans..."
Så vill jag göra. Men jag gör det inte. Jag gör det inte för du förtjänar så mycket bättre. Jag är inte en sådan som belastar andra med mina känslor och spyr ut dem till höger och vänster...jag spyr ut dem här istället.
Ändå så kan jag ibland drömma om saker jag vet att jag inte får och inte ska, saker som hade äcklat dig om du visste. Jag drömmer om att få ringa dig och fråga om jag ska köpa med din favortirätt hem, jag drömmer om att nynnandes få hälla mjölk i ditt morgonkaffe och servera dig frukost på sängen bara för att du är du, jag drömmer om att spendera en hel söndag i soffan framför dåliga matineér tillsammans med dig, om att glömma paraplyet under promenaden och stampa i vattenpölar tills vi båda är alldeles plaskblöta, om att mötas av din varma famn efter en lång dag och att få lyssna till historier från din barndom och till alla dina bekymmer.
Jag vill vara en bild i din plånbok, visst är det hemskt?
Jag visste att det gick att känna såhär, det visste jag. Men inte såhär starkt och inte igen. Och inte såhär starkt utan några som helst egentliga grunder.
Det skrämmer mig, du skrämmer mig. Jag vill inte ha det såhär, jag har aldrig bett om att få falla så hårt. Jag minns ju så väl vad jag tänkte i början att "åh nej, det här ska inte bli något. Det är bara en grej." och sen vet jag inte vad som hände. Sedan skrev jag att jag inte var redo att skriva om dig och sen skrev jag två sidor till...och sedan sitter jag här och sorterar minnen bäst jag kan. Stoppar de i små inre fack i mitt hjärta och försöker sortera dem i ordning så att jag ska minnas allt precis så som det varit och inte ändra på något, inte förvränga eller försköna.
Bilderna flimrar förbi framför mig och jag vill bara skrika och springa hem till dig. Hem till dig. Till dig. Dig.
Nu får det vara bra.
Ännu en dag (natt) med hets och helvete. Nu får det fan vara bra!
Jag tror att jag verkligen har lyckats rasera allt nu och att det inte finns någon återvändo och det gör så ont att tänka på konsekvenserna av mitt handlande att jag inte ens tänker nämna vad jag pratar om utan kommer istället försöka göra något åt det...om det går.
Jag har iallafall äntligen skickat in mitt arbete på Kultur och Idé-historian (eller kuKtur, som jag så fint råkade skriva till Elwah på msn...) och det känns sjukt gött. Inte för att det blev ens det minsta bra men förhoppningsvis så får jag ett G iallafall. Nu är det bara manusplugga, teaterrecension och bokrecension kvar... Till på onsdag. Grattis till mig!
Om tre timmar ska jag upp och iväg på pianolektion hos S, så jag borde nog sova lite nu... Ska iallafall försöka men jag tror knappast att det kommer gå så bra... Har ätit alldeles för mkt socker för det. Är inte trött alls. Men, eftersom jag kommer få vara vaken typ varenda natt denna vecka så borde jag sova iallafall. Jag har så in i helvete mkt att göra, bara för att jag alltid skjuter upp allting...
Imorgon SKA jag inte äta. Inte på onsdag, torsdag eller fredag heller. Nooo way. Var stark.
Det måste gå att lösa det jag ställt till med, måstemåstemåste gå!!!
Och jag längtar till takstukatur och världar bakom rullgardiner.
Fasta i fem dagar, ja tack.
Sådär, spytt. Och precis som jag trodde blev jag liiiite piggare.
Har sån jävla ångest över skolan att det inte är sant. Riktig ångest alltså, inte ångest som man kan slänga ur sig att man har "ångest över vad jag ska ha för skor på lördag".
Jag orkar dock inte vara vaken hela natten och skriva, och jag tror inte det skulle göra nån skillnad om jag var det heller.
Jag funderar på om jag bara ska ta och lägga mig i sängen och tänka på vackra saker, minnen, stunder som jag sparat. Det är sällan jag vågar plocka fram sådana stunder och uppleva dem igen, det gör för ont att veta att de kanske inte kommer tillbaka på riktigt igen.
Men hey, de kanske kan skapa lite lycka en stund innan John Blund kommer iallafall! Eller så kanske jag ska fantisera, dagdrömma, leka tankelekar med mig själv... Vill iallafall koppla bort hjärnan och sätta den i standby-läge en stund.
Gör så dumma saker när jag spytt duktigt, trycker alltid i mig lite igen då av någon anledning. Eller ja, lite och lite...en hel del snarare, som jag inte orkar spy upp för det mesta. Jag lovar och svär att jag ska fasta fram tills festen nu. Festen på lördag, alltså. Eventuellt kan jag äta lite nötter på onsdag men inte mer än så. Jag ska dricka thé och buljong och inte äta något med tuggmotstånd alls. Jag har vräkt så mkt idag att det verkligen är sanslöst. Nästan ett paket bröd nu på kvällen efter kräkningen också och jag orkar inte vispa hals en omgång till idag. Orkar inte.
Jag ber till alla högra makter att Matmonstret inte vaknar tillsammans med mig imorn utan att jag lyckas kväva honom med kudden i sömnen så jag får leva med leenden imorgon istället. Jag vill det.
Jag vet att världen är vackrare utan hetsande. Jag vet att allt jag tryckt i mgig idag ger en viktuppgång men jag vet också att fasta i fem dagar ger kroppen chansen att ge igen och det ska jag ta tillvara.
Men nu, nu ska jag sooooova i hela 6 h för en gångs skull. Fy faaaaan vad göttigt!
Natt.
Har sån jävla ångest över skolan att det inte är sant. Riktig ångest alltså, inte ångest som man kan slänga ur sig att man har "ångest över vad jag ska ha för skor på lördag".
Jag orkar dock inte vara vaken hela natten och skriva, och jag tror inte det skulle göra nån skillnad om jag var det heller.
Jag funderar på om jag bara ska ta och lägga mig i sängen och tänka på vackra saker, minnen, stunder som jag sparat. Det är sällan jag vågar plocka fram sådana stunder och uppleva dem igen, det gör för ont att veta att de kanske inte kommer tillbaka på riktigt igen.
Men hey, de kanske kan skapa lite lycka en stund innan John Blund kommer iallafall! Eller så kanske jag ska fantisera, dagdrömma, leka tankelekar med mig själv... Vill iallafall koppla bort hjärnan och sätta den i standby-läge en stund.
Gör så dumma saker när jag spytt duktigt, trycker alltid i mig lite igen då av någon anledning. Eller ja, lite och lite...en hel del snarare, som jag inte orkar spy upp för det mesta. Jag lovar och svär att jag ska fasta fram tills festen nu. Festen på lördag, alltså. Eventuellt kan jag äta lite nötter på onsdag men inte mer än så. Jag ska dricka thé och buljong och inte äta något med tuggmotstånd alls. Jag har vräkt så mkt idag att det verkligen är sanslöst. Nästan ett paket bröd nu på kvällen efter kräkningen också och jag orkar inte vispa hals en omgång till idag. Orkar inte.
Jag ber till alla högra makter att Matmonstret inte vaknar tillsammans med mig imorn utan att jag lyckas kväva honom med kudden i sömnen så jag får leva med leenden imorgon istället. Jag vill det.
Jag vet att världen är vackrare utan hetsande. Jag vet att allt jag tryckt i mgig idag ger en viktuppgång men jag vet också att fasta i fem dagar ger kroppen chansen att ge igen och det ska jag ta tillvara.
Men nu, nu ska jag sooooova i hela 6 h för en gångs skull. Fy faaaaan vad göttigt!
Natt.
Somna.
Ibland gör du mig så jävla ledsen...så har jag iallafall trott att det har varit men nu har jag insett att det nog är mitt eget fel. Jag gjorde fel igen. Du sa att jag fick en chans på mig att bevisa att jag är värd dig men jag sumpade den på ett par timmar bara. Fy fan vilken looser jag är!!! Hur i helvete kunde jag var så dum att jag gick ut med hundarna utan att höra av mig? Jag borde inte ha gjort det. Jag skulle ha ringt först och sagt vad jag tänkte göra och när jag tänkte vara tillbaka och när jag skulle ringa nästa gång. Det gjorde jag inte. Jag bara knatade rakt ut som att jag inte hade några som helst skyldigheter... Och en sådan tjej ska du orka med. Det kommer inte fungera.
Eller kommer det?
Jag har gjort bort mig nog, det räcker nu, jag måste skärpa till mig...jag vet bara inte hur.
Jag sitter här och har inte fått något alls skrivet på arbetena, hunden gnäller och jag har ont i magen och ögonen faller snart ihop av trötthet... Jag klarar inte länge till nu. Men jag måste, för jag måste kräkas och det är inget som går på fem minuter direkt utan det tar ju sin lilla tid...eller ja, långa tid med alla procedurer som hör till.
Jag vill bara sova.
Funderar på att kräkas redan nu så jag inte somnar ospydd, eller vad man ska säga. Det har hänt mig en gång och den ångesten var inte att leka med kan jag säga!!! Vaknade efter några timmar i ren panik och ville verkligen dö.
Jag blundar och skriver samtidigt, orkar inte ens hålla öginen öppna för fan!!!
Nej, kräkas nu och sedan bädda lite snabbt... Hej så länge.
Eller kommer det?
Jag har gjort bort mig nog, det räcker nu, jag måste skärpa till mig...jag vet bara inte hur.
Jag sitter här och har inte fått något alls skrivet på arbetena, hunden gnäller och jag har ont i magen och ögonen faller snart ihop av trötthet... Jag klarar inte länge till nu. Men jag måste, för jag måste kräkas och det är inget som går på fem minuter direkt utan det tar ju sin lilla tid...eller ja, långa tid med alla procedurer som hör till.
Jag vill bara sova.
Funderar på att kräkas redan nu så jag inte somnar ospydd, eller vad man ska säga. Det har hänt mig en gång och den ångesten var inte att leka med kan jag säga!!! Vaknade efter några timmar i ren panik och ville verkligen dö.
Jag blundar och skriver samtidigt, orkar inte ens hålla öginen öppna för fan!!!
Nej, kräkas nu och sedan bädda lite snabbt... Hej så länge.
Bita ihop.
Jag bönar och ber att du ska vilja ha mig tillbaka för jag vet plötsligt inte vem jag är när du säger att du inte vill ha mig. Jag antar att inget annat spelar någon roll.
Arrangera klubbar och läsa musik och beröra och sjunga och spela och skapa minnen och spara dem under huden...det kanske inte var menat för mig. Det var nog menat för de som kan. Jag borde som sagt kanske nöja mig.
Så därför ska jag förändra mig, ändra på allt som är jag så jag passar in i dina normer för hur en flickvän ska vara, glömma mina passioner för de var ändå inte äkta, glömma trygga hjärtslag och takstukaturer och blunda för blickar som är farliga för mig. Jag ska bli någon annan.
Jag vet inte vad som händer i höst. Kanske måste jag skita i skolan om jag ska klara av att rädda detta men då får det vara värt det, kanske måste jag lägga ned musiken, sången och skrivandet men det gör ingenting för det är ändå ingen som lyssnar.
Jag borde se vad jag faktiskt har möjligheten att få istället för att leta drömmar som svävar för högt upp för att jag ska nå.
Och ja, det gör ont när du talar om att allt, allt, allt jag nånsin sagt eller gjort är fel men jag tar det, för jag vet att jag är en bättre människa i din närhet och jag vet att du vet bättre än jag när det gäller vilka beslut som är rätt att fatta.
Och du tror att jag bara är desperat men det är jag inte, jag försöker bara förstå vad som är äkta och vad som är falskt men jag vet att jag inte kan vara både den jag är nu och den du vill ha på samma gång så därför tänker jag ändra varje liten del av mig tills det passar dig.
Men, det kommer inte gå på en dag, så snälla...ha tålamod. Bara lite till.
Arrangera klubbar och läsa musik och beröra och sjunga och spela och skapa minnen och spara dem under huden...det kanske inte var menat för mig. Det var nog menat för de som kan. Jag borde som sagt kanske nöja mig.
Så därför ska jag förändra mig, ändra på allt som är jag så jag passar in i dina normer för hur en flickvän ska vara, glömma mina passioner för de var ändå inte äkta, glömma trygga hjärtslag och takstukaturer och blunda för blickar som är farliga för mig. Jag ska bli någon annan.
Jag vet inte vad som händer i höst. Kanske måste jag skita i skolan om jag ska klara av att rädda detta men då får det vara värt det, kanske måste jag lägga ned musiken, sången och skrivandet men det gör ingenting för det är ändå ingen som lyssnar.
Jag borde se vad jag faktiskt har möjligheten att få istället för att leta drömmar som svävar för högt upp för att jag ska nå.
Och ja, det gör ont när du talar om att allt, allt, allt jag nånsin sagt eller gjort är fel men jag tar det, för jag vet att jag är en bättre människa i din närhet och jag vet att du vet bättre än jag när det gäller vilka beslut som är rätt att fatta.
Och du tror att jag bara är desperat men det är jag inte, jag försöker bara förstå vad som är äkta och vad som är falskt men jag vet att jag inte kan vara både den jag är nu och den du vill ha på samma gång så därför tänker jag ändra varje liten del av mig tills det passar dig.
Men, det kommer inte gå på en dag, så snälla...ha tålamod. Bara lite till.
Beröra!
Jag önskar att jag kunde det. Beröra. På riktigt. Röra människor, under huden, under det yttersta lagret av distans till omvärlden, ta mig in där under och smeka människors inre. Kanse rispa lite med naglarna ibland också så att folk vaknar till och tar mig på allvar. Jag vill beröra. Skapa reaktioner, känslovulkaner, locka fram tårar, bubblande skrattkaskader och brusande vattenfall av minnen. Beröra.
Jag vill att de ska ta med sig mig hem, som en liten, liten partikel som liksom etsat sig fast någonstans i den där gråa klumpen vi kallar för hjärna, jag vill finnas kvar där och påminna dem om vad jag har sagt, vad jag har sjungit, vad jag har skrivit. Jag vill att de ska minnas vad det betydde, just för dem.
S frågade på kursen i onsdags varför vi sjunger. Jag svarade just att det är för att beröra. Jag vet bara inte hur man gör.
Min röst är tråkig och platt utan nyanser och personlighet, mina texter är tomma och uppbyggda av klyschor som vem som helst hade kunnat skriva och jag vet inte om jag vill ha det så längre.
Jag lyssnar på underbara estrad-poeter på You Tube, Olivia Bergdahl och sådana talanger (tror jag blev lite småkär i henne i tisdags, men det var det tydligen fler än jag som blev) och önskar att jag kunde ens hälften. Eller nej, en fjärdedel skulle räcka, då skulle jag iallafall kunna beröra någon.
Jag vill att någon, bara nån, vem som helst, ska lyssna på mina sånger och känna att "ja, precis sådär är det", precis som jag gjort så många gånger innan. Jag vill föra det vidare, det som för mig är så underbart med musik och text. Det där livsgivande och vackra som känns i hela kroppen.
Jag vill det, men jag vet bara inte hur.
Jag har suttit vid datorn och gråtit sedan jag gick upp, det är en sådan dag idag när telefonen är tyst, inte en jävel är inne på msn, alla är upptagna med annat och själv får man inget gjort över huvudtaget.
Kanske borde jag bli en sådan som nöjer mig, en sådan som lunkar på i livet bland mellanmjölksförpackningar och tv-licenser, som suckar över att priset på snabbmakaroner har gått upp och som bänkar sig framför Ricki Lake på lördagarna, eller när fan det nu sänds. En sådan som nöjer sig. Som tar första bästa karl, förtränger sin bisexualitet och knullar varje söndagsförmiddag tills huset fylls av minst sju snoriga ungar och en snorig hund. En sådan som nöjer sig. Som skjutsar till fiollektioner och gymnastikträningar, som går på Friskis och Svettis två gånger i veckan för att "hålla igång" och "komma ifrån", och skvallrar med granntanten på konsum om hur olydiga de andra grannarnas barn är och att han på hörnet minsann borde klippa sin rosenhäck innan den växer sig halvt över vägen.
Nöja sig. Med vardagsbekymmer och chartersemestrar, med falukorv och glömda vegatariska alternativ, med månadshandlingar och rabattkuponger.
Fan. Jag spånade iväg där.
Jag lägger ner nu.
Jag vill att de ska ta med sig mig hem, som en liten, liten partikel som liksom etsat sig fast någonstans i den där gråa klumpen vi kallar för hjärna, jag vill finnas kvar där och påminna dem om vad jag har sagt, vad jag har sjungit, vad jag har skrivit. Jag vill att de ska minnas vad det betydde, just för dem.
S frågade på kursen i onsdags varför vi sjunger. Jag svarade just att det är för att beröra. Jag vet bara inte hur man gör.
Min röst är tråkig och platt utan nyanser och personlighet, mina texter är tomma och uppbyggda av klyschor som vem som helst hade kunnat skriva och jag vet inte om jag vill ha det så längre.
Jag lyssnar på underbara estrad-poeter på You Tube, Olivia Bergdahl och sådana talanger (tror jag blev lite småkär i henne i tisdags, men det var det tydligen fler än jag som blev) och önskar att jag kunde ens hälften. Eller nej, en fjärdedel skulle räcka, då skulle jag iallafall kunna beröra någon.
Jag vill att någon, bara nån, vem som helst, ska lyssna på mina sånger och känna att "ja, precis sådär är det", precis som jag gjort så många gånger innan. Jag vill föra det vidare, det som för mig är så underbart med musik och text. Det där livsgivande och vackra som känns i hela kroppen.
Jag vill det, men jag vet bara inte hur.
Jag har suttit vid datorn och gråtit sedan jag gick upp, det är en sådan dag idag när telefonen är tyst, inte en jävel är inne på msn, alla är upptagna med annat och själv får man inget gjort över huvudtaget.
Kanske borde jag bli en sådan som nöjer mig, en sådan som lunkar på i livet bland mellanmjölksförpackningar och tv-licenser, som suckar över att priset på snabbmakaroner har gått upp och som bänkar sig framför Ricki Lake på lördagarna, eller när fan det nu sänds. En sådan som nöjer sig. Som tar första bästa karl, förtränger sin bisexualitet och knullar varje söndagsförmiddag tills huset fylls av minst sju snoriga ungar och en snorig hund. En sådan som nöjer sig. Som skjutsar till fiollektioner och gymnastikträningar, som går på Friskis och Svettis två gånger i veckan för att "hålla igång" och "komma ifrån", och skvallrar med granntanten på konsum om hur olydiga de andra grannarnas barn är och att han på hörnet minsann borde klippa sin rosenhäck innan den växer sig halvt över vägen.
Nöja sig. Med vardagsbekymmer och chartersemestrar, med falukorv och glömda vegatariska alternativ, med månadshandlingar och rabattkuponger.
Fan. Jag spånade iväg där.
Jag lägger ner nu.
Tre små ord och några tårar av glädje.
Jag har ångest över morgondagen. Massor.
Måste hämta min post och jag vet inte ens om jag kommer in där längre, i lägenheten alltså. Och jag vill inte veta vilka brev som ligger där och väntar på mig... jag vill inte veta vilka situationer jag lyckats hamna i denna gång. Nej, det vill jag verkligen inte göra.
Det var en delvis fin dag idag, trots att jag föll pladask för matmonstrets skrikande stämma nu på natten... Ett tag trodde jag t.o.m. att jag hade gjort något bra.
Jag stod där i hallen hos M med tårar i ögonen för att jag fick ett sms som gjorde mig så glad och rörd, på något sätt är det skönt att kunna bli berörd på det sättet nu igen när jag inte knaprar piller som gör mig likgiltig.
Iallafall, jag fick tre underbara ord. DE tre underbara orden. Nej, inte "jag älskar dig" utan tre ord som betyder mest av allt för MIG. Samma tre ord som landade på min kudde för massa år sedan och som blev kvar i mitt hjärta sedan dess. Jag vet att de inte hade samma betydelse nu, inte ens i närheten och troligen var de mer eller mindre tomma men de kändes ändå. Kändes rejält. Jag trodde att jag hade gjort något fint, hjälpt till, lyckats med något...
Jag ville skrika och skutta för att visa hur glad jag blev, solen sken plötsligt starkare och färgerna blev klarare... Allt omkring mig blev finare. Men, allt det där försvann sedan igen när jag kom hem och fann mig själv bland högar av tvätt och trasigt porslin på golvet (Nu sträckte min katt på sig. Han är minst 7 meter, jag lovar).
Jag är samma äckliga och egoistiska gris som jag alltid har varit, och jag plågar mig själv med drömmar om att allt ska bli annorlunda en dag. Hon den där allra första tjejen jag blev kär i skrev i ett brev att "jag vill att du ska vakna en dag och känna livet", jag kommer aldrig glömma den raden. Jag har inte lyckats med det än. Jag vaknar dag efter dag och känner ångesten, ångesten är inte livet.
Jag funderar på om jag ska våga följa hjärtat den här gången, stå för mina känslor och ta risken att jag äcklar någon stackare som jag egentligen vill väl. Vem fan skulle vilja vara omtyckt av mig?
MIG, för att jag är jag, inte för att jag är NÅGON, vem som helst.
Jag kanske borde försöka? Jag vet inte hur men det borde ju finnas något sätt?
Ett bra sätt är iallafall att gå ner i vikt. Vem fan kan älska den här klumpedunskroppen?!
Imorgon ska jag INTE äta. Absolut inte. Inte ett dugg, nonono. Till nästa klubbkväll ska jag ha tappat 5 kg, så det så.
Det är lite mer än en vecka tills dess.
Nu ska jag sova, jag håller på att avlida av trötthet... Somnade förut. Ståendes på toaletten. Då är man fan trött alltså!
Jag tror jag ska försöka stå för mitt hjärtas vilja den här gången, har jag råd att förlora? Jag tror inte det. Jag ska vara sjukt försiktig, riktigt försiktig... Min stolthet ska inte gå förlorad.
Jag tror inte på det själv, att det kommer fungera och att jag får som jag vill...men jag ska försöka våga iallafall.
Natt.
Och tack Du, för det vackra sms´et. Det kunde inte varit finare just nu.
Jag vill tro.
Jag vill fråga dig rakt ut vem jag är för dig, för jag har inte den blekaste.
Jag är trött på att vara en hemlighet, något man smyger med, något som inte är okej och något som knappt kan klassas som en människa... För det är väl så du ser på mig, eller är det bara mina egna låga tankar om mig själv som jag projicerar på dig och får mig själv att tro att det är dina tankar för att det blir lättare så?
Jag vet att jag inte är perfekt. Långt ifrån, tillochmed. Jag har nog fler fel och brister än de flesta andra men jag har faktiskt en hel del att ge också. Om jag bara fick chansen att visa det tror jag att du skulle tycka om det. Ja, det tror jag faktiskt.
Jag blir så liten i din närhet. Osäker, anpassad, rädd och skakig. Jag vet inte varför men jag känner mig äcklig i din närhet, du är så ren och fin och jag...jag är...jag.
Men, det finns stunder när jag tror att jag är något för dig, eller iallafall att jag någon gång skulle kunna bli det, det är inte många stunder och de är oftast inte långa men de finns, de finns och det är dem jag lever för när det gäller dig och mig. Mamma sa idag att det verkade som jag hade mognat i mitt tänkande, hon hade nog rätt. Hon hade mer rätt än hon själv anade för hon pratade inte alls om hur jag ser på mig själv eller hur jag beter mig mot andra, sådant vet hon inget om, men hon träffade rätt iallafall. Du förstår, tidigare har jag trott att hela världen rasar samman om jag förlorar den jag vill ha. Jag har på riktigt trott att jag ska gå under, iallafall om det verkligen varit på riktigt. Jag tror inte det längre. Jag vet att livet går vidare, jag vet att det finns annat som är viktigt också och jag vet att det inte håller att drunkna så i någon annan som jag gjort innan. Allt det där vet jag, och allt det där tror jag på.
Men, jag vill tro på andra saker också. Jag vill tro på vackra stunder, äkta vackra stunder. Jag vill tro att vi också kan vara sådana där som ligger på en filt i parken precis som paret jag gick förbi idag. En filt, en varsin flaska vatten och din hand på min mage (eller helst tvärtom) och bara vara. VÅGA bara vara, med varandra.
För mig är sådant mer naket än att somna under samma täcke.
Små saker betyder mer än de stora ibland, och jag älskar att ligga i din säng och lyssna på skrammlet när du traskar runt i lägenheten och gör vardagssaker. Det är närmare för mig än hud mot hud.
Och jag har inte somnat till hjärtslag på jag vet inte hur länge och jag trodde att tiden då jag kunde det var förbi men det finns något i dig som gör mig lugn och spänd på samma gång och jag tycker om det.
Jag vill tro att du kan respektera mig, att du vill respektera mig och att du vill ha mig i ditt liv. Att jag inte bara hamnat där av misstag på någon form av genomresa som en utbytesstudent som snart ska slussas vidare och vars plats ska upptas av någon annan som ska läras upp och lekas med en stund. Jag vill leka länge.
Jag vill tro att du ryser till när jag rör dig, inte bara på huden utan liksom på insidan också.
Jag vill tro att de där sakerna du säger som gör mig lite ledsen, de säger du för att du är osäker och vill testa mig och jag vill tro att jag nån dag ska vara stark nog att svara och visa dig vad jag vill.
Jag vill tro att du kommer se vem jag är på riktigt och inte bara se vem jag låtsas vara när jag är med dig.
Jag vill tro att ingen fattar nånting av det här inlägget för det vore nog säkrast så.
Förresten så är Vackraste tillbaka. Det är underligt.
Jag är trött på att vara en hemlighet, något man smyger med, något som inte är okej och något som knappt kan klassas som en människa... För det är väl så du ser på mig, eller är det bara mina egna låga tankar om mig själv som jag projicerar på dig och får mig själv att tro att det är dina tankar för att det blir lättare så?
Jag vet att jag inte är perfekt. Långt ifrån, tillochmed. Jag har nog fler fel och brister än de flesta andra men jag har faktiskt en hel del att ge också. Om jag bara fick chansen att visa det tror jag att du skulle tycka om det. Ja, det tror jag faktiskt.
Jag blir så liten i din närhet. Osäker, anpassad, rädd och skakig. Jag vet inte varför men jag känner mig äcklig i din närhet, du är så ren och fin och jag...jag är...jag.
Men, det finns stunder när jag tror att jag är något för dig, eller iallafall att jag någon gång skulle kunna bli det, det är inte många stunder och de är oftast inte långa men de finns, de finns och det är dem jag lever för när det gäller dig och mig. Mamma sa idag att det verkade som jag hade mognat i mitt tänkande, hon hade nog rätt. Hon hade mer rätt än hon själv anade för hon pratade inte alls om hur jag ser på mig själv eller hur jag beter mig mot andra, sådant vet hon inget om, men hon träffade rätt iallafall. Du förstår, tidigare har jag trott att hela världen rasar samman om jag förlorar den jag vill ha. Jag har på riktigt trott att jag ska gå under, iallafall om det verkligen varit på riktigt. Jag tror inte det längre. Jag vet att livet går vidare, jag vet att det finns annat som är viktigt också och jag vet att det inte håller att drunkna så i någon annan som jag gjort innan. Allt det där vet jag, och allt det där tror jag på.
Men, jag vill tro på andra saker också. Jag vill tro på vackra stunder, äkta vackra stunder. Jag vill tro att vi också kan vara sådana där som ligger på en filt i parken precis som paret jag gick förbi idag. En filt, en varsin flaska vatten och din hand på min mage (eller helst tvärtom) och bara vara. VÅGA bara vara, med varandra.
För mig är sådant mer naket än att somna under samma täcke.
Små saker betyder mer än de stora ibland, och jag älskar att ligga i din säng och lyssna på skrammlet när du traskar runt i lägenheten och gör vardagssaker. Det är närmare för mig än hud mot hud.
Och jag har inte somnat till hjärtslag på jag vet inte hur länge och jag trodde att tiden då jag kunde det var förbi men det finns något i dig som gör mig lugn och spänd på samma gång och jag tycker om det.
Jag vill tro att du kan respektera mig, att du vill respektera mig och att du vill ha mig i ditt liv. Att jag inte bara hamnat där av misstag på någon form av genomresa som en utbytesstudent som snart ska slussas vidare och vars plats ska upptas av någon annan som ska läras upp och lekas med en stund. Jag vill leka länge.
Jag vill tro att du ryser till när jag rör dig, inte bara på huden utan liksom på insidan också.
Jag vill tro att de där sakerna du säger som gör mig lite ledsen, de säger du för att du är osäker och vill testa mig och jag vill tro att jag nån dag ska vara stark nog att svara och visa dig vad jag vill.
Jag vill tro att du kommer se vem jag är på riktigt och inte bara se vem jag låtsas vara när jag är med dig.
Jag vill tro att ingen fattar nånting av det här inlägget för det vore nog säkrast så.
Förresten så är Vackraste tillbaka. Det är underligt.
Spillror.
Det enda fina jag hade kvar från när jag bodde ihop med min syster.
Den blåa skålen som var så mycket mer än bara en skål.
Den var ful och gammal men i det blåa glaset fanns mer skratt, tårar, minnen, kramar, vakennätter, vinkvällar, skvaller, sorg, glädje, kärlek och liv än man kan tänka sig.
Spillror.
Fan för katter ibland.
Ego.
Han säger att jag är en dålig människa. Jag är egoistisk, hemsk, luras, förstör, belastar. Tänker bara på mig själv.
Jag vet inte vad jag ska säga längre, jag antar att han har rätt och att alla andra också tycker som han men är för fega för att säga något.
Visst, jag är ett egoistiskt svin. Allt som spelar roll är mina behov, säger han. Jag sätter alltid mina behov i centrum och skiter i alla andra. Jag har ingen medkänsla eller förståelse för någon och de som säger sig älska mig behandlar jag som luft.
Mina egna behov. Vet du vad jag har för behov egentligen? De är ganska enkla, jag ställer inte så höga krav på tillvaron. Ska man hårddra det så skulle jag kunna säga att det jag behöver är musik, inspiration och en kram då och då. Kanske att få lyssna till hjärtslag innan jag somnar någon gång ibland också, och en cola light mellan varven.
Är det för höga krav? Begär jag för mycket av min omgivning om jag vill ha allt det där? Kanske.
Egoistisk.
Jag vet inte om jag ser det som egoistiskt att jag inte tar ut lön från stället jag jobbar på för att jag inte vill tjäna pengar på min passion-musiken, att jag blir så otroligt glad att det känns i hela kroppen de dagar M har en bra dag med mindre smärta, att jag vill hoppa och skrika av glädje när Sång-N vågar belta utav bara helvete på lektionen för att jag vet hur svårt hon har att tro på sig själv, och jag vet inte om det är så egoistiskt att jag köper present till en vän för massa massa pengar när jag inte har några bara för att jag tycker synd om honom när han har ont. Är det fel av mig att tro att det inte är egoistiskt?
Men visst, jag förstår ändå till en viss gräns att jag uppfattas som ego, för när det där jävla matmonstret skriker till har jag inget annat val än att göra det han vill för att dämpa ångesten.
Ingenting spelar liksom någon roll och jag skulle kunna offra min högra hand för att dämpa det där jävla skrikandet i mitt bröst. Planer jag har gjort upp spelar ingen roll, att jag ligger nästintill minus på kontot och har kronofogden i hälarna spelar ingen roll, att jag sårar de jag älskar spelar ingen roll...bara jag får tyst på det där jävla skrikandet!
Annars dör jag. Så känns det.
Inget annat spelar roll, jag vet inte hur jag ska kunna beskriva den desperata känslan på annat sätt än att det känns som att det handlar om liv eller död, allting annat-det som vanligtvis brukar kallas för verklighet-bleknar och det enda som finns kvar är skriket.
Imorse skulle jag ha gått till skolan. Jag slog upp ögonen och hörde med ens det där skrikande, raffsande, kraffsande odjuret i mitt bröst. Odjuret som inte vill att jag ska klara av saker jag tar mig för, som inte vill att jag ska
få mina betyg, kunna betala mina räkningar, tillåta mig att bli älskad eller kunna älska någon tillbaka.
Jag gick inte till skolan. Jag handlade massa äcklig mat (helst av den sorten jag inte ens tål) och tryckte i mig för att sedan kräkas upp kaskader bara för att få tyst på idiotmonstret.
Jag ville gå till skolan idag. Det var den viktigaste lektionen på hela terminen och inlämning på filmhelvetet men jag missade den nästan, för ett jävla monsters skull. Tror du att jag VILLE ha det så? Tror du att det handlade om MINA BEHOV? Något jag väljer och prioriterar att göra för att det får mig att må bra och njuta av livet? Knappast.
Jag vet hur många liknande gånger som helst, gånger då jag verkligen sett fram emot att träffa någon eller hitta på något annat jag tycker om, men när monstret hunnit först och fått mig att bara ställa in hela skiten för att ångesten är för stark.
Jag vill inte vara sådan. Jag vill inte vara egoistisk. Ärligt talat så bryr jag mig fan så mkt mer om alla andra än om mig själv för som jag ser det är jag inte värd ens hälften av vad andra är.
Jag älskar att ge. Inte för själva känslan av att ha gjort en god gärning utan för att jag älskar att se glädjen i andra människors ögon. Den där äkta glädjen. Och jag HATAR när jag inte kan ge, och jag hatar mig själv mer och mer för varje gång jag missar chansen att ge p.g.a. det jävla monstret.
Vet du att jag drömmer om vardagliga saker som kanske verkar självklart för andra?
Jag drömmer om att kunna sitta ner utan att tänka på hur fettet väller över byxkanten, jag drömmer om att kunna äta frukost utan att förstöra minst tre dagar framåt och hamna i monstrets klor, drömmer om att kunna somna med någons hand på min mage utan att paniken snörper åt halsen så jag inte kan andas.
Jag drömmer om att kunna ha sex även om jag ätit under dagen. Drömmer om att kunna stå naken inför någon utan att önska livet ur mig själv. Drömmer om att kunna mötas upp efter en arbetsdag, komma hem, leva vardag en stund och somna till hjärtslag utan att behöva smita in på toaletten efter middagen och vispa runt i halsen för att bli av med allt som flyter runt i magen och som jag syndat med under dagen som gått.
Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här inlägget eller riktigt vem jag riktar det till heller om jag ska vara ärlig, jag har så mkt att säga men jag tror inte att jag kan skriva ned allt på en gång för det kommer bara bli en osammanhängande smörja som ingen förstår över huvud taget och då är det kanske inte så stor idé att skriva...
Därför slutar jag bara.
(Och förresten så hoppas jag att du blev glad för grejjerna, det var av ren välmeningen utan någon som helst baktanke, om du nu fått för dig det.)
Kreativitet...
Nästan iallafall. Har gjort klart min film nu som ska lämnas in i skolan imorn...Skööönt att vara klar!
Det fina är att jag är ganska nöjd...
Musik, bilder och inläsningar av dikter med temat ätstörningar. Jag är förvånad över att jag lyckades läsa in dikterna så bra som jag faktiskt gjorde!
Nu är klockan 6 på morgonen och jag ska sova någon timme innan det är dax att vakna igen... Snooooze. Eller nått.
Förlåt mig.
Förlåt mig.
Förlåt att mina läppar formar ord som du inte vill höra och viskar dem utan ljud ut i mörkret då du redan somnat och jag ligger vaken och tittar på takstukaturen som jag älskar.
Förlåt om mina händer inte kan hålla sig borta när de borde, det är inte av åtrå som jag gärna får dig att tro, utan det är för att jag vill vara säker på att du finns på riktigt. Jag trodde nämligen inte att änglar fanns.
Och jag vet att det skrämmer dig att jag somnar så tryggt mot ditt bröst, trots att jag egentligen inte alls ligger där för att sova... det skrämmer mig också ska du veta. Jag brukar inte kunna somna så. Inte så nära.
Men, jag kan inte rå för att ljudet av ditt hjärta liksom blivit det vackraste jag vet och att jag vill spara varje slag inom mig så att jag kan spela upp dem gång på gång på gång och kanske iallafall låtsas lite att du sparat en bit av mig någonstans därinne fast jag vet att det inte är sant.
Jag vill stanna tiden ibland, stanna tiden och bara vara. Skapa en egen värld bakom rullgardinen och stänga ute den där jävla solen som alltid tar med sig det vi kallar verklighet när den stiger. Jag vill hålla den borta, stänga den ute, mota bort den och bara ligga stilla.
Välkommen till verkligheten, säger du.
Och med lite tur blir det iallafall vackra sånger.
Inte redo ännu.
Nej. Jag är inte redo ännu.
Jag vill inte sova ikväll för jag vill inte att det ska bli tisdag för jag vet att med tisdagen kommer känslor och situationer jag inte vet hur jag ska hantera och de säger att man glömmer med tiden men vissa saker sitter kvar. Känslan av att bli lämnad ensam och full vid en partbåt vid Slussen en sensommarnatt t.ex., och se sin sambo lulla iväg med Vacker Kvinna under armen på väg mot fina äventyr som egentligen skulle ha varit ämnade honom och mig. Man glömmer inte paniken och gråten i halsen, tårarna som bränner bakom ögonlocken och känslan av värdelöshet och skam. Man glömmer det inte, och man vill inte vara med om det igen.
Visst, jag vet att detta knappast går att jämföra men känslan är liksom alldeles för lik så jag kan inte undvika det, och det gör mig rädd.
Jag vill inte att mattan ska dras undan under mina fötter igen, jag vill inte känna mig fulast och mest värdelös på hela jorden.
Jag vill göra som hon tjejen i Grey's Anatomy. Vara stencool och säga "So why don't you pick me? Choose me. Love me." Sedan skulle jag också vilja vara en sådan som man faktiskt älskar mer än för en natt.
En sådan som man vill ha på riktigt. En sådan flickvänstjej vill jag vara. Trodde aldrig att jag skulle säga det men nu säger jag det, eller ja, skriver det iallafall... Jag önskar att jag vore en flickvänstjej.
Dock kommer det aldrig att hända.
Och därför så kommer det bli oj så jobbigt ett tag framöver... Jag är säker.
Jag har liksom lärt mig att ord inte är viktiga, vad man säger spelar ingen roll. Eller jo, fel... Vad andra säger till mig spelar ingen roll för jag är ändå inget värd. Lättlurad och enkel, en sådan man drar över och lurar gång på gång, medan man skrattar bakom hennes rygg och äcklas av hur smidigt det gick att få omkull henne. Usch.
Häromdagen fick jag erfara känslan av att sväva på små moln, jag tror de var rosa faktiskt och formade som takstukatur eller något liknande. Den känslan är dock som bortblåst nu.
Jag gör film till skolan och använder mig av bilder som en gång i tiden tillhörde mitt liv. Det gör ont att se.
Fredag.
Wow.
Blahablaha.
Jag vet inte vart min plånbok är. Inget snus har jag heller... Det suger verkligen rejält.
Hade stora funderingar över att hetsa på morgonen nu, eller ja...har stora funderingar snarare eftersom min mage är fett uppsvullen och jag mår konstigt. Har ätit massa popcorn och skit. Men, jag funderar iallafall på att istället dricka massor och spy upp skiten så jag slipper allt äckligt ätande. Är inte särskilt lockad av att hetsäta faktiskt, vill egentligen bara bli av med äckelkänslan i magen...
Håller på att tvätta och klockan 9 ska jag möta Hotell-T på hans jobb och låna hårddisk, sen ska det skrivas listor till förbannelse vill jag lova...Listor till karaoken alltså.
Jag måste till Gamlestan innan dess också för att kolla om den stackars plånboken ligger där...vilket jag verkligen hoppas att den gör, annars panikar jag ordentligt.
1 September börjar jag på Billströmska, jag vet fortfarande inte om jag ska bo på skolan eller här i Gbg, bägge alternativen har sina för- och nackdelar... Men iallafall, jag SKA väga 49 när jag börjar där. Det ska jag. Verkligen, på riktigt. Vägde mig igår och jag hade inte gått upp riktigt lika mkt som jag trodde, men mkt nog för att det ska räknas som en katastrof... Iallafall så är det ganska lugnt med min viktnedgång, jag har gått om tid på mig!! Kan NÄSTAN gå ner i normal takt t.o.m. förutom den här första månaden eftersom jag redan missat några veckor där.
Vet inte riktigt hur dieten ska se ut, men jag tror jag gör det lätt för mig och äter så lite som möjligt och uteslutande frukt och grönsaker. Inga nötter och sånt skit, det slutar alltid med hets iallafall.
Orkar faktiskt inte spy just nu. Jag låter bli det och skiter i att äta idag istället. Ska inte äta ett skit på hela dagen faktiskt, sen på lördag får det bli lite mat för annars blir det jag handlat hem dåligt och det vill jag inte.
Min mage är enorm, jag hatar den. Men hey, nu har jag verkligen en motivationskälla till att faktiskt lyckas, de jag haft innan har ju uppenbarligen inte funkat men jag vägrar börja på Billströmska och se ut så här.
Vägrar.
Nu ska jag klura ut vad jag ska ha på mig idag och sedan duscha.
Jag ska vara som en blomma.
Kan det vara såhär fint?!
JAG HAR KOMMIT IN PÅ BILLSTRÖMSKA FOLKHÖGSKOLAN!!!!
Okej, det är "bara" allmän linje med musikinriktning, men det är plugga gymnasium OCH musik och det är uuuuunderbart!!
Glad, glad, glad! Och lite rädd. Men mest glad! Jag ska klara detta! Jag ska plugga häcken av mig och bli grym och sedan fan så ska jag in på Artisten! Ja, gammal eller ej, jag SKA!!!
Tack för en fin kväll förresten, du.
Tjohooo!!!
Falla. Och lite klättra.
Denna dag gick åt skogen. Ångesten högg tag i mig nån gång under eftermiddagen och sen var hetsandet ett faktum.
Nu är klockan mitt i natten, jag är skittrött och har skola klockan 8 imorn bitti...Sedan ska jag jobba 10 h.
Vill sova nu men jag har massa mat att trycka i mig och spy upp först. Sjuka jävla sjukdom! Har inte varit hungrig på hela dagen, inte ens sugen faktiskt. Ändå så blir det såhär. Äcklas redan av första tuggan och sedan blir det liksom bara värre.
Inte gott, inte trevligt, inte roligt, inte njutningsfullt...ingenting. Bara ångest och fanskap.
Nu har det gått ett tag och jag har hunnit bli svarthårig... Spännande.
Insåg just att jag inte har råd att hämta ut min affisch, har inte råd med något alls. Det enda bra med det är att jag inte kan hetsäta (kan kan man alltid, men det blir svårare) och att jag då får mer tid till andra nyttiga saker som att öva piano och göra andra bra saker. Fixa i lägenheten t.ex.
Jag ska få det fint här hemma. Med små medel ska jag skaffa mig ett riktigt hem, detta är mitt kontrakt och min lägenhet. Inget andrahandstjafs och krångel. Min lägenhet. Eller ja, min hyresrätt iallafall...
Insåg när jag stod och handtvättade lite underkläder alldeles nyss hur mycket jag tycker om att göra sådana saker och hur lite jag tycker om att ha oreda omkring mig. Oredan är dessvärre vanligare än ordningen i mitt liv, jag tror att det är dags att ändra på det. Jag kan, det vet jag.
Jag kommer inte komma in på någon folkhögskola för jag har inte skickat in min ansökan komplett, det är en sådan sak som jag slarvat med för att jag inte orkar bry mig om hur det går för mig. Det är hemskt. Det ska bli slut med det nu. Ja, det ska det.
Denna dag gick åt helvete men nästa ska bannemej inte göra det. Det ska bli en fin dag, en fin arbetsdag och förhoppningsvis en riktigt, riktigt fin kväll. Förhoppningsvis.
Det får vara slut med misstagen nu.
Nu ska jag föna håret, plocka upp katten ur flyttlådan som han trillat ned i, smörja in mig med underbar bodylotion och krypa ned och läsa P.S. I Love You som jag är helt förälskad i och inte vill lägga ifrån mig. Sen ska jag sova ca 1 timme. Koffeintabletter is the shit!
Natt.
Premiär....
Var det igår, för mig som "soloartist", om man nu kan kalla mig för artist, vilket jag starkt betvivlar...
Var på Jazzå med Trubadur-C och R, och jag spelade mina tre nyaste låtar "Tvål", "Kan man förklara vad man sett med några toner?" och "Bara när du sover".
Min känsla var att det verkligen gick käpprätt åt skogen men när jag såg filmen som vi gjorde så såg det inte så jävla illa ut och sången lät faktiskt ganska bra! Pianospelet kan man ju dock diskutera men det är ju därför jag nu ska ta lektioner med S så jag lär mig kompa bättre...
Sitter nu och äter popcorn och har ont i magen, ska snart iväg till skolan men jag lyckas inte riktigt ta mig i kragen och göra mig iordning. Ska ha lektion med S efter skolan och sen dricka öl och diskutera litteratur med P. Kommer nog bli mysigt hoppas jag. Vet inte varför men jag gillar den grabben, han är lite speciell och det kanske är därför jag tycker om honom? Vet inte.
Jag är så jävla fattig förresten, så min diet kommer denna månad få bestå av popcorn och lightsaft typ, det är det jag har gott om hemma...
Nej, iordninggörningsdax... Idag är en sådan dag som jag inte tycker om. En sådan dag när jag inte får något gjort alls.
Elwah, en väldigt klok flicka.
Hemkommen och trött. Tröttheten är dock ganska befogad eftersom jag satt i hotellobby med Elwah hela natten fram till sju på morgonen... Just precis nu tog tröttheten över så totalt och jag vet inte vart jag ska göra av mig själv, jag borde bädda och fixa och städa innan jag somnar men jag vet inte hur det ska gå till riktigt.
Somnar kanske i fåtöljen inatt, vi får se.
Jag tycker om Elwah. Mycket. Hon är en sådan där klok tjej som man kan sitta och lyssna på hur länge som helst och förundras över hur mycket klokhet och vackerhet det kan finnas där inne i en annan människa. Hon sa en så himla fin sak igår, som jag hört säkert 1000 ggr innan förvisso men som alltid låtit klyshigt och krystat när det skrivits i böcker och rabblats på föreläsningar.
Hon sa att hon vaknat så många dagar och valt att må bra. VALT att må bra. Sen har det kanske gått åt skogen och slutat i katastrof vissa dagar men då har man iallafall gett det ett ärligt försök... Det fick mig liksom att tänka till lite extra det hon sa. Jag säger alltid att jag har försökr, för det är så det känns. Det känns som att jag har försökt, kämpat, slagits och envisats som en galning varenda dag så länge jag kan minnas, förutom de dagar jag redan från början bestämt mig för att ge upp. Självklart har jag velat må bra, men har jag verkligen försökt? Har jag VALT att må bra, som Elwah uttryckte det, eller har jag valt att VILJA må bra? Det är en jävla skillnad.
Jag ska prova det här med väljandet, kan hon så kan väl jag, Eller?
Så, därför ska jag börja med två bra saker för mig själv som jag kommit på nu under kvällen. Eller så är det någon som tipsat mig om detta också, vad vet jag...
Iallafall, jag ska börja ställa klockan 10 min tidigare om morgnarna. Sen ska jag ligga där i sängen och välja, det må låta flummigt men jag ska fan i mig göra det. Jag ska våga känna efter, känna hur kroppen känns. Vilken del av mig som behöver extra motivation, hur jag känner mig på insidan, varför jag känner mig som jag gör på insidan och så ska jag tänka på alla fina saker som kommer ur att faktiskt våga välja rätt för en gångs skull.
Sen ska jag ha en liten (rosa) bok bredvid sängen. Det är min "Things to do"-bok. Jag ska skriva ned 3 saker varje morgon som ska vara uträttade vid dagens slut. Det behöver inte vara stora saker, det SKA inte vara stora saker. Ingenting som ger mig prestationsångest eller får mig att känna mig otillräcklig, det ska tvärtom vara smååå saker som får mig att känna mig duktig. Sådana saker som jag vanligen skjuter upp och som ger mig ångest att missa.
Imorn t.ex;
*Betala räkningar (som är försenade...)
*Söka Komvux
*Boka tvättid
Det är inte stora saker, det är helt normala saker men som kan vara grymt jobbiga för mig att göra. Grymt jobbiga.
Förhoppningsvis så får jag energi av att tänka på det sättet, energi som får mig att göra fler bra saker per dag...men, oavsett om det blir så eller inte så kommer jag att kunna lägga mig varje kväll med en känsla av att vara nöjd med mig själv om jag bara lyckas med dessa tre saker... Tror det kan vara bra för mig att göra så ett tag.
Sen tror jag på mina 10 min av Val varje morgon också, en chans att låta det goda inom mig vinna över allt det onda.
Det borde kunna funka.
För övrigt så ska jag bli helt vegan och väldigt mkt frukterian nu ett tag framöver. Det behövs. Har ont som fan i magen efter Sthlm nu och allting jag åt och drack (både onyttigt och sådant som jag inte tål...)
Det är dags att rensa kroppen nu.
Rensa kroppen ska jag göra nu med, innan jag somnar på tangentbordet...
Ska spy en sista gång efter äckligt hetsande nu på kvällskvisten.
Well. Natt.
Energitjuven.
En sådan är jag. En sådan som de varnade för i alla skvaller- och veckotidningar för ett tag sedan och som bara tar, tar, tar och är egoistisk utan att ge något som helst tillbaka.
Jag har fått det bekräftat från flera håll och jag hatar det, jag vill inte vara sådan. Vill inte vara egoistisk, jag vill ju egentligen inget hellre än att ge till andra och ställa upp för de som finns omkring mig men istället så tar jag bara.
Jag mår fysiskt illa när jag tänker på det. Det liksom bränns och känns i hela kroppen på ngt konstigt sätt och jag kan för mitt liv inte fatta hur det har kunnat bli på det här sättet.
Vad gör jag nu? Jag kan inte rätta till mina misstag, det finns inget jag kan göra för att göra de ogjorda. Jag kan heller inte ändra på mig tror jag, eller jo, klart jag kan för det kan man alltid men...jag orkar nog inte.
Jag hatar mig själv. Hatar verkligen, på riktigt. Kan inte se mig själv i spegeln och jag äcklas av allt jag är både på insidan och utsidan. Jag vill inte mer, jag vill inte att någon ska se mig, röra vid mig, tala till mig. Jag vill vara ensam, ensam på riktigt. På riktigt och för alltid.
Läste en så fin och bra mening nyss i en bok; "Hon ställer sig vid vägens kant och väntar på en ledig taxi. Om hon sätter sig ned, kommer den ändå att se henne vinka, kommer hon få den att stanna? Den där känslan kommer över henne medan hon ser alla bilar, alla liv innuti dem passera henne. Den där känslan av att ingen kommer släcka ledigt-lampan, sakta in, stanna till bara för hennes skull."
Fint.
Jag vill inte lägga mig ikväll. Jag vill inte gå upp på hotellrummet igen och lägga mig i sängen och försöka sova för det är alldeles för många tankar i huvudet nu. För mycket ångest.
Det kommer aldrig att ändras, det kommer alltid att vara detsamma. Varför har ingen berättat det för mig? Varför har ingen sagt till mig att hur mkt jag än drömmer och önskar och vill så kommer jag alltid vara samma äckliga människa som innan. Det sitter inte i kilona, det sitter i något annat. I det inre.
Det är därför jag aldrig kommer bli något konstverk, jag kommer aldrig passa ihop som ett vackert pussel tillsammans med någon annan bit och jag kommer aldrig att smälta samman sådär som jag sett andra göra.
Tårarna är nära, nära, nära och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag hör inte hemma någonstans längre. Jag är i Stockholm och jag känner inte den här staden längre, det är inte hemma. Vi har inget gemensamt jag och staden. Dofterna och färgerna är förändrade och jag känner mig liten och obetydlig.
I Göteborg har jag kastat bort allt och alla som betydde något på riktigt.
Vad kommer sedan?
Kommer det ens något sedan?
Jag vill inte sova inatt. Jag vill inte vara vaken heller.
Jag vill inte vara jag.
49 kg vackerhet. Ja tack.
Här sitter jag i en hotellobby och funderar över livet. M och Elwah sover och jag ska väcka dem om inte alltför lång tid.
Jag sitter och drömmer om storlek 34 och om vackra konturer och jag undrar om det nånsin kommer bli verklighet.
Elwah och jag var och tittade på kläder en sväng och hittade en klänning som vi bägge tyckte mkt om.
Den var vit och söt och somrig och samtidigt cool och jag ville ha den, men...det hade aldrig funkat för jag är så jävla fet och äcklig. Jag är dock övertygad ut att Elwah hade sett ut som en dröm i den!
Nu ska jag inte äta mer innan jag kommer till Gbg. Det skulle vara så jävla in i helvete asskönt om jag hade lyckats med det, så skönt att komma hem och vara tom och lätt och oångestig och fri...
Dricka thé och äta med ögonen, sådär som jag gjorde när jag var anorektisk. När jag faktiskt kunde bli fysiskt mätt genom att titta på och känna doften av mat. Jag har insett att jag inte tycker om mat. På riktigt. Mat och godis och annat sådant som räknas till livsmedel äcklar mig ngt fruktansvärt, det smakar inte gott, jag tycker inte om känslan av att tugga på saker, tycker inte om att svälja ned massa energi och jag tycker definitivt inte om känslan när skiten har hamnat i magen.
49 kg vackerhet. Det ska bli jag. Ska, ska, ska. På ngt sätt iallafall.
Har mått konstant illa sedan vi kom t Sthlm och jag vet verkligen inte varför. Det är konstigt.
Imorgon ska jag inte äta.
Känner att mitt blogginlägg blir väldigt osammanhängande och flummigt nu, kan inte riktigt finna ngn ro till att skriva. Kanske skriver mer inatt. Nu ska jag väcka M och Elwah.
Ingen ro alls.
Jag har ätit på restaurant och inte spytt (!). Utropstecknet hamnar inom parentes eftersom jag inte vet om jag ska tycka att det är bra eller anus, så ätt säga.
Vi var på Kellys och käkade, fisk/skaldjursgryta och massa, massa, maaaassa vitlöksbröd (3 skivor) och 1 3/4 Guinnes... Mätt som ett as. Förutom det blev det även en glas och en helvetes massa frukost.
Ska börja uppdatera matdagboken igen tror jag, kan behövas. Göra det varje dag så kanske jag blir lite mer motiverad till att inte vräka och hetsa så som jag gör nu.
Ångest, ljuva ångest...
M och Elwah är ute och röker och jag är trött och vill sova, känner mig underligt rastlös och har 1000 tankar i huvudet. Dock har jag mest en känsla av att vara smutsig, att inte duga och att inte vara bra.
Har verkligen känt mig som världens sämstaste assistent dessa dagar och det suger, framförallt sög det idag då jag var så in i helvete trött av allergi, sömnbrist och för mkt kolhydrater, det är INTE världens bästa kombination.
Nu mår jag dessutom illa, jag borde inte ätit fisk. Klarar inte av att äta ngt alls från djurriket längre, men det var dåligt med vegetariska alternativ på restaurangen.
Jag finner ingen ro till att skriva ikväll. Ingen ro alls.
Öga mot öga.
Ligger i hotellsäng i Sthlm, trött som en gnu men efter gårdagens otippade strapatser får jag faktiskt skylla mig själv...tror jag är ganska nöjd trots allt...
Hittills har det varit en mer eller mindre galen resa som började med att Elwah höll på att komma för sent till tåget för att hennes färdtjänst inte riktigt fungerade som den borde och därefter har det liksom fortsatt i samma stil med trasiga hissar, kissande fjortisar, brinnande spår och trasiga mobiltelefoner... Mer utförliga beskrivningar kommer när jag orkar.
Jag har iallafall stått öga mot öga med en del av mitt förflutna idag, det känns både dåligt och bra men kanske mest skönt på ngt sätt. Det började med att jag åkte till Västermalmsgallerian för att handla lite saker som jag behövde. Fridhemsplan, my old hoods... Jag har knappt vågat röra mig där efter det att jag flyttade iväg, det har känts obehagligt och jobbigt på ngt sätt och saker kommer tillbaka när jag är där. Men, nu gjorde jag det. Jag knatade in i gallerian med huvudet (relativt) högt, stannade till vid cafeét som jag suttit på så många gånger och tryckt i mig massa mat som jag inte velat ha, stannade till en stund och tittade, mindes. Smakade på ångesten som låg som en dimma kring toaletten som jag hälsat på så många gånger, toaletten som fått ta emot maten som det där ruskiga cafeét försett mig med. Jag behövde en ny skrivbok också så jag tog en sväng in på Dagslivs. Mindes middagshandlingar och mitt första riktiga förhållande, mindes tankar och känslor. Blev 18 igen.
Och så fortsatte det.
Vi åkte till Kellys på Söder, mitt gamla stamställe där jag hängde nästan varje dag under bartenderkursen tillsammans med mina två långhåriga hårdrocksvänner, där jag umgicks med Stockholms-F och fick en inblick i knuttevärlden, där jag "dj'at" en hel del och där jag en gång i tiden var tjenis med personalen... Bara en sådan sak kändes, att komma in där igen. Allt var sig likt, inga år hade passerat.
Sen plötsligt så stod han där, en livs levande skugga av mitt förflutna. Ett minne som jag nästan glömt och en upplevelse på en soffa för hundra år sedan ungefär. Han såg likadan ut. Blicken var densamma, doften hade jag inte glömt och han fick mig fortfarande att bli dum i huvudet och fnittrig.
Det verkade som att han stötte på mig. Igen. Som att han ville ha med mig vidare och som att han ville leva om vårt äventyr. Det var ingen bra idé sist, det visade sig ju ganska tydligt...och det vore en ännu sämre idé nu så jag vek undan.
Skulle vilja skriva så mkt mer om allt detta, men ögonen håller på att falla ihop...
Skriver mer imorn,
Natt.
