För trött.
Jag är alldeles för trött för att skriva, jag är på gränsen till däckad och vill sova i ungefär 100 år.
Tårarna höll sig borta ikväll, jag tror jag är bra på teater när det väl behövs. Bröt ihop på gården hemma istället och hade verkligen behövt en kram men det fanns ingen nära som kunde krama, såklart. Klockan är ju mitt i natten så vad hade jag väntat mig?
Nu ska jag sova. Allt som måste skrivas får skrivas imorn. Jag tänker på takstukatur, den är vackrast ur en viss vinkel.
Natt.
Duktig.
Iallafall litegrann.
Jag har duschat och fixat, nu dricker jag thé, doftar på rökelse och försöker öppna skolböckerna.
Jag gjorde ett ryck och fick iväg mitt mail med 1000 frågor (nästan) till Folkhögskolorna iallafall, jag laddade hela tiden i duschen för att faktiskt våga ringa och sen så ringde jag men givetvis så var det inget svar... Fattar inte varför jag tycker det är så jobbigt att göra sådana saker, jag är helt slut i huvudet nu efter att ha skickat de där mailen men jag har varit duktig och duktiga saker har jag hört ska belönas. Därför ska jag köpa thékopp i present till mig själv som tack för duktigheterna. En stor, fin och tung thémugg ska det köpas. Så det så.
Om jag lyckas skriva mitt arbete och min hemtenta ska jag även belöna mig med nya sängkläder, inte för att jag har råd men det känns som att jag ändå kommer hetsa upp de där pengarna annars, och det vill jag inte.
Lakritsthé är förövrigt helt sjukt gott. Jag vill leva på lakritsthé och snus, går det?
Nu ska jag skissa på en låttext och sedan skriva arbete.
Hej.
Myspace-respons och några tårar.
Jag lyssnade, jag kastades tillbaka, jag grät. Nu är det över och tonerna kan inte skada mig längre.
En bra sak är iallafall responsen jag fått på myspace ang klubben jag ska dra igång, jag hade funderingar på att lägga ner den dels pga vissa saker som hänt och dels pga att många jag känner verkar tvivla på min förmåga att genomföra det hela och då tvivlar även jag... Men, nu var det en vänlig själ som skrivit snälla ord, berömt mig för ett bra initiativ och även hjälpt mig med marknadsföringen... Jag har än så länge 31 Myspacevänner och jag hoppas att några av dem iallafall kommer att vilja spela/lyssna på andra musiker på klubben. Jag ska klara detta, och jag ska klara det bra. Vi ska gå med vinst och Favoritställets ägare ska bli nöjda och glada med min insats och tjäna pengar på att jag driver min klubb där. För det är just det den är, det är MIN klubb, MIN dröm, MITT eget projekt som jag förverkligar och gör till någonting som för en gångs skull inte stannar bara i tanken.
Så det så.
Nu ska jag pyssla om min fettokropp med dusch, hårinpackning och rakning. Så det så. Även om man är ful har man rätt att känna sig fräsch, tror jag.
Hej så länge.
It's my game, and my game only.
Ikväll ska jag ta på mig masken. Den där perfekta masken som utstrålar säkerhet och trygghet, den skitcoola, astuffa och stenfräcka bruden som inte låter sig röras av något och som vet precis vad hon vill och vad hon gör.
Ja, hon ska jag vara ikväll. Jag hade gärna velat lägga till snygg till den listan också men det kan jag inte för jag är svullen och äcklig.
N vill att jag, han, L och hans kompis R ska träffas innan min karaoke ikväll, tyvärr klarar jag inte det och det är av två anledningar. Dels har N pratat så mycket om R och vilken fantastisk tjej hon är att jag redan nu känner mig så enormt i underläge att jag verkligen inte klarar att träffa henne för jag kommer känna mig så usel i jämförelse. Visst, jag tror absolut att hon är precis så underbar som han säger att hon är och hon är nog en sån person som jag skulle gilla men just därför klarar jag inte av att träffa henne. Jag hatar att känna mig ful, äcklig, korkad och otäck och jag gör det ändå utan hjälp av perfekta människor.
En annan anledning är att jag inte klarar av att träffa L heller, jag tycker jättemycket om henne och jag saknar henne (inte för att vi nånsin umgåtts jättemycket men iallafall mer än nu) men det är samma sak där, hon är så perfekt och underbar och älskvärd och jag smutsar bara ner deras perfekta värld med min närvaro.
Därför kan jag inte umgås som folk och vara trevlig och social.
Men, ikväll ska jag iallafall ta på mig den där masken.
Jsg ska gömma kroppen så gott det går i pösiga kläder och jag ska fixa håret så det är fluffigt och fint (då ser jag smalare ut) och jag ska sminka mig till porslinshy och glittrande ögon med svart kajal och blått glitter som matchar hårbandet jag ska ha, det är lysande blått och passar bra till mitt svarta hår.
Önskar jag kunde ha lädershortsen men det kan jag inte för jag har tjockat till mig alldeles för mycket.
Nåja, nu ska jag duscha och fixa så jag blir fin och fräsh.
Kanske, kanske vågar jag lyssna på låten först...den jag inte vågade höra igår.
Mitt i natten-kräk.
Mitt i natten igen och jag är precis klar med ytterligare en frosseriattack. Fattig, trött och svullen ligger jag här på soffan och läser andra bloggar om bulimi. Jag läste om en tjej som varit sjuk i 24 år. TJUGOFYRA ÅR!!! Jag som är nära att ge upp efter 12 år, hon har levt i detta helvete dubbelt så lång tid som jag. Jag vet iallafall en sak och det är att den tjejen måste vara bra mycket starkare än jag, jag hade aldrig orkat.
Jag hatar att matmonstret fick mig även denna dag, jag hatar att det som skulle bli en fin dag urartade precis som vanligt och jag orkade inte ens leka frisk. Jag och A skulle ju träffas förut men det som skulle bli en mysig stund på stan blev inget annat än ett idiotgräl om ingenting.
"Och en doft i mina lakan ska bli allt du lämnar kvar, för att påminna mig kalla nätter om att jag gjorde precis tvärtemot vad jag vill" sjunger Loke i en av sina låtar och det har han så rätt i. Jag gör tvärtemot vad jag vill.
A sa att han på något sätt ville att jag skulle bli jätteledsen när han sa att det kommer dröja länge innan vi ses igen, men jag visade ingen reaktion. Jag var tyst och likgiltig som att jag inte brydde mig. Så är det inte.
Dock är jag duktig på att inte visa något utåt. Innuti skrek jag av rädsla att förlora honom och jag ville inget annat än att be honom stanna kvar och jag ville lova att jag ska bättra mig och bli normal och värd att umgås med och att jag ska prioritera om och att jag lovar att göra allting bra. Egentligen var allt jag ville ha en klapp på huvudet och en varm kram så jag får känna att jag lever men jag klarar inte av att visa att det är de sakerna jag behöver. Jag klarar inte av att sänka garden, visa mig liten, visa mig svag. Svagast förlorar, har jag hört.
Idag blir skriverierna osammanhängande svammel, men det får vara så nu.
Jag köpte skivor idag, 4 st. Letade efter en låt som är minnen och vackerheter från något som aldrig egentligen funnits, men hittade den inte. Hittade däremot två andra skivor av samma band som jag köpte och även två skivor från en annan artist, även denna väldigt minnesframkallande och då särskilt en låt. Nu sitter jag här och vågar inte lyssna på dem för jag tror att jag kommer bryta ihop då och det orkar jag inte. Jag klarar inte av de tonerna inatt. Jag klarar inte av att känna minnena inatt.
Jag hade en trevlig kväll fram till matmonstret högg mig, vilket iofs var ganska tidigt på kvällen. Men iallafall, jag, M, Elwah, Jazz-E, Jazz-K och trubadur C var och lyssnade på Lärar-A och hans jazzband och efteråt så gick jag och Trubadur C till TinTin och fikade. Vi pratade massor och varje gång jag träffar honom kommer jag på hur mycket jag saknat honom. Vi har det alltid så jäkla mysigt ihop. Sen blev det hetshandling och jag missade sista vagnen och fick åka taxi med en chaufför som berättade hela sin livshistoria och alla sina kärleksproblem.
Suck. Som att jag har råd att åka taxi...Som att jag har råd att hetsäta förresten. Ha!
Nu får det iallafall vara nog, jag klarar inte detta längre. Jag har inga pengar kvar och ingen ork heller. Jag undrar hur mycket kroppen egentligen tagit skada av allt hetsande och kräkande.
Imorgon börjar fastan. På riktigt denna gång.
Men nu, sova.
Förresten, min mor är underbar. Jag säger det för sällan men jag älskar henne över allt annat.
Vräksnusk.
Den fina dagen jag skulle ha blev inte så fin. En smörgås satte käppar i hjulet för mig och jag blev fångad i matmonstrets klor innan jag ens hann blinka. Nu sitter jag på Espresso House och ska träffa A om en stund, innan dess ska jag dock göra mig av med vissa saker.
Jag försov mig i morse, igen, men hann ändå till skolan och lektionen som var inställd vilket jag hade missat... Fick iallafall pratat med läraren och fick veta att jag inte är lika körd som jag trott. Inte i det ämnet iallafall. Skönt.
Jag har chans att ta igen allt och jag SKA göra det för jag vill få bra betyg och jag vill komma in på Folkis.
Har även insett hur jävla illa jag tycker om mat. Jag gillar inte mat! Mat är inget annat än ett sätt att döva alt. framkalla ångest för min del, att man kan njuta av mat eller tycka att något är gott är helt främmande för mig.
Visst, jag talar samma språk som alla andra "Jag är hungrig", "Vad mätt jag är", "Vad gott det var", "Jag är sötsugen" osv men för mig är det bara termer. Jag vet inte vad det innebär. Jag vet inte hur det känns att vara hungrig och vilja döva sin hunger med mat, jag vet inte vad äkta mättnad är för jag blir aldrig mätt. jag äter för att...ja, varför egenligen?
Jag vet inte ens det längre. Det är bara ett invant beteende.
Så jävla trött på skiten är jag.
Nu ska jag pallra mig iväg och leka med fingrarna i halsen, tjohoo vilken torsdag!
Svammel.
Klockan är mitt i natten och jag har insett att jag är på väg att bli en tant. Jag äger för första gången i mitt liv en burk dagcreme och en burk nattcreme. Det är tantvarning! Till mitt försvar kan jag iallafall säga att det är mest för att det är creme ur Apotekets Oliva-serie som jag köpte dem, jag älskar verkligen den serien. Eller förresten, det är verkligen inget försvar...att handla på Apoteket är ju tantvarning bara det.
Jag har bestämt mig för att morgondagen ska bli en riktigt fin dag. En underbart fin dag t.o.m. Tomheten äter mig inifrån och jag panikar över allt möjligt men jag ska se till att ha en fin dag iallafall. Skola först, sedan ska jag träffa A och vi ska gå en sväng på Myrorna på Järntorget (Tantvarning igen!!), L och N har varit där och de fyndade en hel massa grejjer. Kommer bli roligt att botanisera bland sakerna ett tag... Sen ska jag jobba på kvällen, och jobba tycker jag om. M är en underbar tjej och jag är så sjukt glad att jag får chansen att jobba hos henne, känns aldrig som att jag gör ett tillräckligt bra jobb bara... Idag fick jag löneförhöjning vilket jag verkligen inte kan förstå, kändes inte som att jag förtjänade det riktigt.
M och Elwah är iallafall så jäkla fantastiska, jag fattar inte riktigt hur de gör det, någon av dem. Är så glad för att jag lärt känna dem och för att de inspirerar mig så mycket.
Någon annan jag är glad att jag lärt känna är Jazz-E, först var jag lite rädd för henne men jag har insett att det nog är för att vi är lite för lika.. Vilket är bra egentligen. Igår drack vi öl och pratade förtroligt, det var ett sånt där guldögonblick som jag vill spara.
Jag måste förresten sluta att bestämma mitt värde efter vad jag tror att andra tycker, jag är ju inte mindre eller mer värd beroende på vem som tycker om mig eller inte...
Av någon anledning så tappar jag helt lusten att ta hand om mig själv så fort jag känner mig ensam, det är konstigt det där. Det känns som att det liksom inte är någon idé om ingen annan får glädje av det. Men, man kan ju vända på det också och se det som att det är bra att vara förberredd... Eller nått.
En annan sak jag insett är att jag alltid är omedveten om när något sker för sista gången, det är nog också både bra och dåligt iofs tror jag. Men, vissa saker vill man veta när det är sista gången, så att man liksom kan ta tillvara på det lite extra. Jag är duktig på att missa sånt.
Nej, nu är det för mkt osammanhängande svammel här... Det är sovdax nu.
Natt.
Ingenting.
Dagen har försvunnit i en dimma. Jag har jobbat och det känns som att dagen bara flög förbi. Nu ligger jag på den trygga soffan i det skitiga vardagsrummet och är alldeles tom och trött innuti.
Det var fel att allt i mitt liv börjar eller tar slut på tisdagar, onsdagar verkar också ligga högt på listan. Ett jävla sms, några fjuttiga tecken på en mobildisplay och sen var det över. Borta. Förbi. Har aldrig hänt och snart är det glömt.
Som vanligt när jag ska spela cool och tuff och säker så klantar jag till det och så måste jag bara höra av mig igen trots att det var precis det jag skulle låta bli. Typiskt mig.
Nu ska jag iallafall stå för det jag säger, hålla mig borta, vara kall, vara tuff, vara säker. Det ska inte gå att komma åt mig, läsa av mig och det ska definitivt inte gå att såra mig. Jag HATAR att du fick mig att gråta.
Tårarna höll sig borta idag, förutom vid vissa tillfällen, på vagnen på väg hem kunde jag dock inte hålla mig längre utan lät de rinna och jag orkade inte ens tycka att det var pinsamt att sitta på spårvagnen och gråta som ett litet barn.
Jag orkar inte ens skriva nu.
Minnas.
Allting börjar och slutar på tisdagar. Jag tror att även jag kommer ta slut en tisdag, dock inte denna.
N berättade igår (eller var det i förrgår?) att han fått en fin påskpresent av L, jag är så glad för deras skull. Jag tror att de är bra för varandra och jag hoppas att de kommer fortsätta ha det lika bra som de verkar ha det nu. De är fina tillsammans. Han hade fått en tavla med ett par dikter och bilder på, dikter som de skrivit själva.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att det inte ska låta fel och missunsamt (missunna dem lycka är det sista jag skulle göra, verkligen, detta handlar inte om det. Inte om dem.) men på något sätt gör det mig ledsen.
Jag vill också bli ett konstverk sådär.
Jag saknar så fruktansvärt mycket, saknar det jag inte får tala om men som jag måste tänka på för det går liksom inte att trycka undan. Igår på jobbet var det extra tydligt för varje gång jag gick förbi köksbordet så stod den där och liksom hånskrattade åt mig, den där grejen som påminner mig om allt som jag gått miste om och som jag aldrig kommer kunna vinna. Fan vad flummigt detta låter, men det skiter jag i. Huvudsaken är att jag får skriva.
Jag vet att det hade kunnat bli ett vackert konstverk, och precis som mina nya texter verkar bli mina bästa bara för att de är ärliga så hade vi blivit det bästa bara för att vi kunde vara ärliga men ärlighet finns inte hos mig just nu för jag ljuger, låtsas och hittar på bara för att passa in en liten kort sekund, bara för att få skapa ett litet, litet minne till.
Det är av minnena vi lever tror jag, utan minnen är vi ingenting. Jag är så rädd att jag ska glömma, glömma allt det vackra och allt det där jag ville stoppa undan i det hemliga rummet längst in i hjärtat. Tänk om jag glömmer, vad finns kvar då? Jag vet att minnen bleknar, att de försvinner tids nog och att man inte längre kan se konturerna och känna dofterna lika tydligt, MEN JAG VILL INTE ATT DET SKA VARA SÅ!
Jag vill minnas, jag vill minnas precis hur hår känns när det kittlar mot nästippen mitt i natten, hur långa minutrarna av längtan är innan du kommer ut ur duschen, jag vill minnas hur hud luktar efteråt och i vilken riktning fjärilarna i magen flög när du la handen på mitt huvud sådär som jag tycker om.
Jag vill minnas rulltrappsturer med eldiga kyssar och jag vill minnas hur kall väggen kan vara mot bar hud men att det inte spelar någon roll för att hjärtat är varmt, jag vill minnas att du sa att livet är som en tegelvägg och att du ritade mönster mellan stenarna.
Jag vill minnas lappar på kuddar och jag vill minnas att det går att känna saker igen fast man inte trodde det.
Jag vill minnas, jag vill aldrig glömma.
Jag har inte kunnat gråta på så jävla länge, det är över två år sedan jag kunde gråta på riktigt men nu kan jag det igen. Tårarna faller och oftast vid helt fel tillfälle. Typ på spårvagnar och så.
Tänk om jag glömmer? Jag är så jävla rädd för att glömma. Det är känslorna jag vill minnas, känslorna, dofterna, tonerna...
Jag hatar att jag är så feg, jag hatar att jag inte vågar stå för vem jag är och vad jag vill och jag hatar att jag inte kan berätta saker för den det berör. Jag håller det inom mig, och jag försvinner lite mer i takt med minnena.
Ikväll är det sånglektion, jag försöker ta mig samman och våga åka dit. Ska ta en öl med Jazz-E efteråt också, hon smsade förut och frågade. Jag blev glad för att hon hörde av sig, kan inte riktigt förstå varför hon vill umgås med mig.
Min hund är världens finaste, han sitter bredvid mig och vill trösta när jag gråter. Slickar bort tårarna och klappar mig på armen med tassen. Jag älskar honom.
Jag borde försöka göra mig iordning nu.
Tomhet.
Jag är så in i helvete trött.
Ligger efter nått så sjukt mycket i skolan och imorgon blir det inget annat än att plugga för min del, måste kontakta mina lärare också och försöka be om mer tid, hur nu det ska gå.
Jag hade så mycket jag ville skriva ikväll men alla orden har försvunnit nu och jag vet inte vad jag ska säga, det finns fan inget alls som fungerar just nu. Pengar, skola, mat...allt är kaos.
Men det ska lösa sig, det ska det.
Nu ska jag koppla bort hjärnan och lägga mig och sova.
Nu.
Det blev en vakennatt... Klockan är fem snart och jag borde verkligen sova. Matmonstret fick mig och jag var tvungen att svulla och spy. Nu är jag trött. Trött men hoppfull på något sätt.
Jag ska kämpa nu, jag ska kämpa för allt jag är värd, eller allt jag vill vara värd iallafall. Jag har gett bort 12 år av mitt liv till Matmonstret, det är hälften av mina levnadsår och det får fan räcka nu. Jag vet att jag inte kan göra det utan hjälp men jag ska ju få behandling och då ska det bli ändring. Det är inte för sent, visst jag fyller snart 24 men jag kan iallafall få ett drägligt liv. Eller?
Jag ska bli smal och vacker, jag ska klara mig ur mina ekonomiska problem och jag ska hitta ett sätt att få hålla på med musiken. Jag ska dessutom börja träna igen, iallafall 3 pass/v.
Denna vecka på tisdag lunch, torsdag f.m. och fredag f.m. Fy fan vad skönt det ska bli!
Men nu, 2 h sömn innan jag ska upp och vara stark.
Att göra och faktiskt genomföra.
* Skicka in hemtentan
* Skriva klart arbetet till Kulturhistorian
* Möte om Öppen Scen-klubben
* Annonsera om Öppen Scen-klubben
* Annonsera om karaoken
* Ringa banken om höjning på lånet
* Söka Folkhögskola
* Ringa skolor (Folkis och grundskola) ang betygskopior
* Kolla med kurator vad som händer med mitt csn och min för höga frånvaro
* Kontakta kommunen ang Personligt Ombud
* Skriva drama-arbete
Det måste sluta nu.
Allting känns bara så jävla hopplöst just nu. Hopplöst och skruttigt och hemskt.
Klockan är mitt i natten, jag har inte städat och jag borde sova för länge sedan...Det enda positiva jag kan komma på är att jag imorgon vet att jag inte kommer hetsäta dels för att jag är pank, dels för att jag jobbar och dels för att jag bara inte orkar. Det senaste verkar dock inte vara någon ursäkt för det mesta.
Det känns som jag förlorar alla som jag bryr mig om, de bara försvinner från mig en efter en och längre och längre bort och jag hatar det. Jag vill inte ha det så. Bandet vet jag inte vart det är på väg och jag är rädd att förlora det också.
N känns så jävla långt bort och vår vänskap kanske inte alls går att rädda och det gör ont, han är och kommer alltid att vara min bästa vän. Fan, det känns precis som i grundskolan när min bästis övergav mig för att leka med de coola flickorna istället och jag hade kunnat göra ungefär vad som helst för att få henne tillbaka. Jag kände mig halv utan henne. Jag känner mig halv utan dig N, eller inte ens halv, fjärdedelig på sin höjd.
Helt ärligt så tror jag inte att jag kommer hitta någon underbarare vän någonsin och det är den där förlorar-paniken igen, den som höll mig vaken när det tog slut mellan mig och I, den där skrikande paniken i bröstet som säger åt mig att trycka på stoppknappen och rädda situationen men jag vet ju liksom inte hur...
Jag lekte vuxen efter kräkandet och räknade på min ekonomi, eller bristen på den snarare... Har mer utgifter än inkomster denna månad och jag orkar verkligen inte hålla på och krångla, skjuta upp, skjuta fram eller fuska mer.
Jag har räknat med att jag får pengar från csn nu men det kommer jag troligen inte få, men även om jag skulle få det kommer jag inte ha råd med alla mina utgifter. Varför? För att jag har hetsat upp pengar som jag inte har i förväg.
Det måste sluta nu, det går inte längre att ha det såhär. Jag sumpar allt jag verkligen vill, jag hade sett fram emot att plugga så jäkla mycket men nu verkar jag ha kastat bort det också. På något sätt ska det gå att lösa.
Veckan som kommer nu ska bli MIN vecka, en frisk och bra vecka.
En vecka där saker och ting inte ska spolas ned i toaletten i form av kräk och helvete och där jag ska genomföra allt jag säger att jag ska göra. Ska skriva en lista på saker att göra i ett eget inlägg.
Jag gör musik.
Egen musik. MIN musik. Sitter vid min keybord med trasig volymkontroll och letar toner tills det låter fint.
Jag kan. Jag är värd att spela. Jag är värd att sjunga och jag är värd att lyssnas till.
Det har aldrig gått så lätt som ikväll att skriva, det blir sånger av texterna och det känns bra.
Detta får inte rinna ut i sanden.
Sjukskrivning?
Kon just hem och sitter och ugglar på övervåningen. Det får vara så den här helgen, jag har ingen ork till att försöka göra något annat. Jag ska städa, men mer än så blir det nog inte.
Jag funderar över framtiden, om sjukskrivning kanske är det enda rätta för min del och om jag kanske borde ta ett år där jag bara fokuserar på att bli frisk. Går i behandling och fokuserar på mig själv. Det känns lockande men jag vet inte om det går pga mina ekonomiska problem. Eller ja, problem och problem... Hade jag orkat fungera som jag ska så hade det inte varit några problem, men nu gör jag ju inte det.
Jag vet inte hur man går tillväga med sådant, jag vet inte vart jag ska vända mig och jag vet inte om jag ens är tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven. Och jag vet inte om pengarna man får som sjukskriven kommer räcka.
Med andra ord, jag har ingen aning om vad jag ska göra.
Inlagd med helgpermission hade varit skönt, men då offrar jag musiken och alla mina vänner och det klarar jag inte. Dagvård känns inte som ett alternativ heller och jag vill inte åka iväg på behandling och troligen kommer jag inte ens få det.
Fan, jag vet inte. Det enda jag vet är att jag har kunnat skriva på sistone och det är iallafall bra.
Ovälkommen.
De beter mig som att jag vore pestsmittad och det gör så jävla ont.
Fattar de inte att jag är precis samma tjej som de en gång lärde känna, bara det att jag mår dåligt just nu?
Jag vill inte förlora de jag älskar mest av allt, men jag tror att det redan är gjort.
Jag måste härifrån en stund, känner mig ovälkommen och oönskad i mitt eget hem. Som att jag är det lilla, trotsiga barnet som ingen vill veta av och som bara är i vägen.
Han sa att de var bra!
Det blev lite skriva iallafall. Två texter. Jag vill skriva mer, men jag börjar bli trött.
H fick läsa, det är gött med andra musikintresserade nattugglor på msn... Det konstiga var att han verkar tycka de var jättebra. Jag blev glad iallafall, och peppad. Jag vet inte om jag vågar göra något själv egentligen för oftast rinner det ut i sanden och jag har ingen att dela glädjen när det går bra med men vi får se hur det blir. Det är ju ingen brådska.
Jag är iallafall glad att han tyckte om dem, han sa t.o.m. att han blev berörd, och det var ju beröra jag ville... Önskar att jag kunde sätta mig vid pianot nu men det går ju inte för L och N ligger och sover. Jag borde också sova egentligen.
Jag ska klara morgondagen utan frossande. En enda dag ska jag klara, det är ett kortsiktigt och uppnåeligt mål och jag ska klara det. Bara thé imorn, inget annat.
Klarar jag det blir det femdagarsfastan efter det.
Nu jävlar.
Hoppas ångesten håller sig borta så jag får något gjort imorn och kan sova hos A på kvällen.
Tog min medicin nyss, Mirtazapin och Cola Light är ingen god kombination kan jag lova. Fy fan.
Ska skriva lite till och sedan sova.
Natt.
Mod, musik och massa mer tårar.
Jag vill inte mer. Orkar inte mer. Jag skiter i att det blir alldeles för många och för långa blogginlägg idag och jag skiter i om mina ord sårar fler än bara mig själv.
Jag är inget egoistiskt svin som sätter mina egna behov främst, inte MINA behov, men Matmonstrets.
Jag vill ju ge för i helvete, det finns inget jag tycker mer om än att ge och göra andra glada. Jag bryr mig inte om hur jag mår om de jag älskar har det bra, men när det är så här så spelar inte det någon roll för det enda som spelar roll är vad Matmonstret vill.
Tro mig, det är inte mina egna behov jag sätter främst när jag ställer in att träffa en vän för att istället sitta hemma och frossa, eller när jag åkte hem mitt i vad som var mitt finaste födelsedagsfirande någonsin bara för att spy eller när jag skiter i att svara i telefonen för att jag står med huvudet över toalettstolen. Det är inte MINA behov.
Och nu kan jag inte sluta gråta istället, men jag tror att det är bra.
Jag har nog lyssnat på samma låt 20 ggr nu.
Jag hatar att drömvärlden bara är en jävla dröm, en låtsasvärld med en påhittad karaktär som är allt jag vill vara men som faller samman och försvinner om man skrapar lite på ytan. Jag önskar att den fanns på riktigt.
Det finns snart inga ord kvar och jag orkar inte låtsas att det kommer lösa sig. Det gör det inte.
Funderar över om jag borde sova eller om jag ska sätta mig och skriva istället, det känns som att det kan bli vackra texter inatt men jag vet inte heller om jag vågar och det kanske blir alldeles för enformigt eller alldeles för personligt...jag vet inte. Jag har aldrig varit rädd för att skriva förut, men nu är jag det. Jag vill göra mitt "soloprojekt", nakna visor med sång och piano och kanske lite, lite slagverk nånstans men jag vet inte hur det ska gå till för jag är inte tillräckligt bra och vem skulle vilja lyssna på mig? Det kommer göra ont om ingen lyssnar, för det är ju liksom det som är själva poängen, att bli hörd...att få beröra som sagt.
Jag kanske borde göra ett försök iallafall, om inte anant i utbildningssyfte...kan ju hända att jag lär mig något på kuppen. Dessvärre måste jag kräkas först för det ligger godis i magen.
När som helst, hur som helst...bara vara Du.
Jag får inget gjort idag. Sitter och är varm och mår dåligt och äter godis. Lyssnar på musik som får mig att minnas och försöker att gråta och försöker att inte gråta men lyckas inte med något av det utan det blir något konstigt mellanting.
A tror att han bara varit mitt tidsfördriv, han kunde inte ha mer fel. Han är inget tidsfördriv, han är någon som jag litar på och tycker om men jag är alldeles för dålig på att visa det, jag vet det. Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte hur jag ska få honom (eller någon annan) att förstå varför jag är som jag är.
Jag hade velat vara där ikväll, jag hade velat vara normal och åka hem och städa och sen åka dit och sova och vara en vanlig jävla tjej med vanliga jävla problem men istället så sitter jag här och har ångest och nästan-gråter till minnesmusik.
"När som helst, hur som helst...bara vara du."
Det var precis så det kändes den där gången. Som att jag var okej. Som att jag var på riktigt och som att jag fick finnas just där, just då.
"Det spelet du spelar, det måste sluta nu.
Tänk om du förlorar, när insatsen är du."
Jag vill minnas att jag inte riktigt kunde hålla tårarna tillbaka då heller, precis som nu.
Jag hatar att du fick mig att gråta.
Jag hatar att jag alltid ska tolka in massa grejjer i saker som jag vet inte stämmer, och jag hatar att det dyker upp situationer ibland som bara verkar vara självklara tecken till mig. Som när den där jävla lappen trillade ner från ingenstans mitt på St: Eriksbron med texten "Life is not a rehearsal" på. Vad ska man tro?
Jag vill tro vackra saker, jag vill tro att jag när som helst, hur som helst får vara bara jag, men jag vet alltför väl att det inte är så.
Jag brukar inte ångra saker, men jag ångrar att jag lät det bli så här. Jag ångrar att jag blev liten och svag igen och att jag blev genomskinlig framför din blick. Jag visste ju att det du såg därinne inte skulle duga.
Jag vill skriva låttexter men jag vet inte vad jag ska med dem till.
Oftast är mitt minne dåligt och jag glömmer bort saker men ibland minns jag alldeles för mycket.
Det finns så mycket jag vill skriva, men jag vågar inte för vissa saker ska inte läsas och misstolkas och jag har aldrig varit bra på att skriva saker som jag inte får dela med mig av.
Tårar.
Jag hatar att du fick mig att gråta. Du skulle inte få mig att gråta.
Du skulle stanna på utsidan och aldrig ta dig in. "Du och jag ska bara ha det trevligt och njuta" var det nån klok fan som sade, och jag tror minsann det var jag.
Fy fan vad fel jag hade.
Jag hatar att du fick mig att gråta.
Lördagstankar.
Lyssnar på Loke och förundras över hur mycket hans texter fortfarande berör mig. Jag undrar om mina texter någonsin berört någon. Hittat in i hjärtat hos någon jag inte känner. Jag vill att det ska vara så, jag vill beröra, framkalla känslor, jag vill sjunga mig in i folks inre och stanna kvar där för det är enda sättet jag kan bli odödlig på och det enda som kan göra allt mitt lidande värt besväret.
Jag var ute och drack öl igår med Loke och Jazz-E, vi satt på Sjuans ölhall och när E var på toa halkade samtalet in på musik. Han verkade på ngt konstigt sätt respektera mig som musiker och det kändes konstigt. Jag är ingen musiker, jag är en jävla wannabe-sångerska som inte ens vågar söka folkhögskola.
Jag skulle åkt till A ikväll egentligen, men det behövs städas här hemma och jag försöker hitta energi. Det måste bli gjort ikväll.
L och N är på nedervåningen och jag vågar inte gå ner till dem, jag vågar inte vara någonstans alls idag egentligen och allra minst vågar jag vara i min egen kropp.
Vi pratade mkt igår, Jazz-E och jag. Det är underligt hur jag alltid lyckas skrämmas av dem som visar sig vara som mest lika mig själv. Jag kände igen mig så mycket i det hon sa, och jag tror att det var ömsesidigt, att hon förstod vad jag menade också. Jag är glad att jag lärt känna henne, hon var inte lika farlig som jag först trodde.
Jag har så mycket tankar och funderingar inom mig idag att jag bara måste få ut dem, jag vet inte vad jag gör annars. Har jag tur blir det något vackert, har jag otur blir det bara terapiskriveri men då får det vara så. Ska städa också, och fortsätta med arbetet till skolan.
Det är så konstigt hur musik kan få en att minnas, en av Lokes låtar (den första jag någonsin hörde) är en sådan låt. Jag är tillbaka i Nacka när jag hör den, jag är en 18 årig rökare som inte vet vart hon hör hemma och som drömmer dagarna i ända om ett liv som någon gång kommer börja. Jag hade min drömvärld där, min tillflyktsort och mitt andningshål. Jag tror inte att jag förstod det då bara.
Ung och oerfaren fick jag veta vad en piercad manstunga kunde innebära och jag såg solen gå ner genom ett skitigt fönster på 4e (3e) våningen medan högen av cigarettfimpar växte sig större i askfatet som verkade alltför litet för sin uppgift.
Jag hörde Lokes röst, förundrades, beundrade och drömde. Levde? Ja, kanske lite.
Han sa aldrig något om skärsåren har jag för mig, och varje gång jag var där försökte jag göra mig så liten jag bara kunde för att han inte skulle se mig på riktigt. Jag vet inte om jag lyckades, men jag tror det.
Och varje gång han öppnade dörren var jag lika chockad över att det var jag som stod på andra sidan. Ja, jag var chockad över att det var jag som stod där, inte över att det var han som öppnade. Den där chocken har ännu inte lagt sig, även om det gått 6 år sedan dess. Chocken är kvar, återupplevs, slår ner mig gång på gång. Det är inte han längre, det är inte samma drömvärld. Ingenting är detsamma, men chocken lever kvar.
Jag har en ny låt också, en ny låt som liksom har letat sig in på något sätt. En låt som jag dessvärre inte hittar men som spelades under en underbar natt på en underbar plats där jag var precis sådär underbar som jag lyckades låtsas vara i Nacka för 6 år sedan. Som sagt så finns chocken kvar men situationen är ny.
Jag vill göra verklighet av mitt musikprojekt som jag funderar över, mina spoken word/visa/poesi-låtar men jag vet inte hur jag ska hitta tid till det och jag vet inte vem som skulle orka lyssna. Jag vet inte heller om jag är duktig nog för att göra det. Jag vet bara att inspirationen kastar sig över mig ibland utan att jag är beredd och att det känns som att jag inte vet vart jag ska göra av allt när det blir så.
Jag vill utvecklas, jag vill kunna, jag vill våga... Jag vill framförallt våga söka folkhögskolan men ansökningstiden är snart över och jag tror inte att jag är modig nog för att göra det. Varför skulle de ta in lilla mig? En fet 24-åring med bristande teorikunskaper som knappt kan spela piano och som sjunger hellre än bra... Verkligen en elev att satsa på. Antar att vilja inte spelar så stor roll i verkliga livet, och även om det gjorde det så skulle det gå åt skogen eftersom jag inte har orken att göra någonting.
Känner mig så jävla ensam, men det kanske är just det jag vill vara? Det vet jag inte. Jag vet bara att jag aldrig har varit ensammare än nu och jag vet att jag vill skriva en av mina spoken word/visa/poesi-låtar ikväll men jag vet inte hur för jag vill inte lämna ut någon och jag vill inte att någon ska förstå vad det egentligen handlar om.
Jag har ont i ryggen.
Lite ord.
Jag ska snart iväg. Ska träffa E och dricka vin.
Är förvirrad och trött och ser alla mina planer falla isär och alla mina intentioner försvinna bort.
Jag var så jävla säker och stark i onsdags, och jag visste vad som var rätt och vad som var fel. Var du tvungen att säga sådär? En kommentar och jag föll igen. En kommentar och sen var det dimmigt, underbart och förvirrat som det oftast blir.
Fan.
Jag har kramp i bröstet och det gör ont. Nu ska jag gå.
Arbetsterapeut och Thaimat.
Jag var så stark när jag vaknade imorse, det försvann. Jag har verkligen lyckats sumpa allt igen nu pga att jag mår som jag gör och det känns så jävla onödigt. Det är lätt att säga att det är självvalt, jag vet, men det är inte riktigt så.
Var hos arbetsterapeuten idag och hon är verkligen en originell kvinna, jag fick bita mig i läppen för att inte be henne stoppa remissen nånstans där solen inte skiner men det gjorde jag inte. Hon ska iallafall skicka remiss till AB-mottagningen på Östra och dit är det tre månaders väntetid och i min sjuka hjärna ger det mig tre månader att svälta mig till 49 kg. Jag SKA lyckas.
Dessvärre försvann ju som sagt min styrka efter besöket hos henne och jag gick och handlade två pkt kakor och 2 mackor som jag tryckte i mig. Köpte 2 portioner thaimat också men åt inte allt. Så spydde jag och nu sitter jag här och är svullen, äcklig och ångestig och ska snart iväg till jobbet.
Ser inte fram emot ikväll. Hade sett fram emot ikväll jättemycket men det är liksom grusat nu.
Tisdagar och veganism.
Det börjar med tisdagar. Allt viktigt och fint i mitt liv börjar på en tisdag. Eller ja, inte allt kanske, men väldigt, väldigt mkt. Första gången jag såg I var på en tisdag, vår första riktiga date var på en tisdag, jag såg Vackraste första gången på en tisdag och det finns en stor sak till som även den hände på en tisdag...
Saker och ting tenderar även att ta slut på tisdagar, har jag märkt.
Kom just hem från "after-sing" med två av tjejerna från Jazz-kursen, vi var på favoritstället och drack öl och snackade skit och det var trevligt. Eller ja, det blev trevligt efter ett tag iallafall och jag orkar inte ens gå in på varför.
Jag har 1000 olika saker jag borde och vill skriva men jag hinner inte, jag måste göra en affish och jag ska upp igen om otäckt få timmar.
Vegan ska jag bli iallafall, om jag nu ska tvingas behålla allt jag äter tänker jag då inte äta ngt som kommer från levande djur, inte en chans. Även om det är ägg eller sådana saker som inte innefattar egentligt kött så tänker jag välja bort det ändå. Det enda jag kommer sakna är sushi, men det får gå på ngt sätt.
Nåja.
Träffade förresten en underbar kurator idag som blinkade finurligt. Jag blev glad.
Natt.
Aldrig mer!
Jag ska aldrig mer låta någon komma nära! Aldrig!
Inte som vän, inte som partner, inte som medmänniska-inte alls.
Vi människor vill gärna tro att vi är så otroligt unika, fantastiska, omtänksamma och fina men vi är precis likadana allihop, dvs egoistiska och fega.
Jag säger inte att jag själv på något sätt är bättre än någon annan, jag är precis likadan själv men jag ser inte det som en ursäkt till att stå ut med skiten.
Nej, själv är bäste dräng som det heter och det börjar jag tro nu efter att på tre dagar förlorat lika många vänner eftersom jag tydligen är en alldeles för stor belastning. Då får det faktiskt vara.
Jag orkar inte ens bli ledsen faktiskt, jag har varit med om det förut och om jag inte sätter stop nu kommer det hända igen så därför sätter jag stop nu!
Ingen mer närhet, varken fysisk eller psykisk faktiskt för det verkar leda till problem oavsett vilken av sorterna man väljer.
Massa ord...
Det är något speciellt med blockljus. De lyser inte på samma sätt som andra ljus och det går inte att sätta fingret på vad det är som är så speciellt med det där skenet. Jag sitter och stirrar på två blockljus och hör musiken strömma upp från nedervåningen där N sitter vid sin dator. Det är så skönt att ha honom där, han vet inte om det och jag hittar inga ord för att säga det men jag är så otroligt glad att han finns och ikväll är han nog viktigare än nånsin.
"Death is not the end" låter det från cd-spelaren och ironin talar sitt eget tydliga språk. Nej, det kanske är så.
Jag har ingen kontroll längre, och sakerna jag verkligen, verkligen älskar och bryr mig om försvinner längre och längre från mig. Jag hade lyckats ta mig ur skuldträsket men är tillbaka på botten igen efter att ha svullat över mina tillgångar, jag förstör relationer och sårar vackra människor. Det fanns en tid då det bara drabbade mig själv, när jag lyckades hålla mig ovanför vattenytan så att ingen såg djupet som fanns där under och när jag lyckades spela mitt spel ganska snyggt även för de som verkligen betydde något. Den tiden är förbi. Varför vet jag inte, men jag vet att A och N är två människor som betyder massor för mig för att jag på ngt sätt kan berätta allt för dem. Ibland behöver jag inte ens berätta för de ser ändå. Oftast är det så.
Ändå så driver jag dem längre och längre ifrån mig och det är klart att jag förstår att alla människor har gränser och så även de två. Jag vet bara inte om jag själv har några gränser längre, jag känner mig knappt mänsklig.
Och jag hatar det, jag hatar kvällarna med huvudet över toalettstolen och spyorna som kletar i håret och det eviga rivandet i halsen som inte leder till annat än sår, blod och mer ångest. Jag hatar likgiltigheten och självhatet och jag hatar att alltid känna sig mindre än alla andra (mindre, men större till kroppen), jag hatar att se siffrorna på vågen krypa uppåt sakta men säkert och jag hatar händer över min kropp, dömande och letande.
Men, det finns stunder jag älskar också. Stunder som inte går att beskriva, stunder när jag vill sätta mig på gatan mitt i stan och skriva, när solen lyser både utomhus och innuti mig och det känns som att inget kan stoppa mig alls. Stunder när det känns som att jag lever, betyder något, är något och finns på riktigt. De är inte många men de finns, dock blir de allt färre.
A är arg på mig för incidenten imorse och jag förstår honom, tydligen har han verkligen skällt på mig efter noter om att jag skulle kliva upp ur sängen men jag har inget minne av det alls, minns ingenting förutom att jag vaknade med ett ryck och då stod han redan påklädd vid dörren och jag hade ångest och klarade inte att gå upp när han såg på och bad honom gå ut ur lägenheten, vilket i sig är jävligt korkat eftersom han bor där och inte jag...
Jag förstår att han är arg, det hade jag också varit...
Jag måste sluta med det här nu.
Hemsk morgon
Fördelen med mobilt bredband: Blogg på vagnen på väg t jobbet.
Vaknade hos A imorse, tydligen har han skrikit på mig en kvart för att jag skulle gå upp och han höll på att komma sent till sitt nya jobb pga att jag inte gick upp... Jag minns ingenting, verkligen ingenting. Det är som att inget av det där har hänt utan dagen började när jag gick upp. Vad som skett innan det är jag helt omedveten om.
Det skrämmer mig. Det skrämmer mig så mkt att jag var tvungen att hetsa innan jobbet och nu sitter jag på spårvagnen på väg ut och bestämmer mig för att det fan får räcka nu.
Jag orkar inte mer, det är bli stark eller välja döden som gäller för jag klarar inte en gång till med fingrar i halsen och matrester kvar i magen.
Den här veckan:
*Fasta
*Minst tre träningspass (om inte annat för ryggens och knänas skull)
*Fixa allt som har med skolan att göra
A verkar tro att jag väljer att må som jag gör, att jag vill ha det såhär och att det är lätt att välja bort det. Det är inte lätt. Det är inte självvalt och även om inte en jävel tror mig så kämpar jag, jag kämpar varje dag, hela tiden för att bli frisk och för att kunna fungera normalt iallafall en dag.Jag vet att om jag klarar en dag så kan jag klara flera, och jag försöker. Det gör jag. Även om ingen annan än jag tror det.
Det är över nu...
Ska snart iväg t H och spela in lite musik, somnade på soffan förut och när jag vaknade hade jag fått ett sms. Det sms'et som jag borde ha fått igår och som innehöll saker jag inte ville veta men nog redan visste. It sucks, it sure does men vad hade jag väntat mig?
Jag vill inte mer, vill inte känna, inte tänka, inte vara. Vill bara få det bra, lugnt och skönt.
Längtar efter samma dag som jag gjort hela mitt liv, dagen när jag vaknar och känner mig lätt. Inte bara lätt i kroppen utan i hela sinnet. Kommer den dagen någonsin komma undrar jag...
Jag hatar att jag låtit det gå såhär långt, dels med mig själv men även men det där andra, och nu vet jag inte hur jag ska hitta tillbaka.
Och jag står i vägen för andras lycka, hur det nu är möjligt att en sådan som jag gör det. Det gör jag iallafall, det blev ganska tydligt idag.
Färdigspytt!
På riktigt. Jag pallar inte mer, det går verkligen inte. Kroppen strejkar och varje gång jag ställer mig där över toastolen så protesterar minsta fiber i min kropp.
Så, färdigspytt.
Jag ska börja med en ny regel nu, att varje dag bestämma vad som ska vara tillåtet dagen efter. Imorgon är det frukost på Espresso House som är tillåtet, och sen drinkar på kvällen (ska hem till en vän och kolla på schlagerfestivalen!), inget mer än så. Inga mer trasig halsar, brustna löften eller frosseriattacker när jag verkligen inte har tid med det. Tid eller råd. Jag vet ju att jag oftast svullar istället för att känna, istället för att gråta. Jag behöver nog gråta mer.
Har även insett att jag nog måste bli sådär kall igen. Isdrottning, inte känna, bara vara. Jag kanske borde tacka för att du hjälpte mig inse? Jag antar det, men jag kommer aldrig säga det till dig för då kommer du bara se mig som en idiot...vilket du förövrigt redan verkar tycka att jag är. Fy fan.
Nyss var vi ett konstverk, nu är vi ingenting.
Helvetesnatt...igen.
Jag ber på förhand om ursäkt för alla eventuella missförstånd, (miss)tolkningar och andra liknande företeelser som det här inlägget kan komma att frambringa. Dock måste jag få skriva, ocensurerat och naket. Ärligt. Så ärligt det går när klockan är 03.30 en lördagsmorgon och Besvikelse och Ångest har bestämt sig för att följa mig hem.
Kom hem alldeles nyss, ännu en karaokekväll till ända och idag sprack fasaden. Den perfekt uppmålade bilden som jag valt att visa, den krackelerade och föll i småbitar ner på trägolvet. Ett tag gick det inte att hålla tillbaka tårarna, när jag äntligen skulle få gå hem blev jag stående snyftandes i ett mörkt omklädningsrum och hörde de glada skratten från övervåningen. Jag blir aldrig en del av det där.
Jag vet inte varför det är så. Jag vet inte varför jag aldrig är värd något på riktigt eller varför man alltid glömmer mig för andra. Jag vet inte varför jag blir så jävla liten i vissa personers närvaro. Det var så tydligt idag, som två samhällsklasser som försökte komma överrens men där ingen förståelse finns och det hela endast skapar frustration.
Underläge. Jag är alltid i underläge.
Jag önskar att jag kunde bli arg. Önskar att jag hade modet att stå för vad jag tycker eller känner och att jag inte skulle behöva skämmas så fruktansvärt över mig själv hela tiden. Ja, det önskar jag. Men jag gör det inte, istället är jag tyst, tillbakadragen, otäck och hemsk som alltid.
Och du trodde att det berodde på karaoken... Hur kan du ha så fel? Vara så blind? Eller är det kanske jag som har fel och är blind? Jag vet inte längre. Längre? Har jag någonsin vetat?
Jag har alltid velat tro att det är bra att leva i nuet, att impulser är till för att följas och att konsekvenser inte spelar någon roll. Jag börjar tänka om.
Så jävla misstänksam har jag blivit, jag tror det värsta om de flesta numera och utgår ifrån att jag kommer bli bedragen på ett eller annat sätt (inte bedragen som i otrohet då, nödvändigtvis) och skrämmande ofta så har jag rätt! Så även denna gång och fan ta mig att jag lät det ske.
Vad trodde jag egentligen?
Så mkt nattsvammel...
Duschat. A sover och andas tungt, jag vet inte om det gör mig trygg eller rädd. Det är en konstig natt, en sådan där natt som inte borde ta slut för att man kan finna svar som döljer sig bland skuggorna och tröttheten har valt någon annan att vila hos ikväll.
Jag har skrivit dikter. Jag. Dikter.
Förut var det mer en regel än ett undantag att jag skrev men den förmågan satte sig även den på en buss till Norge tror jag, tillsammans med I då. Men jag har skrivit.
DET skrämmer mig, men på ett skönt sätt och jag sitter här och förundras över hur vackra småsaker är. Jag tittar, jag SER verkligen. Min skolbok med en snusdosa vilandes ovanpå, jag vet inte varför men det är så fint på ngt sätt.
Så enkelt. Och mitt. Jag borde vara glad.
Duschen var en upplevelse, det är ju min gamla lägenhet A bor i och det väckte många minnen att stå där och..stå.
Många, merparten (om inte alla), dåliga.
Jag minns den ständiga stressen, jag minns saknaden och despersationen, den uppfuckade ekonomin, kassa hälsan, dåliga relationerna och jobbet som jag avskydde att gå till.
Jag minns att jag sov, mycket. Så fort jag kunde sov jag. Jag kommer ihåg nån gång i grundskolan när vi skulle skriva i någon " Mina Vänner-bok" och en kompis skrev sova som favoritfritidssyssla. Jag förstod det inte alls. Sova? När det fanns så mkt annat att göra!
Nu däremot förstår jag, och jag både önskar och önskar inte att jag kunde göra det igen.
Jag vill saker nu. Jag brinner. Men orkar jag.
Det är inte pga lathet eller ovilja som jag fuckar upp saker och ting, det var inte för att jag inte ville eller inte hade lust som jag sket i lektionen idag utan det handlar om ångest. Ångest, hat och en inre trötthet som inte handlar om fysiskt sömnbehov utan mer om en allmän utmattning utan slut.
Idag handlade det om att gårdagskvällen och natten blev för mycket för mig och jag behövde andas innan jag kunde leva igen. Svulla, kräkas, döva ångest. Andas, i verkligheten som jag så abrubt kastades tillbaka in i.
T sa något om det där igår, om mig och sömn. Kommer inte så noga ihåg vad det var men det var ngt om att han verkar tro att jag sover lite. Att jag har energi. Ha! Jag har ingen energi, men jag vill så gärna ha det att jag låtsas ibland...
Detta går inte längre. Ska snart upp och är så sjukt trött nu. Borde försöka sova.
Folkhögskoleklump i magen...
Mitt 100:e inlägg. A ligger och sover till smattret av mina tangenter och det påminner om svunna dagar, återigen med ombytta roller. Jag minns hur jag låg nedbäddad under ett blått täcke i ett dragit hus och somnade till I's smattrande tangenter. Många nätter. Det var trygghet.
Jag borde ta en dush och sedan lägga mig men jag har en klump av nervositet i magen, tiden går för fort och jag fyller snart 24. TJUGOFYRA! Panik!
Om mindre än 2 veckor ska ansökningarna till Folkhögskolan vara inne. Billströmska lockar mest men även Gbg är aktuellt. Den ena delen säger åt mig att kämpa, ge järnet eftersom det kan vara vägen in till musikhögskolan och att det kommer att lösa sig med skulder och studieekonomi om jag bara lägger manken till. Den andra delen ber mig sluta drömma. Ge upp, kasta in, inse fakta.
M sa idag att om det var något jag ska syssla med så är det musik, jag blev så glad när hon sa det. Så löjligt glad och så överraskad att jag inte ens kunde tacka för de fina orden... Jag, som inte ens är duktig...
Och jag är rädd, rädd för ansökningsprov och rädd för att få mina farhågor besannade-att jag inte duger.
Allt jag vill är att få spela, eller ja, sjunga då. Det är allt.
Jag skulle ha blivit duktig, jag skulle ha spelat bra piano till antagningsprovet men tiden har sprungit ifrån mig och jag kan för fan inte mer nu än för ett halvår sedan! "Du måste ju bli sångpedagog", så sa hon, M alltså.
Och jag vill det, herregud vad jag vill det och jag skiter i att det inte är ngt glamouröst yrke där man tjänar massor-det är passionen som räknas.
Inget slår känslan av att få sjunga. Så snälla, snälla...låt mig hitta modet att söka och låt mig komma in!
Som ett brev på posten...
...kommer den. Ångesten.
Äter, och sedan är det kört. Men, den här gången tänker JAG vinna. Jag vet att jag proppat i mig mängder av kalorier nu, jag vet att jag imorgon kommer vara svullen som en gris och jag vet att jag kommer få ångra detta när biverkningarna kommer, men jag ska vinna ändå.
Och den där jävla fastan ska få sin början imorgon.
Vatten, kaffe och cola imorn. Inget annat.
Eller jo, nån öl kanske...
Försöker tänka logiskt men det går sådär.
Nu, tenta.
Home and away...
Kom just hem, har spenderat större delen av arbetsdagen på Östra Sjukhuset och hälsat på Elwah tillsammans med M. Konstigt att man kan ha så trevligt på sjukhus egentligen... de är underbara de där två tjejerna!
Jag kanske borde ha blivit läkare, som mamma alltid velat... Varje gång jag är på ett sjukhus känner jag någon underlig nyfikenhet och jag känner mig hemma på ngt sätt. Musik eller vård, det har alltid varit de två valen för mig, nu verkar det varken bli det ena eller andra.
Snart ska jag hem till A, blir dock inte så mkt umgåsande eftersom jag MÅSTE göra hemtenta och verkligen inte kan strunta i det idag. Kommer bli en lång natt detta.
Shocken och besvikelsen från i förmiddags/morse har lagt sig lite. Lagt sig, men inte försvunnit. Jag försöker att inte tänka, eller iallafall att tänka framåt och på bra saker. Jag rör alltid till allting, tänker att "denna gång blir det annorlunda" men det blir ju aldrig det! Jag borde ha lärt mig kontrollera mina impulser vid det här laget, men icke.
Egentligen skulle jag vilja skriva inatt, skriva, skriva, skriva och bara få ur mig allt. Ingen censur, inga omskrivelser. Bara skriva. Men så blir det inte, för det är tenta och iväg som gäller och skrivandet får vänta. Inatt fick jag mängder och åter mängder av vackra ord i huvudet. Sanna ord som för ögonblicket var rätt men vars betydelse och äkthet grusades i samma ögonblick som den förbannade väckarklockan drog igång. Ironiskt nog med Damien Rice's Amie som signal. "But I'm not a miracle, and you'r not a saint". Och den här gången var det rätt och det skulle inte vara tvärtom som förr. Bara lite kanske.
Fan vad jag svamlar. Nu ska jag byta om och åka.
Hej.
Back in reality...
"501 steg och det tomma ekandet av klackar
Mot asfalten
Som ett hån i varje steg
Och glömda minnen suddas ut
Sakta, sakta, sakta
Men alldeles för fort"
"Välkommen till verkligheten" sa han, och han visste nog inte hur rätt han hade. Verkligheten, ett ekande hål känns det mer som just nu och jag fattar inte varför det alltid är så svårt att resa sig och gå och varför tiden verkar stanna samtidigt som den går alldeles för fort. Jag vet vad jag borde göra, jag vet att jag borde bli sådär tom och kall och svåråtkomlig som jag blev efter A (inte Älsklingen, en annan A) men jag vill ju inte det! Jag vill leva, inte bara existera!
Ibland känns det som den där filmen igen, den där filmen som spelas upp och som ska föreställa mitt liv men jag själv deltar liksom inte riktigt. Jag tittar på avstånd men blir aldrig mer än en skådespelare med en tillfällig karaktär. En utbytbar karaktär.
Jag spelar många roller.
Och en sak jag inte kan förstå är hur han kan ha så rätt men samtidigt så jävla fel om mig, och jag undrar om bilden kommer rasa snart eller om den redan har gjort det men utan att han vill berätta det för mig för att han vill göra det enklare för sig själv? Enklare. På vilket sätt?
Och det finns tusen och åter tusen ord inom mig som vill komma ut men mitt eget värde sätter stopp för det, eller ja, bristen på värde snarare.
"-Du måste sluta med det där.
-Jag vet....Jag har gjort det egentligen. Nästan.
-Ja, jag ser det...
-Jag krisade lite bara."
Jag orkar inte ens dölja det längre, och jag skiter i kommentarerna. Nej, det gör jag inte... Jag undrar vad som hade varit annorlunda om jag varit annorlunda? Hade jag blivit mer accepterad, hade jag varit omtyckt, kanske t.o.m. respekterad?
Hade jag spelat på samma nivå som alla andra istället för att ständigt vara en under?
Och jag tycker inte om känslorna som bubblar i mig, de skrämmer och de borde inte finnas där men jag vet inte hur jag ska få bort dem utan att bli sådär död på insidan igen.
Helst vill jag stanna tiden.
Det borde aldrig ha fått bli idag.
02.55
Och sedan ett lite mindre happy inlägg. Det blir ingen sömn för mig ikväll, jag håller återigen på att kasta bort mitt liv på grund av den dumma jävla sjukdomen bulimi och det går inte ens att i ord beskriva hur fruktansvärt trött jag är på skiten! Svullen kropp, trasig hals, blödande knogar och ett blödande inre. Just nu även en blödande arm för att jag var tvungen. Och just nu skiter jag i att folk ser det, jag skiter i att jag ska sova hos A imorn (eller ja, det skiter jag ju inte i, men jag skiter i det i samband med detta...) och han kommer se vad jag gjort, jag skiter i att jag vill att Elwah och Ika ska se mig som en stark tjej som kan finnas där för dem när det behövs och jag skiter i att T, återigen, kommer kommentera mina märken och titta på mig sådär igen. Jag skiter i det. För ibland måste man.
Imorn ska jag göra den, tatueringen som representerar allt det jag är.
SJÄLVSTÄNDIGHET- för att jag gjorde det, jag skapade ett eget liv, jag står på egna ben, jag är en egen person som inte behöver andra för att vara lycklig.
EN ÅTTONDELSNOT- För att jag äntligen vågar stå för min passion för musik. Jag vågar sjunga, jag vågar skriva, jag vågar ha en musikalisk identitet och jag står för den. Jag lever min dröm i musiken.
ETT BI- För att jag står för min sexualitet och vågar stolt säga att jag tänder på kvinnobröst och gillar att slicka fitta och för att jag vet nu att det inte bara är fysisk attraktion utan jag kan även bli kär i en kvinna (Tack, Vackraste!).
Om jag gör den här tatueringen men inte kan stå för den, vore det inte att spotta sig själv i ansiktet då? Jag tror det faktiskt. Därför måste jag börja ta ansvar nu. Ansvar för mitt eget liv och ansvar för mina egna handlingar. Det spelar ingen roll att jag är trött idag, jag ska plugga i natt. Har jag tur blir det nån timmes sömn, har jag otur blir det det inte.
Det får inte spela roll inatt.
Svart kaffe och randiga armar för att hålla mig vaken.
Nu, hemtenta.
Imorn ska jag göra den, tatueringen som representerar allt det jag är.
SJÄLVSTÄNDIGHET- för att jag gjorde det, jag skapade ett eget liv, jag står på egna ben, jag är en egen person som inte behöver andra för att vara lycklig.
EN ÅTTONDELSNOT- För att jag äntligen vågar stå för min passion för musik. Jag vågar sjunga, jag vågar skriva, jag vågar ha en musikalisk identitet och jag står för den. Jag lever min dröm i musiken.
ETT BI- För att jag står för min sexualitet och vågar stolt säga att jag tänder på kvinnobröst och gillar att slicka fitta och för att jag vet nu att det inte bara är fysisk attraktion utan jag kan även bli kär i en kvinna (Tack, Vackraste!).
Om jag gör den här tatueringen men inte kan stå för den, vore det inte att spotta sig själv i ansiktet då? Jag tror det faktiskt. Därför måste jag börja ta ansvar nu. Ansvar för mitt eget liv och ansvar för mina egna handlingar. Det spelar ingen roll att jag är trött idag, jag ska plugga i natt. Har jag tur blir det nån timmes sömn, har jag otur blir det det inte.
Det får inte spela roll inatt.
Svart kaffe och randiga armar för att hålla mig vaken.
Nu, hemtenta.
Ett jävligt happy inlägg. Faktiskt.
Ja, det är det. Jag vet inte varför men jag känner mig uppåt, vräksnuskandet till trots.
Har haft helvetes migrän och mått skit hela dagen men nu mot kvällen börjar det reda upp sig, även om huvudet fortfarande vill sprängas och någon försöker trycka ut mina ögon innifrån.
Jag tänkte åka hem och lägga mig efter jobbet (slutade t.o.m. tidigare för att min jävla huvudvärk var så intensiv) men insåg att jag var tvungen att ta en sväng in till Piercaren för att byta till längre stav i läppen, då jag lyckats fucka upp hållet alldeles då jag tog ur den inför begravningen i helgen som var.
Iallafall, det blev ett pinsamt och ytterst obekvämt/kort besök där eftersom mitt "ge en uppriktigt komplimang om dagen och våga satsa på det du vill" från i lördags fm fortfarande var i färskt minne... Nåja, jag bjuder på det.
Iallafall så insåg jag att på andra sidan gatan från piercingstudion låg en tatuerarstudio som jag hört mkt gott om, eftersom jag funderat på att tatuera mig så himla länge nu så tänkte jag att det skadar ju inte att kolla vad de skulle ta för mina tre enkronorsstora tatueringar... Det visade sig att det inte alls skulle vara dyrt och antingen hade han en tid imorgon eller i slutet av Maj... Så, plötsligt ska jag tatuera mig om mindre än 24 h! Det blir det jag alltid velat ha, det kinesiska tecknet för självständighet i ljumsken. Det tecknet ska få trängas med en åttondelsnot och ett bi (som givetvis speglar min sexualitet). Jag hoppas att N hinner teckna biet imorgon...om han vill. Det skulle vara en ära om han ville för då skulle jag verkligen få bära med mig min finaste vän för resten av livet, vad som än händer.
Efter denna oväntade tidsbokning traskade jag bort till favoritstället för att snacka lite med Chefen ang mitt nya projekt som jag ska dra igång i April... Efter en stund så slog det mig. Det kommer verkligen bli av! Jag ska göra det! Göteborgs "Kulturutövare" kommer få en ny scen att stå på och alla som inte ägnar sig enbart åt Jazz/Blues/Bluegrass kommer få någonstans att gå, träffas, jamma, dricka, prata, spela, knyta kontakter... Jag vet att det är efterlängtat och jag, lilla jag, ska sätta det till verket.
På ett sätt känns det roligt, på ett annat skrämmande och otroligt. Något sånt här är en sådan grej som lyckade människor gör, det är något som smala, snygga, framgångsrika och karismatiska människor gör. Inte loosers och wannabees som jag... Men, den här gången ska jag lyckas. Ja, det ska jag.
Jag ska göra det och jag ska göra det bra, det ska bli en knäpp på näsan på alla som någonsin sagt att jag är värdelös (och ja, det är en del...) och inte duger till något. Det är min tur nu att visa att jag kan!
Jag ska fixa myspace och facebook-sida ikväll, och sedan även komma på ett bra och passande namn för det hela... Det kommer bli bra. Och det kommer bli något JAG har gjort som JAG kan vara stolt över.
Nystart igen...
Det är nu det gäller. Jag klarar inte en dag med svull och kräk till. Kroppen strejkar och jag får knappt upp något längre. Jag får bara ont.
Jag måste kompensera för det jag missat nu dessa dagar, därför får jag nu köra stenhårt i tre dagar. Måndag, tisdag och onsdag är thé-dagar. Inte ens juicerna från fastan ska jag dricka. Jag sparar det tills på torsdag.
Och jag vet att jag kommer vara svullen imorgon. Jag vet att tröttheten kommer ge matmonstret något att spinna vidare på. Jag vet att jag inte kommer vara så nöjd och fri när jag vaknar som jag hoppas.
Men, jag vet också att för varje dag jag står ut så kommer det bli lite lättare och tillslut så vinner jag. Jag. Inte Matmonstret.
Så imorgon blir det kämpa, får knapra Atarax (och låtsas att de hjälper) istället för mat.
Godnatt.
Liiiite positivt?
Jag fick ett sms av Elwah. Hon var orolig och undrade hur jag mådde. Det var fint av henne, verkligen, och det fick mig att tänka till lite. Ibland måste man se saker från den andra sidan. Ibland måste man våga se det som är fint och bra i livet, så därför tänker jag göra en lista på sådana saker. Sådana saker som får mig att må bra, som gör det värt att gå upp på morgnarna och som får mig att känna mig levande och värdefull...
*Att jobba hos M, hon och hennes vänner förgyller mina dagar
*Att sjunga! Sång gör mig glad!
*T
*Min vänskap med N
*Sitta på Favoritstället och dricka öl och titta på människor
*Den där lilla gnuttan hopp som infinner sig varje kväll
*Karaokekvällarna på Favoritstället
*Att göra någon riktigt, riktigt glad
*Få sova när jag är riktigt trött
*Minnena av Vackraste
Det finns säkert fler saker, det är bara det att jag har så svårt att se dem...men jag tror att jag ska börja försöka iallafall.
Imorgon börjar fastan, på riktigt. De senaste dagarna har inneburit sjukt mkt viktuppgång men det är det slut med nu, nu ska det gå åt andra hållet. Jag har inget val iofs eftersom pengarna är väldigt, väldigt, väldigt slut...
Nåja. Borde sova nu.
Jag har förstört något fint...
Och tappat bort något värdefullt. Jag hade honom, en underbar människa som valde att finnas i mitt liv, finnas där för mig. Finnas. Jag hade en sådan man som jag i hemlighet alltid drömt om. Han ringde ambulans när jag tog för många Atarax, han satt med mig på sjukhuset i 15 timmar, han fanns vid min sida när jag satt skakandes på golvet på PsykAkuten. Han fanns där, men jag kastade bort och förstörde det.
Jag sitter på Sense och försöker fokusera, det går inte så bra. Känner mig svimfärdig och illamående och det började redan på vägen hit. Antar att det har med bulimin att göra och ibland undrar jag om jag inte borde läggas in. Iallafall sjukskrivas, få ta saker i min egen takt.
Sitter och skickar sms med A och saknar honom mer än jag trodde att jag skulle, saknar hans värme och den omtanken jag kände från honom. Jag saknar att få vara den lilla.
Självklart så handlar det inte enbart om mig och vad jag känner, ett förhållande bygger ju knappast bara på den enes känslor och tankar, men jag väljer ändå att fokusera på mig för att jag tror att jag behöver det och för att jag dessutom är en stor egoist.
Ibland tror jag att jag, medvetet eller omedvetet, förstör för mig själv när saker och ting blir alldeles för bra. När något ter sig för bra för att vara sant ser jag oftast till att det blir så också, som nu med A. Om jag nu väljer att tro på att det han sagt och visat faktiskt är sant så har jag faktiskt fått det jag trodde var omöjligt, en underbar människa som vill ha mig som hans. Jag trodde inte att det gick. Jag trodde inte att någon skulle kunna älska mig och alla mina underliga fel och brister, både synliga och osynliga och jag trodde knappast att jag skulle kunna vara viktig för någon på det sättet. Jag visste ju redan att jag kunde känna så för andra, men att någon kunde göra det för mig? Jag trodde det var omöjligt.
Det sitter ett par några bord bort, hon har dragit ut sin stol och flyttat den till hans sida av bordet så att de ska kunna sitta närmare varandra. De håller händer och viskar förtroligt. Ler. Han har ätit men det har inte hon, troligen tillåter inte nykär-fjärilarna det. De är ett sådant par som jag hatar. Nej, som jag hatade. Han lärde mig att det inte var så farligt. Han lärde mig att jag inte är för äcklig för att visa mina känslor offentligt och han lärde mig att jag inte nödvändigtvis måste vara någon man skäms över! Jag försökte tro honom, jag försökte lyssna men det gick inte jättebra...
Och nu verkar det vara för sent.
Tomheten och ledsamheten vilar som ett täcke över mig och jag kan bara inte förstå hur jag kan vara så jävla dum. Hur kan jag kasta bort något så fint?
Det går troligen inte att reparera, och det förstår jag. Jag har, vad jag vet, aldrig varit riktigt elak mot en människa förut i mitt liv men den här gången har jag varit det. Riktigt elak. Så elak att jag inte känner igen mig själv. Alls.
Jag har heller aldrig förut gjort något jag verkligen ångrar men nu ångrar jag djupt, de senaste dagarna vill jag göra ogjorda och om jag kunde skulle jag ta tillbaka allt det elaka jag gjort. Vad jag egentligen ville ha var tid. Tid till att smälta, vänja mig, växa in i rollen som en underbar mans flickvän och tid till att sluta oroa mig för att jag inte duger. Jag behövde tid för att komma närmare, inte längre ifrån.
Och jag har alltid varit sådan, en enstöring, en som drar sig undan ibland och som behöver tid för absolut ingenting. Tid för att bara vara, för att inte gå sönder. Eller snarare för att inte gå sönder mer. För trasig är jag ju redan.
Jag tror att jag drar mig undan från seriösa förhållanden och från att bli älskad för att jag någonstans är precis som alla andra, drömmer sambodrömmar och tänker långsiktigt. Saken är den att jag redan är sambo, jag är fanimej till och med gift. Med Fru Bulimia. Just därför har jag så svårt att se mig själv i en situation där mitt förhållande till någon annan leder till något så seriöst, och om den möjligheten inte finns, vad är då meningen med att ens försöka? Vad är meningen med att ens känna något om man inte får leva ut det på riktigt? Är det inte lika bra att bara fortsätta i gamla hjulspår, ha meningslöst sex och lösa förbindelser som för stunden mättar det skrikande behovet av närhet? Gör man så för länge tror man att det tillslut inte finns något annat, sen finner man sig själv plötsligt sittandes hand i hand med någon, delandes dämpade viskningar och man är plötsligt ena halvan i ett sånt där par som jag hatar.
Då blir det kortslutning. Poff! Pang! Tjoff! Och förvirringen blir total. Har man tur är det hanterbart, har man otur blir det som nu. Man dör lite i självförsvar. Blir ytterligare lite kallare, hårdare, hemskare och tuffare och man slutar känna det man helst av allt vill känna. Samhörighet och det där underliga lilla ordet kärlek.
Sen sitter man där igen, ensam, trasig och med en hel massa arghet (i min värld är det ett ord) och besvikelse på sina axlar, trots att det enda man ville från början var att vara bra för någon annan.
Jag tror att det finns få tillfällen när jag känt mig så jävla ensam som igår kväll, ensam var jag ju inte men jag kände mig ensam liksom på insidan. Jag har nog alltid varit ensam på insidan, kommer troligen alltid att vara det, det är bara det att på senaste tiden så har det funnits någon där. På riktigt, trots att jag, av gammal vana, vägrade tro det.
Troligen är det bortkastat nu, på riktigt. Trots att jag inte vill ha det så och jag inte tror att han vill det heller, men vissa saker är det försent att rädda. Nu vill jag bara att det inte ska behöva göra ont i honom, mer än så varken kan eller vill jag begära.
Själv antar jag att jag får fortsätta mitt livslånga äktenskap med Fru Bulimi, även om jag varje dag för resten av mitt liv kommer försöka få igenom en skiljsmässa så jag kan leva på riktigt på något sätt.
Tröttisdag med bakfylledrag...
Det blev ganska sent igår. Jag och M satt hemma hos henne och pimplade vin och blev fulla på hur lite som helst och sedan bar det av mot favoritstället. Det var verkligen helt underbart mysigt att umgås med M på det sättet, bara hon och jag. Trots att vi känt varandra sedan vi var små skolflickor i grundskolan så har vi inte riktigt umgåtts på tu man hand på det sättet, iallafall inte under de "vuxna" åren av våra liv. Och trots att ingenting blev så som det skulle igår och desperationen växte sig allt starkare vart efter promillehalten i blodet steg så var det endå en trevlig kväll. Vi pratade, vi drack, vi skrattade. Dock dök mitt fylle-alterego Agneta upp frampå småtimmarna och senare byttes Agneta ut mot Anita som är den värsta fyllekajan jag bär inom mig. Anita somnade på spårvagnen, missade att gå av, hamnade i Bergsjön och fick stå och frysa som en idiot vid Aprilgatan innan jag insåg att jag kunde ta första bästa vagn, åka till slutstaionen, vända med vagnen och sedan åka tillbaka för att tillslut komma hem... Fy fan vad arg, blöt, trött och kall jag var!
Troligtvis var jag väldigt dum i huvudet igår på fyllan, skickade sms som jag inte borde ha skickat både till T, A och några till och dessutom så ringde jag A mot slutet på kvällen och var allmänt desperat och ynklig. Dock är det skönt att få vara sådan ibland, jag orkar inte alltid vara stark och jag måste få vara liten ibland jag också.
De nya medicinerna får mig att må crap men jag tänker minsann kämpa iallafall!
Jag vet att jag är en riktigt egoistisk människa, troligen den mest ego jag känner, och jag vet att jag har svårt att bry mig om eller hjälpa andra människor även om jag verkligen, verkligen av hela mitt hjärta önskar att jag vore ödmjuk, lyhörd, pedagogisk och snäll. Grejjen är den att jag inte alltid orkar engagera mig i alla andras bekymmer, särskilt när det är saker jag verkligen inte kan göra något åt. Det är klart jag vill finnas där, och det finns personer som kan få ringa mig vilken tid på dygnet som helst, vad jag än gör, och jag skulle ställa upp för dem. Men ibland blir det bara för mycket. Som idag. Jag vet inte vad som är rätt eller fel att säga, jag vet inte vad man kunde ha sagt istället, jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte. Jag vet ju inte ens vart jag har mig själv just nu!
Eller vet jag? Jo, det vet jag nog. Jag har glömt mitt hjärta på ett ställe där det verkligen inte borde ligga, och jag har tappat bort vägbeskrivningen som leder mig tillbaka dit. Hur fan ska detta gå?
Nåja, jag ska snart åka in till stan. Sätta mig nånstans och skriva. Plugga.
Kanske skriver jag mer här senare. Hej.
Troligtvis var jag väldigt dum i huvudet igår på fyllan, skickade sms som jag inte borde ha skickat både till T, A och några till och dessutom så ringde jag A mot slutet på kvällen och var allmänt desperat och ynklig. Dock är det skönt att få vara sådan ibland, jag orkar inte alltid vara stark och jag måste få vara liten ibland jag också.
De nya medicinerna får mig att må crap men jag tänker minsann kämpa iallafall!
Jag vet att jag är en riktigt egoistisk människa, troligen den mest ego jag känner, och jag vet att jag har svårt att bry mig om eller hjälpa andra människor även om jag verkligen, verkligen av hela mitt hjärta önskar att jag vore ödmjuk, lyhörd, pedagogisk och snäll. Grejjen är den att jag inte alltid orkar engagera mig i alla andras bekymmer, särskilt när det är saker jag verkligen inte kan göra något åt. Det är klart jag vill finnas där, och det finns personer som kan få ringa mig vilken tid på dygnet som helst, vad jag än gör, och jag skulle ställa upp för dem. Men ibland blir det bara för mycket. Som idag. Jag vet inte vad som är rätt eller fel att säga, jag vet inte vad man kunde ha sagt istället, jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte. Jag vet ju inte ens vart jag har mig själv just nu!
Eller vet jag? Jo, det vet jag nog. Jag har glömt mitt hjärta på ett ställe där det verkligen inte borde ligga, och jag har tappat bort vägbeskrivningen som leder mig tillbaka dit. Hur fan ska detta gå?
Nåja, jag ska snart åka in till stan. Sätta mig nånstans och skriva. Plugga.
Kanske skriver jag mer här senare. Hej.
Ödets ironi...
Har min vän Trubaduren en låt som heter. Idag fick jag själv smaka på den. Jag var och träffade A en stund förut, vi hamnade på café TinTin och kom att halka in på vårat väldigt trassliga förhållande, eller vad man nu kan kalla det för.
Som vanligt hade jag inget att säga för det känns som att jag inte har några ord kvar, och dessutom har jag alltid varit en sådan som har lättare för att skriva än för att prata, så det var liksom upplagt för ett misslyckande. Det spelar ingen roll om jag har massor av saker som jag egentligen vill få sagt, jag kan verkligen inte förklara det så att det blir begripligt för den andre parten. Det går verkligen inte.
Iallafall, till den ironiska biten. När jag satt på spårvagnen hem så insåg jag att bordet som jag och A suttit vid var samma bord som det jag och I satt vid när vi gjorde slut. Dock var platserna ombytta och jag satt där I satt sist.
Och det är så det är, det är ombytta roller och jag vet inte hur man spelar den här nya rollen som jag blivit tilldelad!
Dock var det hela så komiskt att jag i all tragik bara inte kunde låta bli att skratta lite...samma bord.
Samma bord men helt andra känslor och flera år senare. Frågan är om jag blivit klokare? Troligen inte.
Jag är så trött nu så även om jag hade velat skriva massor om spelandet på begravningen idag och allt som A och jag pratat om så orkar jag verkligen inte.
Nu tänker jag se fram emot 5 st fastedagar, där den 5e verkligen är en dag att se fram emot... Verkligen, verkligen, verkligen. Invägning imorgon bitti, minst 4 kg ska tappas på dessa 4 dagar.
Nu... Sova.
Underbart snäll människa.
Jag trodde att jag hade sumpat allt. När jag missade min teaterlektion igår trodde jag att loppet var kört och att jag skulle förlora mitt csn och att hela mitt liv skulle falla i bitar igen (jag har alltför hög frånvaro), men så blev det inte.
Min lärare, K, ringde mig nu på förmiddagen och sa att hon ville ge mig en chans att ändå fortsätta, hon skulle inte rapportera min frånvaro till skolledningen. Jag berättade allt för henne, om bulimin och om varför jag hade varit borta.
Hon förstod. Hon var bra. Hon sa att teatern kanske kan hjälpa mig hitta de svar jag söker.
Det ligger något i det hon säger och jag ska verkligen försöka.
Jag sitter på Espresso House nu, om en halvtimme har jag lektion och jag sitter och äter frukost. Den ska behållas.
Jag klarar inte att kräkas mer. Hela kroppen värker, jag har blåsor i munnen, det gör ont när jag sväljer för att jag har rivit upp min hals så mycket.
Det får räcka nu.
Detta ska bli en fin dag, trots att jag äter och känner mig äcklig så ska jag lyckas. Min uppsvullenhet och ångest ska inte få förstöra.
Jag ska gå på lektionen, sen hem och duscha, sen iväg till Jobb-M för att åka iväg mot Uddevalla med tåg.
Jag ska vara en bra assistent.
Jag ska tänka på andra istället för mig själv.
Leka frisk för en dag, det låter som en spännande idé. Jag vet att dessa dagar kommer resultera i viktökning, men det innebär inte att det är kört för alltid! Fr.o.m. lördag börjar fastan och sedan 500 kcal-dieten. Det som är bra så sett är ju att jag hetsat upp alla pengar så jag kan ju verkligen inte handla massa mat och skit mer...
Tydliga rutiner, det är vad jag behöver nu. Riktigt tydliga rutiner som inte får ruckas på.
Idag tänker jag slåss. Jag har saker att se fram emot och även om jag förlorat drömvärlden för alltid så finns det andra saker som kommer bli roliga och vackra. Inte lika roliga och definitivt inte lika vackra, men ändå fullt dugliga...
Hej.
Skitdag men med hoppfullhet.
Äntligen har jag internet på rummet och kan ligga i min säng och skriva! Underbart!
Idag har varit piss på så många sätt att jag inte ens orkar ta upp dem, vi får se vad som händer och vad jag har ställt till med... Det enda jag orkar skriva om är att det ur hets-synpunkt varit den sämstaste dagen på flera, flera år. Jag tänker vara helt ärlig nu, och det tänker jag vara av två anledningar. 1. Jag hatar att dölja saker för de jag älskar.
2. Kanske kan det förhindra liknande katastrofer i fortsättningen.
Det började redan imorse med en försovning, tänkte att jag skulle hinna med en frukost på Espresso House innan jobbet men givetvis så gick det precis som jag nog egentligen väntat mig från början...åt helvete.
Jag vet ju att jag inte kan äta den där frukosten och vara cool med det, jag har ju aldrig lyckats hittills så varför nu liksom?
Med frukosten så bröt helvetet ut och hela dagen blev till en orgie i mat och godis (jag vet inte hur mycket jag lagt ut på det hittills denna månad, det rör sig om tusenlappar iallafall) som liksom aldrig ville ta slut.
Försökte jobba och vara en bra assistent men jag tror att det misslyckades ganska rejält...
Spydde lite på jobbet en gång, käkade på Mc Donalds med N på hemvägen (han var med på jobbet, mer om det sedan), köpte godis på hemvägen, åkte in till Sense för att plugga och åt av deras buffé, höll på att spy innan jag ens hann in på toa... Åkte hem igen, handlade på Konsum och frossade hela natten.
Magen är svullen, kroppen likaså. Munnen är full av blåsor och tungan värker. Jag kan inte ens le utan att det gör ont. Halsen ska vi inte ens tala om hur den ser ut och känns och jag har varit hes i över en vecka nu... Underbart.
Det måste komma en vändning, detta kommer innebära döden för mig annars. På riktigt.
Nåja, jag tänker faktiskt inte bara skriva om tråkigheter idag utan även om ett par roliga saker. Som att N var med på jobbet och vi övade på låten inför begravningen på fredag.
Jag vill bli sångpedagog, herregud vad otroligt jättemycket jag vill det! Jag hade en "lektion" med Jobb-M idag och det var en sån sjuk upplevelse när jag insåg att jag faktiskt hade något att säga. Att mina ord betydde något, att hon tog till sig, förstod och lyckades. Självklart var det inte bara tack vare mig hon lyckades så bra, det var ju hon som gjorde jobbet, men något rätt måste jag iallafall ha gjort... Jag minns speciellt en sak faktiskt, ett hallelujah-moment där bitarna föll på plats, hon förstod mig och sjöng exakt så som jag ville... Det var verkligen underbart!
Jag vet inte hur det ska gå till, men jag SKA bli sångpedagog. Jag SKA.
Jag vill egentligen skriva mkt mer men jag är så trött att ögonen nästan faller ihop...ska nog ta mig lite sömn nu.
Imorgon ska vi åka till Jobb-M's föräldrar och sova där tills fredagen pch begravningen, vi ska tydligen bli bjudna på räkor och vin på kvällen och det ska bli trevligt.
Jag ska inte äta NÅGOT innan dess, och det blir promenad till skolan imorn. Ja, det blir det.
Men nu..somnar jag....
Natt.
Ett så jävla förbannat brev!
Jag har gjort det förut, inte bara en gång utan flera, flera gånger om, så många att jag inte ens håller räkningen på dem längre. Skrivit till Dig är det jag menar, till Dig, min älskade hatade ätstörning.
Fan ta dig! Fan ta dig säger jag bara! Sedan jag var 12 år gammal har du plågat mig VARJE DAG, suttit på min axel med ditt illaluktande äckliga hånflin och flåsat mig i nacken. Talat om för mig att jag inte är vatten värd och att jag lika gärna kan äta ihjäl mig för det finns ändå ingen som nånsin skulle kunna älska mig. Du har hånat mig, retat mig, spottat på mig och förlöjligat mig. I snart 12 års tid har du gjort det nu, 12 år!! Halva mitt liv! Det får fan vara nog nu!
Du tror att du kan kontrollera mig med dina predikan om rätt och fel, du har tagit dig in i den delen av mig som kallas för samvete och ränner omkring därinne och berättar för mig att jag borde skämmas för allt jag gör när det egentligen är du själv som borde skämmas. Du är en äcklig jävla parasit som lever av mina känslor och du om någon borde dö, DU, inte jag! Jag borde få leva, leva på riktigt och inte bara existera som jag gör nu.
Fattar du hur det känns att varje morgon vakna upp med paniken i halsen och undra vems morgon det kommer bli? Vem kommer vinna kampen, du eller jag? Vems blick kommer jag att möta i spegeln, din äckligt kritiska eller min som säger att jag är långt ifrån perfekt men att det ändå finns hopp för att bli det?
Vet du vad det värsta är? Att du för det mesta vinner!!!
Jag har ju inte en chans mot dig, jag finns ju inte utan dig! Allt jag är har jag byggt upp kring dig och jag vet ju inte längre hur jag ska bete mig om inte du finns nära!!!
Vad är det för jävla liv?!
Jag känner mig så svag när jag bär dig på mina axlar, men vet du vad? Det är jag inte? Jag är inte ett dugg svag, jag är så jävla in i helvete stark och jag vet att jag talar sanning när jag säger det för som du ser så har du inte fått ta livet av mig än (även om du förtjänar lite cred för att du varit bra nära några gånger) och du ska inte få göra det heller. Nej du, Bulimia, som du kallar dig-mig får du inte!
Jag är så jävla trasig nu, både fysiskt och psykiskt. Min kropp har (vad jag vet) aldrig tagit skada av allt frossande och kräkande innan men nu verkar det som att det är på god väg.
Halsen värker konstant, elektrolytbalansen är totalt ur spår så jag är konstant svullen överallt, det gör ont vid magmunnen och i matstrupen. Jag har ont i tandkött och munhåla, tungan tar stryk och piercingen gör ont...
Det ska inte vara så! Det ska inte kännas i bröstkorgen när jag andas att det finns sår efter naglar där inne, det ska inte droppa blod ned i toaletten när jag krampaktigt kramar det vita porslinet. Det är fel!
Grejjen är den, att imorgon när jag vaknar (idag, om 3 h) så ska JAG vinna. JAG och ingen annan.
Jag ska slå dig, och jag ska nå mina 49 kg, så det så.
Sen kan du skrika och gapa hur mkt du vill för jag SKA lyckas. Jag KAN. Jag VILL.
Planen imorn:
07.45 Chai-Latte på sojamjölk
11.00 Buljong
13.00 Thé
15.00 Buljong
18.00 Thé
19.00 2-3 öl (om vi går ut dvs, annars inte...såklart.)
Min dag, mina målsättningar, mina vinster.
Adjö.
Nattsudd
Det blev öl på Favoritstället efter kursen, jag, 2 tjejer till och läraren. Varför gjorde vi aldrig sådant med Vackraste för?
Iallafall, jag hatar denna kväll... Jag satt och kände mig så grymt utanför hela kvällen, som att jag verkligen inte passade in, som att alla gjorde narr av mig, som att alla hatade mig.
Hon den tjocka och fula i hörnet... Fy fan.
Nu sitter jag här hemma, efter ytterligare en hetsomgång (ska snart spy) och en begynnande bakfylla (grattis till mig, drack 1 1/2 öl, sen klarade jag inte mer...) och hatar allt jag är.
Lyssnar på "I Can't make you love me", älskar den låten... Ibland tror jag att jag har någon form av inbyggd mp3spelare i huvudet, som spelar upp låtar för mig precis när det behövs.
"I close my eyes, then I won't see
The love you don't feel, when you're holding me
Morning will come, and I'll do what's right
Just give me 'til then, to give up this fight
And I will give up this fight...
'Cause I can't make you love me if you don't
And you can't make your heart feel, something it won't
Here in the dark, in these final hours
I will lay down my heart, and I'll feel the power
But you won't, no, you won't..."
Underbar vers i underbar låt.
Och utifall det jag skriver här skulle misstolkas av någon (jag tror du vet vem du är) så kan jag säga att nej, du behöver inte tolka för det är totalt oväsentligt iallafall...
Anyway, senaste dagarna har jag hetsat och spytt så mycket att det svider i hela halsen och ner i magen så fort jag sväljer. Känns som jag sväljer ned en stor, stor knut varje gång jag ens försöker. Otäckt.
Nu är klockan snart tre och jag har skola kl 8. Jag har gjort det igen.
Suck.
Just give me til then, and I will give up this fight...
Mobile Internet!
Klockan är 18.36, jag sitter på Folkuniversitetet och väntar på att min Jazzkurs ska börja. Det är nästan en timme kvar men det gör mig verkligen ingenting för det är ganska skönt att bara sitta här.
Jag har inte kunnat skriva på ett tag, vårat eget nät har ju som bekant legat nere och nu har även grannens (som vi snyltat på under tiden) slutat fungera...
Idag har iallafall jag och N varit och skaffat varsitt mobilt modem (eller vad fasen det nu heter) så nu kan jag äntligen använda internet som folk igen... Skönt!
Det har varit ett par dagar i hetsandets tecken, matorgier från morgon till kväll och jag har knappt vetat vart de börjat eller vart de slutat, om det ens funnits någon början eller slut? Det kanske bara har varit en liten paus då och då för sömn? Vad vet jag... När det blir sådär så känns det inte som att det är jag själv som bestämmer, matdjävulen tar över min kropp och styr mina tankar, känslor och handlingar och när man tänker på det såhär i efterhand så låter det ju faktiskt alldeles stört... Skulle jag vara två personer?
Ja, det är faktiskt så det känns. Inte så att jag är två olika personligheter med olika namn, jag är ju alltid Cie, men jag har två olika sinnesstämmningar som tillåter mig att göra olika saker på något sätt och jag hatar när den där alternativa personligheten tar över. Hon tänker inte logiskt.
På vilket sätt skulle det vara logiskt att det är bättre att, efter en frukost bestående av scones, cream cheese, ost och chailatte, fortsätta vräka i sig mat hela, hela dagen-när målet är att gå ned i vikt? Hur kan det vara logiskt att vräka i sig under flera timmar utan att kräkas, och kräkas först efter flera tusentals kalorier senare? Det kan inte vara logiskt! Det finns ingen logik i det hela!!!
Jag svimmade i skolan idag igen. Jag svimmade ju för ett par dagar sedan och sen dess har jag känt mig lite smått underlig i kroppen. Satt på lektionen idag och först kändes det som att jag blev jättejättetrött helt plötsligt, sådär trött så att det liksom inte gick att hålla ögonen öppna längre. Jag trodde att det var så också men jag fattar i efterhand att så inte var fallet.
Försvann helt och hållet under några minuter, försökte fokusera på mobilen (sms) och på vad läraren pratade om men det var lönlöst, jag var borta. Vaknade två minuter senare eller något och mådde okej igen. Skumt.
Och nu sitter jag här och mår skit med svullen mage, svullet ansikte, svullet allting och önskar att jag fick sova en vecka så att all denna svullenhet kunde försvinna så att jag kunde börja om på nytt! Det är så svårt att ta sig i kragen när kroppen inte känns ok, just nu undrar jag hur jag ens ska kunna fokusera på att sjunga när det känns som att hela jag är en enda stor mage. Det är precis den känslan som sätter igång en ny hetsattack, jag vet ju att om jag stoppar något i munnen så kommer ångesten ersättas av en lust att proppa mig så full så att jag inte längre känner något, och den känslan kommer i sin tur att ersättas av en längtan efter att tömma mig själv på precis ALLT som finns där innuti och när jag sedan spyr och det inte fungerar så är det bara att börja om igen. JAG ORKAR INTE LÄNGRE!!! Kanske är det värt det? Kanske är det värt att stå ut med den hemska, rivande, bultande, brännande känslan som rasar i mig just nu, kanske är det värt att vänta ut, rida ut stormen...för att se vad som kommer efteråt?
Det kan ju hända att det gör mig lite starkare. Kan jag stå emot en gång så borde jag kunna göra det fler gånger, eller hur?
Jag har en ny plan (den har vi aldrig hört förut...) som ska sättas till verket efter fastan (som kommer få äga rum fr.o.m. lördag och fem dagar framåt eftersom vi ska iväg å spela på begravning tors-fre) och det är 500 kcal/dag uppdelat på 5 måltider. Only fruit and vegetables. Inget annat.
Nåja, ska kika på skolarbete nu.
